(Burn Halo - och titta vem som skiner som gästspelande gitarrist :-P)

Jag läste i Expressen Klaga inte på den duktiga flickan. Therese Bohman har tröttnat på nedvärderingen och skriver ett försvarstal för den duktiga flickan. Mycket tänkvärd text och Alice Teodorescu följde upp den i GP En duktig flickas revansch som avslutas med "Därför är ett meritokratiskt samhällsystem den främsta garanten för ökad individuell frihet. Att mina föräldrar inte hade råd att skicka mig på språkresa är inte orättvist. Orättvist vore om timmarna framför glosboken inte hade spelat någon roll."

Tydligen så uppmuntrar populärfeminismen uppmuntrar flickor att bli en tokig Pippi Långstrump i stället för den duktiga Annika...

Så populärfeminister uppmuntrar folk att bli mig... Stackars mina elever... Jag tror de tycker att det räcker med en Pippi... att ha flera stycken...
Varför ska det behövas delas upp i antingen eller? Varför inte låta alla få odla och utnyttja just de egenskaper de är bäst på. För vissa är det är prestera strålande i skolan - för andra så är kanske vägen en annan. Jag tycker att texten som jag skrev ovan är klart tänkvärd. För visst ska vi bejaka och se de som pluggar för att ta sig dit de vill. Självklart! Inte tu tal om annat. Men behöver vi verkligen använda ordet "duktig flicka" - för att det innefattar då hela epitetet. Duktig säger man om små barn - och om hundar...

Problemet jag ser ligger alltså i värderingen av ordet "duktig". För den duktiga flickan är ju inte prestationen - för är då en som inte presterar "duktigt" en dålig flicka... Självklart inte! Och som lärare så ser jag många av dessa duktiga flickor som symboliserar ordet duktig med hela sin personlighet och hon har ofta betygsångest och kan aldrig plugga tillräckligt nog. Ett antal gånger jag har ordinerat lite busighet och skippa en läxa ibland - för att de ska få känna att de duger ändå. Att de ska kunna få ha ett liv och bara andas. Så lika mycket som vi uppmanar folk att studera för sin framtid så har vi dem som vi måste se till att de också har ett liv. För det håller inte för hjärnan att prestera över max hela tiden. Då är vi inne på jämförelsen med att springa ett maraton i hundrameterstempo...

Oavsett vad som föder skötsamheten bakom skolbänken, vare sig det handlar om strategi, nyfikenhet eller kunskapstörst, måste den duktiga få vara något mer än duktig. I sammanhanget blir duktigheten närmast ett skällsord. En klapp på huvudet. ”Vad duktig hon är”. Tätt följt av oro. Man talar om unga kvinnor som ”överpresterar”, som brinner ut och som stressar. Jag vill att de duktiga flickorna ska få heta ambitiös, kompetent, intellektuell, kreativ, driven eller vad som helst förutom klapp-på-huvudet-”vad duktig hon är”. Jag vill att prestationsförmågan, makten och tänkandet ska få ägas av alla kön. Jag vill att världen ska se att det både i Pippi och Annika bor ett geni...

Själv skulle jag vilja säga att jag är båda två. Inte alltid samtidigt nödvändigtvis... eller tack och lov... :-P Men lite som i det samma som att jag har både extroverta och introverta drag. En del säger att extroverta är förtryckare. Jag bara wtf??? De ser ordet som någon som är översocial och suger energi av sin omgivning och att alltid behöva vara i blickfånget. Men det här att vara social - man kan vara social och introvert. En extrovert får energi av att vara bland folk - inte att suga musten av dem. Introvert får energi av att pausa från folk och gå in i en egen bubbla. Det har alltså inte ett dugg att göra med din sociala förmåga. Men rätt sorts folk omkring mig så känner jag energi byggas upp. Till exempel min klass - den ger verkligen äkta energi. Men för mycket folk under för lång tid eller fel folk tar musten av mig. Eller att inte få mitt eget rum då och då. Så medan jag har blivit allt mer på det klara med mig själv och min psykiska ohälsa och min tröttmössa så har jag nu ett större behov än innan att få hämta energi i min egen bubbla. Men i den bubblan finns också mina närmaste. 

Min läger för nuvarande är bra. Jag gick igenom riktigt tuffa dygn och kom ut som... ja, inte en ny människa. Men just nu har jag ett energiflow så då kör vi på det och njuter av att nuet. Att allt är okej just nu. Inte som så att jag trycker undan min psykiska ohälsa på något sätt - för den finns ju där. Men som jag skrivit så många gånger så brukar jag försöka se det positiva i saker. Så då väljer jag att fokusera det som är bra. Inte som i förnekelse utom som i acceptans. Att det finns ett nivå av sjukdomen som är en del av mig. Att jag arbetar på att bli frisk. Vissa dagar så kommer då dipparna och jag mår bokstavligen skit. Men acceptansen när jag ändå mår förhållandevis bra i min sjukdom är för att jag inte varje dag vill svara att läget är kass så fort någon frågar. För så är det ju inte. Visst det kunde varit bättre...  

Men om jag dag ut och dag in skulle säga att läget är kasst så blir det mer och mer av ett mantra. De som verkligen känner mig VET ju att jag har det, och JAG vet det. Måste det verkligen verbaliseras då hela tiden? Nej, jag har inget behov av det. Jag vill bli behandlad som en icke-sjuk människa och om jag konstant talar om hur dåligt jag mår (nä jag har så ont i ryggen, foten, nacken, what ever) så kommer folk uppfatta mig som mer och mer sjuk och, frankly, jag pallar inte det. När jag väl säger att det är illa så brukar de flesta redan ha räknat ut det, för att det syns i mina ögon och på mitt kroppspråk.

Och att samtidigt gå omkring och tänka på att jag är sjuk... Att lägga mig på sängen dag ut och natt in... Nej! det finns inget som kan få mig att tro att läget blir bättre utav det. Visst kan man få självömka sig själv någon gång då och då - men konstant? När har det egentligen någonsin hjälpt till en förbättring? Jag vägrar i alla fall den strategin.

Så i dagsläget är jag i balans och har en acceptans över min sjukdom. För jag måste ju kunna leva och inte bara gå omkring och vara förbannad på att jag jämt inte sover, inte har samma ork etc etc. Men att deppa ihop - det gör inte att sjukdomen försvinner och inte blir jag gladare heller - mer tvärtom. Så en acceptans gör ju att jag kan njuta av de positiva dagarna på ett helt annat sätt. Helt enkelt att inte låta förbättringsområdena vara det som styr mitt liv. För det vore inte jag. Jag gillar att vara i nuet. Jag gillar att njuta av det som är bra. Och att skratta. 

Och det tror jag är ett bra recept på väg mot ett friskt liv. För ja, jag är en överlevare, en fighter och jag har driv och vilja att bli bättre, bli frisk och bli en fullt fungerande människa.

Men... Så kommer det där ibland, det där oformbara molnet som lägger sig som klister på huden och geggar ner hela sinnet. Om så bara för en stund. När de ekande rösterna skrämmande likt demoner hotar att ta över all form av rimligt resonerande i mig. Tänk om… tänk om vissa av mina aspekter aldrig blir bra nog för ett fungerande liv. Tänk om jag fortsätter att sitta mellan stolar, tänk om jag ramlar, vem finns där då?

Just nu känner jag mig så pass frisk att det kliar i fingrar och sinne av den rastlöshet som uppstår av bristande sysselsättning. Det kanske märks på mina bloggposter som bara fylls av ord av sig själva... Men läget i helgen var som sagt var ett annat. Och det gjorde mig medveten om att jag har en bra bit kvar att vandra. Visst det skapar frustration - en frustration som utan eftertanke lätt kan bli självdestruktiv. En spiral som inte får uppstå. En tankekedja som måste hitta en svag länk fort och brytas. I de allra flesta fall kan jag bryta den men tänk om jag bryter den fel. Tänk om jag faller igen och under mig finns ingen som orkar. Ingen som står bi, ingen som vill se det som är det fulaste som finns. Så kan tankar gå även när det går som bäst. Även de dagar när solen skiner och harmonin är på plats kan dessa tankar finnas, om än de ekar svagare i perioder kan de i riktigt välmående perioder skrika sig högre, för då är insatsen högre, faller jag nu har jag något att förlora, när allt är skit gör det inte så mycket...

Men jag vet ju vad jag har. Jag vet mina mål. Jag vet vad som är viktigast och i vilken riktning. Och jag har de där personerna - de där personerna som finns där no matter what how ugly jag blir... För det är kärlek - den finns där alltid. Och den är besvarad. Tack så mycket för att ni alltid finns där för mig

Det finns så många som låter det dåliga styra och då kan de inte göra någonting. Det blir bara en stor tung nedtryckande tingest som gör att sjukdomen förvärras. Och så begränsar de sig ännu mer och blir ännu sjukare. De har det inte lätt - och det kan inte vara lätt att bryta ett sådant beteende. Jag önskar bara att alla kan låta de positiva ögonblicken styra banan man stakar ut för sig själv. Jag säger det här - men det är inga tankar man ska trycka på någon som är sjuk. Det är bara skuldbeläggande och kontraproduktivt. Det bara får dem att må sämre för att de då inte njuter av det som faktiskt finns. Man kan bara hoppas de får bra hjälp, typ kbt, så att förändringen kommer inifrån dem själva. Ibland känner jag att jag skulle vilja bara ställa mig upp och berätta min historia. Även om den är långt ifrån över - ihop om att det skulle kunna hjälpa någon. Det är bland annat ett av skälen till att jag portionerar ut lite här i bloggen då och då. För bara att kunna hjälpa en enda människa...

Stumble. Fall down. Get back up!