FRÖKEN MISSNÖJD

”Vi måste prata mer om psykisk ohälsa” hör vi jämt och ständigt. Men vad som verkligen behövs är att människor verkligen vågar fråga hur någon mår och också våga lyssna. Ingen ska behöva vara ensam i sina mörka känslor och tankar. Någonsin! Ändå är vi oftast så ensamma med vårt eget huvud. Men att verkligen bry sig kan vara allt som behövs för att förhindra ett sammanbrott, allt som behövs för att rädda ett liv.

Man kan aldrig veta varför andra människor gör någonting, allra minst när det kommer till det oåterkalleliga beslutet att ta sitt eget liv. Men då jag själv lever med allt detta kan jag med säkerhet säga att sjukdomen förlamar en och kramar livslusten ur en. Att bara vilja ta ett endaste andetag till blir en kamp – varje dag, varje minut.

Det vi måste i samhället är att våga agera när vi ser varningstecken på att någon mår dåligt. I många fall är det svårt att se – ens för de som står en närmast. Många av oss blir experter på att trycka in alla känslor och allt mörker i ett skal. Men de finns där – om man vågar titta riktigt nog. Våga fråga och tassa inte omkring det som om personen vore av glas.

När det kommer till press och utmattning så är oftast tecknen tydligare. Även om den drabbade inte vill medge det själv. Man vill ju inte kasta in handduken och gräver ner sig i ännu mer arbete. Ända in i kaklet… Samhället måste snabbare agera när någon faller ihop i panikångest eller börjar tappa minnet. Att verkligen förstå hur allvarligt det är. Tas inte den här pressen på allvar kan det sluta i ett mörker som inte går att ta sig ur.

Utmattningsdepression är en sjukdom som delvis är omgärdad av fördomar. Som att det skulle handla om lathet, bortskämdhet, arbetsovilja, etc etc. Tvärtom så är det oftast de mest ambitiösa människorna som drabbas. De som arbetar hårdast – de som verkligen brinner för det de gör. Har man inte brunnit – så kan man inte heller brinna ut… För att kanske få bestående hjärnskador och/eller aldrig mer komma att orka lika mycket som förr. Man kan komma att resten av livet behöva tvingas att prioritera hårt för att inte krascha igen.

Utmattningsdepression är också en sjukdom som det är svårt att bli sjukskriven för, särskilt om den blir långvarig. Som om det inte vore en riktig sjukdom. Som om den drabbade fejkar när den säger att bara tanken på att gå till jobbet får huvudet att bli helt blankt. Försäkringskassans niodagarsmål underlättar ju inte heller direkt. Och deras krav på ”objektiv fynd” sen. Bara kolla på orden! Hur i h-e finner man objektiva fynd på psykisk ohälsa såvida man inte sitter där med uppskurna handleder…

Jag skrev tidigare att verkligen våga lyssna på någon kan rädda liv. Kan är huvudordet här. För ibland hjälper inte det heller. För i de flesta fall räcker det faktiskt inte med att prata bort det. Man behöver också adekvat vård. Det är riktigt provocerande att se antaganden om att det skulle hjälpa med en kram när någon är riktigt sjuk. Självklart hjälper det att ha folk som förstår och hjälper till, men det räcker som sagt var sällan.

Det är som att man är i sin egen lilla glasbubbla. Hela ditt liv, din familj, dina vänner, allt du finner roligt finns på andra sidan glasbubblan. Och allt du kan uppbåda är tycka allt sämre om dig själv – som ofta övergår i självhat – just för att du inte orkar. Och man tänker: Så detta är mitt liv nu…

Du kan älska de dina hur mycket som helst, men den känslan förmår inte krossa glasbubblan. Den spär bara på din egen känsla av värdelöshet eftersom du vet att du sviker dem. Allting saknar mening, riktning och syfte. Det enda som finns är din egen hjärna och det enda den gör är att förklara hur bottenlöst usel och poänglös just du är ändå.

Stigmat kring psykisk ohälsa är på väg att luckras upp. Men fortfarande så finns det lite kvar av att en människa som öppnar upp och säger att den känner sig ensam, utanför eller misslyckad framstår som svar. Och svaga människor finns det inte plats för i en perfekt tillrättalagd filtrerad instagramvärld. Massor av människor går runt och mår dåligt i vårt samhälle idag. Massor av människor som ligger vakna och gråter på nätterna. Som funderar på att ta livet av sig. Som flyr och bedövar sin ångest och rädsla med alkohol och droger.

Om du ser någon som mår dåligt – avfärda det inte som trötthet. Förminska det inte till att någon bara är ”lite låg”. Romantisera inte myten om självdestruktivitet. Finns där som ett stöd – alltid oavsett. Även om personen ibland reagerar med att stöta bort de som bryr sig mest. För oftast är det när man är som mest skör – taggarna mot världen utanför är som vassast.

Bry dig – för det handlar i många fall om liv eller död. Din kärlek kan inte bota depressionen – man kan inte spräcka glasbubblan från det hållet heller. Depression kräver vård, medicin, terapi och tid. Och ändå kanske det inte räcker. Men din kärlek, din omtanke, kan vara det som får den drabbade att orka bara lite till.

Det finns de som tror att bara för att man lider av depression så ligger man bara och gråter eller ligger och stirrar apatiskt hela tiden. Det finns de som gör det – och det finns de som inte gör det. Alla sjukdomar innebär inte per automatik att man bara ligger och ojar sig, gnäller och stönar och stånkar hela tiden. Det gör man kanske som frisk när man åker på en influensa eller magsjuka. Men psykisk ohälsa är så mycket mer komplext än så.

Down in a hole var det. Nu har jag stor del av senaste tiden mest legat och stirrat apatiskt in i en vägg och önskat att en stor sten skulle falla över mig. Eller att jag inte skulle ha fötts alls. Men jag försöker verkligen finna viljan – viljan att ta de där nödvändiga andetagen. Så därför försöker jag – så långt energin går och efter mina förutsättningar – att göra det där som gör att inte allt är alldeles outhärdligt.

De som träffar mig märker oftast inte hur illa ställt det är. Inte ens psykvården. För jag plockar på mig huden som skyddar mig mot yttre påverkan. Och så ett leende. För jag måste ju ta mig hem och fortsätta vidare. Och om jag bara sjunker och sjunker in i mitt mående så blir det en riktigt dålig spiral som bara eskalerar i en rasande fart rakt ner i avgrundsdjupet. Och jag orkar inte bara prata om mitt mående – jag är inte min sjukdom. Jag är så mycket mer och det är som den personen jag vill bli sedd. Ibland blir det skådespeleri och ibland så klarar jag faktiskt av att bara vara och finnas i stunden – som när jag är med familj och bästa vännerna.

Men annars så mest leende och neutrala samtalsämnen och folk undrar hur man kan vara så glad när man är deprimerad. Ja du… Du ser mig inte övriga tiden på dygnet. För då skulle du inte undra. Så när vi skiljs så kan du sen fortsätta ditt liv som vanligt. För mig så innebär det ett par dagar att bara vila hjärnan från yttre påfrestningar. Som att bli liggande i en influensa. Jag måste få vara sjuk på de sätt jag är. Inte bedömas utifrån de få minuter vi träffades och hur jag agerade då. Du vet inte hur mycket jag döljer, inte visar, för att klara de dyrbara minuter att försöka njuta av livet. Vad det kostar mig senare vet du inte, och jag tänker inte visa det. Stolthet? kanske. Men definitiv ett försvar – både mot andra och mot mig själv.

Jag är ingens allmänna beskådan eller objekt, utan jag är en människa som förtjänar respekt – trots min sjukdom. Och jag tänker fortsätta försöka njuta av det jag kan – efter mina förutsättningar. Att fortsätta finna de där nödvändiga skratten.

Skratten - en twittertråd som definitivt borde resultera i guldspaden...

Tack för mig säger han. Jag säger tack för den tid vi fick tillsammans mormor. Lugnt och stilla fick hon somna in för att inte vakna igen. Tårar och en värdig och fin begravning.

Sov gott älskade lilla mormor   

Att efteråt få känna lugnet vid världens bästa ställe...

...mitt smultronställe...

Ett fotbolls-VM har vi också hunnit med...

Apropå bilder på mig själv...

Broderskapet var så snäll att skicka en bild på Poltergeistlucia. Tänk att bli väckt en mörk decembermorgon av de ögonen...

Gå och lägg dig...

Nätter som lyses upp...

Efter regn kommer...

...solsken. I found you at halo...

Och som solen kom!!!

Så här ser det ut en normalvarm sommar:

Detta var nu i sommar:



Avslutar med ett bildcollage. Många solnedgångar och soluppgångar kan det bli om man inte sover. Tills vi hörs igen: Ta hand om er - ni är värdefulla!