...skoldikt?

Ja, se dessa fagra löften
när ministern sköt från höften
Snipp - Snapp - Snut
där var Gustavs dagar slut

Känns lite provocerande att det har hänt med skolan... NOLL! NADA! Kan ju undra om media kommer dissa det där löftet... fast då han tillhör partiet med frikort finns stor möjlighet att han klarar sig undan...

Ja, vår media... Det svenska stödet för yttrandefriheten, efter massakern i Paris, har varit massivt. Bra så! Men har det alltid varit så... Knappast... Det är bara att tänka på Lars Vilks, Marcus Birro m.fl. så... Det är lätt att odelat hylla satir och provokationer när de äger rum långt borta, på ett främmande språk. Och lätt att hylla provokatörers mod i efterskott, när de har betalat med sina liv...

Låt oss istället se det här nu som ett tillfälle där vi härifrån och nu går framåt. Att det ska bli betydligt mindre av den hycklande inställningen till våra egna kontroversiella figurer, provokatörer och satiriker. I Sverige har vi väldigt ont om Charlie - inte många som har ägnat sig åt den typen av medvetet kränkande humor som de har specialiserat sig på. Jag tycker att de här provokatörerna och minst sagt udda figurerna tjänar en nyttig roll i samhället. De utsätter vår svaghet och fåfänga när vi känner stolthet - som när man sticker hål i en uppblåst ballong. Det är ett effektivt sätt att ta itu med våra svagheter - skratt är ju som sagt en av de mest förlösande metoder att reducera oro och ängslan.

Det som också görs är att fundamentalisternas dumhet exponeras i och med satiren. Fundamentalister är människor som tar allt bokstavligt, i stort oförmögna att se saker ur andra synvinklar än sina egna. Satirikerna exponerar dem som är oförmögna att skratta åt sig själva och förhoppningsvis kan det lära oss andra att se hur tokigt vissa saker är. Viktigt är dock att det faktiskt finns någon form av respekt - vilket jag faktiskt ändå ser hos flertalet. Inte alltid respekt kanske - men då de behandlar alla lika, alltså att de häcklar och hånar allt och alla, kan man inte säga att det handlar om rasism/mobbing. Kort sagt så tycker jag att de flesta satiriker klarar den här balansgången där de balanserar på gränsen där de ges utrymme för det kreativa och att utmana folks seder och smak. Försöker man ta bort den här känsliga balansen med lag, talkoder etc så kommer vi få en extremcensur och en mycket strypt konversation.

Friska samhällen förhindrar/undertrycker inte tal. Men här i Sverige har olika grupper olika rang i vad de får säga. Vi har en elit som kommer undan med i stort sett vad som helst, satiriker klarar sig i de flesta fall undan drev då det ska vara underförstått att de häcklar. Dock vill jag säga att vi har satiriker som oavbrutet slår åt ett håll - hur okej är egentligen det? Jag anser att människor som vill ha uppmärksamhet måste förtjäna det genom sitt beteende. Inte beroende på om de tillhör blå eller röda laget...

Ja, vi må tycka olika eller rent av sagt illa om konstverk, karikatyrer etc - Men det hindrar inte att vi står upp för friheten att de ska få finnas till. Själv faller inte Charlie Hedbos teckningar min humor riktigt i smaken - och då är jag ändå ett stort fan av satir. Men tycker jag ändå att de ska finnas? Absolut! Det är självklart. I yttrandefriheten ingår att få uttrycka sig fritt - i det ingår också för mig att jag faktiskt inte behöver titta på dessa bilder.

Tankens och ordets frihet har starka existentiella dimensioner. Att med tvång, våld och hot beskära människors intellektuella sökande är ett försök att beskära oss som människor. Inte mer eller mindre. Det är att stjäla en av människans viktigaste vägar till värdighet och självförverkligande. Demokratins ramar måste vara så vida att de också rymmer sådant som är provokativt, stötande och utmanade. Ett samhälle som försöker censurera det misshagliga blir snabbt outhärdligt. Det betyder inte att toleransen saknar yttre ramar eller att massmedier ska publicera vad som helst. Yttrande­friheten har gränser, den kan miss­brukas och användas för att förtala och uppvigla. Det fria ordet kan tjäna som ett dödligt propagandavapen, vilket har skett otaliga gånger genom historien. En offentlighet kan lätt brutaliseras, även om den håller sig inom lagens råmärken. Tryck- och yttrandefrihet innebär ingen automatisk rätt att sprida hat mot andra människor. Med frihet följer ansvar.

Detta ansvar tycker jag är oerhört viktigt att var och en måste ta på sig. För det finns självklart alla skäl att diskutera verk som provocerar. Inte minst när det provocerar någon minoritet där risken för diskrimination i samhället är stor. Vi kan med gott fog diskutera om en provokation för mer ont än gott med sig, om den är smart, smaklös eller rasistisk, om upphovsmannen kan ha mer grumliga motiv än han låter påskina. Sådana här debatter kan bli ordentligt hårda - med de är en omistlig del i en demokrati. De får oss att utveckla våra tankar och reflektioner kring yttrandefrihet, ansvar, tolerans och självinsikt. Utan sådana debatter skulle "yttrandefrihet" kunna reduceras till ett dött ord i lagboken. Men bortom debatterna - vid varje tillfälle någon av de här provokatörerna/satirikerna hotas av yttrandefrihetens fiender så måste vi ovillkorligen stå upp på frihetens sida. Låt oss hoppas att alla som sluter upp helhjärtat för yttrandefriheten i dag, gör så även i morgon och i övermorgon.

"Dark years, brought endless rain,
Out in the cold I lost my way.
But storms won't last, they clear the air,
For something new.
 (----)
A lifetime full of words to say,
A hope..."

(Avenged Sevenfold: Crimson Day)