dying light...

Ja, inte annat än att man ibland känner så...

Det där är jag - varje gång någon börjar tala om för mig att man kan bota depression med kost och motion...

En trasig hjärna läker inte av sig själv - eller av kost och motion. För då vore jag friskare än frisk... Inombords känns det bara tomt och min hjärna brinner. Igen… För dålig på att verkligen vila när jag försöker vila. Att bara ta bort ljuden och fortfarande låta hjärnan gå för full speed räcker inte långt. Jag blir ledsen och ångestfylld när min hjärna gör så här, när den begränsar mig.

Det har pratats mycket de senaste åren och psykisk ohälsa och god arbetsmiljö. Men varför mår vi bara sämre och sämre? Varför ökar sjukskrivningarna fortfarande, trots att vi vet att vi är för stressade? Det här skenande tåget borde gå att stoppa. Vi måste stoppa det, för vem ska arbeta när alla har slutat orka?

Jag tror fortfarande det handlar om att många inte tar den psykiska ohälsan på allvar. Ja, fortfarande… Den är lite skämmig att prata om och något många då fortfarande blundar för. Så de vi har omkring oss (nära, kära, arbetskamrater, chefer etc) vet inte om att vi lider av ångest eller är deprimerade, eftersom det inte är ett givet samtalsämne. Man är rädd att man ska ses som svag. Långsamt luckras detta upp i vårt samhälle. Men är det någon som vågar lyssna på riktigt?

Det måste till krafttag. Depression är den enskilt största sjukdomen i Europa. Om tre år uppskattar WHO att den är den största sjukdomen i världen. Var femte person i Sverige har någon gång i livet fått diagnosen. Antalet flickor med psykosomatiska besvär har fördubblats sedan början på 90-talet.

Om någon bryter benet så fixar sjukvården det omgående. Man blir gipsad, får läkemedel, sjukgymnastik, och man följer upp skadan. När hjärnan trasas sönder och man inte är förmögen att varken arbeta eller att ta hand om sig själv så dröjer hjälpen. Det är oftast själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Ska man verkligen behöva hamna så långt ner som jag har gjort? Hade jag för fem år sen fått mer än lite antidepressiva piller och ett möte med en vårdcentralsläkare då och då så hade jag nog inte behövt hamna i den här situationen. Att mycket av energin gick på att överhuvudtaget få kontakt med min läkare är katastrofalt. Den stressen plus att jag for illa – det är inte helt otänkbart att detta försämrade mitt mående.

Att få hjälp i tid har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är inte bara dåligt för varje enskild människa som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv. Det torde bli billigare att sätta in tidig hjälp än att ha personer som blir långtidssjukskrivna och far fram och tillbaka på slutenvården…

”Satsningarna” på psykiatrin i Sverige är katastrofala. De psykiatriska diagnoserna står idag för ca 30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin fick trots det bara kring 9 procent av den totala sjukvårdsbudgeten 2016. Igen: mången psykisk ohälsa går att förebygga, men då måste resurserna finnas. Men tanke på alla sjukskrivningar beroende på psykisk ohälsa – har vi verkligen råd att inte försöka förebygga dessa sjukdomar?

Även inom psykiatrin och vården så är det NPM som styr (se mitt inlägg om ”De Effektiva” As tears go by). NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarms operation eller att fixera ett brutet ben ser ungefär likadant ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller som borderline? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste ”plocka pinnar” (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver. Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbas får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM…

Så har vi oturen att drabbas av en psykisk sjukdom så tillför vi med andra ord en grupp oprioriterade personer som löper stor risk att inte få hjälp när vi behöver och i värsta fall inte någon sjukvård alls. Ansvaret hamnar ofta hos individen – att man förväntas veta hur man ska göra sig själv hel igen. Så är det naturligtvis inte. Men många upplever det så. Och det är viktigt att ta fasta på. Tror man sig inte få hjälp så söker man troligtvis inte heller hjälp, förrän det kanske är för sent…

Det finns inga enkla svar, men även när det handlar om psykisk ohälsa måste vi kunna göra blixtinsatser precis som vid ett benbrott eller en blindtarmsinflammation, samtidigt som en långsiktig plan görs för att förhindra återfall och nya fall. Att vänta ut en trasig hjärna och tänka att det snart går över, är precis lika dumt som att inte gipsa det där benet eller operera bort den inflammerade blindtarmen.

Det där var då vecka 42. Vad som kom ut utav mötet? Inte ett enda dugg! Tror inte jag upplevt mer ologiskt och osmidigt. Det visar sig att de vill ha med vården i planering av hur min arbetsträning ska vara. Det är i och för sig inget konstigt, men kunde de inte ha hintat om det före så hade vi kunnat boka det mötet direkt. Att fara runt för meningslösa möten är att slösa på allas tid. Nu har jag ju gott om tid, men inte så gott om hjärnenergi. Dessutom så hade den här rehabkoordinatorn försökt komma i kontakt med mina vårdpersoner innan mötet. Jo, jag förstår det också – men vet denna människa ingenting om sekretess? Nu blev terapeuten tvungen att ringa mig för att kolla vad ha får säga. Och till råga på allt så ringde hon sen inte tillbaka till mina vårdpersoner. Och jag tycker jag är vimsig ibland…

Nu har min terapeut mailat till skolan och till rehabkoordinatorn förslag på mötestider. Så vi kommer i alla fall någon vart. Men den här oerhörda trögheten? Tålamod Pippi, tålamod…

So far away…