...skulle jag vilja att man gjorde med det där att använda rasist i situationer där det inte förekommer! Risken med att urholka ett allvarligt begrepp som rasism är att vi får en "the boy who cried wolf"-situation (och hur många gånger har jag inte haft uppe detta?). När det har ropats "rasist" i avsikt att tysta kritik/avvikande åsikt i sammanhang som inte är rasism för många gånger orkar inte folk lyssna längre. Så när vi verkligen står inför rasism är det ingen som tar ropen på allvar.  :-(

Det här att hela tiden ha tystat kritik - dessa personer står nu och säger/skriver "hur kunde det bli så här?". Dessa tyckonomer - de verkar inte ha det lätt när det kommer till att tänka hela varvet runt...

Vi har de som efter terrordåden i Paris menar att politiker och opinionsbildare skapar en ”obefogad rädsla” i ljuset av den terror som dödade över 120 människor. Att "islamofobin kan växa väldigt snabbt när de här frågorna exploderar i offentligheten. Och att alla som höjer tonläget riskerar att förvärra problemet”

I deras värld  värld läggs sällan någon skuld på förövarna. Och man kan faktiskt undra vad de menar med att "höja tonläget". Att kräva fler åtgärder mot terrorister och att tala öppet om dem? Och hur skulle tyckonomerna vilja att det hela sköttes av politiker och opinionsbildare? I smyg, bakom stängda dörrar, så att ”offentligheten” hölls ovetande om terrordåd liknande de i Paris?

Men mig veterligen skriver dessa tyckonomer sällan eller aldrig att diskussionen om det högerextrema våldet borde tonas ner, eller att rädslan för fascism och nazism är obefogad. Därför är det svårt att dra någon annan slutsats än att de använder sig av fundamentalt olika måttstockar beroende på vilken ideologi som ligger bakom ett terrordåd. Med raka ord sagt: Det är viktigare att undvika att sprida ”islamofobi” än att tala sanning om våldsbejakande islamism. Men vet ni vad? Islam och islamofobi måste vi kunna hålla isär - som jag bland annat skrev om i everywhere we turn more hatred around us. Och det är fullt möjligt att fördöma islamism samtidigt som man fördömer högerextremism. Att fördöma alla form av rasism (som jag skrev i days of warning) är definitivt ingenn omöjlighet - tvärtom, det är ett måste!

Det de här tyckonomerna gör - är att de ger uttryck för den den svenska vänsterns väl underhållna myt om att terror utförs på grund av orättvisor och förtryck och att terrorister därmed är offer som drivits till att bli gärningsman. Inbyggd i myten finns också en naiv bild av att terror är en desperat handling, och att skulden måste sökas någon annanstans än hos de desperata, förtryckta människor som utför terrordåden. Om detta med skuldbeläggande skrev jag om i "everywhere we turn more hatred around us" (länk ovan). Men terror utförs inte av förtryckta, fattiga människor som tappat hoppet. Terror utförs av resursstarka ideologer i syfte att skada, döda och skrämma. Skulden för terrorn ligger hos terroristbarbarerna själva. Inte hos någon annan.

I detta så är inte den skyldiga en "ond häxa från väst" som Helmerson skriver. Att ge oss en enda kollektiv arvsynd där de bara ser kolonialism och förakt - och blundar helt för västvärldens goda sidor.

"”De västerländska staterna bör nu gå ihop och be om ursäkt för alla de oskyldiga liv, som deras krig fått kosta.”

Att kräva motsvarande sak av ”de österländska”, eller varför inte muslimska staterna – säg Turkiet, Syrien, Iran, Irak och Egypten, vore otänkbart. Ingen utanför islamofobernas led skulle omnämna dem som ett kollektiv och tillskriva detta skuld.

Men med väst går det bra.

Den vanligaste förklaringen till varför terroristerna inte är ensamma skyldiga till terrorn är Irakkriget. Frågan är hur detta krig kan anses orsaka afrikanska terrorgrupper som al-Shabaab, Boko Haram och jihadisterna som våldtog Mali. Men där kan man väl skylla på vit kolonialism i allmänhet, kan man anta.

”Väst” bär en del av skulden för nutidens tragedi. Men ofantligt större skuld bär de despoter och religiösa fanatiker som förpestat livet för regionens folk."

Att det hela tiden ska vara en sådan vanlig förklaring som effektivt förvandlar förövaren till offer och offret till förövare. Men i sak är denna förklaringsmodell lika förvirrad som påståendet om att våldtäktsoffret får skylla sig själv om hon bär för kort kjol, eftersom den fråntar förövaren ansvaret över de egna handlingarna. Fattigdom och utsatthet gör inte automatiskt människor onda eller kriminella, också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel. Desperata människor gör vad de kan för att överleva, när hoppet ebbat ut kan de till och med ta livet av sig. Det som skedde i Paris i fredags kväll handlade således om något annat. Ju förr vi börjar kalla det som sker vid dess rätta namn desto bättre.

Attackerna i Paris, liksom de som tidigare skett i andra delar av världen, är inte ensamma, outbildade galningars desperata verk. Tvärtom kräver blodbad av det slag vi bevittnat lång planering, införskaffande av vapen, ekonomiska resurser och kunskap om hur man effektivast åsamkar största möjliga skada. De brutala morden på oskyldiga människor ingår i en större ideologisk övertygelse som sedan olika islamistiska falanger bildats - främst nu Daesh - syftar till världsherravälde i form av ett kalifat. Det Daesh lockar med är konstruerandet av en ny stat, inte villa, vovve och Volvo.

Men att aktivt kunna ta avstånd från dessa islamister - tvärtom, i Dagens Samhälle kan man läsa hur resonemanget bland vissa går. Fredrik sammanfattar det hela i en klockren rant:



Jag vill tillägga att det här att inte ta starkt avstånd från den här våldsamma islamismen är en destruktiv strategi. Jag tror att det bara kommer att leda till att troende muslimer som är kritiker av islamism plötsligt stämplas som islamofober. Och detta förhindrar då den öppen debatt som krävs om islamismens barbariska natur för att kunna få bort dessa vidriga. Alles så är det ett enda stort svek mot de som fallit offer för jihadismen.

Och alla måste kunna inse att den radikala islamismen och dess följare de facto förklarat krig mot världens demokratier. Sverige är inget undantag, vi har ingen neutralitet att gömma oss bakom i jihadisternas ögon. Och detta går inte längre att ignorera bort med vackra ord om öppenhet och frihet. För Sveriges del måste vi införa nolltolerans mot islamism som politisk idé och politisk miljö. Framför allt måste vi agera betydligt hårdare mot organisationer och samfund som ger extremister utrymme att propagera för sin sak.

Vad vi många har känt:


Och vad får vi höra? Jo, en stödtelefon och "en stöttande medmänniska"??? Jäkla stoppa-huvudet-i-sanden-land! Att säga detta är som att lugna en ung tonårstjej som precis blivit dumpad av första förälskelsen med orden: "det går över när du gifter dig"...

Mitt Twitter blev ju sådär lugnt...



Att Stockholms stad dessutom ska ge gräddfil till bostad och arbete för dem som inte stoppas av stödtelefonen och den stöttande medmänniskan. Jo, visst är det avskräckande hårda strategier vi tar fram...

Och det här att vi har minimal koll (typ noll) över våra gränser och att budgeten för polisen minskas med en miljard gör ju inte att lugnet kommer direkt. Tacksam för att vissas morgonhumör gör sig synligt:

i n   y o u r   f a c e   s y l t r y g g a r  !!!


För visst kom det - hotet mot Sverige höjdes till en fyra = näst högst nivån. Jo, en terrorist fanns i Sverige. Denne tillfångatogs - och släpptes. Nu bör man komma ihåg - hotnivåhöjningen ej endast pga den eftersökte och att det INTE var vårt säkerhetsorgan som hängde ut någon - det var svensk media. Att se dessa starkt kritiska röster mot vårt säkerhetsorgan nu - tänk lite, de måste agera på information som delges dem. De lägger knappast svenska liv i potten och ignorerar en möjlig terrorist. De agerade för att förhindra terror! De mottog konkret information, grep och förhörde och avfärdade honom sedan från utredningen. Media hängde ut vederbörande. Vilket är pinsammast?

Utredning pågår fortfarande och hoten mot landet??? Känns som om det finns en hel del frågetecken att reda ut. Time will tell? Men det här handlade då om en!!! person - hur många fler??? Jo, nu läste jag att en terrorcell på minst tio personer jagas. En terrorcell av hur många som finns här? Statsministern ställde sig förra veckan och talade efter att hotnivån i Sverige hade höjts. För en gångs skull använde han sig inte av sitt ”låt mig vara tydlig” vilket innebär att han för en gångs skull faktiskt var mycket tydlig. Han försöker hålla sig ovanför och poängterade att situationen var ett resultat av naivitet från både tidigare och nuvarande regering. Han gjorde ett försök, med blandad framgång, att lämna historien bakom sig.

Det som var intressant, och som vi hörde för första gången, var att statsministern kommit till insikt att det finns personer, i Sverige och som beviljats svenskt medborgarskap, som inte ställer sig bakom de grundläggande samhällsvärderingar vi faktiskt har. Och för första gången satte statsministern ner foten utanför den identitetspolitiska bubblan. Men dessvärre användes uttrycket ”vi har varit naiva” - igen...

Det är bra när politiker kan vara självkritiska. Men att åter stå och säga "vi har varit naiva". Om man tycker det trots all info som kommit kanske man också kan inse att man inte ska leda ett land!


...Swedish politician not until they hit the wall...

Det enda respektabla hade varit att erkänna att de hanterat Sverige på ett sätt i likhet med att "klöckera stannar och blömmera vissnar"!


(Teodorescu)

Att vi alla i fortsättningen vill ha ett öppet samhälle betyder inte att vi inte ska ha koll på våra gränser. Som Susanna Birgersson: Det största hotet mot ”det öppna samhället” är inte gränskontroller, utan ytlighet, slarv, intellektuell ohederlighet och dogmatism.

"Förstått på det sättet är övervakning, gränskontroller, polisiär och militär upprustning inte de allvarligaste hoten mot det öppna samhället. Rätt använda utgör dessa saker ett skydd för vår frihet; i tider som dessa en nödvändighet. Hoten består snarare av känslostyrd politik och vaga begrepp som slängs fram och tillbaka i den politiska debatten. ”Islamisering” till exempel. Det kan betyda allt möjligt, från införande av sharia till att en muslimsk minoritet växer och blir mer synlig i samhället. Begreppet ”alla människors lika värde” används som argument för statens skyldighet att ständigt påta sig ett allt större ansvar för både medborgare och icke-medborgare. ”Öppenhet”, ”normalisering”, ”nationalism”, ”segregering”, ”vänstern”, ”nyliberalismen”, ”mångfald” och ”den fria rörligheten” är andra begrepp som läggs som en kletig hinna över en mängd sakfrågor och försvårar en intellektuellt hederlig diskussion. Sammanblandning av moral, logik och rådande lagar liksom anekdotisk bevisföring, är andra fenomen som gör det öppna samhället mindre öppet. Låt mig enkelt exemplifiera med det för närvarande mest brännande exemplet: Av allt att döma slinker det med ett okänt antal IS-krigare och andra jihadister i den stora flyktingström som just nu är på väg mot och genom Europa. Ingen Popper-lärjunge skulle få för sig att använda detta som bevis för att flyktingströmmen i själva verket är en invaderande armé. Men lika otänkbart vore det att blunda för faktumet och envetet jämställa dagens flyktingsituation med den som rådde för judarna före och under andra världskriget. ”Det öppna samhället” kräver av oss att vi erkänner komplexiteten: att flyktingströmmarna rymmer offer för terror och ofattbar grymhet, likaväl som mördare och banditer – och precis allt däremellan. Vi måste ständigt vara vaksamma så att inte enskilda känslor tar oss i besittning, oavsett om denna känsla är medkänsla, rädsla, uppgivenhet, hat eller hämndlystnad. Därtill måste vi vara oerhört noga med orden, begreppen och argumenten. Låter det torrt? Ja, ingen har sagt att det är glamoröst att försvara ”det öppna samhället”."

Men vi måste försvara det! Ett samhälle där myndigheterna inte tillåts upprätthålla lag och ordning kommer inte att fortsätta vara ett öppet samhälle. Den typ av öppenhet som terroristerna attackerade i Paris är det samhälle där individer är fria att forma sitt liv och uttrycka sina åsikter så länge deras frihet inte inkräktar på någon annans frihet och säkerhet. Det är en öppenhet som vilar på yttrandefriheten, rättssäkerheten och framförallt trygghet för liv och egendom.

Det finns andra definitioner av öppenhet som försåtligt figurerar parallellt i den svenska debatten. Det finns de som med ”öppenhet” åsyftar ett samhälle utan kontroll på vem som reser in och ut ur landet. Det finns de som med ”öppenhet” åsyftar ett samhälle där säkerhetspolisen inte har rätt att kartlägga potentiella hot mot liv och egendom. Andra menar att ”öppenhet” åsyftar rätten att inom det rådande samhället bygga enklaver, parallellsamhällen där den typ av individuell frihet som helgas av omgivningen inte råder.

Dessa former av ”öppenhet” utesluter varandra. Ett samhälle som inte kan försvara sig självt mot yttre och inre fiender kommer i förlängningen inte att kunna vidmakthålla denna öppenhet. Ett samhälle där man av rädsla för att någon skall anse sig förolämpad eller kränkt börjar göra avkall på yttrandefriheten genom självcensur eller lagstiftning, är inte ett öppet samhälle.

Ett öppet samhälle är inte detsamma som ett samhälle som inte upprätthåller sina gränser. Så länge det finns de som är beredda att ta till våld för att begränsa människors frihet måste denna frihet försvaras, mot yttre och inre fiender. Tomt prat om öppenhet kommer inte att rädda den.

Dagsläget säger "en terrorhotnivå som säger fyra på en femgradig skala, en överbelastad polis, (----) en politisk aktionsplan i form av tre utredningar utan slutdatum." (Carl Bergqvist) Så action NU! Snoozeknappen börjar verkligen kännas allt mer o mer utsliten...

Sleepwalking...