FRÖKEN MISSNÖJD

Avenged Sevenfold: Lost...


(tweets inspirerad av Bandyfebers fina ord på fb)

Love to Paris - kärlek till alla som på något sätt nu drabbats.

Frankrikes president har förklarat undantagstillstånd och tre dagar av landssorg efter attackerna i Paris  som lämnade minst 148 människor döda. Franska polisen uppger nu att 100 människor dödades av beväpnade män i en konsertsal i Paris, andra sköts till döds på en restaurang och dog i självmordsbombningar i närheten av landets största fotbollsstadion. De utgjorde den värsta terroristattacken i landets historia. Åtta angripare är döda, varav sju dödade sig med självmordsbälten. Fler kan fortfarande vara på fri fot, sade åklagare.

Terror - det handlar om terrorism! Detta land följer dock sitt mönster: Kulturelit som anses vara experter på svenskt försvar/Nato - och NU en kulturchef i TV-soffa diskuterandes gårdagens terrordåd. -land. Absurdistan styrt av en tyckonomi...

Visst kulturmänniskorna har lika stor rättighet att tycka och yttra sig som någon annan. Det jag vänder mig emot här är att de har så mycket att säga till om i det här landet. Att det hänvisas till deras ord som expertis - att public service tar in en person dagen efter ett terrordåd för att tala om terror. Tror nog att det är fler än jag som hellre hade sett en terrorexpert i soffan...

Så mycket tankar som far runt i huvudet på mig just nu. De finner ingen ro. Med risk för att det här blir ett rörigt inlägg - men det är inget jag kommer be om ursäkt för - det är ta mig tusan inte konstigt att det är miljoner tankar i om lopp och samtidigt så helt tomt!

Terror är en gärning som syftar till att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, och förstöra grundläggande politiska, ekonomiska och sociala strukturer. Det kan inte finnas något mer fasaväckande än att bli utsatt för en terrorattack när du sitter med vänner på en restaurang en fredagskväll, är på konsert, på en fotbollsmatch eller går på gatan. När terrorn slår till i vardagslivet, utan att du är förberedd. "Inte igen!", var det många som skrek förtvivlat i sociala medier, på alla möjliga språk, för vi vill glömma snabbt, vill jaga bort skräcken och återgå till det vi känner igen, till tryggheten och det vanliga livet. Människan vill inte låta sig brytas ner av skräck och terror, vi strävar efter att må bra, att känna oss trygga och få glimtar av lycka ibland. Det är ganska lite vi begär.

Så ynkliga de egentligen är innerst inne, de som inte vill annat än att döda och skada, vilka sorgliga skepnader. Samtidigt som det hat och den ondska som terrorn utstrålar skapar sådan fasa. Men vi kan inte låta terrorn vika ner oss - att kämpa för att det goda ska vinna. Däremot inte sagt att vi ska stoppa huvudet i sanden. Vi som värld, Europa som världsdel, Sverige som land - öppna ögonen. Hur kan vi minimera riskerna att det händer igen - vilka åtgärder måste tas?

Svensk media hukar som tusan - att det skreks islamistiska slagord innan attacken... Men svensk media klarar ändå inte att dra slutsatsen att dåden har med islamism att göra. Inte ens det faktum att islamister nu då har tagit på sig dåden. För vi har ju den där lilla promillen att det skulle kunna vara kamouflage för något annat...

Med största sannolikhet var dådet islamistiskt. Men att sen se alla som skuldbelägger alla muslimer. Det måste vara ett slut med det kollektiva skuldbeläggandet. Ja, islamism har med islam att göra - den som påstår något annat kan (valfritt alternativ). Men all islam har definitivt inte med islamism att göra! Så nej, det är inte en attack från islam. Alla islamister representerar inte islam - de attackerade muslimer i Beirut samma kväll. Islamismen är en gemensam fiende. Men hukande svensk media kommer med största sannolikhet ändå inte att våga säga som det är - de kommer att fokusera på att motverka rasism och islamofobi. Viktigt att förstå är att motstånd mot islamism inte är lika med rasism. Alla parter måste lära sig att skilja på onda och goda människor. Men hukande blindmedia - snälla våga lägg skulden på dem den hör hemma. De flesta människor är smarta nog att se vilka som ligger bakom - att rygga för sanningen anser jag bara kommer att få motsatt effekt i kampen mot främlingsfientlighet. Våga säg som det är - visa på de onda islamisterna. Det betyder inte att man inte kan visa motsatsen också!

Men de skyldiga - ja de ska ta mig f-n lastas. Lägg skulden där den hör hemma. Vet inte hur mycket jag redan hunnit se - SD har sedvanligt fått sin beskärda del av skulden. Att jag inte gillar SD hör inte hit, men vi kan inte låta dem få skulden för terrordåden. Läst någonstans att dådet var "en desperat motattack mot ett fascistiskt och islamofobt Frankrike". Vidare: "svensk och israelisk vapenindustri bär skulden till terrorn i Paris." Pinsamt värre! Ja, vapen dödar - men det är de som håller i vapnen, de som avfyrar vapnen som är de skyldiga. PUNKT! Värst än så länge är dock SvT:s fråga: "Kan det vara rockgruppen som hetsade jihadisterna till massmorden?" (det kommer en bit in i programmet) Skämmes ta mig...

Ska det vara så svårt - det är allltid ALLTID förövarnas fel!

Att vi kan se så olika på det här med skuld? Ta till exempel en flicka som går med kort kjol ensam genom en mörk park en lördag natt. Ingen tycker att hon får skylla sig själv om hon råkar illa ut. Därom är vi nog överens? Visst vi kan påpeka det olämpliga i det hela - men skulden ligger kan aldrig ligga hos henne. Principen måste vara att vi alla äger oss själva och och därför har rätt att gå fredade var vi vill, utan att ens bli antastad med fräcka ord.

I andra fall - som kan verka ologiskt - men det blir rätt bekvämt och framför allt så är det politiskt korrekt - så går vän av ordning gärna på korståg mot den indirekt skyldige. Det finns många historiska exempel på hur den indirekta skuldanklagelsen utformats. Nick Carter-litteraturen ansågs i början av 1900-talet vara orsaken till ungdomens fördärv. Smutslitteraturen bekämpades av den tidens moraliska sheriffer. Per Albin Hansson manade till ”hänsynslös kamp” mot skräpböcker som systematiskt förgiftade ungdomen och ledde in dem på ”brottets sumpväg". Det låter galet, men faktum är att flera brott begicks under den här tiden där de skyldiga hänvisade till påverkan av tjugofemöreslitteraturen.

Och jazzmusiken förde folk tillbaks till apstadiet – liksom seriemagasinen stimulerade fram våldsverkare och mördare – på femtiotalet. För att inte tala om vad Disneyfilmernas ohöljda sadism eller Stålmannens övermänniskoideal kunde leda fram till. Och nu har vi videovåldet, porren och videospelen att lägga skulden på. Visst kan det finnas någon promille - men att göra jazz, seriemagasin, dataspel etc som direkt ansvariga?

Således finns det två slags skuld som vi har att utkräva ansvar för: För det första den skuld som gärningspersonen har – som domstolen har att hantera och som inte är så intressant annat än för pöbeln. För det andra den skuld som vi alla har så fort vi yttrar oss och därmed omärkligt sätter de stenar i rullning som kan krossa civilisationer. 

Ja, den sista skulden är märklig - och den styrs av våra tyckonomer. Likväl det är det som påverkar den enorma naiviteten - att alla som sätter sin fot på europeisk (svensk) mark automatiskt blir ett med västerländskt tankesätt. Att det kanske istället är tvärtom - för att det blir för stora kontraster? Kanske är det just i detta vi måste fokusera?

I Sverige vet vi att vi har islamister - men hur många? Det är ett stort mörkertal och rekrytering fortgår. Jag säger inte att vi kan stoppa rekrytering med en bättre integration - men jag tror att vi kan minska polariseringen med en bättre integration. Med personer som hör hemma i ett samhälle och där alla behandlas lika så tror jag att vi kan hindra en ökad främlingsfientlighet. Ju större främlingsfientlighet desto mer aggressioner mellan grupper och desto större risk att angrepp sker. Däremot så kommer det inte hindra extremerna - men kanske vi kan få färre extremer? Då kanske det blir lättare att ha bättre koll på vad som sker i olika falanger?

I vilket fall som helst så anser jag att integrationen måste förbättras. Att vi faktiskt lever tillsammans i ett samhälle och där vi kan respektera varandras kulturer. Jag talar nu inte om Kalles Kaviar, sill, ishockey, Astrid Lindgrens värld, Lucia eller Kalle Anka på julafton. Visst detta är typiskt svenskt - men vi svenskar är väldigt öppna för olikheter i traditioner och maträtter. Så mycket att vi gärna anammar andra länders delar utan att anse att de ska dansa runt midsommarstången med oss.

Något som däremot är väldigt starkt hos oss svenskar - är vår så kallade konsensuskultur. Vi vill helst vara tillsammans med människor som är som vi. Annars känner vi oss lätt bortkomna och rädda för att göra bort oss. Konsensuskulturen kan vara förlamande för avvikaren, men den är också en källa till stark trygghet och tillit. Den är sprungen ur ett samhälle som gav frihet men krävde ansvar. Och ur det har ett samhälle vuxit med stark individuell frihet, men där vi förväntas ta ansvar och hänsyn. Det är de egenskaperna som skapat dagens Sverige, på både gott och ont. 

Vi ser oss själva som moderna, som skakat av oss gamla vanföreställningar. Vad vi inte inser är att det också är en form av kultur, dit konsensuskravet följt med. Jag talar om saker som det svenska språket - de som anstränger sig att lära sig och försöker prata svensk har lättare att komma in i det svenska samhället. Detta är ingen nyhet för någon. Jag pratar också om det svenska i att vi står i kö och glöm för allt i världen inte detta viktiga med att respektera tiderna i tvättstugan. För den som klarar av de där fina koderna i umgänget som är en så viktig del av svenskheten, är konsensuskulturen inte exkluderande, utan tvärt om inkluderande. För att vi ska kunna få fler integrerade på detta sätt krävs det att vi inser att vi har en kultur att vara stolta för och rädda om och att den kulturen kan hjälpa integrationen, inte stjälpa den.

Det krävs också att vi kan rannsaka oss själva - och vara ärliga. Hur många kan säga att de inte sätter olika värde på människor? Inte många tror jag när det väl kommer till ett avgörande. För hur många av oss kan säga att vi inte värderar de närmsta (vänner och familj) mer än random person? Inte jag i alla fall. Däremot så tvekar jag inte en sekund på att alla ska behandlas lika i samhället!

Tänker på ett test jag gjorde i går - som handlade om detta med värde. Tala om etiska dilemman. Jag kom till fråga tre och insåg att jag inte klarade av att fullfölja testet. För att i min vilja att hjälpa så många som möjligt hade jag varit tvungen att helt offra mig själv. Med min psykiska ohälsa så kom då diverse destruktiva tankebanor. Trots att jag då inte slutförde testet (vilket då inte är det minsta brydsamt eller störande för mig) så förstår jag ändå vart det här testet ville komma. Och det är att det viktiga är att vi alla behandlas utefter samma människovärde - att vi alla är lika inför lagen, sjukvård, etc.

Tänker på en historia jag läste om kvinnan som tog allas lika värde till sin spets. Hon var extremt hjälpsam. Om exempelvis någon frös mer än hon så var det hennes skyldighet att ge av sina kläder till den personen. Men, beteendet blev självdestruktivt. Hon hade också svårt att acceptera läkarvård, eftersom hon ansåg att det fanns andra som hade större behov av läkaren. På de jobb hon hade blev det extremt problematiskt, eftersom hennes principer kunde gå emot arbetsuppgifterna. Hon hade också svårt att behålla vänner. Vännerna fick enligt hennes uppfattning inte gynnas jämfört med några andra människor (det skulle ju bryta mot allas lika värde). Inte familj eller andra närstående heller. Genom att vara ”allas vän” blev hon ”ingens vän”. Detta slutade naturligtvis inte bra. Hennes liv blev tyvärr en tragisk och olycklig historia.

Ibland kan ”det bästa” bli det godas fiende. När godheten dras till extremer, som för denna kvinna, så kan den bli till något helt annat. Det är naturligtvis enkelt att sätta upp skyhöga mål för godhet så länge det är någon annan som skall ”leverera”. Att världen är rätt så stor och att någon annan kanske får göra stora uppoffringar tycks inte bekymra. Snarare målas det upp en bild av hur liten ansträngning som krävs av ”den som skall leverera” och hur moraliskt förkastliga de är om de inte ställer upp. Men när det kommer till praktiska detaljer så är det aldrig något som kan diskuteras. För det är ju aldrig för mycket jobb - du älskar väl människor? Men för att se ärligt på det hela - hur mycket vi än känner för orättvisorna i världen och hur mycket vi än tycker om människor - när det ändå gäller så tycker de flesta av oss knappast att det är försvarbart att gå in för rollen som världsförbättrare så mycket att man bränner ut sig själv. För vad är vänskap värt om man aldrig gynnar sina vänner, eller sin familj, jämfört med alla andra människor i världen?

Eller att det ska vara så svårt att dela ut beröm där man inte delar uppfattningen. Någons arbete kan faktiskt vara bra även om man inte håller med i sak. Och detta måste också vara okej - att våra uppfattningar är olika. För inte kan man förväntas känna uppskattning enbart för någon vars alla åsikter man delar? Det är inte farligt att ha olika åsikter, att vara oeniga. Tvärtom är det demokratins livsnerv och hela existensberättigande. För vad ska vi med frihet att yttra oss till om det bara finns en åsikt att yttra, en åsikt som alla dessutom är överens om? Kan man alls ha en debatt om alla tycker likadant från början?

Och debatt är vad vi måste kunna ha - en debatt där alla åsikter måste få komma till tals. Vi måste få en bra balans av realism och idealism, av hjärta och hjärna och på så sätt då slipper vi göra ”det bästa” till det godas fiende. Både när det gäller våra egna gärningar och hur vi dömer andra. Då håller godheten i det långa loppet. Och det är den godheten - den kärleken - som måste vara framtiden!

Love to Paris - kärlek till alla som på något sätt nu drabbats. In loving memory... 

Tänder ett ljus

Gråter och tänker på det ofattbara som hänt

Ett hjärta som skriker av smärta

Sorg i sinne

Ond och bråd död

Krossade illusioner

Tillsammans står vi starka

Att gå vidare

För att få uppleva en ljusnande morgondag

Känna livet känna hoppet

Tro på en värld

Där kärleken segrar

Ta hand om varandra

Varje dag visa sina kära

Hur mycket de betyder i ens liv

Ta vara på livet

Älska sin nästa

Som varje dag vore den sista