...är det vad det känns som att jag gör numera. Jag existerar - mer är det inte. Jag sitter där med min kortlek - som blir allt mer nött - och känner att jag och den här planeten är färdiga med varandra.

Ingen förändring sker. Fortfarande lika fysiskt (och psykiskt) trött. Det tär på både tålamodet och motivationen att tro att det här ska vända. Då:

 

Deras torftiga försök att få det att låta som att det skulle vara bra för mig. Nä - den bollen tog jag inte. Vårdbehovet är av ringa betydelse så ,länge pengarna styr och inte individen bakom det. NPM - New Public Management - marknadsstyrd vård. Jag är en dyr kund som behöver mer än en till två kontakter i månaden med vården. Och inte är mina problem så lättlösta heller. 

Jag var väldigt bestämd att det här var helt emot vad jag önskade. Vad hände med att lyssna på patienten och låta patienten vara delaktig i vårdplaneringen... Samtidigt förstår jag marknadssituationen (eftersom det är samma princip som styr skolorna). Och visst är det mycket möjligt att det här är det bästa för mig i långa loppet (kan ju inte tro att de inte vill se att jag blir bättre i alla fall). Men jag önskade att jag åtminstone hade fått två veckors ställtid. Det blir jobbigt om någon tvärt drar av plåstret - så jobbigt att jag inte står ut. Ofta med självskada till följd. Detta kan då förklaras av min autism - som vården var så angelägna om att jag skulle utredas för. Jag menar inte att allting kan rätta sina känslor och upplevelser - men de borde väl åtminstone beaktas? Men nej - här rev vi av plåstret med dunder och brak. Inte ens två veckor alltså...

Jag äter ju centralstimulantia och behöver därför fortfarande kontakt med psykiatrin.  Får väl vara glad att jag får vara kvar hos dem. Och ha kvar samma vårdpersoner (dock i annan omfattning). Hoppas verkligen att det inte var så doktorn menade. Men det var så mina öron uppfattade det... Och inom psykiatrin kan man ju tycka att läkare ska vara lyhörda så att förändringar inte gör att patienten blir sämre. Eller det kanske är att begära för mycket?

Ja, det märks säkert hur ledsen och besviken jag är på min psykiatri just nu. Jag behöver inte mer negativt i mitt liv. Jag menar verkligen inte att livet bara ska vara uppåt. Jag vill ha toppar och dalar och det där i mellan. Och till det hör ju att hantera det negativa. Men just nu hanterar jag verkligen inte negativ stress på ett någorlunda vettigt sätt. Agerar ibland med handlingar som verkligen inte är jag - och jag kan inte heller förklara varför jag gör som jag gör. Min bästa vän sa att det var väldigt vanligt - att man gör oförklarliga ting när man är nere och stressad.

Den här energilösheten - den som gör att vardagliga ting blir som att bestiga berg. Att tvätta håret är rena K2 i utmaning och energiåtgång. Då vore det kanske en idé att tänka till innan - så att man inte ska steka tonfisk direkt efter. Men det löser man snyggt... 

Det var lättare när man var liten, det var det...

 

Har hunnit fylla år många gånger sedan dess...

...och blivit lite större. 

Det här att fota sitt nya linne från olika håll är en alldeles egen historia.

Vår säger kalendern. Vädret säger lite vad det känner för för tillfället. Försöker hjälpa sommaren på traven...

...då spöregnar det. Typiskt svensk sommar...

Hopplös är en groda utan ben. Det är inte jag...

...hoppsansa...

...hej hopp...

Hur kan jag orka träna om jag nu är så matt? Som jag skrivit tidigare så finns det ett litet andrum mitt på dagen då energin inte är noll. Försöker gå ut och gå eller gå till gymmet och träna lite. Det blir vad det blir - men det måste vara bättre att försöka göra någonting i väntan på att den här förlamande tröttheten ska släppa. För jag tror verkligen inte att det släpper fortare om jag bara sitter där i soffan med min kortlek.

Förr skulle jag aldrig fått för mig att använda gymtiden till att filma. Nu - ja finns inte samma träningsenergi så kan man ju nyttja lite tid att filma. Eller kanske det mesta av tiden...  

Inge kvinnlig Rambo direkt. Det där liknar mer Don Quijote i försök att slåss med väderkvarnar. 

Men lite träning blir det i alla fall. Bättre än ingenting.

Svårt med koncentrationen också. Tappar man den, så tappar man lätt ryggen...

Den där demonen inom mig - The devil in I...

...så tröttande och tärande. Jag är nere i brygga...

Behöver A reason to fight...