Ja, det är fel! Du fattas Sverige!
Jag behöver inte säga så mycket - någon annan har redan hunnit skriva en direkt spegling av mina egna minnen. RIP
-------------------------------------------------------------------------------
Tack för allt du lärde oss Brasse Brännström! A, B, C och hela alfabetresan. Här är där, där man är. Du är i hjärtat.

– Hejsan, hejsan, hejsan, hejsan, hejsan. Idag är jag speciellt glad att komma med min latjo lajban-låda!

Brasses glada ögon. Lyfter på hatten. En nations ungar sitter bänkade framför den rultiga tv:n. Jublar när Eva och Magnus förgäves gissar fel, än en gång, när en av fyra ska bort, jublar när barnsliga Brasse hittar ytterligare en anledning till att just hans svar är det rätta.

Triumfen. Budskapet. Att det inte alltid finns en lösning på ett givet problem. Utan flera. Och att inte alltid de vuxna och kloka har rätt. Utan att du som barn är minst lika viktig. Minst lika smart. Du, som har din egen syn, dina egna svar. Och massor av underbar fantasi, som gör din värld så mycket större än förutsägbara vuxna, fångna i ett fyrkantigt format

Den lilla flickans stora ögon lyser, framför tv:n, fängslad genom programmet. Gång efter gång. Triumfen i blicken när hon inser att de fyra gigantiska elefanterna. Inte vinner. För nu kommer den femte lilla myran och tutar sitt lilla tut, som mest låter som ett pip. Och trots att de där elefanterna är stora som hus. Är fem myror, fler än fyra elefanter.

Man behöver inte vara störst för att vinna. Fatta triumfen. Ögonen jublar. Leendet gigantiskt.

Den lilla flickan är jag. Vi. En hel generations 70-talistungar som satt där klistrade framför den tjocka tv-apparaten, i bruna tröjor och slukade kunskap. Bokstav för bokstav, från A till Ö, blev upptäcksresan genom alfabetet ett äventyr. Varje bokstav en egen huvudperson. Ett genialiskt knep, där lärandet bara var lust och lek. I en värld helt utan pekpinnar.

Jag älskade Magnus, Brasse och Eva. De blev mina ciceroner till bokstäverna, byggstenarna som jag kunde bygga ord av. Nyfikenheten var väckt. Jag ville ha mer. Vi ville ha mer. Och Magnus, Brasse och Eva fortsatte och lära. Inte bara om bokstäver och siffror. Utan om livet, kamratskap och det viktigaste – att skratta. Att inget är för larvigt att skratta åt, någonsin. Ni var världens bästa lärare.

Och det du gjorde för oss Brasse. Lever vi med alltid.

Tack för att du fick oss små som lyssnade på dig, att känna oss stora, viktiga och roliga.

Du gav oss självförtroende. Du fick oss att växa. Du fick oss att älska bokstäver, berättande och ord.

Tack för allt det.

Här är där, där man är. Och du Brasse, är i hjärtat.
----------------------------------------------------------------------------------
(Frida Boisen, Expressen/GT, 20140830)


Jag skulle behöva den bastun. För fy vad jag fryser. Vilket visade sig ha en biologisk orsak - termometern visade 39,2... Kämpa Fia! Krävs en hel platta för att väcka mig. Waking the Fallen...