Tänk att få sätta på flickorna på TV2...
Ord som kan tolkas olika beroende på i VILKET sammanhang de sägs och HUR de sägs. Att skilja på att få en komplimang och bli sedd mot att bli sexuellt objektifierad.

En debattartikel på SvT "Newsflash: att vara snygga och attraktiva för random mäns visuella behag är inte alla kvinnors största mål och längtan i livet." och
”Objektifieringen bidrar till våldtäktskulturen” Och hur låter det när unga tjejer pratar om killar? tro mig - det är inte ett dugg bättre. Har både hört och sett diverse otryckbara saker under mina sjutton år som högstadielärare...

Suck! Dessa feminister... Små duntussar görs till stora hönor och komplimanger kan inte skiljas från sexuella trakasserier utan allt klumpas ihop till "objektifiering" sett ur feministisk sexuell vinkling...

"Tvinga inte på andra dina privata sexfantasier"
--------------------------------------------------
Minns ni när Karl-Ove Knausgård sa i podcasten 60 minuter att han varje gång han möter en kvinna funderar på om han skulle vilja ligga med henne, och att han är säker på att alla tänker sådant, men den sanningen får-man-väl-inte-säga-i-det-här-landet? 

Sluta fåna dig, Karl-Ove, fnös jag inombords. Klart man får säga det. 

Men jag hade fel. Många blev mäkta upprörda, menade att hans tankar är objektifierande, ja kvinnoförnedrande faktiskt. Detta begriper jag inte. Funderar aldrig dessa personer själva på om de skulle vilja ligga med folk de träffar? Far aldrig flyktiga, syndiga tankar genom deras huvuden? Till exempel när de sitter i kollektivtrafiken och har tråkigt. Ett litet tidsfördriv.

Fantasier har ju fördelen att de inte går ut över någon annan. Som när Sydsvenskans kolumnist, Ola Olofsson, dagdrömmer om olika kvinnor han ser på tåget. ”Det kan vara något särskilt med håret, ögonen, stilen på kläderna, eller bara hur hon pratar – och det gör min dag. En wow-känsla som får mig på gott humör”, skriver han lyriskt (22/6).

Gott så, Ola.

”Nu har jag börjat fundera på hur jag ska kunna närma mig nästa wow-are och ge henne en komplimang för vad det nu kan tänkas vara som jag gillar”, skriver han dock vidare. ”Jag inbillar mig nämligen att vi gillar att bli sedda, även om det ’bara’ handlar om utseendet och även om det kommer från någon vi inte känner.”

Och det är här det blir problem. För det är rätt tydligt att det inte handlar om en lättsam vänlighet om någons frisyr. Han säger att han bara vill ha kontakt med kvinnor han är tänd på, och försöker hölja det hela i något slags skimmer av generositet genom att säga att det inte rör sig om ”snygg-snygga” kvinnor, ”utan snarare de medium till ful-snygga”. Det är alltså välgörenhet han tror sig ägna sig åt, och i utbyte mot den ”gåva” som är hans uppskattning förväntar han sig då förstås – som alla välgörare – underdånig tacksamhet.

En kvinna på Tumblr lade i våras upp resultatet av ett socialt experiment hon roat sig med: Varje gång någon komplimenterade hennes utseende tackade hon vänligt och höll med. Gissa vad som hände sedan? Jo, smickrarna blev oerhört störda, rentav otrevliga: ”Så jävla snygg är du faktiskt inte.”

Hjärnan är en lömsk jävel, det är inte alltid lätt att förstå dess vindlingar och motiv. Men en bra tumregel om man undrar ifall kommentarer är helt kosher är att sätta sig in i hur den andra uppfattar dem: Är detta smickrande eller enbart påträngande? Skulle exempelvis Ola Olofsson bli glad om en okänd man – säg en ”tvåmeterskille” som han själv – kom fram och sade att Olas vackra ögon, välsittande kläder och fina röst ”gjorde hans dag”? Nej, han skulle nog känna sig smått obekväm. Som man gör när främlingar försöker tvinga på en sina privata sexfantasier.
--------------------------------------------------------------------
(Metro)

Den börjar ju gott för att se att komplimanger är trevligt att få till att sen tolka Olas ord enligt sin agenda. Kan hända att Olas sätt att uttrycka sig kan ses som sexistiska. Kan hända... Allt beroende på vilka ögon man väljer att se orden med. Vi får också komma ihåg att det skrivna ordet lätt kan misstolkas om man ligger så långt ifrån varandra i preferensramarna som feminister och helt vanliga män gör...

Men varför i detta fall inte visa upp just de uttrycken som man anser ha blivit fel och varför man upplever dem fel. Istället så blir allt en enda historia om att "okända" mäns komplimanger mot kvinnors utseende alltid är att se som ett maktangrepp på kvinnans person, eller att allt som eventuellt kan härledas till en våldshandling, i detta fall en komplimang, bör kvävas i sin linda. Som om kvinnor vore oförmögna att själva sätta upp handen & säga att “det var fint sagt, men jag är tyvärr inte intresserad av att prata med dig” och gå därifrån ifall man blir så oerhört kränkt av att få höra någon uttala sig positivt om en.

För visst värmer det i mig då någon påpekar att jag har fina ögon eller en snygg tröja. Allra mest värmer då ord om positiva ord om till mig om mina inre egenskaper. Men jag kan lova att jag uppskattar även ord om mitt utseende. Men vad händer då? Jo, då är jag genast en könsförrädare som låter mig objektifieras. Jag förstår att svenska män inte längre vågar säga ett snällt ord eller hålla ut en hjälpande hand. De har kuvats till att sköta sig själva och skita i andra”, Resultatet blir att kvinnor får klara sig själv. Män kan bara vara vänliga mot män och i stället för jämställdhet får vi ett parallellsamhälle med vattentäta skott mellan könen. Men som sagt, jag tycker om att få komplimanger - så fortsätt. Och jag kommer att fortsätta att säga Tack! för hitintills har ingen sagt "så snygg är du inte" och inte en enda av mina vänner har upplevt något sådant heller. Jo, det fick bli mitt sociala experiment - att fråga mina vänner...

Jag vill poängtera att sexistiska tillrop som “höhö, schysst rumpa” och “dig skulle man ju vilja ta sängsvängen med” inte är vad jag menar med komplimanger, utan att dessa är just sexistiska tillrop. Och eftersom jag är en vuxen kvinna och inte ett litet våp kan jag hantera dessa personer, oavsett om sådana kommentarer riktas till mig eller någon annan i sällskapet. Det är bara en fråga om hyfs och civilkurage. Att fina välmenande ord skulle ses som sexuella trakasserier är ett förminskade av mänskligheten. Och att jag själv inte ska kunna säga stopp om orden är fel eller i fel sammanhang är ett förminskande av mig som person. DET är vad feminismen gör - de förminskar kvinnorna till att bli små tvååringar som inte kan fatta egna beslut eller ta ansvar för dåtida och framtida handlingar. Den bekväma offerkoftan som gör att man alltid kan skylla på någon annan. Nånannanismen... Fy...

Visst kan det vara svårt ibland att ta en komplimang. Den svenska janten sätter in med "inte jag inte" - med en obekvämhet inför vad som kan tolkas som oprovocerad eller kanske överdriven generositet. . Men känn efter - visst värmer det? Någonstans läste jag att det krävs ungefär lika mycket generositet att ta emot en komplimang som att ge en. Nåväl, i frågan om generositet må alltså de lärde tvista, men jag vill säga en sak: det finns inget intelligent, trevligt eller “coolt” i att inte kunna ta en komplimang. Ifall jag har eller inte har lagt ner tid på mitt hår, mina kläder eller att musik "råkar" strömma ur mina lurar på tuben spelar ingen roll. Att någon uppmärksammar detta och tycker att det är roligt, intressant eller glädjande att se någon lyssna på musik även de uppskattar (eller vad det nu må vara) och sedan låter mig veta, är inte skäl att känna mig kränkt. Jag klär mig för min skull, jag sätter upp håret som jag tycker att det är fint och musik - ja det väljer jag efter min smak. Att någon annan uppskattar mina val ändrar inte på hur jag vill leva mitt liv, men det är roligt att ha medmänniskor som inte är rädda att skänka en positiv och upplyftande kommentar i vardagsbruset.

Så mycket i vår vardag som är jobbigt. Visst min psykiska ohälsa - men det är inte den jag tänker på i första hand. Utan jag tänker på oss som människor - att vi i allmänhet får uppleva mindre positiva saker, att vi i våra liv får vi ta mycket skit, mycket negativ attityd och andra samhällets tillkortakommanden eller orättvisor som får oss att känna oss som måltavlor för missnöje eller illvilja. Att någon gång ibland få höra vilket fint leende man har, vilken bra skribent man är, hur schysst ens klädstil är eller ifall man vet om att ens frisyr är superhäftig är bara sådant som borde lyfta oss. Som i alla fall kan göra en grå dag till en något härligare dag i mitt liv.

Tänk också att den som tar av sin egen tid i livet för att visa hur härligt det är att det finns människor som du kan ha behövt uppbåda mycket mod för att våga gå fram och berätta detta. Oavsett ifall du vill ha vidare konversation eller ej är ett “det var kul att höra, tack!” helt gratis att utbrista. Och det tar bara någon sekund.

Visa att ni ser och uppskattar en medmänniska. Det är inte upp till nervositet att styra godhet. Det är inte upp till rädsla att styra ens handlingar. Så hör ni - sluta inte att ge komplimanger, oavsett till vem ni ger dem! Det enda som avkrävs är vanlig hyfs: ifall den som är målet för komplimangen ser rädd eller obekväm ut, bara backa med ett vänligt förlåt. Med tiden kommer vi - om vi bara tillåter oss - att bli bättre på att ta och ge komplimanger. Det blir almost easy...