...for me - för att få det här ur mig. För det gnager i mig. Det - det är att jag har märkt att det är många nu när någon säger sin åsikt som i våra ögon kan verka spritt språngande galet börjar raljera om psykisk ohälsa och att svenska psykvården har misslyckats. Hade det varit enstaka uttalande så hade jag inte brytt mig, men jag ser det flera gånger dagligen numera.

Det är från den stereotypa bilden: "Många blir väldigt utåtagerande och beter sig på ett sätt som påminner om psykisk sjukdom hos vuxna: överdrifter i det egna utseendet och sättet att vara, allmän skrikighet och bristande känsla för proportioner." och hela skalan från det till att här släpptes vi ut från psyk för tidigt. Att raljera på detta sätt anser jag bidrar till en syn att personer med psykisk ohälsa är personer som ligger och ulkar på golvet iförd tvångströja. Vilket INTE är fallet! Att använda psykiska diagnoser som skällsord kan lätt bidra till att människor inte vågar söka hjälp och chansen att få ner antalen självmord minskar därmed betydligt.

Något som också är det här hobbypsykologiandet - att ställa psykiska diagnoser på andra, spekulera i andras psyke. Förklara för dem att ”att du har ångest nu för att din mamma var borta mycket när du var liten”. Jo, jag har sett flera sådan fall. Plötsligt är alla experter. Vi lever i nån slags tid när folk älskar att förklara för andra varför de mår som de mår, gör som de gör. Visst - bra att man försöker normaliser psykisk ohälsa i det vardagliga samtalet, men bara för det behöver vi väl inte en hel typ folkrörelse av hobbypsykologer? För om alla är "experter" då kan ju inte psykisk ohälsa vara så problematiskt. Så ja - jag anser att hobbypsykologiandet är kontraproduktivt.

Stötta - ja, försök förstå - ja. Ska man prata om ångest, psykisk ohälsa i stort så är mina (lekmanna)-tips att först och främst utgå från att man sällan har hela bilden. Att det ofta är ganska komplext. Att någon med en till synes jättebra uppväxt i bagaget ändå kan må dåligt, eller vice versa. Att ångestproblem, fobier, självdestruktivitet kan bryta ut senare i livet. Det kan komma i tonåren, eller när man är 25 och går in i sin första samborelation. Det behöver inte alls ha med något ens föräldrar gjorde eller inte gjorde för femton-tjugo år sen.

Det är ju så många faktorer, orsaker bakom psykiska problem. Varenda gång någon gjort något för de flesta andra obegripligt så vill alla förstå och folk chockas för han/hon var ju så trevlig. Anser att samhällets syn på psykisk ohälsa är hopplöst enfaldig. Likaså samhällets syn på det här med medicinering.

En del människor som har någon psykisk sjukdom behöver inte äta mediciner för det. Andra behöver äta det ett tag, och en annan del behöver äta sina mediciner livet ut. Jag vet själv inte vilken grupp jag hamnar i. Eller kommer att hamna i. Vad jag vet just nu, är att jag behöver äta mina.  i framtiden kanske det går att minska dosen. Kanske till och med sluta äta dom helt. Men vad jag vet NU är att dom fungerar och att dom får mig att må bra. Dom räddade mitt liv, faktiskt. Och bara det faktumet gör mig ibland livrädd samtidigt som det ger mig en sån enorm lättnad och livslust. Jag fungerar idag - så bra som det går, när man lever med de problem jag har och en högintensiv personlighet. Och att det ser ut såhär kanske inte spelar så stor roll egentligen. Så länge jag kan fungera och kan leva. Kanske till och med tycker om att leva.

Suicide Zero



Rekommenderar att lyssna på avsnitt av podden sinnessjukt - en podcast om psykisk ohälsa. I podden pratar där det pratas om depression, ångest, social fobi, panikångest och andra former av psykiska problem.

Det finns fortfarande en hel del som betraktar psykisk ohälsa som självförvållat och en icke-sjukdom. Alltför många som tror att det bara är "positiva tankar och ryck upp dig" så blir det bra igen. Felaktiga bilder och stigma kring psykisk ohälsa måste bort och brytas så att inte vi som samhälle sätter stopp för att människor vågar be om hjälp. När du beslutar dig för att berätta för någon om din kamp med psykiska ohälsa samt acceptera hjälp, visar du styrka och mod många saknar. Många med psykisk ohälsa gömmer sig bak en mask av "jag mår bra", det har inget med att vara "falsk" att göra - det är ett sätt att överleva!

Jag får på allvar ganska ofta höra att det är svårt att tro att jag har de problem som jag har, eftersom jag verkar ”glad och rolig”. Tja, ganska så många komiker som det framkommit haft grava depressioner. Nej, jag jämför mig inte med dessa komiker - min poäng är att ingen människa är si eller så, punkt och amen. Ingen är så endimensionell att man antingen är ”glad eller deppig”. Vi är väl alla med om saker i livet som sätter törnar i våra psyken. Som antagligen trillar bort och läker, eller som läggs på hög inom oss och växer till depression, panikångest eller liknande.

Så jag vill be er att vara försiktiga med att stämpla någon som anknytningsstörd, folkskygg, bokstavsperson, autistisk eller vad det nu kan vara utan att ha hela bilden. Det är väl mycket bättre att fråga, på ett respektfullt nyfiket sätt om man är intresserad? Mitt psykisk mående är inte hela jag. Hela jag är mer än min psykiska ohälsa. Min psykiska ohälsa är en bit i ett stort själsligt pussel. 

Hur jag ibland kan uppleva situationer: Jag kan höra vad du säger, det är bara det att orden inte alltid når fram. Inom mig finns så mycket annat, så många känslor, så många tankar. Det blir därför svårt för mig när du pratar med mig. Jag får svårt att fokusera på just dina ord. Det är inte med illvilja eller av lathet - jag är helt enkelt inte kapabel till att uppfatta alla sortes intryck på en och samma gång. Står jag till exempel och räknar kaffemått så måste jag fokusera på det - blir jag distraherad så kommer även andra störningsmoment in och jag tappar räkningen. Ja, jag - som har en automatisk mattehjärna. Så snälla vänta ut mig - jag vill ju lyssna - men det är svårt om den yttre stimulansen är för stor. 

Jag försöker varva ner, det är bara det att energin inom mig spelar ett spel. Det bubblar överallt, överallt. Och jag dras med automatiskt. Att försöka stanna upp är en kamp, för det betyder att jag måste koppla bort en del av mig, en del av min person. Jag kan lova att allt det som far runt i mig och gör att det verkar som om jag har någon form av rastlös energi är minst lika jobbig för mig.

Jag vill inte röra till saker och ting det är bara det att jag ibland inte har någon kontroll på situationen. Men i mitt huvud är det ibland minst sagt tumultartat vilket leder till att jag ibland, tyvärr, tar fel beslut vid fel tillfällen. Jag gör mitt bästa för att göra rätt, men jag vill att du ska veta att det är mänskligt att fela, och jag felar nog lite mer än andra. Står du inte ut med det så visa tydligt att jag har gjort fel, men håll en god ton. Skriker du åt mig brusar jag lätt upp och skriker tillbaka. Om du är lugn så når du mig lättare.

Jag försöker hålla ordning, det är bara det att kaoset som jag alltid bär med mig speglar sig på utsidan. För att ibland bara fixa saker så har jag blivit en överdängare på att strukturera och planera - ja in absurdum. Vilket gör att när planerna inte funkar så slutar allt som oftast med ännu mer kaos.

Jag vill tänka efter före, sluta agera på impuls. Det är bara det att mina impulser är så starka, som en oemotståndlig drog. Jag försöker stå emot, tro mig. Jag försöker stå emot varje dag. Ibland lyckas jag faktiskt, men ibland faller jag totalt. Jag behöver då inte höra att jag är dålig, jag vet att jag gjort fel. Jag har redan svikit mig själv ännu en gång. Jag behöver bara få höra ditt stöd och dina ord om att jag är värdefull ändå. Står du inte ut med mina impulser kanske du kan lära dig att se mina tidiga varningstecken. På så sätt kan du hjälpa mig när jag själv inte klarar av det.

Jag är inte alltid lätt att ha och göra med, ibland är jag fullkomligt omöjlig. Jag är den jag är och för mig att lära mig att hantera de sidor som inte direkt är min fördel. Men jag tycker absolut inte att jag är värdelös - för även om jag inte mår bra - så är jag faktiskt bra. Jag är kreaktiv, rolig och faktiskt intelligent. Om du väljer att skratta med mig istället för att skämmas åt mig så kan jag lova dig att du kommer att få tillbaka den energi som krävs för att umgås med mig.

Syftet med bilden är inte pga. av att jag är "uppmärksamhetssökande" eller ute efter "medlidande". Jag gör det för att helt enkelt bara visa att det finns. Överallt. I alla hem, hos alla slags individer. Och att det inte är något att skämmas över. Jag tänker fortsätta att prata om det, att problematisera psykisk ohälsa och att det INTE tas på allvar i det här skeva samhället idag. Jag tänker vara "jobbig". Vara som en nagel i ögat på vården som det känns som vägrar hjälpa de omkring mig med dom osynliga sjukdomarna vi lever med. Jag har bra vård. Är det att jag har haft tur? Det ska inte handla om tur och jag tänker vara just den där, som bara pratar om det, delar bilder och inlägg kring ämnet och bara vara sådär jävla jobbigt jobbig. Och jag tycker ni ska vara det med! 

Vi bryter där - och tar något helt annat.
Enjoy the reading...

------------------------------------------

1.

Hennes huvud kastades framåt vid inbromsningen, eller åtminstone kändes det så i det halvslumrande vegetativa tillstånd hon glidit ner i under den långa etappen med bara granskog på båda sidor av vägen. Barnen hade sedan länge resignerat från otålighet och "är vi framme snart?", viftat med den vita flaggan inför den vindlande vägen och vyssats av skärmar och lurar. Husvagnens tyngd kombinerad med nyservade bromsar gjorde att inbromsningen blev lite tvärare än beräknat, och det var fysikens enkla lagar om massans tröghet som nu fick henne att vakna till liv igen.

Hon gäspade och funderade över hur länge hon sovit. Hjärnan hade inte riktigt startat om, och det tog några sekunder innan hon reagerade över bokstavskombinationen på den blåvita rektangel som just svischat förbi hennes högra axel. Lycksele? Vänta nu. Stod det verkligen Lycksele på skylten, och är det inte en pil som pekar inåt höger med texten "Djurpark" här framme? Hon satte sig upp och kände att munnen gapade utan att det kom så mycket som en enda stavelse från den.

Naturvetenskapslärare som hon var så låg geografi-kunskaperna lite mer gömda än matten och fysiken, men de var tillräckligt bra för att veta att Lycksele inte låg på vägen mellan Trollhättan och Östersund. Hon vände sig mot mannen som körde ekipaget, mannen i hennes liv sedan 17 år tillbaka, och kunde direkt på hans plågade min förstå att det inte var lönt att kommentera vidare. Någonstans hade någonting gått snett. Hon sneglade mot GPS:en och lärde sig något nytt om Sverige; det finns ett Östersund 28 kilometer norr om Lycksele, vilket även råkar vara 33 mil norr om det Östersund där deras vänner bor.

– Jag har hört att det finns en fin camping i Lycksele! sa hon lakoniskt under tiden som hon studerade den lilla staden genom sidorutan. Du skulle ha låtit mig köra så hade vi aldrig hamnat här tänkte hon, inte helt utan skadeglädje efter deras tidigare lilla argumentation om könsroller och vem som skulle sitta i förarsätet.

2.

Den nästan nya Cabbyn stod parkerad på Ugglevägen plats 3, från förtältet kunde man se ner över Umeåälvens breda flöde, och inne i sängen låg hon och funderade över hur hon hamnat här. Det var inte så mycket Lycksele i sig som rörde sig mellan synapserna, snarare var 33 mils felkörning ett välkommet avbrott i slentrianen och de äktenskapliga rutinerna. Klockan var över midnatt, och även de irriterande högljudda nordnorska lintottarna som lämnats vind för våg i lekparken hade nu hittat hem till respektive sovplatser. Alla i familjen sov som vanligt, och om hon inte haft sina snäckor inpluggade så hade hon hört deras tunga andetag och snusande små snarkningar. Istället blev det Melissa Horns känslosamma stämma som ganska passande fick ackompanjera hennes mörka tankar.

Det här är mitt liv
det här är mitt jobb
det här är min tid
och mina val som jag har valt dom

- Har jag gjort mina val, eller är det valen som gjort mig? tänkte hon. Att välja att åka till Östersund men hamna i Lycksele, var det bara en metafor för hennes liv? Vilket avtryck har jag gjort här på jorden, vem kommer att minnas mig och för vad? Och hur mådde jag under tiden? Är allt förutbestämt, eller har jag ett val?

Det var inte första gången, och heller inte den sista som hon hamnat i djupa funderingar kring existentiella frågor. Att ständigt vara i rörelse, att alltid ha kontroll över både sin kropp och sitt liv, att aldrig stanna upp och låta tankarna hinna ikapp. Det var hennes strategi och den hade tjänat henne väl. Hon hade förvisso pratat med sina närmsta vänner om sina tankar, men då hade det varit lite överslätande och i generella ordalag. Aldrig att hon skulle visa den svaghet som hennes innersta tankar utgjorde för någon, i den form som de kom till henne. Hellre drog hon ett extra varv med silvertejp runt den svarta låda som hon tänkte sig utgjorde själva kärnan av hennes varande.

3.

Det är märkligt med norra Norrland för en som aldrig varit på den breddgraden, hur magiskt nattljuset är när solgudinnan lagt sig att sova precis under horisonten. Eller sömn förresten, den här årstiden rör det sig om två och en halv timmes middagsrast innan hon ska upp till jobbet igen. Och det är märkligt hur ljuset också kan påverka både kroppen och själen, när man ligger i en husvagn mitt i natten och inte kan släcka ner sig själv som man annars brukar kunna.

Hon som var 37 år och låg i husvagnen tillsammans med en familj och Melissa Horn, kände hur vagnen liksom sakta krympte ihop runt henne, och visste instinktivt att hon måste ut. Den ljusa natten talade till henne, bad henne om sällskap. Om det inte varit för att hon nu bodde på Ugglevägen och att sannolikheten för att det slumpmässigt kunde hända kändes obefintlig, så kunde hon ha svurit på att hon hörde en uggla hoa någonstans i närheten. Hon tog på sig sin tunna röda fleecejacka för att skydda sig mot både nattkyla och myggor, och smög sakta och väldigt försiktigt ut i förtältet.

Trots att det var strax efter midsommar så var campingen inte alls fullbokad. Här och där fanns tomma gräsplätter, ganska stora till och med. Hon hade gjort en förströdd notis om det när hon fortfarande i ett smärre chocktillstånd hjälpt till att manövrera husvagnen på plats, att det var väl tilltagna platser snarare begränsades av höga tallar som var utspridda här och där än av minimiavståndet till nästa vagn.

Hon skulle just dra på sig sina rosa Nike när hon bestämde sig för att återigen följa sin inre röst och istället gå barfota. Jag är ett barfotabarn, tänkte hon. Ett maskrosbarn som alltid överlevt genom att följa den där rösten. Nu ber den mig att känna hur det daggfuktiga gräset känns mellan tårna i midnattsljusets sken, att gå och sätta mig i grässlänten och titta ut över vattnet och vågornas vindlingar. Hennes fötter hade redan börjat röra sig innan hon leende upptäckte att hon redan var på väg, nånstans.

4.

Vem är han som sitter där, på den plats dit mina fötter hade tänkt ta mig? Varför är han också barfota, i vilken husvagn har han glömt sina skor och sin familj?

Hon stannar upp, ljudlöst. Hon blir stående där en bra stund, ett stenkast ifrån mannen som ser både lugn och lite vilsen ut på samma gång. Hon har svårt att förklara det för sig själv, den där känslan som kommer från ingenstans och väller fram igenom magen och strömmar ut genom känsloomloppet. Sakta och stillsamt så slits hon mellan rationaliteten och den helt ologiska känslan av samhörighet. Han är nog i hennes ålder, eller kanske lite äldre, ser hon när han vänder sig emot henne.

Han är lite svårdefinierad men har ett djup i blicken, ett löfte om att allt kommer att bli bra. Hon vet instinktivt att det stämmer, eftersom hon har lärt sig den hårda vägen att bedöma den eventuella pålitligheten hos människor och då framför allt män. Ovan och oförberedd på det är hon dock, då hennes mur brukar vara ogenomtränglig med Rationaliteten och Moralen som omutliga väktare. Hon står med armarna i kors och ser kanske lite frusen ut, han sitter ner med armarna runt sina knän. Båda två undrar i sitt inre hur det kan komma sig att de är där tillsammans i just den här stunden, men ingen av dem ifrågasätter den andres motiv eller intentioner.

Han sitter där, och hon står där. Länge. Det blåser en lätt bris från vattnet, ibland surrar en mygga förbi, och ugglan som hoade förut gör sig påmind då och då som för att påminna om att tiden inte står stilla. Han sitter ju trots allt på den plats dit hennes fötter hade tänkt föra henne, och innan solen gått upp så har de nått sitt mål och hon sitter där nära honom.

5.

När hans hand hade letat rätt på hennes där de i tystnad satt och spanade ut över den lätta dimman på vattnet, så hade det känts som en pusselbit som hon aldrig visste saknats. Det var som om ett lugn spred sig inuti henne, där och då, och inte kunde hon veta men hon var helt säker på att han kände likadant. En mås flög över dem, landade på stranden och tog ingen notis om paret som inte var något par utan som bara var vad de var.

Hon behövde komma ännu närmare, och han behövde få vila sina armar runt någon. Hon satte sig mellan hans ben och lutade sig tillbaka, hon böjde huvudet så att hennes kind kunde känna skrapet av hans dagsgamla skäggstubb. Han var varm, det var som om han var opåverkad av nattkölden. Hon kröp djupare upp i hans famn, det var som om deras själar någonstans tog tag i varandra som två kardborreband och vägrade släppa taget. Valensbindningar mellan två atomer i var sin ände av periodiska systemet, eller var det kanske magnetism? Hon visste inte och hon brydde sig inte.

Hennes fint flätade mörka hår låg tryckt mot hans axel, hans armar var som en björns famn som hon hade krupit in i. När han la sig ner i slänten så var hon följsam och nära hela tiden, när solen klockan 02.33 sakta började vakna och värma så lät hon sina läppar försiktigt möta hans. Hon skulle inte ha gjort det om det inte var för att hon var tvungen att få veta att han inte var en illusion, en hägring som skulle upplösas av solens strålar. När hon gjort den första gången så kom hon på sig själv med att tänka att det kvittar om det är en illusion eller inte så länge det känns så här. Andra gången hade hon slutat tänka.

6.

En stund till låg de kvar där tillsammans med sina inre demoner detroniserade, under tiden som sommarfåglarna började vakna och sjunga sånger för morgonen fastän det var natt. Det var en vacker natt, och det skulle bli en vacker dag. Kanske skulle saker och ting återgå till det normala. Kanske hade det som hänt inte hänt för alla andra än de två som satt där i slänten på vägen mot stranden som övertogs av vatten, kanske skulle alla andra vakna som vanligt snart och vilja äta frukost och bada och lösa korsord och dricka kaffe.

Livet. Det där som fortgår under tiden som vi blir äldre, tänkte hon. När hennes fötter ville gå hem igen så följde hon med. Motvilligt i början och hon vände sig om flera gånger som för att bromsa upp och försöka sakta ner, men fogligt efter en stund och den sista biten tillbaka till husvagnen till och med välvilligt. Det som hände var bara en illusion, påminde hon sig. Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, har det då gjort ett ljud? Så tänkte hon, och tankarna trängdes med andra om både Pavlovs hundar och Schrödingers katter när hon smög in och lade sig där ingen märkt att hon varit borta.

Minnet av illusionen skulle komma att finnas kvar även nästa morgon, och varje morgon därefter. Med tiden skulle hon många gånger fråga sig själv vad som hade hänt ifall hon tagit hans hand och bara gått iväg rakt in i gryningen, trots att hon visste att svaret alltid skulle vara en skugga omöjlig att fånga.

----------------------------------------------------

When you can't sleep at night...



November är mest en transport till adventstid
En längtan att snart ge sig hän sakramentspeed
Att byta det gråa mot stakar och stjärnor
Och prova ut linnen till gossar och tärnor
Vi vill gärna trygga decemberrutiner
När jorden ses snurra för lösa boliner

Nu vida sprids info om Sveriges förfall kring
På bruna små flygblad med urkundsförfalskning
Tre månader ges oavkortat till pappa
Hur slår det mot löner som redan är knappa?
Vill KDU stärka parti med kampanjen
”Köp DÖ-firarflaskan, fast utan champagnen”?
Blir framtida namnbyte nu det centrala
När folket ska lockas till Jans Liberala?
Vår ledares ord är rätt provokativa
När förgångsministrar han kallar naiva
I dopingskandalträsk ses ryssarna wada
Hur många berörs, en hel idrottsarmada?
Den smaklösa Kringlan med bismaker beska
Har nog bränt sin knegdeg med hoten groteska
Var dåligt parti färska örter den källan
Som gav Göteborgsmaten smak av shigellan?
Vaccin eller inte? Behöver du ens, va?
Säg, blir det så farligt med årets influensa?
Bejublad blev bollkung som tog oss till EM
Men nog krävs ett lag för att spelet ta helt hem?
Hotellkungen välkomnar innanför gränsen
Hur blir det med plats på monarkresidensen?
På Twitter förändrades snabbt favvo-normer
När stjärnan blev ersatt av hjärtliga former
Se, så mycket bättre kan kärleken smycka
En handling än hatet, i landet av lycka

Nu mörkare tider för årstid och samtid
Hur påverkas hoppet för allas vår framtid?
En ofattbar grymhet helt utan besinning
Men ondska och våld ger på sikt ingen vinning
Så tänd alla ljus, låt nu rösterna höras
Vår frihet och trygghet ska återinföras