FRÖKEN MISSNÖJD

Hej alla barn nu blir det barnprogram
titta nu här vad Farbror Frej tar fram
En liten skola och nu ska ni höra
vad man med en liten skola kan göra
Sätt er i ring och dansa ikring
så har ni lärt er just ingenting

Mysfarbrorn själv i tramsskolan... sorry... kulturskolan...

Trodde det var brist på kunskap
som till Pisa gav ett gap
Nu med kultur blir skolan fin
starkt jobbat Fridolin

Sällan har väl ordet trainee passat så väl in som nu...
Inte bara jag som reagerade...

(bild från @konsensuseliten)

Jag, är tacksam att det finns de skribenter som står upp för oss lärare: Dans är inte svaret på Pisa, minister Fridolin "Men omvårdnad och trygghet - det är inte skolans primära roll. Det är familjens roll. Skolan ska utbilda." JAAAA!!

Trestegsmetoden för att rädda skolan à la utbildningsministern:
1. Lajva Moraträsk
2. Genustjosansvejsan i historieböckerna
3. kulturskolan

Nämen allvarligt - att de här personerna sitter i vår regering finner jag faktiskt högst allvarligt. Jag har nu god lust att bara ställa mig och vråla "inte min min..." men jag gör det inte... För som lärare är vi flexibla... Så kulturskolan som toklandet visar oss vad det är... Tar jag hjälp av dockmormor...

...så fixar jag ju både botaniken och zoologin lätt som en plätt...

Men något som tas upp i de båda ministrarnas debattartikel: "Nanna Johanssons serier kan fördjupa diskussioner om jämställdhet eller bristen på den"

Kan någon vara så snäll och förklara för mig hur i hela friden detta ska leda till en jämställd och bättre skola?

Tycker ni att jag tramsar? Helt rätt! En klok person sa till mig att det är bra att tramsa till det med saker man finner ¤%*^&%*&%¤## Så nu har jag gjort det. Dags att tala allvar! SLUTA FÖR H-E att tro att kunskap är något jobbigt nödvändigt ont som man måste LURA i barn medan de tror att man gör något annat. Motivation skapas av meningsfull kunskap och känslan av sammanhang och att få lyckas!

Vad jag anser ska vara prio ett skrev jag i ett frustrerat inlägg - I have so much to say - det är gjorde mig inte mindre frustrerad milt sagt...

Jag reflekterar över innehållet i samhällsdebatten och slås av att den allmänna tonen bland diverse tyckare dels är väldigt självsäker och dels ganska kategorisk. De mer nyanserade berättelserna från skolans värld (de finns!) har svårt att slå sig fram i kampen om utrymme bland de sensationstörstande medierna, som ofta prioriterar enkla budskap och många frågetecken. Dessutom, med ett stort varierat sk forskningsunderlag från hela världen, lite verbal kreativitet och ett stort mått av egen övertygelse kan nästan vem som helst få vad som helst bekräftat i skoldebatten. Många gånger kan man till och med hävda sin högst personliga åsikt som en sanning, med stöd av den utbredda idén om subjektiviteten som tillräcklig grund för just sanningsspråk.

Många sanningar handlar på senare tid om den svenska skolans icke-funktionalitet. Som lärare tycker jag att det är tråkigt så klart, eftersom profetiorna om Den Annalkande Apokalypsen knappast bidrar med positiv förändringskraft eller stärkt entusiasm. Personligen tycker jag också att det är synd när negativa konstateranden om skolan blir alldeles för svepande. De flesta skolor i Sverige är nämligen i högsta grad fungerande - men ingen skola är felfri. Alla skolor brottas med sina återkommande problem som inte går att trolla bort i en gemensam plan.

För det är inget Hokus Pokus som krävs. Vill man ha höjd kvalitet i skolan - så måste lärarkvalitén höjas samt lärarens kvalitetstid med eleverna! Inte kultur, betyg eller gruppstorlek. Sverige hör till de mest resurskrävande och lärartäta länderna - ändå sjunker resultaten. Debatten om tidiga betygs vara eller inte vara är bara en pseudodebatt om skolan problem - inte heller det här med läxor eller inte. Däri ligger inte huvudproblemet. Men när vi ändå har det ämnet uppe - det handlar om att utforma dem på rätt sätt. I låg ålder så är risken stor att vi sänker de svagpresterande barnen ännu mer då de har svårt att skilja på en bedömning av sig själva i person och det de har presterat. Men betyg är också en motivationsfaktor - så betygen måste utformas på rätt sätt. Först och främst så kan vi inte att en system som är utformat som så att elevernas svagaste prestation eller förmåga är tydligt vägledande för hela betyget. Dessutom så bör betygssystemet byggas på lärarnas professionalitet.

Betygssystemet är utformat efter en skala från A till F där F innebär att eleven inte är godkänd. För olika kunskapskrav är betygskriterier angivna för nivåerna A, C och E. För att få A krävs att elevens kunskaper motsvarar A-nivån enligt samtliga kriterier. För att få C krävs att eleven uppnått minst C-nivån enligt samtliga kriterier. Betygen B och D används för elever som uppnår en högre nivå enligt vissa, men inte alla kriterier. Har eleven F enligt något kriterium måste läraren sätta F. En elev som har kunskapsprofilen A A A A A C ska alltså få ett B, eleven med profilen A A A A A E kan högst få ett D medan en elev med A A A A A F måste underkännas.

Jag tycker det är ganska enkelt att se hur fel det är att det blir väldigt väldigt fel att lägga så mycket fokus på en enda punkt. Sen har vi också då de nationella proven som enbart ska vara vägledande - men där skolverket gastar och skriker för allt vad de kan om sen slutbetyget avviker... Ja, för tänk om man just under NP-racet befann sig i en svacka fast man presterat topp överallt annars i tre år. Vilket måste här väga tyngst? Jag hoppas att ni tycker som jag att det är elevens sammanlagda prestation som ska väga tyngst - inte vad eleven har presterat under ett tillfälle. Så kan skolverket hålla sig till att NP bara ska vara vägledande så... Däremot så bör NP rättas externt för likvärdighet - men själva betyget på elevens samlade prestationer måste det sedan ges utrymme för lärarens professionella bedömning.

Okej, nog om betyg och till skolans sjunkande resultat. På många skolor så har det faktiskt blivit ett ökat resultat. Men det är sådant som inte syns i den sammanlagda statistiken. Om resultaten studeras närmare så ser vi att andelen nyanlända utrikesfödda elever i den svenska skolan har ökat stadigt ända sedan 1990-talet. Märkligt nog sammanfaller det med att PISA-resultaten försämrats under just samma tid, nämligen de senaste 20 åren. Det finns flera undersökningar som tydligt visar att de sjunkande skolresultaten har i vart fall en viss koppling till just detta. Man ser tydligt att inrikes födda elever förbättrat sina resultat över tid, medan utrikes födda försämrat sina resultat. Med tanke på att andelen elever med utländsk bakgrund i klassrummen samtidigt har ökat med fyrtio procent mellan läsåret 2006/07 och 2011/12 är det därför kanske inte så konstigt om detta bidrar till vissa resultatförsämringar i skolan totalt sett? Jag tycker snarare att det är ganska förväntat.

Elefanten i klassrummen... Jag kan faktiskt inte förstå varför det ska kallas för elefanten. För alla i skolans värld är klart medvetna om det här. Det är ingen aha-grej för oss. Dagens industri har skrivit om det, likväl som Widar Andersson samt ett antal bloggare. Och det är inget konstigt i det som sker. Tänk dig själv en elvaåring som kommer till ett nytt land och med i bästa hand ett introduktionsår i svenska blir placerat i åk 5. Att den här eleven ska kunna ta sig till all undervisning på svenska inser vi ganska snabbt att det är ganska så svårt. Att den här eleven inte måste få så mycket och svårt stoff att hantera tror jag de flesta kan se som naturligt för att kunna nå kraven för E. Lägg då till att vi i Sverige har områden med många invandrarbarn från olika länder - tror tusan att nivån på undervisningen måste läggas lägre för att E ska nås. Till detta kan vi också addera att om det handlar om flyktingbarn så har deras tidigare skolgång varit minst sagt bristfällig vilket då resulterar att de inte har de förkunskaper som läroplanen anser att elever ska ha i åk 5. Vi har ytterligare en faktor i det hela - skriftspråket. Många flyktingar är från arabisktalande områden - och hur ser det arabiska skriftspråket ut? Då kan vi dessutom addera på att de dessutom har problem med att läsa vårt västerländska skrivsätt. Jag förstår inte varför det ska vara en så stor elefant. För det handlar inte om rasism - det är inget som säger att de här barnen är mindre begåvade. Och ju förr vi kan inse vart problemet ligger - desto snabbare och bättre kan vi hjälpa dem. Det handlar inte om en generalisering på individnivå - för självfallet finns det många nyanlända elever som lyckas mycket bra i skolan, precis som det finns många svenskfödda elever som misslyckas. Men som sagt så måste vi kunna lyfta upp det här och då kunna rikta insatserna rätt. Vilket i mitt tycke då inte är mer kultur på schemat...

Ett barn som inte har fullständiga betyg i grundskolan kommer inte bli hjälpt av mer teater och dans i skolan. Hur ska fler timmar i bild fixa att ett barn knappt kan läsa? Om vi inte börjar prata om skolan baserat på verkligheten utan fortfarande låter oss luras av politiker med ideologiska baktankar kommer vi aldrig lösa den alarmerande situationen vi har i dag. Och det är att svika de redan svikna barnen. Och hur ska vi kunna lösa verkliga problem om vi bygger retorik och lösningar på något annat?

Lösningen är i stället bättre lärare, mer uppföljning och mer egen ansträngning. För det är något OECD också konstaterar - att svenska elever ger upp för snabbt. Och det är inte så konstigt, med ett samhälle som just nu domineras av offerretorik och rättighetsmentalitet. Hej politiker! Ge tillbaka klassrummet till oss lärare! Vi kan inte ha den situation som vi i många fall ser idag där flit, egen ansträngning och hårt arbete fått ge vika för curlinggenerationens krav. Vi kan ju bara ta hur föräldrar tycker att de ska styra sitt barns undervisning och helst också sätta betyget... Och så hänvisar de till läroplanen och individualiserad undervisning...

Ja, självklart ska det individualiseras. Många undersökningar som visar tioåringar som presterar som fjortonåringar - medan andra låg på en sexåringsnivå. Detta är alltså resultat från vetenskaplig forskning som redovisas i Klingbergs "Den lärande hjärnan" (Natur & Kultur, 2001). Det är alltså inte en åsikt eller en föreställning. Nu skulle inte jag behövt en sådan undersökning som bevis för det är något som jag själv ser i skolan. Nu ska man samtidigt komma ihåg att det finns en normalfördelning - de flesta tioåringar presterar i nivå med andra tioåringar. Men det finns alltså samtidigt en oerhörd variation, där vissa elevers arbetsminne tillåter dem att prestera på väldigt hög nivå, medan andra presterar på en betydligt lägre nivå. Skillnaden kan alltså vara så stor som motsvarande 8 biologiska år. Och dessa elever kan gå i samma klass!

Hur kan skolan vara lika för alla men samtidigt olika för var och en? Ja, det är så klart en stor utmaning. Men det måste lämnas upp till lärarprofessionen att planera det här. Och det hjälper inte med att föräldrar ringer, skickar mail mm - för det tar både tid och energi från läraren att fokusera på deras barn. Lärarprofessionen måste alltså återställas - respekten för läraren. Ordningsbetyg för föräldrar kanske? Ärligt talat - i dagens samhälle så talas det hela tiden om skolan ska, läraren ska osv, men alldeles för lite om vad eleven ska. Och det som aldrig nämns är föräldern ska. I mitt tycke så sammanfaller rättigheter med skyldigheter.