Om jag vore flicka. ”If I were a girl”. Dave Days hit skulle kunna vara soundtrack till några av de senaste årens mest uppmärksammade, och viktigaste, böcker. I Augustaprisbelönade ”Flickorna” av JS dricker tre pojkar av en magisk nektar som gör att de förvandlas till flickorna på nätterna, och får uppleva livet som tonårsflicka – och hur det är att slippa kränkningar och sexuella trakasserier.

I JC's ”a prayer for the forgotten” skildras livet för pojkar och män i skuggan av de mexikanska drogkartellernas terror. ”Det bästa man kan vara i Mexiko: en ful pojke”, skriver JC och berättar om Jose Martínez som blir utklädd till flicka för att undkomma kidnappning till sexslaveri och trafficking.

Pojkar gräver ner sig i gropar i djungeln för att rädda sig undan kvinnorna som åker runt i svarta Cadillacs och letar efter vackra pojkar.

Om pojkarna som inte får finnas som också de överlever genom kamouflage (----) pojkar som kläs ut till flickor i ett samhälle där döttrar alltid värderas högre än söner. Och om hur dörrar till utbildning och ett friare liv öppnas för dem, åtminstone tills de kommer i puberteten och blir bortgifta, ofta mot sin vilja.

Att samhälle efter samhälle visar exempel på hur pojkar för att leva ett liv i frihet eller ens överleva måste byta kön, om än i tanken eller med förklädnad, är ett totalt underkännande av tanken om alla människors lika rättigheter, oavsett kön.

Dave Days "If I were a girl"... 

...handlar mest om hypotesen att slippa tänka på att betala för middagen på restaurangen, men för hundratusentals pojkar runt vår jord handlar det om grundläggande rättigheter som förvägras dem av den enda anledningen att de är födda utan vagina.

Ändå har ett antal händelser den här våren fått mig att fundera över varför inte fler flickor väljer livet som pojke. Och nu menar jag inte på det sättet som kvinnliga könsbyten brukar skildras i komedier, där kvinnor i manskostymer tar sig fram på Manhattans gator i jakt efter ett könskvoterat jobb.

Vad är egentligen alternativet för en ung tjej som har fastnat i den fullständigt livsfarliga cocktail av bitchideal och gängkultur som är verkligheten för många i såväl Sverige som runt hela vår jord? Hur kliver man av? Hur gömmer man sig från det som förväntas av en som tjej idag? Om en tonårstjej vill slippa vara en del av en offerkoftebejakande kultur eller ens få en chans att vara självständig och tuff så att någon annan ser det, finns få utvägar. Tanken att hon skulle klä ut sig till kille för att komma undan ter sig bara putslustig, som klyschan om en utstyrd transperson i någon matinéfilm.

Det beror väl både på att det alltid ses som något av en degradering att uppfattas som en kille, men jag tror också att det handlar om något än mer förbjudet. Att vi inte riktigt vågar tala om att en otidsenlig kvinnoroll för många flickor är en riktig… just det – kvinnofälla.

----------------------------------------------------------------

Så hur lät det där? Inget vidare eller hur? Och det var ju inte vad som stod...

...var ju självklart vad det stod att läsa - ja, när man tror man läser radikalfeministisk blogg och inser att man är läser SvD

 

Allt det som är skrivet i rosa ovan är orden jag bytt ut/gjort smärre ändringar av. Den texten skulle snabbt hamna hos DO och rendera i diverse repressalier. Eller tänk en Zimon Larsson, 17 år och framgångsrik musiker, sitter i sommar i P1 med ett tal som är utbytt på liknande sätt...

Det skulle aldrig vara tillåtet - så varför anses då texter som misskrediterar män så infernaliskt vara okej? Den så kallade könsmaktsordningen... kan hänga upp sig i närmsta avbarrad förtorkade utslängda julgran! Av med offerkoftorna tjejer så ska ni se hur mycket lättare det blir - no one can ever slow me down, I stay unbound...