Bokstavligen så smärtar det mig hur världen blöder just nu. Människor svälter - och dör. Människor i krigszoner - och dör. Människor flyr - och dör. Hur i h-e kan jag låta bli att inte beröras?

Vad kan vi göra för alla dessa tusentals och åter tusentals människor som är i desperat behov av hjälp? Jag har ställt frågan förr, men ställer den igen: Var går gränsen mellan idealism och realism?

Jag är så mäkta trött på att det från alla håll ska föras signalpolitik och plockas billiga poänger på tragedier. Bara höj er över detta! Människor dör för att de önskar sig ett bättre liv. Det dör hundratals på medelhavet och i lastbilar - ihoppackade värre än sardiner i sina burkar. De enda som tjänar på detta är smugglarna. Att det sen sitter folk på ena sidan och säger "Låt oss prata om volymer! Ja, om volymer. Om de som dagligen dör på sin väg till det bättre. Låt oss prata om VOLYMER." och på andra sidan så gapas det "På plats är där vi ska göra insatserna. Om de inte behöver fly så behöver de inte dö på vägen"...

Jag kan se att de har rätt båda två. Och vem som är human vill egentligen diskutera volymer. Självklart så vill man hjälpa varenda en i behov av hjälp. Och lika självklart är det att om man kunde ordna förhållandena överallt i världen så ingen skulle behöva fly - visst vore det det bästa?

Men vi är inget land med en "Harry Potter"-stav som kan trolla bort all världens ondska och inte heller är vi "Pojken med guldbyxe"-landet. Någonstans måste vi se över vad vi vill prioritera. Jag läser om skolor som saknar lärare om att skolorna måste få mer resurser och om skolor där kunskapskurvan är stuprätt nedåt. Jag läser om sjukhus där olika typer av behandlingar får vänta i brist på medel och då det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor (sjuksköterskor som tar sitt pick till Norge för högre lön). Och vi vet alla att ju snabbare operation/behandling desto större chans till fullständigt tillfrisknande.

Jag läser om gamla som av platsbrist inte får plats på äldreboende utan de får vara hemma med tillsyn av hemtjänst ett par timmar per dag. Bostäder som saknas i tusentals till de som kommer och avsaknaden av ställen för studenter att bo på. Jag läser om det ökade antalet av EU-migranter som tar sig hit i drömmen att kunna få ihop lite mer pengar till sin familj hemma. Och främst så läser jag om alla dessa människor som dör - i krig och på väg hit. Och det gör så jäkla ont.

Hur gör vi bäst för att hjälpa? Jag har inga svar. Det jag vet är att det inte hjälper med den diskursen som är just nu. Där allt är bara svart eller vitt. Nog kan jag förstå dem som sätter sitt lands väl och ve främst och nog kan jag förstå de som säger att vi har det så bra här. Men man måste inte trycka upp det i ansiktet på den andre så fort den försöker yttra sig. Det går faktiskt att försöka att lyssna in vad den andre menar först...

För ni som säger att vi har det så bra här - hur mycket är ni själva beredda att förändra utav det? För tyvärr så växer inte medel till välfärden - aka skattepengar - på träd. Är ni beredda på försämringar i vård, skola och omsorg? Är ni beredda på en högre skatt? Är ni beredda på att ni får mindre i plånboken så att ni kanske inte kan ha alla de där prylarna ni har, att inte kunna ta de små extradagarna ledighet vid speciella tillfällen? Och ni på andra hållet - finns det verkligen inga inskränkningar ni kan tänka er att göra för att på något sätt kunna stoppa denna massdöd?

Jag är i grunden för fri rörelse över gränser, en generös invandringspolitik och att de som tar sig hit för att de behöver det ska kunna söka få asyl. Och att de i behov av det ska kunna få det också. Inte tu tal om annat. Jag har verkligen inte det gott om medel - men det finns en hel del förändringar jag kan tänka mig att göra. Hur är det med er andra?

"Allt åt alla"-mentaliteten håller sorgligt nog inte. Någonstans måste skatteladan ses över och få en helhetssyn och prioriteringar måste göras. Vilka välfärdssaker kan vi skära i - och hur mycket för att kunna hjälpa? Hur bör vi prioritera hjälpinsatserna för att så många som möjligt ska kunna få hjälp?

Det är mycket och det är svårt. Givet är ju att bästa insatsen görs givetvis på plats så att folk inte behöver fly. Att se till att alla har vatten och mat och att förhindra och stoppa dessa förgjordade krig. Men det är inte gjort i en handvändning och att människor flyr för sin överlevnad är inget konstigt. Men olika prioriteringar måste alltså till - och detta måste kunna diskuteras öppet och nyanserat. Att det finns olika åsikter om prioriteringar - konstigt vore väl annars...

Men att det finns olika åsikter om hur prioriteringarna bör göras behöver verkligen inte betyda att man är antingen total utopist eller åt andra hållet främlingsfientlig. Tämligen så odramatiska förslag får en demoniseringsstämpel på sig - risken är då att missa den verkliga främlingsfientligheten och dagens kraftord har spelat ut sin rätt. 

Att inte se att det kan bli vissa knepigheter när många kommer hit på en gång och är i behov av en hel del stöd är faktiskt ganska så aningslöst. Samtidigt som det inte hjälper upp diskursen att bara säga att det där är bara så idealistiskt utopiskt så den funkar inte. Att försöka tvinga på någon annan sin egen åsikt har ju aldrig visat sig vara bästa vägen till att kunna mötas.

Respekt för olikheter är bra, men integritet kring humana värderingar ännu bättre:


(@Sundholm)

Med hyfs, sunt förnuft och integritet kommer man lågt. Kommer man längre på annat sätt, bör man nog omprioritera...

Men som diskussionsläget är just nu så påminner det mycket av den här seriestrippen...


...hitta/leta kränkthet och utnyttja det till max... 

Ja, för som världen ser ut idag. Om det bara hjäpte att be...
Dear God...

(Mer på samma tema: Get out alive)