...tjötet om patriarkatet...

...men...

WOW! Tänk att äntligen få ett ansikte på det...
twitterlänk Ja, men då så... LEVE PATRIARKATET!!!

Jösses! Efter en bild liksom... Den vanliga synen är ju två män...

...och att de sen sprutar över publiken också. Över alla med andra ord. Hade inte Hamilton sprutat på tjejen hade det väl varit något fel på det också. För då hade det väl varit exkluderande... Personligen så tror jag inte att hon har sett någon prisceremoni i Formel 1 (om hon överhuvudtaget innan har sett mer än en bil på bild...)... Men hon har ju sett just den bilden där han sprutar skumpan över henne - och DET... enkelt sagt - hon väljer nu att göra ett uttalande efter EN bild... Ja, ja... det illustrerar ju bara den tokfeministiska logiken i ett nötskal... Men om detta nu är patriarkatet - så gillar jag det. Jag gillar verkligen formel 1 - och det roliga i det hela är att Hamilton är min favorit.

Är det någonting jag skulle ha förståelse för att de gav sig på inom racingsporten där man använder tjejer som sk starters som det inte är en överdrift att säga att de anspelar på...

...sex...

...the 6 stages of not sleeping at night...









Yupp! Acceptans...

"Jag behöver bli bättre på att ge upp och inte kämpa hårt."
------------------------------------------------------------------------------
Jag kom inte på ordet för kaffe. Jag hade snabbt rusat in på Seven Eleven med mitt influensasjuka barn sovande i vagnen utanför. I fem timmar i sträck hade hon skrikit natten innan. Hennes pappa skulle upp och föreläsa så jag tog nattjouren och behövde därför den svarta drycken för att ens kunna tänka tanken på att klara dagen. Men så kom jag inte på vad det hette. I flera minuter stod jag och stammade och hummade. Tjejen i kassan gick igenom hela sortimentet innan vi till slut kom fram till vad jag ville ha. Hon bjöd på kaffet.

När jag gick vidare försökte jag intala mig själv att det inte var så konstigt. Glömmer ord gör väl alla ibland? Men det var inte första gången. Och inte femte.

Jag gick hem och korrade en intervju en journalist gjort med mig några veckor tidigare. ”Att ge upp är den lätta vägen” var rubriken jag möttes av. Ingressen skvallrade om att artikeln skulle handla om ”entreprenörskap, envishet och känslan av att allt är möjligt”. Journalisten beskrev mig som stark. Men jag kände mig inte stark, jag kände mig bara dum.

Dum som har gått med på bilden av en entreprenör som alltid kan och orkar lite till. Dum som springer i full fart mot väggen samtidigt som jag viftar med banderollen med texten ”bli aldrig nöjd”. Dum som på riktigt trodde att ge upp var enkelt.

För när man har backat två steg, sagt ”vänta lite här nu – nu tar vi en paus”, vad gör man då?

Kanske är det ovissheten. Kanske är det rädslan att få tid över så att man faktiskt har tid att känna efter. Kanske är det rädslan att andra ska se på en och tänka att man är misslyckad. Eller kanske är det hetsen att leva i ett samhälle där man inte längre är det man är, utan där man är det man gör. Där pauser är något fult. Där lunch framför datorn blivit en sport. Jag vet inte, men jag vet att jag inte behöver bli bättre på att kämpa hårdare. Jag behöver bli bättre på att ge upp.

Min man påminde mig om Jan Gradvall. Musikjournalisten som skrev den stora boken om Kent, en bok tusentals väntade på. Som efter tre år av skrivande la ner arbetet och kasserade allt material. I stället för att kämpa igenom något som var alldeles för mycket friktion och i stället för att ta ett gyllene tillfälle att skriva svensk pophistoria så bara släppte han det. Rakt av.

 ”Att ge upp är den lätta vägen”. Förmodligen det dummaste jag någonsin sagt. Att ge upp är ibland det svåraste och modigaste man kan göra.
-----------------------------------------------------------------------------
(Julia Mjörnstedt, GP, 20151411)
Jag tycker det här är så tänkvärt och bra skrivet av Julia Mjörnstedt. Och till mångt och mycket så stämmer det så väl in på mig. Men jag är inte med på användandet av termen "ge upp" när det kommer till mig. Nej, det finns inte på världskartan. Att kasta in handduken har aldrig, och kommer aldrig, att ligga för mig. För att ge upp är ju som att man aldrig kommer komma tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom - man tar en time-out, en återhämtning på obestämbar tid där man vilar upp sig och omgrupper sig - för att komma tillbaka stark och fit for fight igen. Men att kämpa mot övermakten just nu finns inte. So for now - just Requiem...