...för mina grannar???
...ibland älskar jag verkligen mina grannar...



...som nu... ...grannsämja kämpa liksom...

Nog för att det är kan vara lite knökigt att ta sig förbi i vanliga fall med alla grejer de har där. Men i fredags - ja, fysikens lagar brukar göra att lösa föremål faktiskt flyttar på sig.

Kul med fysik...

Kom över ett intressant blogginlägg - Vad ser du genom fönstret på ditt supersnabba rymdskepp? I rummet som kröks där tiden blir relativ. Att ju snabbare du tar dig fram - desto mindre ser du. Att relativitetsteorin gör att ju högre hastighet - att avstånden blir hoptryckta för den som rör sig fort. Fast att man inte upplever det när man är mitt i det.

Ju fortare det går - desto mer förvrängt blir det du ser. Att kunna ana lite av blåförskjutningen - att ju närmare stjärnorna man kommer desto mer blå ter de sig. Den omtalade dopplereffekten - när det gäller stjärnor är det dock viktigt att veta att stjärnor har massor av färger som normalt är osynliga för ögat.

Nära ljusets hastighet och man tycker att man borde kunna se stjärnorna svischa förbi. Men det kan man inte då allt är ihoptryckt i framåtriktningen. Och man ser inte en enda stjärna. Och tänk att på jorden - där har tiden gått helt annorlunda. (Som klar sciencegeek kan jag inte låta bli att rekommendera att ni går in och läser hela.)

Men även vi på jorden vet ju att vi upplever det där med tid och hastigheter helt olika. När jag är i Lilla Småland så får saker ta sin lunk - till och med bankomaten tycker att det är väl inte så bråttom om man nu skulle vilja göra det ovanliga att ta ut pengar. Här i Stockholm - som en vän sa: "Enda skillnaden på Stockholms morgonrusning och Monacos Grand prix är att i Stockholm befinner man sig som åskådare mitt på banan. Samt att i Stockholm pågår också Tour de France på samma bana. Samtidigt."

Yey!

Yey???

Geografiregenten...

Regenten var hemma i veckan som gick...

...inget nytt under solen där inte...

Vilket jag då finner är bra saker...



...ändra inte mina rutiner!

Hm... det är ju det jag ska träna på. De tre matvaruaffärerna jag har i min närhet har alla nu gjort kullerbytta i mitt huvud. De har kastat om varorna och därmed hela min mentala planering som ritats upp i huvudet innan jag kliver genom dörren. Exakt hur denna förvirring ska gynna mig eller butiken är oklart. Handlar irriterade kunder mer?

Att det tar längre tid och blir krångligare att handla. Jo, jag kommer vänja mig till slut. Önskar bara den tredje affären var klar med sitt stökande. För aldrig någonsin har jag upplevt en så dåligt organisation vid omorganisation. Men visst, bra träning för mig då...

Obehag inför förändring behöver inte bara gälla konkreta och fysiska ting i vardagen. Att gå in på instagram/twitter efter en uppdatering och inse att man inte hittar inte någonting. För att inte tala om vissa uppdateringar av datorn - ja, det kan få den mest tålmodiga att vilja kasta skrivbordsutensilier. Och tålamod ligger då inte på min topphundralista över saker jag är bra på...

Varje sådana här nyordningar skapar sina egna små stormar. Tänk, fräste en vän irriterat en gång, om biltillverkare gav sig på samma otyg! Man kliver in i bilen på morgonen och då har den ”uppdaterat” och erbjuder glatt en guidad visning av ”din nya bil”. Numera sitter handbromsen här och gasa gör du i ”bilen 2.0” via en knapp här till höger. 

Jag föreställer mig att det finns en korrelation mellan grad av användning och hur starka känslor man investerar i alla dessa förändringar som passerar revy i vår vardag. Ju mer utbyte du har av något, desto jobbigare är det när detta något byter skepnad. Ju mer användning du har för en tjänst eller sak, desto mer upprörd blir du när den kastar om dina vanor och din vardag. 

Jag tror det är därför många blir så upprörda - så till den grad - att man tror att de ska spricka när vissa traditioner ändras: "Föräldrarna till förskolebarnen i Farsta och Fagersjö har i dagarna nåtts av en information om att de inte är välkomna att delta i sina barns luciafirande på förskolan detta år.

Anledningarna till detta är att alla barn inte alltid är trygga hela tiden och att firandet kan leda till besvikelse och stress hos en del barn. Olika föräldrar innebär nämligen att det kan se olika ut för olika barn; en del har föräldrar som inte kan delta i firandet, en del har inte råd med utstyrsel och en del barn får gå hem efter firandet medan andra är kvar på förskolan." (AB)

Här håller jag helt med debattören. För herre jösses i det rosa kuddrummet, aka Absurdistan, bara JA! - låt nära gå och få se sina små lussa. Men glöm inte att linda in barnen i bubbelplast först...

Naturligtvis kom det en svarsreplik som ansåg att nära inte ska vara med på tågen. Det är stressande för barnen och att tåget är för de vuxnas skull. Jag bara yey! De små vill säkert lussa för - *ta da* - ingen alls...

Förvisso kan det som förälder vara lite stressigt med ledighet från jobbet för vara med på alla avslutningsaktiviteter, men känns som det måste få vara ett eget val. Det som irriterar mig här är inte själva det att traditionen ska ändras - utan att man bort för att man tror att vissa barn ska bli ledsna. Rättvisa à la Absurdistan - om inte alla får så ska ingen få. Alla ska ha det lika dåligt.

Jag är ganska säker på att de barn vars föräldrar inte kan komma ändå uppskattar denna ljusfest - ett tillfälle för festlighet - och att få lussa för någon! Dessutom så är det ett bra tillfälle att faktiskt få träna på att stå inför andra människor och prestera. Och detta gör man då tillsammans med andra. Vi vet att det kan vara stor skillnad på hur man lär sig att kunna ta plats och visa sig i ett rum - och nu pratar jag inte om oss introverta. Ett lussetåg tycker jag är ett utmärkt träningstillfälle.

Och så har vi den här:

Lucia

Den estetiska bakgrunden??? Den kan man raljera mycket över...

Många gick i taket över den här lappen och kände att hela svenskheten nu var hotad. Lite lugn i stormen hade jag önskat där. Samtidigt så önskar jag att de som nu skrev den här lappen hade tänkt över sin formulering lite mer noggrant. För det här att vilja behålla det svenska - tror man att någon ska ta det ifrån en - reagerar många som för att försvara sitt barn. Lätt att det väcker främlingsfientlighet. Själv anser jag att visst - ja, tack till andra kulturer - men att vi även ska behålla de fina vi har i Sverige. Det betyder ju inte att man inte kan ta in andra traditioner också! 

Efter faktakollen av Metro så blev det än mer Absurdistan - ännu mer förvirrat och konstigt: "Barnen skulle inte klä ut sig, utan sitta i en ring och sjunga lite. (----) Kommer någon och vill ha lucia-kläder är det ingen som nekar dem det."

Yupp! då var vi där igen med det roliga att inte lussa för någon. Inlägget har lett till många kommentarer och själv tycker jag att det hela är mycket olyckligt: Jag har stött på en hel del invandrarfamiljer under mina år som lärare - och jag har aldrig hört någon av dem säga att vi inte får ha de här traditionerna, snarare tvärtom - de uppskattar dem nästan mer än andra.

Men den här rädslan att någon ska känna sig kränkt - utan att överhuvudtaget kolla upp det - man är ställföreträdande kränkt by proxy. Så för säkerhetsskull så är det inte mycket vi ska tillåtas. Det gäller ju att vi är toleranta, globala, miljövänliga, icke-rökare, allergifria, etniskt och politiskt korrekta och inte kränker någon. Att kränka någon i Sverige är i dag värre än att kasta en vätebomb i huvudet på dem. Värre än miljöförstöring,  kärnvapenkrig, gruppvåldtäkter, restskatter och koloxidutsläpp. Värre än att Ernst skulle bli arg i tv!

2015 års modeord blev kränkt och det regerar. Dessvärre. Det är viktigt, just nu i att ingen ska ens komma inom en mil i närheten att få ont i alltför ömma lilltånaglar. Alla måste vara exakt lika mycket innanför eller utanför.

Jag har en hel del invandrarvänner  - och de skrattar så att de kiknar när de ser sånt här. Först - sen blir allvarliga, mycket allvarliga. De kommer från länder med starka traditioner, som ingen skulle komma på att ändra. Efter decennier i Sverige ser de svenska traditioner som sina och undrar hur det kommer sig att vi i feghet inte vågar stå upp för, bevara och vara stolta över de traditioner vi har.

Eller så gör man nya i rättvisans tjänst...


(lärarnas tidning)

...det där låter bökigt så det förslår. Men vad vet väl jag? Tycker att man faktiskt kan prata med barnen själva hur de vill ha sitt lussetåg. Men som sagt - vad vet väl jag...

Inväntar nu debatten om att lucia är en kulturell appropiering och att det saknas en diskurs om intersektionalitet och maktanalys. Och vänta bara tills Pelle Svanslös måste spelas av en katt och runt midsommarstång-förlåt snippan-får bara grodor hoppa. Sorry alla katter - jag vet att många av er är djupt kränkta av den stereotyp som karaktärerna i Pelle Svanslös förmedlar. Schhhh Sofia - väck inte tankarna i Absurdistan...

Well...
Absurdistan proudly presents   t a l a n g f a b r i k e n...


(DN)

Någon som på allvar tror att det är lättare att lära sig hantera tävlingsstress och att hantera förluster ju äldre man blir? Eller att föräldrahetsandet blir mindre??? Istället för att leka in tävlingsmoment i unga år och att komma tillrätta med vissa föräldrars dåliga beteende så ska det naturligtvis  f ö r b j u d a s!!!

Vi kanske ska plocka bort målen? Eller varför inte bollen? Eller yey! vi ger alla på plan varsin boll... Vad blir nästa steg - i löptävlingar håller vi barnen före mållinjen så att alla sen kan passera samtidigt?

Jag kan förstå tanken som ligger bakom. Och fast det inte sägs så kan jag tänka är en del att man vill undvika det här med att barn "slås ut" av vinst- och pokalhungrande föräldrar och tränare. Men att ta bort tävlingsmomentet anser jag vara fal väg att gå. Vi måste bli bättre på att hitta vägar där idrott kan få vara för alla - ju fler vi kan hålla kvar inom idrotten anser jag vara en vinst för samhället. I dagsläget riskerar vi en utslagning pga att barn utvecklas olika - vi har de med sen blomning eller de som tränar sig till oersättliga kvaliteter. Men problemet måste lösas från grunden - att ingen ska få vinna ger ingen bra förberedelse för framtiden.

Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl - ja visst, och så är det väl. Alla kan väl ta en förlust om man har vet att man har gjort sitt bästa och yttersta. Att ta en förlust när man inte har kämpat eller att ta en orättvis seger trots en kass inställning betyder i ärlighetens namn inte alls lika mycket som en vinst eller förlust där man vet att man har gjort allt rätt. Barn vet det precis som vi vuxna vet.

Och visst har vi alla sett de där hetsande vid sidan av plan? Tugga läkerol konstant hjälper om man vill att någon ska låta bli att vara domare utanför plan. Men det här med de bredvid som hetsar? För de finns - det finns massor av exempel på hemska idrottsföräldrar, som gapar och vrålar på sina ungar – som aldrig tycks vara nöjda med någonting någon gång. De finns överallt, och de kommer inte att försvinna bara för att fotbollsförbundet kommer att ta bort tävlingsmomentet för ungar under 13 år. Det sätt man nu försöker hantera det på kommer dock att vaddera tillvaron för barnen i så hög grad att det riskerar att få mycket negativa effekter. För räkna med att det stora flertalet av de runt planen (>99%%) kommer att hålla räkningen på vartenda mål, precis som ungarna på planen. Detta kommer att ske oaktat om förbundet har förbjudit en seger eller inte. Man kan motivera ett slopat tävlingsmoment för ungdomar med de gapande idrottsföräldrarna men problemet kommer att vara kvar alldeles oavsett om det står 0-0 på resultattavlan trots att det rasat in mål…

Det enda detta påhitt kommer att göra är att skapa en miljö där vinnarna blir lika stora förlorare som förlorarna. Ingen får vinna, alla skall jubla efter matchen – både de som har gjort tio mål och de som har gjort ett. Har det laget som “bara” gjorde ett mål gjort sitt bästa, kämpat väl och tuggat taggtråd i motvinden så är jublet lika befogat som det vore obefogat hos de som gjorde tio mål men där en spelare gjorde allt själv medan de andra stod och petade sig i näsan. Det är upp till ledarna att förstå vad som är en seger och inte är det. Samtidigt kommer det vara så att ett gäng hoppande, vrålande ungar kommer att konstatera att de gjorde flest mål och vann.

För det här med att kämpa och ibland få vinna och ibland få förlora: själv har jag sett att barn/ungdomar som sysslar med tävlingsidrott generellt sett har mer kämpa i sig och klarar bättre bättre av att hantera motgångar i livet. De lär sig att möta verkligheten utan filter, vilket är väldigt nyttigt. Detta sker desutom inom kontrollerade och säkra former istället för att curlas och sen kaboom träffas av verkligheten.  

Vad är det man försöker uppnå genom att förbjuda vinnare? Att det gör ont att förlora? Det är en märklig strategi i så fall. För vi kommer alla förlora. I alla fall någon gång. Det går inte att ta sig igenom livet utan att förlora. Detta vet förhoppningsvis de flesta av oss. Att hantera motgångar genom att förbjuda dem tidigt i livet för att sedan acceptera dem senare är ingen särskilt smart strategi. Hur man hanterar världen handlar till stor del om förväntningar på livet. Om man levt i en bubbla i tolv år kommer världen inte att vara lättare när man sedan kommer ut i den. Den kommer att vara svårare.

Det verkliga livet delar sällan ut några tröstpriser. Få ting är rättvisa and the game is always on, vare sig man vill eller inte. Människor som är dåligt, rentav helt oförberedda på detta blir bittra. Här danas sedan dessa med ömma lilltånaglar.

Inte konstigt att världen har blivit så lättkränkt. Vanan vid ständiga tröstpris slutar oftast med en känsla av berättigande; människor som kräver att prisas alldeles oavsett egen insats. För att citera Lauren Bacall. "The world doesn’t owe you a damn thing." Det bör vi alla hålla i bakhuvudet.

Livet kan i många sammanhang liknas vid en tävling. Under skolan tävlar du mot dig själv, pressar dig för att lära dig mer eller mest och få de betyg du förtjänar. Du avslutar dina studier, och hamnar i en tävlingssituation mot dina medmänniskor på en anställningsintervju. Du vinner någon gång och får jobbet du vill ha men hamnar i nästa tävling som är karriärstegen eller löneförhandlingen. Vinnarskallarna kommer att tävla alldeles oavsett, och de som är nöjda med att bara ha kul kommer att fortsätta ha kul alldeles oavsett hur det går resultatmässigt.

Ett land behöver sina vinnarskallar, i idrotten, i näringslivet, i forskningen. Vinnarskallarna måste få vara vinnarskallar lika mycket som de som knappt bryr sig måste få fortsätta med sin likgiltighet. Utan vinnarskallarna finns det inga som drar med sig andra framåt. Ett land där ungarna inte får tävla blir ett land som kommer att ha svårare att stå sig i framtida konkurrens. Ett land utan vinnare kommer att bli förlorare.

Tävling är bra för människor. Vad vi behöver stävja är avarterna runt omkring. Ta inte bort nerven och glädjen med sport bara för att vissa inte kan hantera det. Att förbjuda livet löser ingenting. Att våga säga ifrån och införa konsekvenser mot de som beter sig illa vore däremot en välgärning för alla.

    Att agera som fotbollsförbundet nu gör - så symptomatiskt för det här landet. Glöm stänga av en kran och istället för att stänga av kranen så torkas det frenetiskt med trasor för att förhindra vattenskador. Eller ännu hellre - vi förbjuder folk att tvätta sig, de kan ju att glömma stänga av vattenkranen...

    Så rosa kuddrumsfotboll...


    (Stockholmsnytt)

    ...och bubbelplastpulka...
    Bara g    å hem - du är...
    ...eller ja, det var ju det som var problemet...

    Visst finns det risk för skador. Men någonstans måste man låta vuxna människor få bestämma själva. Det handlar inte om att hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm eller liknande. Och ja, jag är klart medveten om vilka skadeverkningar alkohol kan ha...

    Annat skadligt - på riktigt...

    Nä, mina ögon finner inte det där alls estetiskt tilltalande. Får väl vara glad att de inte blinkar hej vilt i alla fall. Men de tycker säkert det är snyggt. Gott så...

    För jag har ju vad jag tycker är snyggt...



    Det där kan säkert uppröra någon som tycker att dödskallar inte hör julen till. Hmpfff säger jag då...




    ...snart dags för pepparkaksbak...
    Jo, jag har grisar, gubbar, gummor och snögubbe också. Eller är det en snöhen?

    Hua - detta ord. Jo, det är okej när man inte vill att kön ska anges eller för dem som då inte anser sig vara varken han eller hon. Men hos personer där det tydligt framgår kön. Ja, då tycker jag att ordet har tappat vad det var tänkt som. Då har det enkom blivit ett statement för att visa att man tänker skriva hen så ofta det går. Kanske i avsikt att reta upp? Jag vet inte. Ett ord som får mig att bli trött är att så mycket numera ska börja på "genus". Visst kan man snacka genus och så - men när allt ska vara genus? Ta bara genusploga - snöröja på jämställt vis...

    Jag funderar på om det finns ett nytt ord som beskriver vissa människors flämtande iver att förbjuda andra att ta del av ord och företeelser som får dem själva att må dåligt. Kränksanering? Äh censur finns ju. Eller verklighetsförnekelse - fast de tror att det de sysslar med är mindfullness...

    Bara du inte försöker med det via Yoga...

    ...för det är tydligen kulturell appropriering... 
    ...och därför får det inte längre förekomma på detta ställe.     Att vara tacksam för - att Absurdistan inte är enkom Sverige...

    Så ofta som sådant här förekommer kan man ju faktiskt tro att det är det gängse. Att genusvetenskap och normkritik är neutrala värden. Jag kan faktiskt inte hålla med om det - för de facto är de som anser det där vara av största vikt tillhör en minoritet av befolkningen. Bara det att det är de som sitter på de flesta mediekanaler - och då blir det den bilden som prånglas ut och många luras att tro att det är neutrala och sunt. Dessa personer har därefter förklarat för det stora flertalet vad samhällets värdegrund är - och denna värdegrund anses vara universell och ska därför genomsyra allt.

    Dessa åsikter tolererar inte motstånd. De känner att det är på ett visst sätt och då är det så. Känslor går före fakta. Och vi som kommer med fakta och det som på riktigt är sunt förnuft - vi som inte ryms i deras föreställningsvärld - ja vi är onda, dumma eller lider av falskt medvetande.

    Det är deras känsla av att tillvaron ska vara som sockervadd som har fått bli styrande över hur det ska vara och hur barnen ska curlas runt. Jag är säker på att de gör det här av omtanke och välvilja - men effekten blir den motsatta och det hela går i slutändan ut över de barn som de säger sig värna om. Så istället för sockervadd har de lindat in barnen i glasull, och glasull ger så om det kramas för hårt.

    Därför ska man också undvika att diskussioner uppstår - i alla fall om de kan leda till oenighet. Som om man lär sig så mycket av att alltid vara enig...

    Så ett dataprogram för att slumpa fram gruppindelningar av klassen för att undvika diskussion? Häpp! jag är vuxen - har utbildning och erfarenhet och anser faktiskt att jag klarar av den biten. Visst diskussion uppstår - men vem sjutton tror att det inte skulle göra det med ett dataprogram? För Pelle vill fortfarande jobba med Kalle och Lisa bara måste få vara med Anna. Och det kan de få - ibland. Och ibland inte...

    Som jag skrivit tidigare - för eleverna är det viktigaste att man är en bra lärare. För den här tyckonomieliten verkar det som att om lärare och elever är supertjenis med varandra så kommer allt bli så bra så bra...

    (settdagarna)

    Ja, ja... k    an vi inte bli hyfsat bra i internationella kunskapsmätningar kan vi i alla fall bli bäst på - punk!

    Det handlar inte om att göra världen så friktionsfri som möjligt. Att regelrätt undervisning och plugga har blivit skällsord. Att vi har den dikotoma diskussioner om läxor - antingen eller debatten. När den diskussionen istället borde ha blivit hur läxor ska ges och i vilket syfte. Ifrån detta har vi också gått från att "utbildning är ett privilegium" till att "utbildning är jobbigt och stör min fritid". Och utbildningen som man då sen väljer väljs på lustprincip. Min åsikt är att den som söker en riktigt rolig utbildning riskerar snart akut uttråkning.

    Värderingar och ideal styr våra val, men kanske reflekterar vi sällan över detta eller ens över värderingarna i sig. Att ett ”lyckligt liv” är något eftersträvansvärt borde ju vara en god drivkraft, men om vi söker lyckan i väldigt kortsiktiga planer riskerar den att bli snopet kort. En vanlig reflektion om vår tids beteendemönster är att ego-stimuli är lätt att få. Vi kan inom sekunder synas, höras och märkas av tusentals andra i ett antal kanaler och genast börja räkna respons och gillanden. Det stärker egot, men tillfredsställer inte vårt behov av det stabila välbefinnandet. Tvärtom verkar vårt behov av uppmärksamhet växa och vi blir aldrig mätta.

    Samma sorts lycka som grekerna talade om känner den som lyckats nå ett mål, lära sig något krävande eller efter övning börjat behärska ett nytt språk. Det är mer krävande att läsa en klassisk roman än chicklitt, och texterna ger också olika upplevelser, olika sorters glädje. Vilken vi väljer beror inte bara på humör utan även på inlärt beteende och vilka ideal vi fått.

    Att förändra värderingar är nu inte det enklaste, och sakpolitik handlar nästan alltid om hur staten med subventioner ska uppmuntra olika beteenden snarare än om att ändra synsätt. Det påminner om hur man fostrar hundar – bara belöning fungerar. Men det är som bekant skillnad mellan människor och djur. Vi styrs inte av drifter allena utan har, åtminstone antydan till, förnuft och samvete.

    Kanske borde bidragssystem och den samhälleliga infrastrukturen helt enkelt oftare kräva att vi tar konsekvenserna av våra val? Visa att de spelar roll, liksom våra bevekelsegrunder. När de spelar roll blir vi sannolikt mer varsamma i livsval och prioriteringar. Allt behöver inte vara lattjo om det långa perspektivet också finns med i lyckokalkyen.

    Och med bidrag - regeringen lägger nu ett förslag om att införa en frivillig och gratis a-kassa på 25 000kr i tolv månader för disputerade, sk forskarexamen. Man behöver inte ens söka jobb under tiden, men behöver sitta med på diverse seminarier i pedagogik under perioden. Rimligtvis kommer massor med arbetslösa med forskarexamen hoppa på detta, för att under tolv månader få förhöjd a-kassa (och den vanliga a-kassan på sparlåga utan att räknas ner), medan de kan söka sig till något jobb de faktiskt vill ha mellan pedagogikseminarierna på anordnande utbildningsanstalt. De får också under tolv månader utmärkta möjligheter att inse att de inte alls vill jobba som lärare. Visst låter det logiskt - ordinarie utbildade lärare vill inte jobba som lärare, men man tror att forskarutbildade ska vilja jobba som lärare...

    Utbildningsbidraget kommer med stor sannolikhet att bli en succé för arbetslösa doktorer. Men det kommer inte lösa någon lärarbrist. Och verkligheten? Jo de facto så är den som bekant som så att det aldrig förr har funnits så många lärarutbildade som idag. Vare sig i förhållande till antalet barn eller i absoluta tal. Men eftersom de inte jobbar som lärare har vi lärarbrist. Fyra av tio legitimerade lärare jobbar inte inom skolan överhuvudtaget. Det finns lärare, men de har lämnat klassrummen. Man bör alltså fråga sig varför jobbar inte lärarna som lärare?

    "Höga löner är viktigt för läraryrkets attraktivitet, men det talas alltför sällan om den bristfälliga arbetsmiljön. Den psykiska ohälsan växer sig allt starkare i lärarkåren. (----) Den ständiga stressen över att inte räcka till i kombination med stora disciplinproblem i klassrummen drabbar både lärarna och eleverna. OECD visar att det finns ett starkt samband mellan arbetsro i klassrummet och lärarnas arbetstrivsel." (Skogstad)

    Visst lönen är som sagt en sak. Men arbetsmiljön anser jag vara den viktigaste faktorn. Det är en enorm press i en mycket utsatt miljö, där man kan överösas av allt konstigt från diverse håll, inte får tillrättavisa stökiga barn och utsätts för våld och hot, samt totalt sett stressas sönder av arbetsbelastning och arbetsmiljö. Allt mer har lagts på - framförallt pappersvändande in absurdum - utan att några andra uppgifter försvunnit. De har snarare blivit större.

    Det finns alltså massor med redan utbildade lärare som det borde läggas krut på att vinna tillbaka. En vän till mig utanför skolans värld sa en gång: "Sluta fokusera på siffror och förändra lärarnas arbetsmiljö och höj lönen till det som gällde förr - samma lön som en riksdagsledamot. Trots allt utför lärare ett helt centralt, viktigt och samhällsbärande jobb. Som kan liknas vid riksdagsledamöternas förordnande, eftersom man aldrig får vara ledig utan ständigt jagas av missnöjda föräldrar. Men till skillnad mot riksdagsledamöterna, så är lärarnas jobb faktiskt viktigt."

    Tja, jag tänker inte vara den som protesterar mot det...

    Däremot så tycker jag att det är hög tid att vi protesterar mot de som jag nämnde ovan - den minoritet som verkar tycka att normkritik i allt är det viktigaste som finns. Min cybertwin...

    Satan i gatan vad bra hon är!!! <3

    Men genustomtar verkar alltid dyka upp vid sådana här tillfällen...

    Känslorna säger att mer genustjosansvejsan alltid är svaret. Att det där med att normer är bra - från början till slut - är rent nonsens. Att normkritik är en nödvändighet för att var och ens integritet och tålamod med varandra i vår social samvaro för människan att undvika ett animalt flockbeteende där vissa sätter regler åt alla.

    Tålamod med varandra? Är det några som inte har tålamod för varje persons unika integritet så är det ju just de här nissarna. De - för det är samma som identitetspolitiksförespråkarna - det är ju de som utgår från att varje individ har samma inre egenskap beroende som de som ingår i samma identitetsgrupp (kön, etnicitet etc). Så främja varje individs unikitet - utgå från att det är den inre kognitiva egenskapen som ska gälla - så ska vi få se att varje ljus ska kunna få skina för sig.


                       Glad första advent!!!

    Och att vakta denna låga - Shepherd of fire...