RIP  <3

...RIP:en tillägnas många. Flera stora som senaste månaden fallit ifrån. Men avtrycken av dem finns kvar. Äkta hjältespår...

Inte debattartiklar...

(tack finaste Nova för bildidén)

...känns mer som regel än undantag numera. Går ju inte en dag utan att man får minst tre kraftiga reaktioner. Finner det ett problem att medierna faktiskt verkar ta in vad som helst numera. Klickbaits i all ära - men trovärdigheten. Ja, medierna har ett problem...

Inte blir de mindre av sådana artiklar inte. Veckans styrkekram liksom...

Så klart att man tror att man vet hur det ska vara - mansplaina?


"I don't need to call myself a feminist to be pro gender equality. The important thing is what you believe in and not what you call yourself." (@Sweden) Klockrent!!!

Feminismen i Sverige - så väl beskriven av Rocki:

"Det här med jämställdhet är ju som vi alla vet så väldigt viktigt att vi kan ju bara inte låta folk få leva på det sätt som passar dem bäst, för det skaver så väldigt mycket. I värsta fall kan det skava så mycket att klådan blir så stor att man hänfaller åt att kladda med mens. Nu kanske vän av ordning undrar vad detta har med en matblogg att göra men jag såg i går ett recept där en amerikansk jämställd radfem hade lagat en pannkaka med sin egen mens som en av ingredienserna. Det ska jag nog inte prova någon gång i framtiden.

Allt detta är ju som sagt SÅ HIMLA viktigt för jämställdheten, att kvinnor får vara de kvinnor de är (så länge de inte är svenska hemmafruar eller vill ta ut mer av föräldraledigheten i samråd med pappan) och det tar så mycket tid att kämpa för de här sakerna att tiden räcker helt enkelt inte till, flickor från Mellanöstern som är gifta med äldre män får helt enkelt klara sig själva. De svenska jämställdhetsfeminsterna har fullt upp med att kvotera till bolagsstyrelser, kladda med mens och tvinga svenska män att ta ut hälften av föräldraledigheten.

Folk måste ju förstå att en har helt enkelt inte utrymme att tjata om hederskultur och dessutom är det ju rasistiskt att lägga sig i hur flickor och män lever sina liv tillsammans som gifta. Och, det finns faktiskt svenska tonåringar som är sambos, det är samma sak. Att de svenska tonåringarna är fria att med både samhällets och sina föräldrars stöd när som helst lämna det förhållandet förändrar ingenting."

...hade det varit som i läge 1 hade jag klart och väl förstått det hela. Men i majoriteten av fallen här i Sverige så ser det ut som i läge 2. Eller ännu mer snarare med tokfeminismens härjningar så har vi fått en situation där mannen inte är vatten värd...

"Den brittiske entrepenören och journalisten Milo Yiannopoulos debatterade nyligen mot feministen Rebecca Reid på ett universitet i Storbrittannien. Hans fem minuters inledning och lika långa avslutning är lysande."

Tack William på AVFM som tog dig tid att skriva ner dessa! Läs!

"Om patriarkatet finns, borde kvinnorna tacka det"

Det för oss naturligt in på en riktigt hoppla! 😂
...hur hamnade vi där liksom...

En Mac? iBeth... ja - nyöversättningen av Shakespears Macbeth...

Ja skratta ni - men hånskratta inte, för då kan man tro att du är hånglad... Överglad låter de där som ringer upp och försöker truga på en alla möjliga och omöjliga ting. Trots tydligt NIX! Varför heter det telefonförsäljare och inte luras? Kvacksalveri... Varför heter det kvacksalvare och inte doktorand? Doktor Watson! det här vattnet kokar ju aldrig! Kör lock, Holmes...

En bra kock reder sig själv. En bra sås reder sig själv. Sig - säg - sej... fisken är det djur som är bäst på att vara sej själv....

Vill inte påstå att jag är någon mästerkock. Men biolog är jag - gravid lax. Ja, det sägs ju att en glad lax leker...

I leken/tävlingen Sveriges mästerkock står där en vän liten kvinna och säger att hon jagar. Helt urskön är hon! En Betty Boop röst som säger att hon älskar att filosofera i naturen, och att DÖDA de fina djuren..🐗 Manliga jurymedlemmarna tycker det är coolt, kvinnliga jurymedlemmen är skeptisk. Patriarkatet?

Eller så har man bara utvecklat en ny jaktmetod...


(SR)

LÄGG UT!!! CPR next...

...den alternativa tavlan...

Att ha alternativa kläder...


(bon)

Tur för världen att jag ofta såsar runt i mjukisar - för tänk vad übersmart jag skulle göra världen som alltid "klädd"... 😉

Skillnad på här och där, och skillnad på då...

...och nu...

”Nu kommer det, Sveriges första rakt igenom vegetariska matprogram. 100% hälsosamt och naturligt.” Så presenterades ”Vegorätt” som precis hade premiär. Som den nästan inte alls köttätande person jag är så borde jag väl jubla? Men nja, redan vid ordet ”hälsosamt” i beskrivningen blir jag skeptisk. Bilder av dåtidens gråa hirsgryta på 80-talet sköljer över mig, tillsammans med minnet av alla gånger jag hört uttrycket ”kaninmat” om vegetarisk kost.

Det finns många olika anledningar till att man har valt bort kött. Men en studie skulle säkerligen visa att skälen på medaljplats inte skulle vara för att man för att man vill leva ”hälsosamt”. Så programmet...

Tre min in i programmet och de har redan dekorerat håret med grönkål...






En alldeles utmärkt beskrivning som fick mig att bara asgarva åt eländet när jag som då nästan inte alls äter kött bara ville dra ner skämsmössan långt ner över ansiktet. Tack! <3 Liksom beskrivningen som finns på Café. LÄS!

Avslutningen beskriven där är precis som det kändes! "Så nu vet ni. Blir ni vegetarianer måste ni  tyvärr också byta livsstil. Varje dag fyllas av en stor kärlek till er själva och naturen, bära kläder i hampa, andas in och ut, in och ut och fånga varje dag med ett leende, ett enormt leende så ni har plats med alla grönsaker. Det går inte bara att äta mindre djur och i övrigt vara helt som vanligt."

Och försvarstalet? "Vi sitter i vår kultur stenhårt fast i ett kött- och potatistänkande - och kanske pasta. Och man kan inte bara plocka bort köttet, utan ska man laga något med grönsaker i huvudrollen, eller enbart, måste man tänka om och ha olika konsistenser till exempel. (----) Vi har fått en del negativa synpunkter, visst, men även mycket uppskattning från många som programmet riktar sig till – unga tjejer som följer Eleonore och Karoline. Jag vet inte om du känner till dem, men de är väldigt stora i de här vegetariska kretsarna. Jag har sett någon synpunkt från äldre män som kanske inte riktigt tillhör målgruppen." (DN) (min fetmarkering)

Jag har faktiskt inte sett en enda synpunkt från någon äldre man. Och jag kan med hundra procents säkerhet säga att jag inte hör hemma i kategorin "äldre män". För min känsla - förutom skämsmössan då: Programmet osar Instagramfilter, mat-selfie-estetik och trötta klichéer. Det skulle ha alla möjligheter för att utmana fördomar om vegetarisk kost och vegetarianer - istället gör programmet allt för att befästa dem.

För den som tror att Fnordspottings rant är en parodi så kommer min berättelse: Först ut i första programmet är en smoothiebowl. Denna görs med stora åthävor och en överdos av ögonglitter. När de börjar prata om att man kan swirla smoothien för att få den lite snyggare då vill jag införa nya frukostdirektiv för hela befolkningen: cig och red bull (detta trots att jag inte röker och älskar min havregrynsgröt till frukost). När de sen tar skålarna och sätter sig på en höbal och äter sin frukost: för att säga det snällt från en som anser matlagningsprogram vara porrTV: Ingen ska någonsin få lov att laga mat i tv igen...

Senare i programmet ska de göra foliepaket med rotfrukter, som ska läggas på grillen och ätas till vegoburgare. Då går de till STRANDEN och skrubbar sötpotatisar i vattenbrynet. Sen sätter de sig i sanden och börjar skära sötpotatis och annat på en uppochnedvänd trälåda. Alltså mängden sand i de där foliepaketen, för det första. Sen gör de upp eld på stranden också (what?) och kyler kombucha (vad annars?) i vattenbrynet.

Och detta vansinniga mys. Inte tusan att jag känner mig LJUV när jag står och sköljer gruset ut grönsakerna köpta på torget. Eller SINNLIG när jag rör i löken som fräser i pannan. Dessutom denna fixering vid nyttigheten, att sätta likhetstecken mellan vegetariskt och nyttigt är lite världsfrånvänt. Det finns hur mycket god vegetarisk och vegansk mat som helst, och den kan vara både supernyttig och superflottig och allt däremellan. Men inte i ”Vegorätt”, för där är allting bara superfräscht och så supermysigt att självaste Ernst framstår som en riktig surgubbe i jämförelse. Allt är bara så vansinnigt perfekt och härligt att det mer liknar en pamflett från Jehovas vittnen än något annat.

Pamfletter och domedagsprofetior...

...jo men visst seru - precis i samma paritet som att ha oskyddat sex till höger och vänster. Alltid blir det någon skuld som man får sona hårt för...



...avd. när frukost verkligen inte känns som dagens bästa mål för barnen...

😖 

...ja, den minen går igen...

...när t.o.m. hetvägg låter mer aptitligt... 

Vad blir nästa? Friterad semla?

Jag tror jag håller mig till min choklad jag!



Chocolate de luxe 😍☺️

Så behåller JAG min form...



11 år yngre? Yeah sure... 🙄
Förtroendeingivande...

Sakine beskriver bra hur förtroendet för media sjunker. Nu menar hon inte media som i ovanstående fall, utan nyhetsrapportering etc. Hon ställde fråga på Twitter till journalistkollegor om vinkling för att inte gynna SD. Detta bland annat om händelsen med det som hände i Kungsan (som jag skrev om i Whiskey in the jar). Inte många vågade svara ärligt öppet - men hon fick många svar i mail om att så var fallet. En hel del av dem faktiskt medvetna om det kontraproduktiva i hanterandet av SD. Någon förvånad att mediaförtroendet sjunker och att alternativ media växer? Inte direkt va...

Men samtidigt så kan jag förstå en hel del av dessa journalister - för att hamna i kylan är inte roligt. Att bli så ifrågasatt och påhoppad som många då blir - det kräver sin person - att man verkligen är stark i sig själv där och då för att inte bryta ner sig själv. Och Sakines text kom att bevisa sig - för genast var det ett par finskribenter som körde direkt fulteknik mot hennes ledare. Angående gnället på Sakine så gör sig vissa väldigt dumma när de låtsas inte förstå att hon påvisar ett problem, inte avsett som vetenskaplig studie. Som ett brev på posten ska krönikan tystas som ens tar upp frågan om SD. Sinnesjukt  - drevet är som om Sakine skulle ha presenterat en ny Darwinteori: att hon gått emot "Guds ord". Så lågt! Dönickar! 😡

Eller som maktstormen mot Gallileo som dömdes för den heliocentriska världsbilden (fick då upprättelse och frikändes flera sekler efteråt). Det är som om Sakine har rubbat hela deras världsbild. Där har vi det...

Av någon outgrundlig anledning vill några människor koppla ihop avslöjanden mot DN och polisen med.... håll i er... Putin!

Ja, naturligtvis ligger Ryssland bakom sexövergreppen i Köln. Att det avslöjades att DN underlät att rapportera om detta är naturligtvis Putins verk och ett resultat av psyops. Rysstrollen i S:t Petersburg lever sötebrödsdagar. Det förstår väl alla som tror på chemtrails, zionismen eller att förintelsen aldrig ägt rum.

Sunt förnuft och lite vanlig och enkel, hederlig logik: KOM TILLBAKA! Allt är glömt och förlåtet. Jag lovar!

DN-gejt - The Movie. (baserad på superverkliga superhändelser  ;-))
-------------------------------------
Actionkomedin börjar med att den elake Pruttin dricker sitt morgonkaffe en regnig morgon i en enorm sal i Kräml, samtidigt som han läser DN för att hålla koll på sin motsvarighet i världsmakt, Direktör W.

Plötsligt sätter han kaffet i halsen. Han har läst något som gör honom helt panikslagen. Han kastar sig mot skrivbordet och trycker på den enormt stora och enormt röda panikknapp som finns på skrivbordet. Med en enda knapptryckning utlöser han ett Code Red-läge till alla agenter på fältet. Men främst sin skickligaste och stenhårt onda agent i fält. Den fruktade agent Tjingeli-Tjang!

Detta code red-läge innebär att hundratals "sovande" agenter i alla samhällsskikt nu har fått aktiveringssignalen de väntat på.
Operation "Dreva DN" är igång.

Man har väntat på ett tillfälle som detta i åratal. Nu har en tragisk händelse, under en festival i Stockholm i somras, uppdagats som man kan utnyttja för att sätta stopp för den mäktiga organisation som satt käppar i hjulet för Pruttins planer ändå sedan den mäktige Direktör W tog över organisationen.

Agent Tjang skrider till verket. Med sina kontakter överallt ser han till att en agent, som vi kan kalla "psykologen", spelar in samtal med en DN-agent, där "psykologen", genom omvänd "Jedi mind trick"-psykologi, lurar DN-agenten att det tragiska som hänt inte är viktigt. Detta samtidigt som Pruttin-agenter, infiltrerade inom Polisen, tystar ner händelsen.
Denna genialiska plan kommer förhoppningsvis sakta ner denna mäktiga organisation med direktör W i topp.

Men vad Pruttins agenter inte tänkt på, är att superagent Syd-Sven och superagent Express har spionerat på Pruttins elaka lakejer i åratal. De är experter på att vara experter och de har koll på sanningen om ALLT.

Dessa superagenter släpper loss en av många supergenomtänkta motreaktioner. Den ene superagenten skriver ett gäng supertweets, som den andre superagenten retweetar och sprider vidare genom sitt gedigna supernätverk.
Inom några sekunder och hundratals miljarder RTs så har Pruttins hemliga "Dreva DN"-operation fått förlamande motstånd. Pruttins hemliga operation är nu blottad och rejält vingklippt. Hans agenter är förödande oskadliggjorda av dessa genialiska motåtgärder. Hur ska detta sluta?

Jag vill egentligen inte avslöja mer av filmen, men i slutet, under högtidliga former, mottager de två superagenterna en utmärkelse i form av en välformad huvudbonad i folie, som är den högsta utmärkelse man kan få inom denna storslagna organisation. Det är direktör W som personligen delar ut utmärkelsen. De är nu inte bara superagenter utan även superhjältar.
-----------------------------------------
(Patrick F.)

Det finns ju otaliga anledningar till att något inte blir en publicerad story. Stora konspirationer är sällsynta och ligger längst ner på listan av förklaringar. Hade DN sagt att ”hörni, vi följde inte upp för det försvann i allt jobb” så hade jag accepterat det. Det hade varit betydligt rimligare än att man aktivt begravt något. Man hade också kunnat köra storyn utan uppgifterna om etnicitet, om man tyckte de var orimliga. Också helt ok.

Men som vi vet kom inga förklaringar bortom de svepande sådana som inte går in på de ack så viktiga detaljerna. Och så en massa personpåhopp. Ingen skrev nåt om de uppenbara sakfrågor som faktiskt finns där. Som behöver svar. Här gick tydligen gränsen för upptäckarglädjen, för lusten att gräva fram sanningen. För skepticismen. Ja, gud förbjude att det blev ett drev. När det kunde vara befogat - bara en enda stor, tyst koloss. Drev är ju något som de bara använder mot de som inte tycker som dem. Gärna kryddat med personpåhopp. Men mot DN? bara en stor. Drev använder vi mot andra.

Att göra som "fineliten" gjorde mot Heberlein: ”Hon är kanske mitt i ett maniskt skov - någon borde medicinera henne.” Ett ångrande(?) och Filminstitutet såg det hela som ”utagerat”. Och personen kan fortsätta som om ingenting sagts. Till saken hör att Heberlein sedan länge varit öppen med sin psykiska sjukdom.

Ursäkta mig! Ursäkt? han bad om ursäkt genom att säga att hennes åsikter gjorde honom arg. Typ... Läxan är att den som tycker "fel" får finna sig i att tåla vilka påhopp som helst. Det blir knappast fler som vågar berätta om sin psykiska ohälsa om de ska få sin diagnos kastad i ansiktet när de uttrycker en åsikt. Psykisk sjukdom behöver öppenhet. Om det gullas med de som hånar sjuka lär knappast fler berätta

Psykisk sjukdom är det vanligaste hälsoproblemet i Sverige. 25 procent av alla kvinnor i Sverige och 15 procent av alla män kommer någon gång i livet att drabbas... Det innebär att så många som 1,4 miljoner människor i Sverige lider av psykisk ohälsa i någon form - oro, ångest, depressioner, manier, psykoser...

Ca 1600 av tar sitt liv varje år. Än långt fler försöker. Många av oss som har en psykisk sjukdom måste medicinera, varje dag, livet ut, för att hålla oss vid liv. Vi lider av dödliga, livshotande sjukdomar. Vi talar tyst om det, de flesta av oss. Vi skäms. Skäms, skäms, skäms. Vi är rädda för att bli betraktade som sämre än er andra, än er som är normala, välfungerande, friska. Rädda för att avfärdas. Betraktas som galna. 

Och visst är jag rädd att bli betraktad som galen. Än större är rädslan för att tappa fotfästet och verkligen bli galen. Men när jag till slut erkände för mig själv hur det var ställt - att jag mådde piss rent ut sagt. Då bestämde jag mig för att sluta skämmas. Jag bestämde mig för att vara ärlig, gå rakryggad, se folk i ögonen. Jag är inte sämre än någon annan. Jag har aldrig ångrat beslutet att vara helt öppen med min psykiska sjukdom - det är egentligen ett måste för att kunna bli frisk. Därmed inte sagt att jag berättar allt för alla - integriteten är också en viktig del i ens identitet.

Många tror för att man säger att man är helt öppen att alla får alla detaljer. Det är liksom allt eller inget. Men precis som med andra privata detaljer så väljer man vad och till vilka man berättar för. Vilket betyder att det med största säkerhet finns folk omkring mig som inte tror att jag har några psykiska problem. Men frågar man inte så är det inte som så att jag för det på tal som "hej mitt namn är Sofia och jag har psykiska problem" eller att jag har det skrivet i pannan. Sjukdomen är en del av mig - men den är inte min identitet. Så myten att man kan se att någon mår psykiskt kass kan vi direkt bara kasta i papperskorgen.

Myter ja, det finns många myter om självmord. De är i många fall en anledning till att en person med självmordstankar inte får rätt bemötande. En av de viktigaste insatserna för att minska självmorden är därför att sprida kunskap och diskutera tankar kring självmord. Detta sker just nu på instagramkontot suicidezero. Titta gärna in där och kolla kommentarerna till de olika bilderna.

Där kan vi finna bl.a. "Att om man frågar någon som mår dåligt om de har självmordstankar därmed triggar dem att göra det." Sanningen är tvärtom - omtanken kan ge den där lilla livsgnistan som behövs. "Att man ska tänka positivt och "rycka upp sig"", vilket ja, är totalt fel. Vet inte hur många ggr jag hört det?! Skulle man be cancerceller att bara sluta dela på sig också?

"Att alla som tar självmord har sökt hjälp innan." "Att om någon skulle ta livet av sig så skulle en redan gjort det." "Att den som bestämt sig inte går att stoppa." "Att om man inte planerat exakt tillvägagångssätt så menar man inte allvar." "Att de som talar om att ta livet av sig inte gör det." "Att personer som pratar om att begå självmord inte gör det utan bara söker uppmärksamhet."

"Att en person som lider av djup depression skulle vara fri från självmordstankar när de börjar bli lite bättre efter behandling." Istället är det tvärtom att det är då personen först har orken att genomföra sina eventuella planer. "Att det är lönlöst att försöka hjälpa någon som verkligen vill ta sitt liv - att så fort personen kommer ut från psyk kommer den ta sitt liv ändå." Sådana här syner lämnar mig illa berörd - för det känns som en mycket krass och okonstruktiv syn på självmordsbenägenhet.

Många tror att ett självmordsförsök är en självisk flykt eftersom personen inte bryr sig om de som blir lämnade. Men när en person kommer till den punkten tror de verkligen att deras anhöriga kommer att få det mycket bättre när de är borta. Detta är psykisk sjukdom och inte egoism. Sanningen: depression är en fruktansvärd sjukdom som kan tyckas obeveklig. Låt oss öppna ögonen för varandra, bryta stigmat och sluta sopa psykisk sjukdom under mattan.


Ingen historia är den andra lik. För vissa är det långsam nedbrytning och för andra är det något som träffar som en betongblock i skallen och smäller ner en för lång tid framöver.

Min historia innehåller så mycket olika delar som fick mig att till slut falla över kanten. En del av detta var den berömda väggen. Hur vet man att man är på väg mot den stenhårda väggen? När vet man? Hur i hela friden vet man att det är dags att stanna upp och se över situationen och kanske göra ett aktivt val om en annan inriktning på livet?

Ja, om jag hade svaret på den frågan skulle jag troligen bli en Hjälte med tanke på hur många som är på väg och hur allt fler "drabbas". För de som hamnar där är de som ska prestera så perfekt - bara lite till så löser det sig nog - jag är stark jag klarar det här. Och kroppens varningssignaler? Jo, men dem finns det ju inte tid att lyssna på...

Oavsett VAD det är som gör att väggen till slut bara står där - hög och oöverstiglig - så finns det ofta symptom som är den gemensamma nämnaren. Och det är inga roliga saker, det kan jag lova!

Egentligen så kände jag ett bra tag innan jag slutligen brakade in i "The Wall" (visst är det ändå lite coolare att ta det på engelska) att jag mådde piss. Det hade pågått ett bra tag - långsamt hade det nött ner mig och sen på det stora händelser som fick mig att stänga av. När allt bara föll så blev det då Farbror Doktorn, fast det var en hon då. Minns hur jag satt där och var i det närmaste oemottaglig för orden. Hon var bra och förstående.  

Och visst fanns det mycket rätt där - vissa sjukdomar har vi inte en sportslig chans att värja oss mot och de drabbar skoningslöst människor vi älskar, men en del sjukdomar - som ex. kan uppkomma vid långvarig stress, det finns liksom ingen mer förklaring än att något i själva systemet är helt Galet!

                               

Men vårdcentraler är vårdcentraler - och deras kunskaper om psykiska sjukdomar är minst sagt varierande. Den läkare jag hade vid första mötet avled helt oväntat och jag fick en annan. Hon var väl också bra - men jag kände inte att jag fick någon större respons. Mest tid gick att få tag på henne för att få nya intyg etc - och att få medicinering utan kontroll. Också det helt Galet! det har de intygat på den suveräna psykiatri jag nu är.

Att då få kontakt med vårdcentralens kurator. Jo, tack - tänd ett ljus och jag trodde jag hade hamnat på shakramyoga eller något liknande. Högst förtroendeingivande. NOT! Enda som var bra var väl att INGEN av dessa i alla fall tyckte att jag skulle byta jobb. Jag har fått höra att det är en väldigt vanlig kommentar. Tala om förståelse...

Många får också beskrivningar via VC om "stresskurva" och att det inte varar så länge - och sen är man uppe igen.


Ett till två år? Jo, tjena... Och min vän som jag fick den här bilden av som placerade ut sig själv - att hon valde grodan som symbol var för att hon levde på hoppet. Bara wtf???

Det som är riktigt viktigt i den bilden är dock vågskålen längst upp till vänster. Det brakar käpprätt åt skogen om man inte återfinner balansen med jämna mellanrum. Enligt Vårdguiden definierar man utmattningssyndrom så här: "Om balansen mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning. Lite förenklat kan utmattning sägas vara det sista stadiet av stress. Man har under lång tid inte brytt sig om signalerna om att kroppen och själen far illa, och man kan behöva lång rehabilitering för att kunna fungera som vanligt igen."

Så blunda inte för när kropp och knopp säger att det är dags att få vågskålen rätt - att återfå balansen. Tveka inte att ta hjälp. Prata med personer som varit där, våga be om råd och hjälp och våga känna efter - det ni trycker undan nu riskerar annars att explodera i ett stort KABOOOM!

Jag är där jag är idag. Att inte lyssna på alla de varningssignaler som fanns där - envis som tusan. Jo, en av mina bättre egenskaper - och även en av de sämre när det går in absurdum. Hela livet sätts på paus och det roliga är inte längre roligt.

Stödet från min psykiatri är fenomenalt. Psykologen jag har och där jag nu är utbildningspatient och med det så innebär det intensiv individuell psykoterapi. Få förunnat såvida man inte hostar upp multum med kulor. Arbetet har börjat - det kommer ta ett tag till och det får det göra. Så mycket med depression, ADHD, OCD, paniksyndrom, GAD etc - finns att nysta i. Jag är beredd! 

Jag vet att jag har skrivit om GAD innan - men med risk för att jag upprepar mig - så tänker jag ändå skriva om det idag. För jag anser att det är viktigt att folk verkligen vet om att det är en sjukdom och inget som bara går att tänka bort med "positiva tankar". Man behöver hjälp för att bryta cirklarna och kunna få tillbaka ett fungerande liv. 

GAD - generaliserat ångestsyndrom - är ett tillstånd som ungefär 7 % av befolkningen lider av. Många som har GAD är inte ofta medvetna om att problemen är behandlingsbara och den ständiga oron man har, känns som en del av personligheten. Man har haft problemen så länge att man inte känner till något annat, och söker därför inte hjälp för det! Istället får man ofta sin diagnos i samband med att man sökt vård för något annat, som exempelvis magproblem eller depression.

Symptom på GAD kan vara saker som yrsel, overklighetskänslor, koncentrationssvårigheter, tanketomhet (orsakad av ångest), svettningar, problem med andning, muntorrhet och hjärtklappning. Vid GAD är det även vanligt förekommande med så kallade spänningssymtom. Eftersom man ständigt är uppjagad och på helspänn, samt har en ihållande oro och ångest, leder det till en ökning i muskulaturen, vilket då är ett tecken på överaktivitet i det somatiska nervsystemet. Bland annat påverkas skallens muskler och ofta drabbas GAD-patienter av spänningshuvudvärk samt att muskler och leder i framförallt rygg och nacke påverkas och ger smärtor och spändhet. Denna spändhet kan också avspegla sig i käkmuskulaturen med problem som en dov smärta runt käkleden som förvärras vid tuggningar, knäppningar i käkleden, ömhet i tuggmusklerna och en svårighet att gapa stort. 

Den som lider av GAD har lätt för att oroa sig och ängslas för saker som andra kan anse vara bagateller, men för personer med sjukdomen är det stora och svårlösta saker och problem. De vanligaste orosområdena är familj, jobb/studier, hälsa och ekonomi, och ofta oroar man sig trots att det egentligen inte finns några större problem. Till skillnad från "vanlig" oro är en GAD-oro mer ihållande och svår att kontrollera, den uppstår lättare, sträcker sig över flera områden och varierar starkt från situation till situation. Den ständiga oron och beredskapsläget leder ofta till koncentrationssvårigheter, otålighet, irritabilitet och osäkerhet.
 
Personer med sjukdomen har även svårt för att koppla av, eftersom det mer eller mindre finns en viss anspänning i kroppen hela tiden. Att leva i anspänning och med ett extra energipåslag större delen av vaken tid, men även också under sömn/vila, sliter på kroppen och därför är personer med GAD lätt uttröttbara. Vanliga tankar som spökar är "Tänk om.."-tankar och katastrofbilder målas snabbt upp i huvudet på tänkbara scenarion. Oron i sin tur leder lätt till grubblerier och hos många är det just upptagenheten med det ständiga tänkandet, analyserandet, vändandet och vridandet som är de största problemen. I mitt fall är det just så, och även att jag inte står ut med ovisshet/osäkerhet. Eftersom GAD-personer ägnar mer tid åt sina grubblerier ägnas mindre tid åt sina egna känslor. Därför kan de också vara överdrivet rädda för sina känslor och helst försöka hålla dem på avstånd.
 
Oro kan ses som ett kognitivt fenomen som utlöses av händelser utanför oss: nyheter om olyckor eller sjukdom, eller inom oss: minnesbilder, kroppsliga fenomen. Man kan beskriva oron som "kedjor av tankar och bilder som är förbundna med negativ affekt och är relativt svårkontrollbara" som ofta syftar till att lösa eller undvika faktiska eller möjliga problem. Därför är kognitiv beteende terapi (KBT) den mest effektiva behandlingsmetoden. Om man har GAD är det möjligt att man utvecklar en så kallad "meta-oro" - en oro för att man oroar sig. Då uppfattar man oron som någonting skadligt som inte går att kontrollera. Alltså att man oroar sig ofta för att man inte kommer att lära sig hantera oron och oroa sig okontrollerat hela livet.

Det är utmattande och energikrävande att lida av GAD och man känner sig ofta tvungen att "tänka tanken till slut" när en orostanke dyker upp, för att identifiera alla riskfaktorer och möjliga konsekvenser, med syfte att hitta en lösning eller förebygga en katastrof. Oron används ofta som ett säkerhetsbeteende och tillsammans med att ständigt söka bekräftelse hos omgvningen spinner ofta på beteendet.

Man tror att orsakerna till GAD är både biologiska och miljömässiga. Med andra ord kan det alltså handla om en kemisk obalans i hjärnan och/eller hänföras mer till den nuvarande situationen, eller hur man haft det tidigare i livet. Dessutom kan orsakerna också vara en kombination av inre stress och sårbarhet. Är man dessutom introvert och/eller har en highly sensitive person-personlighet (att nervsystemet är finkänsligare) så finns risk att GAD-symptomen förstärks. HSP-personer tillexempel är extra känsliga för intryck som ljud och ljus, är mer känslomässiga och kan både känna sina egna känslor starkt men även känna av andras känslor. Man har ofta stora behov av att vara ensam och socialt umgänge kan vara utmattande. Detta betyder dock inte att man är asocial. Viktigt att påpeka i det hela.

Att lida av någon slags psykisk sjukdom innebär ofta ett långvarigt, ibland även kroniskt, förlopp och det uppstår ofta svårigheter hos andra att förstå sjukdomen. Den sjuke individens relation till familj och andra närstående, sätts på prov och på grund av olika anledningar upplever ofta den som drabbats sig vara ensam och isolerad i sitt mående och sina känslor. När relationerna sätts på prov försvinner tyvärr ofta vänner och andra ytligt bekanta och förutom få kontakter med sjukvården är det ofta familjen som finns kvar som stöd.

Det är föräldrar och syskon som är de medlemmar som finns kvar år ut och år in i den drabbade individens liv, vilket kan ha att göra med att de har en vetskap och erfarenhet om den tid som fanns innan deras dotter, son, syster eller bror blev sjuk. Därmed har det skapats känslomässiga band mellan dem, som ger familjemedlemmarna en stark ansvarskänsla - i synnerhet hos föräldrarna. Föräldrar och syskon känner sig maktlösa och handlingsförlamade i sina roller då de inte kan underlätta eller reducera den drabbades lidande och mående.

Det är vanligt att känna en stor osäkerhet hur man som förälder och syskon ska bemöta den sjuke och hantera dess ångestattacker, vilket självklart skapar känslor av frustration och otillräcklighet. Även känslor av skuld uppstår, att inte ha upptäckt det dåliga måendet eller sjukdomen i tid och att känna sig otillräcklig och tafatt i sin relation till den sjuke kan leda till att syskon och främst föräldrar upplever en skam över att vara dåliga syskon och föräldrar.

Föräldrar och syskon upplever att omgivningen har väldigt svårt att förstå det lidande och den utsatthet familjer som dessa lever med. Det är psykiskt påfrestande och extremt jobbigt att se sin familjemedlem lida och egentligen inte kunna göra något åt det. Det är viktigt att familjemedlemmar och andra närstående även dem får hjälp och stöd för att kunna finnas där för den drabbade individen på bästa möjliga sätt, utan att själva riskera att börja må psykiskt dåligt. Vi mår som de vi håller kära, och om de mår dåligt mår vi också dåligt. Mitt råd är alltid kärlek, kärlek och kärlek. Tassa inte på tå - våga fråga - ha förståelse för irrationellt beteende, men dåligt beteende ska inte ursäktas och sopas under mattan. Kort sagt visa att ni finns där - no matter what. Så tacksam jag är för mina nära och kära  <3

Individer som lever med exempelvis GAD är ofta drabbade av förminskning då sjukdomen väldigt ofta inte tas på allvar. När en individ besitter ett stigma avviker individen på ett olustigt sätt från samhällets och omgivningens förväntningar, och går därmed från en fullt normal och vanlig människa i omgivningens medvetande till en utstött människa. Diskrepansen som sker mellan den förväntade sociala identitet och den faktiska identiteten i samspelet med andra, kan även skapa en nedsättande och negativ syn på det egna jaget även mellan individen och dennes spegelbild. Detta leder till att individen inte bara blir avskärmad från omgivningen och samhället, utan även från sig själv, och står ensam kvar i en värld som inte accepterar honom eller henne. Inte svårt att se att individer som hamnar här löper större risk för att drabbas av (ännu) sämre psykisk samt fysisk hälsa. 
 
GAD är minst sagt en vidrig sjukdom. Det är obeskrivligt jobbigt att hela tiden vara på krigsstigen, som min psykolog sa. Sjukdomen är tyvärr kronisk men det går att leva ett värdigt och härligt liv, men det krävs mycket eget jobb samt stöd från både omgivningen och vården. Viktigt är att det ÄR en sjukdom och ska tas på allvar och får absolut inte slätas över som ett rent personlighetsdrag.

Så till mig: beteendeanalys är gjord så nu är det till att själva behandling ska starta. Bryta rutiner - vilket betyder att typ läsa tråkiga saker på natten. Inte gå upp och sysselsätta mig med sådant som intresserar mig. Detta kommer med största sannolikhet inte att fungera som ett mirakel och få mig att somna (vore ju i och för sig bra). Syftet är att bryta de vanor jag har skaffat mig. Och så ska vi starta med interoceptiv exponering - detta för att försöka framkalla de fysiska reaktioner jag får. För att lära mig att de inte är farliga. Detta vet jag som den humanbiolog jag är - men i situationen är det en annan sak. Så vad för övningar?

...vissa av de där kommer verkligen vara "nema problema". Sen finns det en del av dem jag känner usch fy och tvi för bara genom att läsa övningarna. Som åtsittande kläder eller instängd. Vill de framkalla en direktattack så kan de ta fram en krama-mig-sjäv tröja. Allt i ett där. Jo, bara tanken fick mig att gå i ångestspinn. Och då har jag inte ens GJORT någon av övningarna.

Lugn och fin - jag FÅR inte göra övningarna själv. De kommer att göras tillsammans med min psykolog - för det är inget man ska sysselsätta sig själv med i det läget jag för nuvarande befinner mig. Och att jag under behandlingen kommer att må sämre finns det en stor risk för. Men jag är beredd på det. Jag vet ju syftet - att få mig ända upp igen.

Och jag har pratat med psykologen om det inträffade. Kände att det var bättre att få göra det direkt medan känslorna ännu var färska. Nästa vecka så kanske det blir till att jag bara bagatelliserar det annars. Jag har verkligen fullt förtroende för min psykolog. Han är helt superb! Jag hoppas att majoriteten som kommer i kontakt med psykvård får en sådan guldperson. Att jag inte bara har haft turen på min sida.

För när man läser vissa psykologers uttalandet...


...lek på jobbet ökar folks kreativitet? Visst kan det göra det. Men ovanstående? Nä, det tror jag inte på - inte det minsta! Känns som ytterligare ett försök till att få oss till en enda lätthanterlig massa...

Det finns ingen som är helt identisk någon annan. Ändå är det högst vanligt att vi försöka göra människor identiska i sina värderingar och syn på världens förhållande. Ett samspel är klart eftersträvansvärt. Men utan den individuella olikheten att skruva korken medsols när den ska upp. Utan det skulle människan förvandlas snabbt till en tråkmåns och jorden till ett apatiskt mörkerhål. Så nästa gång du blir lite irriterad på någons annans annorlunda världsfrånvända idiot grejer. Försök då glädjas åt att idioten är garantin för din och världens utveckling...

...men ibland så är det rent ut sagt jäkligt svårt...


(SvT-Opinion)
"Bacon - en krycka för vår kulturella identitet" 😳

"Varför är det just bacon som blivit en symbol för vår rätt att bete oss lite som vi vill?" Uhu???

Och att bacon, tillsammans med Nutella, är en identitetsmarkör för oss i väst för det har hon märkt på flera personer på sin Tinder. Uhu???

"Om vi kunde sluta hänga upp oss på bacon som en del av vår identitet hade vi kunnat göra världen till en mer inkluderande, hälsosam och klimatvänlig värld. Du behöver inte sluta äta det helt."

Bacon är en del av identitet som gör oss exkluderande, mindre hälsosamma och mer klimatovänliga. Men det är lugnt, du behöver inte sluta äta det helt tydligen, du får äta lite bacon.

"Ingen kommer slänga "men tofu som är så gott" i ditt ansikte när du äter bacon. Men det behöver inte definiera vilka vi är som personer. Våga se vem du skulle vara utan bacon."

Det enda jag kan tydligt särskilja i texten är att skribenten går "Aftonbladets ledarskribentutbildning." Grattis Aftonblaskan! framtid ser ljus ut...

Då jag själv som sagt nästan inte alls äter kött har jag lite svårt att relatera till texten. Hjälp mottages tacksamt! Ja, för det där med att kunna relatera är alltid viktigast. Särskilt till yttre egenskaper. Tack identitetspolitiken för påminnelsen...

För inte på många många år har kön hudfärg fått spela så stor roll 🙄 som nu. Kön och hudfärg ska inte spela någon roll. Ja, då blir det också ett problem... "Bara vita skådespelar nominerade till Oscars"  

...om det där så uttryckte jag mig som en viss politiker "det tycker jag är en viktig fråga"...

...och det visade sig vara just det!!!

Visst ska man vara uppmärksam på om det skulle vara diskriminering. Men kön och hudfärg ska inte spela någon roll. Inre egenskaper och kompetens måste alltid få komma i första hand. Som det är nu så är det ett himla nyanssnack - eller snarare enkom ett svartvitt tänkande. Mer nyanser i tillvaron tack!

Men det känns så långt borta. För när det i en debattartikel på SvT-Opinion (det var det där med spår av nötter) börjar debattera för att vi människor inte har vettet att välja film efter en regissörsfördelning på 50/50. "En granskning av topp tiolistorna över de biofilmer som haft flest besökare under de senaste 10 åren (totalt 100 filmer under åren 2005-2015), visar att 94 procent av filmerna är regisserade av en man."

Och om det nu skulle vara så - så skulle säkert filmen inte fixa bechameltestet. Tänk att jag väljer film efter story - att den verkar intressant. Hur rent ut sagt kass jag är på film och regissörer skulle ni förstå om ni såg alla mina röda markeringar på quizkampen under kategorin "film på bio". Kan inte någon bara ta den här genusgalenskapen och begrava den i urberget tillsammans med det radioaktiva avfallet?

Det enda som är konsekvent med tomtarna är deras inkonsekvens... 🙄

För att när män vinner så är det okej att gaffla om gubbvälde och peka finger. Att de inte ser hur tokigt allt har blivit själva. Och att de orkar! 💤💤💤💤

Vansinnet tar aldrig slut...

Men kön är ju bara en social konstruktion... 😁

...undra om man kan hävda det i raden i mataffären när man ska betala? 😁
Eller gäller uppförandekoder då? Normer? Men om jag då står i kön - och går före - det måste ju betyda att jag är normkritisk???

För hur ska man uppföra sig...

De har N O R M E R ! 😳

Ursäkta, får man hälsa? Gör det något om jag sträcker fram handen? Tänka sig att när världens mest lättkränkta grupp ska träffas krävs naturligtvis regler för hur man hälsar och kramas. Yupp! på kramens dag dessutom. Ha så kul... Mest spännande i det hela är väl att se om någon av dem vågar vara normkritisk? 😎

För det är ju det viktiga!!!

...but jeeeez....

...ett ROSA flickrum!!! 😱
Ja, förskräckligt!!! Detta land alltså... där vissa ser förtryck i bacon, plåster, schampo mm. Men med en dåres envishet vägrar erkänna verkliga existerande problem.

Som det där med Här-går-man...


(unt)
Älskade Sverige... 🙄

Men hon är ju fortfarande närmast hälsosamt slank. Det måste ändras, snabbt! Smala förtrycker! Och är inte själva triangeln lite väl patriarkal! Det är ju en fallos-symbol!

Men stackars Fru Gårman - hon börjar bli gammal! Titta bara på spänsten i steget - säkert minst 15 cm kortare steglängd! Fru Gårman gick från att vara 16 till 61 innan hon ens hunnit passerat övergångsstället.

Tydligen kunde man rösta om det också...

Men Göteborgarna kan i alla fall andas ut...


(GP)

För inget LÅT STÅ! där inte...
...de har nu lyckats sudda ut sitt gigantiska problem... Vilken tur att de agerade med kvast istället för att läsa väderprognosen och vänta ett halvt dygn - med tanke på all snö som sen kom...

Viktiga frågor det här! Tur att Public Service finns och kan ta ifrån oss villfarelsen att det bara går att göra snoppar i snön...

Och priset 🏆 🏆🏆 till dagens mest hänsynstagande i tunnelbanan går till?



Ja, det är tusan mig inte svårt att bli Ior i denna samtid...

...Carry On...

Rekommenderad läsning: inläggen på bloggen @psykiatri_ssk