FRÖKEN MISSNÖJD

What an opening! Och för SYTYCD-tokan jag tog det inte många takter innan jag såg vem som var hjärnan - koreografen - bakom numret. Givetvis min favorit Tyce Diorio.

Nej - ni behöver inte gilla numret bara för att jag gör det. Vi gillar olika - det gillar jag. Och att det finns smakskillnader...

Att vara liten...

Tramsland!

Detta curlande - för små klarar inte av att...

...nu "vann" Osten striden och filmen är tillåten från elva år. (Skrev om överkuckucurling i Darkness Surrounding) Lite mer om filmen kommer i ett senare blogginlägg. Jag rekommenderar verkligen filmen - men ska man se den med barn (som exempelvis skola) så är det bra att se den själv först. Jag var direkt skakig och tagen efteråt. Panikhjärtebult under tiden? det ock. Och nog kom attacken efteråt - på natten. Börjar bli van nu. Acceptans! 

Ångest - så troget, så bra förkroppsligat av Gaby...

(dansen: ca 0:30 in)

Stort tack till Sinnessjukt-poddens C.Dahlström som fått biljetter till förhandsvisningen och bjudit med ett gäng lyssnare   

Men trodde jag skulle baxna när det precis innan filmen kommer en Approvedstämpel - bechameltestet. Jo tack, dialogen mellan kvinnor var ju till över nittio procent. Hade könsrollerna i filmen varit ombytta - törs vi gissa på ordet gubbröra?

Värt att tänka på...









Sverige och våra varningsskyltar alltså.
Det är så man verkligen vill ropa Stoppa Pressarna...

- Hold the front page!!! Have you seen the exposé about offshore tax havens?
- No. Walnuts.
- But…
- WALNUTS!!!

Intressanta studier - och som med många sjukdomar så kan man vara förebyggande. Det viktiga i sammanhanget ÄR att man faktiskt ändå kan få sjukdomen. Eller att de som inte har ätit valnötter och får en hjärtsjukdom - är det då inte ett skuldbeläggande på personen?

Visst finns det många sjukdomar som hänger ihop med hur man har levt - men jag anser att man aldrig ska ändå ska skuldbelägga det här med sjukdom. Nu senast har cancerfondens kampanj "Säg nej till cancer".

Ett enkelt sätt att börja granska ett påstående är att negera det – hur skulle man reagera om någon hävdade den raka motsatsen? För upp med handen ni som säger ja till cancer. Man behöver inte genomföra denna grundläggande retorikövning för att inse att "Säg nej till cancer" är ett mycket dåligt namn. Oavsett avsikten ger det nämligen intrycket att cancer är en attitydfråga, att om man bara anstränger sig kan man hålla sjukdomen stången.

Psykisk ohälsa som depression, ångest och stress är idag bland de vanligaste orsakerna till sjukskrivning i Sverige. Men många som lider av psykisk ohälsa fortsätter trots allt att jobba. Det innebär att allt fler chefer kommer i kontakt med personer med olika former av depression eller ångestsyndrom. Samtidigt är kunskapen om hur depression och ångest påverkar arbetsförmågan begränsad. Och mycket få studier involverar de personer som har det formella ansvaret för arbetsmiljön: cheferna.

BOOOM!!!  Läs även Jens blogginlägg!

Många chefer tycker att psykisk ohälsa är svårare att hantera än annan ohälsa. De känner att de har bristande kunskap om sjukdomen, vilket det gör det svårare med arbetsplatsanpassning. Ofta upplever de också att de saknar stöd och resurser för att stötta anställda när de har problem.

Arbetsförmåga uppstår i mötet mellan en individ, omgivningsfaktorer på arbetsplatsen och specifika arbetsuppgifter. Alla med depression har en ganska likartad symptombild och liknande funktionsnedsättning. Men arbetsförmågan kan bli helt olika påverkad beroende på omgivningsfaktorer och arbetsuppgifter.

Depression och ångest handlar inte bara om nedstämdhet och oro. Drabbade får ofta även fysiska symptom som utmattning, värk, dåligt minne, ljud- och ljuskänslighet, samt svårare att fokusera, hålla tider och hantera sociala sammanhang. Sammantaget kan allt detta göra det väldigt svårt att hantera det dagliga arbetsflödet. För en deprimerad person kan det därför vara svårare att exempelvis jobba i kontorslandskap eller att hantera alltför många arbetsuppgifter samtidigt. Särskilt jobbigt upplever man att det är att hantera situationer och uppgifter som innebär att man måste relatera till andra när den sociala förmågan är nedsatt.

Att samspela med andra människor verkar vara den svåraste uppgiften av alla. Det är ett ömsesidigt givande och tagande, som kräver ett engagemang och en mental närvaro och en lätthet som många inte har. Då förlorar de tråden i samtalen. Också kontakter med kollegor kan bli en källa till stress – även när det inte handlar om direkt arbete. De sociala aspekterna av arbetslivet innebär ofta outtalade förväntningar om att delta vid fikastunder, utbildningsdagar och kickoffer. Stimmiga personalrum, obekanta miljöer, stora grupper och press på att vara delaktig kan trigga sjukdomssymptom. Ofta resulterar sjukdomen också i att man drar ner på åtaganden hemma. En person kan klara av ett avancerat jobb, men inte klara av att sköta sitt liv utanför. Man går hem och sover resten av dagen eller helgen och bevarar istället all sin energi till jobbet. Man har förlagt sin arbetsoförmåga till fel plats.

Nu är allt det här olika från individ till individ - så det viktigaste är att man faktiskt ser till att göra individuella lösningar. Inga färdiga paket. A och O är att vara inkännande och verkligen lyssna på personen.

Och försök för allt i världen inte vara för käck...

Ja, samma saker som då gäller för utbrändhet...

Typ: "Ryck upp dig, ta en promenad och skaffa dig en guldfisk." Men kan ha alla tusen goda ambitioner att vilja muntra upp - att hjälpa. Men effekten blir ofta kontraproduktiv. För är man sjuk så känns det som om felet är än större på en själv - att jag försöker ju tänka positivt - med det hjälper inte. Jag är hopplös etc i en negativ nedåtgående spiral.

Sakta med säkert ska återhämtningen sen gå! Och sen ska man då återanpassa sig till arbetet. Men åh som jag vill vara där. En kollega till mig var med i en tidning och berättade om varför han valde att återvända till läraryrket. Hans fru la ut artikeln på sin ansiktsbok med de fina tillhörande orden "en av de bästa lärarna"...


...vilka tårar det framkallade hos mig. Så rörd av orden - och jag vet att han menar dem. Och så ledsen över vetskapen att jag inte är redo för återvändo redigt än. Men min tid kommer när jag står där i lektionssalen med mina fina underbara elever igen.

Då - när man har kommit en så bra bit på vägen att man kommit till nästa fas: att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Har läst många som beskrivit detta som "Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst!" och så kommer ett bakslag och deras insikt i att när man då känner sig så frisk då ska man bromsa. Vilket är svårt. Gissar på att jag kommer att uppleva det enormt svårt att ha en fot på bromspedalen - men jag ska verkligen försöka att ha deras ord i mitt huvud.

Att komma tillbaka till arbetsplatsen är vad jag har läst en utmaning - lite nya kollegor, nya rutiner etc. Plus att man då vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och lära sig en uppgift, ta in information. Dessutom ska man då utmana sig själv och sina rädslor, "tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen?" Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.

Nej, jag ska inte grotta ner mig och tänka på allt som kan gå på tok - för då kan vi ju garantera att det är så det går. Men lite är jag medveten om - som faktiskt behöver sitta som märgen när det är dags. Det är att verkligen säga nej, att ta de lagstadgade pauserna och att verkligen ha rast. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Och alla underbara kollegor som kommer undra hur det är med en. Om man är frisk nu? Man kommer säkert att röras av all omtanke - men efter att trettioelfte gången fått svara på hur man mår så kommer nog hjärnan att ha sagt sitt. Viktigt också att finna sitt nya förhållningssätt på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna. Nog kommer ångesten att komma krypande - men jag tror på total öppenhet. Då får man oftast mest tillbaka.

Jag kan mycket väl förstå det jag läser - att vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Att kroppen är klart skörare och skickar färre varningssignaler. Förutom att då hålla koll på sig själv så ska man då se till att låta upptrappningen få ta sin tid - inte att köra på i samma takt som ledde ner i det svarta.

Ett blogginlägg jag läste om det här med att komma tillbaka: "Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är kunder, elever, patienter, uppdragsgivare, vad man kallar dem. Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt. Samtidigt ska man ratta runt allt det där andra också. Man pendlar till jobbet. Man ska skjutsa barn, hjälpa dem med läxor, handla, laga middag, tvätta, diska, vara den där frun, mamman, vännen som man vill vara.

Man är frisk, men man måste fortfarande säga nej till en massa saker för att man inte orkar. Man måste vara otroligt vaksam på sina signaler. Det finns ingen energi över för några utsvävningar. Och det är nu den verkliga utmaningen börjar. Livet. Som frisk. När man officiellt rehabiliterat klart sig och ska börja leva som vanligt igen. Fast ingenting är som vanligt. Man orkar inte som man gjorde förr."

Nej, jag är inte där än. Och jag ska absolut inte se till att måla någon f-n på dörren innan. Men medvetenheten måste vara med in när det är dags. Och babystepsen...

I'm a turtle, I'm a turtle... Tålamod. Är en dygd. Sägs det.

Det här med sjukskrivningar...


(DN)

Och hur hade smarta regeringen tänkt sig att arbetsgivare skulle våga anställa tidigare sjukskrivna efter det? Som småföretagare ska man alltså i sämsta fall behöva sälja sitt hus för att betala sjukskriven personals uppehälle?

Om en rehabiliterad person redan har det svårt på en allt tuffare arbetsmarknad är jobbpost "sjukskrivning" bara att glömma nu. Vi har extremt hög arbetslöshet - så bara "Jaaa, jag har det! vi höjer arbetsgivarnas risk att anställa de mest utsatta av arbetssökande!" Hur lär detta ökan att vilja anställa personer man inte är till hundra procent säker på att de är hundra procent friska?

Med stor sannolikhet lär vi få se en ökad utslagning. Och ökade klassklyftor? För att arbetsgivare kommer kolla upp sjukstatistik är högst troligt - för så här står det sen sist i tidningen karriär (2o06): "Var fjärde rekryterare kontrollerar arbetssökandes tidigare sjukfrånvaro. 52 procent uppger att sjukdomshistoriken kan påverka vem som får en tjänst."

Istället för att göra förebyggande insatser avdragsgilla (som ex. friskvård) så lämpar man över det sociala försäkringssystemsansvaret på arbetsgivare - och detta utan att sänka skatten. Är det antingen detta eller utförsäkring som ska gälla? Varför inte satsa på att få folk i arbete istället? Eller åtgärda orsaken till fler sjukskrivningar?

Förslaget som lagts gör att jag verkligen måste beundra vår feministiska regering - för vilka är mest långtidssjukskrivna...

...jo, anställda i offentliga sektorn - väldigt ofta då kvinnor...
Lifvendal slår huvuden på den berömda spiken: 

(SvD)

I toppen av yrken där sjukskrivningarna ökar lavinartat så har vi då lärarna. För vi lärare kan ju göra allt - hela dygnet runt...

Glöm inte nattsuddarna. Välkomna till skola 24-7! Jag förstår klart poängen - men just datorer gör ju att kanske inte just lärarna behöver vara de som är tillgängliga. För det där med skola 24-7, jo tack - jag vet var man hamnar...

Ja, det var det där med att ha på fötterna...

Kommuner har redan idag svårt att skjuta till pengar till skolorna. Vad ska skolorna spara in på denna gång...

Tror inte att vi kan skicka den till regeringen tyvärr. Finns en liten röst som talar om det för mig...

En annan röst...

Ibland så hittar de där namntesterna på ansiktsboken ganska så rätt. Bara jag som kan finna min egen väg. Och lite hur jag kom att hamn där jag hamnade. Inte alltid så lätt att vara människa på denna jord...

...särskilt inte när man känner sig som en "odd ball"...

Men sanningen är...

...att vi alla är unika personer - och samtidigt så är vi inte så helt udda som vi ibland kan känna oss. Tänker på det här med psykisk ohälsa. Ångest, depression, panikångest etc. Det listiga, farliga med allt det där är att våra hjärnor så lätt tycks lura i oss att vi är så otroligt unika och speciella i det vi känner. Att iiingen annan fattar. Att det liksom inte ens är någon idé att försöka förklara eftersom ingen kommer förstå. Och så tiger man. Kämpar med att hålla uppe fasaden. 

Men varenda gång någon börjar berätta så kommer igenkänningen. Herregud det där hade ju kunnat handla om mig! Nej! Jag vill inte hetsa någon annan till att vara som en öppen bok om sitt psyke - det måste vara upp till var och en. Men jag är väldigt övertygad om att öppenheten räddar. Att den rentav räddar liv - det skapar band av förståelse och självacceptans. Vi människor är väl sällan så speciella, unika som vi tror. Det är viktigt att påminna sig själv om, framförallt när det stormar i huvudet och hela omvärlden känns oförstående.

Något jag är helt oförstående till är sådana där mirakelkurer som healing och liknande. Och trots att jag anser mig vara ganska så påläst så trodde jag inte att läkare fick remittera till hokuspokuskliniker idag. Men...


(läkartidningen)

Ja, ja... man lär sig alltid något nytt. Hoppas de får igenom detta och inte går the Schweizish way...


(kurera)

Suck...
...lögn & förbannad dikt

Ja, läs Nova om hur homeopati fungerar. Det fungerar inte! Men det skadar heller inte - ity det inte har någon verkan. Men det kostar en massa pengar - är man frisk, fine - lägg pengarna på magiska salvor/bär och allt vad det är. Men tro inte att det hindrar från att bli sjuk. Och är du sjuk - tro inte att du blir frisk, för där med att det inte skadar är en sanning med modifikation: medlen i sig skadar inte, men däremot så är det skadligt att förlita sig till homeopati och tacka nej till vanlig medicin. Så på så sätt är det skadligt.

Läs också Sakine


"Cancerfonden skulle med fördel kunna ersätta #nejtillcancer-kampanjen med en #nejtillkvacksalveri-kampanj." Så jäkla sant!!! 

När vi ändå talar mediciner - vi har han med ryggskadan som åkte fast för att ha självmedicinerat med otillåten växt. Men liggande på sjukhus morfinhög hade varit okej... Eller de som tar minimal mängd av denna växt mot ångest istället för starka helt avtrubbande - lika beroendeframkallande bensoprodukter. Det ena är inte okej medan det andra ses då som okej - märkligt när det mest farliga ses som okej. Nej, jag är verkligen ingen drogliberal som vill släppa droger fria - men det blir märkligt när det blir olika regler för mediciner. Det borde kunna gå att läkare föreskriver cannabis på samma sätt som de skriver ut annan medicin. Men jag vill absolut inte att det ska vara fritt fram att sälja och köpa hur som helst. För egen del och ångesten så tror jag på beteendeförändringar - alltså KBT- och ACT-behandlingarna som jag genomgår.

Vi måste definitivt kunna skilja på medicinskt bruk mot att använda det som drogdrog. Det blir faktiskt tokigt när man gör jämförelserna som jag gjorde ovan. Men mer - vi vaccin-motståndarna - de är riktigt galet ute...

...inte nog med att de låter sig själva ta risken att bli sjuka. Det kan man ju göra. Men att förvägra sina barn vaccin mot rent skadliga sjukdomar? Att inte vaccinera sig - fine! bli smittad och bli sjuk - ditt problem. Men det är inte bara ditt problem - för om du får smittan så är risken stor att du sprider sjukdomen vidare. Det är uppenbarligen ingen som har lärt dessa vart skåpet ska stå...



...godkänns nog ändå av brandskyddsmyndigheten, till skillnad från min loftgång...

Nä, inget nytt under solen där inte...

Solen?
Teori: Vårregn! *poetisk*
Verklighet: *sur*

Regn som på de brittiska öarna...

Wales äger! När du uttalar det så det låter rätt så har du nått lagom berusningsnivå  Men det är där man ska bo - hör mig själv när jag ska rabbla upp min adress i telefonen till någon sträv myndighetsperson. Flyttkorten? Förtryckta is da shit!!!

Flyttkaffe kanske?
...eller att bjuda på kaffe...



Jeeez! Tack för kaffet... 

Eller så kanske de faktiskt hade tänkt ändå...


...typ jag, fast jag hade satt vid småkakorna...

Risken är väl att bagaren stäms för djurplåg... eh, att ha kränkt inbrottstjuven. Bra då att ha den här redo...

Har man väl ätit kakan så: Man kan inte äta kakan och ha den kvar, men man kan äta den och köpa en till...

Bra energi

...och så har vi ju alltid the buddy system...

Träffa nya vänner? Starta en skytteklubb...

Vänner - halvåttagänget var hemma hos min virtuella vän Gretchen! Så här skulle då desserten ha blivit:

Nä, allting blir inte alltid som man tänkt sig...

Det här med ägg...

Okej med flytande äggvita på flaska - även om det inte är för mig. Men smaksatt? Tycker varken blåbärsäggvita eller chokladäggvita låter särskilt aptitiligt...

Så där var det extra färg - mindre färg...

Först ändring till "röda apelsiner" för att "blodapelsin" kan anses stötande. Är man på väg att ta bort färgen nu?