Känner mig som ett okokt ägg. Verkar sval (läs ser lugn ut) på utsidan – men är oerhört vobblig på insidan. Krävs inte mycket för att det hela ska krackelera. Mest störande i det hela är att min psykolog enbart verkar ta hänsyn till det yttre.

Detta trots att jag upprepade gånger har försökt att förklara hur jag fungerar. Ska jag verkligen behöva sitta och skrika och gråta samt stå och dunka pannan i väggen under sessionerna för att tas på allvar? Så jävla less på svensk psykvård!

Han börjar med att tala om yttre faktorer för god sömn. Jag ”avbryter” och undrar hur jag ska kunna sova när jag ligger och tänker på att jag inte vill vara med längre i detta liv. Eller jag säger det som det är rakt ut – precis som jag borde kunna till en psykolog. Och han reagerar inte ens. Hörde han mig? Det vete sjutton, för han fortsätter med att prata om yttre faktorer som är viktiga för sömnen (det som inom psykiatrin kallas för sömnhygien) – som om jag inte hört allt detta hur många gånger som helst… Vilket han borde veta då det står i min journal och att mina sömnproblem inte direkt är nytillkomna. Fast undra om han läser min journal – han skriver då inte i den. Men tror han verkligen inte att det där med ”sömnhygien” har kommit upp hos tidigare psykologer eller de gånger jag varit inlagd på slutenvården? Så en hel session till det som faktiskt är en fungerande faktor här hemma. Psykologer verkar ha en riktig förkärlek för sin egen röst – och det okokta ägget kommer allt närmare sin brytpunkt…

Jag pratar med min sjuksköterska (som jag bara träffar som hastigast en gång i veckan för att hämta medicin. Egentligen ingen tid att prata där – i väntrummet… och hon frågar aldrig hur jag mår) om att jag skulle behöva stödsamtal. Detta för att jag verkligen ska kunna få prata om det som måste anses som prio ett just nu – min livsleda och min dödslängtan. Hon ska ta det med min psykolog. Snark…

Men jodå, sessionen efter med psykologen så får jag faktiskt prata om detta. Känner mig lite lugnare till sinnes. Det kanske löser sig med den här psykologen ändå. Men det var visst ett undantag. För i måndags var vi tillbaka till det som har varit hans fokus hela tiden – att jag har något underliggande trauma. Och detta för att jag ärligt fyllt i en sorts blankett om vad jag varit med om livet. Bara för att jag har varit med om något som upplevdes som jobbigt just då – som exempelvis när nära blivit riktigt allvarligt sjuka – så betyder det inte att det har blivit PTSD av det hela. Vem mår inte dåligt när ens nära och kära mår dåligt liksom? Suck…

Men måndagens session då: 
- Positivt: Efter ca femton sessioner så kan han avfärda det jag har sagt hela tiden – det ligger inget trauma bakom min osomnia. 
– Negativt: Nu vet han inte vad han ska göra av mig…

Varje dag, varje timme är en kamp att orka leva. Förra helgen tillbringade jag en dag hos bror och svägerska - det var ett välbehövligt andrum. Inte bara välbehövligt, det var ett måste. Tusen tack för att de kunde ta emot mig med mycket kort varsel. Hur jag ska klara mig nu - det vet jag inte. Jag är bara så tom. Har i alla fall läkartid på måndag och hoppas att jag kommer att få lyfta allt detta med henne. Att psykiatrin är katastrofalt underfinansierad ka ni läsa i mitt inlägg Danger Line. Men ändå - ska det verkligen på en psykiatriklinik vara så svårt för den personal som är knuten till mig att på riktigt lyssna över hur jag mår? Får väl ställa mig och dunka pannan i väggen…

Ja, vad ska jag annars ta mig till – när en bättring känns so far away…

So far away känns den internationella kvinnodagen som den var innan. Den där starka kvinnor som tagit sig fram och hyllades. Och där verkliga kvinnofrågor som att bekämpa könsstympning och hedersvåld etc stod på agendan. Jag undrar verkligen vad som hände med den kvinnodagen?

I år så har i stort sett varenda tidning haft någon debattartikel – från kvinnor – som mest gått ut på ett underliggande manshat och att mannen (den vita såklart) är roten till all ondska. Och så givet vis detta spöke – patriarkatet. Så från att ha handlat om kvinnor så får kvinnor själva kvinnodagen till att handla om män. Inte f-n underligt att de inte kan släppa spöket…

Inte nog med det – vi minns väl hur byggnads gjorde sig förra året…


I år var det andra som var pyssliga…


Så kön är bara en social konstruktion – samtidigt så reduceras vi kvinnor till vårt kön. Ja, herregud…

Inte konstigt att vi blir sedda som helt bisarra…

Dagens feminism, totalt genusmarinerad – en ideologi som offrar både kvinnor och män. Ann Charlott Altstadt har i SvD skrivit bra om detta:

”Kvinnan väljer själv och alla val kan legitimeras som feminism, samtidigt som hon är ständig fånge i patriarkatets strukturer. Och med den intersektionella feministiska analysen har diskriminering hamnat högst på agendan. En viktig jämställdhetsfråga som exempelvis kvinnans försörjning och lönegapet analyseras, liksom alla skillnader mellan könen, som utslag av just diskriminering. Trots att undersökningar visar att kvinnans inkomster är lägre främst för att de traditionella kvinnoyrkena är sämre betalda, och för att hon dessutom arbetar mindre än han på grund av deltid och barnledighet.

Men arbetskraftens a- och b-lag verkar vara en icke-fråga då feminismens nya ideal handlar om så kallad normkritik, alltså att tjejer och killar ska bryta normerna vad gäller utbildning- och yrkesval. Jag har inget emot att barn uppfostras i mer genusneutral anda, tvärtom, vi har ju ingen aning om hur ockuperade vi är av olika könsnormer. Men då måste vi också kunna förhålla oss neutrala till utfallet. För även om variationen av beteenden och preferenser skulle öka så undrar jag om det finns någon som på allvar tror att vi i verkligheten, utanför akademins seminariesalar, kan utplåna alla könsskillnader.

                                           (-----------------)

En av de allra viktigaste feministiska frågorna idag borde exempelvis vara kampen mot klanväldets hederskultur. Men enligt den sanna läran är begreppet hederskultur rasistiskt, för det innebär att vi i den vita majoritetskulturen självgott pekar ut kulturer och så kallade rasifierade män som sämre. Av vi döljer att även det svenska samhället är patriarkalt våldsamt och att vår vithetsnorm gör de rasifierade männen förtryckta och utsatta.

Den postkoloniala feministiska analysen kan alltså inte separera offer från förövare, eftersom de enda makthavare och gärningsmän som går att urskilja är gruppen vita män. Detta inflytelserika teoretiska haveri har lett till att kvinnor, män, flickor och pojkar har offrats till förmån för fundamentalistisk politisk renlärighet. Och tyvärr har inflytelserika akademiker, opinionsbildare och politiker makt och vilja att motarbeta kampen mot hedersförtryck.

                                         (-------------------)

Det är exempelvis märkligt att pojkars sämre skolresultat inte beskrivs och förklaras med en tidstypisk formulering som strukturell sexism. För första och enda gången ses en erkänt missgynnad grupp i stället som ansvarig för sina misslyckanden på grund av egna destruktiva normer, trots att det handlar om barn och ungdomar. Ingen reser krav på att skolan ska förändras så att den passar också pojkar som grupp, eftersom de som barn och vuxna ensidigt ses som både samhällets problem och makthavare.”

Som om det alltid är så lätt att vara kille? Läste på fb ett inlägg från en kille i gymnasiet som jag har fått tillåtelse att publicera: 
------------------------------------------------------------------

Jag har många gånger hört att män har ett lättare liv än kvinnor. Det är en väldigt komplicerad fråga vem som egentligen har det lättare livet. Jag tror att alla är i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med av vara det man nu är. Till exempel: Jag är hyfsat lång. Om jag är i en affär och tar ner något från den översta hyllan då tänker jag ju inte direkt ”Wow! Att vara lång är helt fantastiskt”. Det jag antagligen tänker på istället är att få komma hem och sova. Jag uppskattar alltså inte fördelarna med att vara lång, till skillnad från när jag slår i huvudet i en dörrkarm för femte gången. Då ser jag verkligen de nackdelar längden innebär. Män är alltså i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med att vara man och kvinnor är också i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med att vara kvinna. Men sanningen är att ingen av oss vet hur det egentligen är på andra sidan staketet.

Så vilket kön har det lättare i livet? I alla sätt som går att räkna misslyckanden på är män mycket bättre på att vara misslyckade än kvinnor. Om du kollar fängelser, fulla av män, och boende för hemlösa, fulla av män. Män har dessutom mycket högre risk för att begå självmord. Det är något att tänka på att om män har det så enkelt borde kvinnor vara världsmästare i självmord. Men det är de inte. Däremot gör kvinnor mer självmordsförsök. ”In the US, of 38.000 people who took their own lives in 2010, 79% were male.” understryker Daniel och Jason Freeman i sin artikel Why are men more likely than women to take their own lives?, men trots det påpekar Kat Lay att ”One woman i 14 has attempted suicide compared with one in 25 men” i sin artikel More women than men attempt suicide.

Vad kan man då dra för slutsats? Det finns hel del olika slutsatser man kan dra. De flesta är något kränkande mot kvinnor. De flesta kvinnor tänker egentligen inte begå självmord. Det är bara ett rop på hjälp och därför tar de en mild överdos på en plats där de helt säkert kommer att hittas, eller så är kvinnor bara värdelösa på att begå självmord. Men är det verkligen något att vara stolt över? Att vi män är överlägsna på att lyckas med självmord? Det visar att livet inte är så lätt som det sägs vara.

Män är födda att misslyckas. Det är hela poängen med oss. Män är väldigt utbytbara. Hur gör man så att det fungerar? Man har två kön, gör ett av dem väldigt troligt att överleva genom att vara mer obenägna att ta risker, samtidigt som de andra är väldigt riskbenägna och man låter dem slåss med varandra och vara tävlingsinriktade för att få reda på vilka av dem som har de bästa generna och sedan avla från dem. Då har den allra största delen misslyckats.

Reproduktion är det biologiska måttet på att lyckas. Kvinnor förlorar förmågan att kunna reproducera sig med åldern, medan män har två chanser att reproducera sig, en när de är unga och vilda och en när de är äldre och har mer pengar, men kvinnor har generellt lättare att reproducera sig i yngre ålder.

Biologiskt så har män det inte lättare, utan bara annorlunda. Det finns en extremt löjlig teori att världen är styrd av män för män. Men nej, det är den absolut inte. De flesta beslut som påverkar andra tas av kvinnor. Hela min barndom var jag tvingad att lyda mina kvinnliga lärare. Hushåll världen runt styrs av kvinnor, för familjer. Teorin om att världen är styrd av män har ändå lite kött på låren eftersom de flesta som är allra högst upp i samhället, presidenter, monarker och chefer är män men delen om att de skulle styra den för andra män är helt absurd. De styr världen för att gynna sig själva. Vad är meningen med att vara kraftfull ifall man inte tjänar någonting på det? När man är i kontroll så vill man skicka ner de andra männen i gruvorna och ta riskerna, medan man själv får äran.

Att vara man har sina för- och nackdelar. De flesta i toppen av samhället är män men även de flesta på botten. Det är väldigt komplicerat, du måste försöka förstå hur det är på andra sidan staketet. 
-----------------------------------------------------------

Det är märkligt hur många feminister konstant väljer att omyndigförklara just oss kvinnor. I sin strävan efter något bra – som jämställdhet – så utmålas vi som en människosort som inte kan ta ansvar. Som inte förstår lika bra som en person med snopp. Vi måste hjälpas med allt – som att kvoteras in i bolagsstyrelser, som många av oss inte har ett dugg intresse av att sitta i – allt för att komma bort från hemmet. För där kan vi ju inte vilja vara. För inte kan man vilja vara hemma med sitt/sina barn som kvinna? Nej, det är det där spöket – aka patriarkatet – som styr oss kvinnor. 

Man kan ju undra om det är en slump med att de kvinnor som nu blivit påkomna med att direkt plagiera andras texter, och få dem publicerade som sina, tillhör samma falang (ett par av personerna själva är de facto några av dessa) som förespråkar kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser? Som man känner andra - känner man sig själv. Så räcker inte den egna tron på sig själv, sin egen kompetens och sina egna meriter? Synd! För ni gör verkligen den feminism som ni säger ska vara jämställdhet en björntjänst!

Inte heller får vi tydligen välja själva heller om vi ska raka oss eller inte. Nä, det hör visst till att inte raka sig. Jag trodde feminism borde vara fokus på kvinnans fria val. Och så dessa ständiga litanior om hur ojämnställt det är hemma. HJÄLP! Alltid stackars kvinnan som måste stanna hemma och sköta allt (eller det mesta i alla fall). Hallå! Vad hände med att kommunicera med varandra? Tänk om det är som så att kvinnan vill vara hemma? Om hon trivs med att gå omkring hemma och pyssla? Och om inte – har hon inte en mun som hon kan öppna och få fram detta så att man gemensamt kan komma fram till hur man vill ha det? Jämställdhet handlar inte om lika utfall – det handlar om att ha samma möjligheter och samma skyldigheter. Och om man är så missnöjd med sin situation hemma och har en karl som man inte kan tala med – varför i hela friden är man då kvar hos honom?

Ja, det finns kvinnor som inte har så mycket val. De som lever i de områden i Sverige som allt mer börjar likna det där patriarkatet. Men nej då – det är ju samma förtryck överallt, som den nya ledaren för F! nyss stod och sa. Relativisera slöja och burka bara – för det är ju alltid ett fritt val… Om det nu vore det – hur kommer det sig att vissa inte får gå ut utan dessa plagg? Eller till och med blir dödade för att de vägrar bära dessa plagg? Ett plagg som alla andra, jo jo… Och om det nu är samma förtryck överallt – hur kommer det sig att det är Fadimor och Pelor som blir utsatta? Det gäller knappast några Sofior och Annor…

När man till och med gör en film om burka – och att det minsann finns ställen där det är olagligt att bära dem. Ja, då åker man ner till Paris, klär på sig en burka och går sedan ner för Champs-Èlysèes och sjunger Marseljäsen medan man filmas. Allt i syfte att provocera fram en polisinsats. Jo, visst kommer det fram en polis. Men blir det något straff? Knappast… Om de där ”burka-är-som-vilket-plagg-som-helst-typerna” verkligen vill göra en modig film. Gör då tvärtom mot nu: Åk dit där kvinnor blir straffade om de inte bär burka och prova att gå omkring utan den…

Samma förtryck överallt var det…

Där kan vi snacka om mossiga könsroller. Men här i Sverige då? Jodå, det har vi här också enligt de där. Biologiförnekare kan man väl kalla dem. Att biologin knappt spelar någon roll varför kvinnor och män gör olika val i livet och rent psykologiskt fungerar på lite olika sätt. (Detta gäller på gruppnivå. Självfallet så finns det gott om undantag – med män med ett mer typiskt kvinnligt sätt och vice versa.)

Nu har det ju faktiskt hos vissa feministrar börjat dyka upp tanken på att kön finns. För om vi aldrig ska kunna skilja könen åt – hur gör man med diverse statistik (som de alltid vill ska falla till kvinnans fördel), synen på vad som är hetero- och homosexualitet, könsseparatistiska rum som fängelser, omklädningsrum och kvinnojourer, mm? Och det här med att man ska kunna röra sig fritt i könsidentiteterna. Ja då blir det ännu lättare med kvotering och kvinnojourer… Observera att jag har all respekt för dem som faktiskt upplever sig vara födda i fel kön.

Sen har vi ju det här med idrott: en man som bytt kön till kvinna har generellt sett en större muskelmassa och andra fördelar när det kommer till att tävla. Blir det verkligen rätt förutsättningar då? Men jeeez… Att ifrågasätta sådant är visst diskriminerande mot transpersoner. Blir lätt för dem att föra en kollektivistisk kamp om kvinnan är bortdefinierad. På mig låter det som att de håller på att förgöra sig själva.

Forskare på till exempel hjärnans och hormonernas område vet att könsskillnaderna är medfödda och viktiga för personlighetsutvecklingen. Det är inte åsikter – det är fakta. Man har kollat appojkar och apflickor – och dra på trissor – appojkarna tyckte bättre om bilarna medan apflickorna tyckte bättre om dockorna. Who could have known? Biologi var ordet…

På tal om biologiförnekare…


Så kan denna människa förklara hur evolutionen går till om inte via långsamma förändringar över många generationer? Och hur blir det en ny generation…

Faktiskt väldigt svårt att släppa hur knäppt det har blivit. Något annat jag inte kan släppa och få ut ur mitt huvud är den här versionen av as tears go by…

Helt rätt låt!

Att rätt låt vann det där tjolahoppsanjippot kan vi väl enas om. Även om det inte var rätt för varje enskild person, så vann den både juryns och svenska folkets röster – det måste väl ändå anses att rätt låt vann? Förr skreks det ”Fel låt vann!” – nu har vi fått ett ”Fel kön vann!”. Alltså jag orkar inte… Förbjud alla röstningstävlingar – de kan ju ändå aldrig sluta rättvist!

Själv röstar jag på vår nu – hur vacker vintern än kan vara – så behöver jag verkligen ha vår!