FRÖKEN MISSNÖJD

Underbart att få se de tre looparnas äkta spelglädje. Spelar roll att det är i en reklamtjolahopp. Men jag vet att de är på G med ett nytt album - inget datum är satt. Och vi vet hur länge vi fick vänta på album ett. Men här var det så sant som man säger: "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". För det var direkt inget löjligt jag satte i CD-spelaren!

Löjliga saker däremot...

Redan på 30-talet visste svensken att kränkas av sådana ting. Deras känsla av upphöjdhet och värdighet har kroniska svårigheter att samsas med skratt och munterhet. Antar att de trivs med sitt behov av höghet och prestige. Bara de inte får för sig att införa nån sorts skrattfria zoner...

Alfons var ju inte något att skratt åt - ja ni minns väl Alfons från staten och kapitalet? Vad hände sen?

Jo, vi förbjuder filmen och bjuder in teatersällskapet istället. Tryggheten de måste uppleva nu alltså. Som att fått beskydd av en superhjälte...

...lyckan när det känns som om man fått Quizkampen för barn.

För barn...

Macedoe har visst bestämt sig för att det är en skillnad mellan pojkar och flickor...

Nu kanske inte alla känner sig välkomna till Macedoe längre. Precis som i skogen...


(lantbrukoskogsland)

Herre min je... För visst är det säkert som så att det är avsaknaden av bekväma toaletter eller en snygg skogsoutfit som gjort att inte fler kvinnor valt att bli skogsbrukare? Vad är nästa steg? Skogsmiljön är för risig för kvinnor eller vad? Genusplantering av skogen så att det fungerar med de nätta damskogsskorna? Se till att marken inte är för gropig eller att det man eventuellt kan få på fötterna är för tungt för den nättare skorna. Kan ni aldrig vara lite nöjda vi har blåbärsskogar och lingonskogar - titta ni fick till och med in lingonveckan!

Normen i skogen är att vara troll eller tomte, eventuellt älva - eller Näcken med fiol. Jag känner mig inte så lite exkluderad. Eller inte då. Läs gärna toklandet för mer on denna genusgalenskap. Är ganska så säker på att det är allas vår hustomte på Twitter - Barbara - bakom all genusgalenskar. För det är sannerligen hallucinationer skapade av egots vibrationer...

Trams å sidor: att prata kön utifrån ett mer biologiskt perspektiv är känsligt i dag. Det kan man se på hur forskning hanteras i offentligheten. När naturvetenskapliga forskare går ut med resultat som tyder på att män och kvinnor sedda som grupper skulle vara olika i till exempel hjärnans funktion blir det ramaskri. Däremot är det helt rumsrent att generalisera och analysera kvinnor och män hur mycket som helst inom bland annat genusvetenskapen. 

Trots dessa signaler så smyger sig den arvsbaserade synen in i olika situationer. Det sägs att jämnare könsfördelning är positivt i en arbetsgrupp för att det ger bättre stämning och prestation. Få ger sig dock på att försöka förklara hur det kan komma sig. Kan det möjligen handla om samspel mellan människor som också är relaterat till just kön utifrån biologin? 

Men visst får man relatera till biologin - så länge det gäller till kvinnans favör. Och visst ska det kvoterat - så länge det gäller till kvinnans favör...

(svt)

De har uppenbarligen missat genusvetenskapen - det där där meritvärde inte var tillförligtligt (skrev om det i unholy confessions). Så även här...

Självklart ska det inte kvoteras - alltid merit i första hand! Men vi vet ju alla hur det hade låtit om förhållandena varit de omnämnda. Det är faktiskt inte utan att man kan undra vad det är för speciella egenskaper de är ute efter när det ska kvoteras?

(Utas)

Det här med "kvinnligt kodad kropp" är kul. Vi ska vara bara kroppar men kvinnligt och manligt kodade kroppar. "Det finns inga manliga och kvinnliga egenskaper - det finns bara mänskliga." Jisses - det ska vara en genusfotograf till att säga det sistnämnda...

För att det inte ska finnas några manliga och kvinnliga egenskaper är det klart märkligt hur offerkoftorna visar på just detta. Från Aftonbladets klagolista över hur livet är orättvist mot kvinnor saxar jag en: "En vanlig vardag lägger kvinnor i snitt ned 3,5 timmar på obetalt arbete, vilket är en minskning med drygt en timme sedan början av 1990-talet. Män lägger i snitt 2,5 timmar på obetalt arbete, vilket under samma period är en ökning med 8 minuter. Under en vecka blir det för kvinnor i genomsnitt 26 timmar obetalt arbete."

Obetalt arbete? Är hemmets skötsel och barn obetalt arbete? Var det inte privatliv?

En hel timme mer för kvinnor. Sitter männen lik Homer Simpson och pimplar öl medan kvinnorna sliter? Kan det inte vara så att män arbetar längre dagar och kommer senare hem? Kan det också vara så att kvinnor är lite mer intresserade av hemmets skötsel och barnavård och har valt att arbeta färre timmar? Den ena tar mer ansvar för hemmet, den andra drar in mera pengar är en vanlig uppdelning när barnen är små. Och detta för majoriteten i detta land - hör och häpna - helt av eget fritt val.

Är livet hemma med och för familjen endast ett obetalt arbete? Jag trodde det var en stor del av meningsfullt liv. Uppfattas hemmet och barnen som en förmån eller ett arbetshinder? Att hylla arbetsvalet men förakta den som tar hand om sina egna barn eller gamla anhöriga är inte förnuftigt. Någon politiker ansåg att koka sylt själv var skattefusk. Får man baka, är det svartjobb för Staten undanhålls då några ören? Enligt mig går inte att väga saker och ting på det sättet. Allt är inte ta mig tusan inte pengar. Snart kommer det väl en pekpinnekvoteringslag även över hemarbetet. Dumma dumma kvinnor liksom som inte förstår att de ska göra allt efter absolut-lika-i-saftglasen-principen...

Typiskt ojämlikt...

Lite roligt att det är den manliga pusselbiten som... ja ja... natures way to tell how men and women belongs together. You can't spell female without male. Och om hon vill - honom...

Snälla kvinnor! säg vad ni vill/inte vill, gå inte runt som mystiska väsen och förvänta er att folk (män) ska gissa. Ja, män kan vara riktigt riktigt jobbiga på sitt sätt, men vi kvinnor är inte så j-a hunky dory jämt heller. Jag är så trött på detta könskrig - att vi istället alla ska kunna leva tillsammans? Men hetsjakten som drivs - särskilt på vita heterosexuella medelålders män - som ve och fasa kan tänkas skriva, sjunga om eller måla kvinnor. Och nu menar jag inte nedsättande utan om hur vacker etc kvinnan är.

...då utpekas de som kvinnornas fiende nummer ett. Bara wtf???

Den feministiska kampen i Sverige har spårat ut fullständigt. Jag anser att de verkligen väljer fel sorters fiender. Det är som sagt var menskonst hit och genusneutrala förskolor dit, och genussnöröjning hit och genusskogar dit. Eller att tvinga in kvinnor i bolagsstyrelser. Hur många kvinnor bryr sig på allvar och på riktigt om vilka som sitter i landets bolagsstyrelser? Bästa man/kvinna ska ha platsen inget annat! Kön är irrelevant!

Men det är klart att det är så mycket enklare att strida om detta - den så kallade syltryggsfeminismen. För grejen är ju att det finns massor av strider som feministerna inte tar när de tar de där konstiga striderna. Eller strider de ser men inte riktigt vågar ta eftersom bilden av förövarna inte stämmer överens med den bilden av fienden som de stöpt i granit. (Läs Ledarsidorna) Tänk att plötsligt så gällde inte devisen om patriarkatets förtryck. Ingen som höjer rösten för de kvinnliga fattigpensionärerna och ingen som höjer rösten om det kvinnoförtryck som vi kan se ökar i förorterna. I stället har cityfolk (alla kvinnor) bland annat kommit fram till att det bästa är att ta bort bänkarna i anslutning till tunnelbana. Heja...

Nej dags att kvinnokampen tar sig tillbaka till ritbordet - rita nya kartor, vända och vrida lite på tillvaron. För det där med att anpassa verkligheten efter sin inre karta är inte något som håller i längden. När verkligheten ändras - måste kartor ritas om - för saker ser inte ut som de en gång gjorde. En ny undersökning visar att hedersförtryck är utbrett, och växande, i Stockholms förorter. 14 år efter mordet på Fadime växer hedersförtrycket i Sverige. Vilket nederlag är inte det för Sverige? Är inte det viktigare än allting annat? Över 50 procent av de tillfrågade flickorna i åldern 12-18 (i undersökningen "Varken hora eller kuvad") svarar att de är mycket eller mycket hårt kontrollerade hemifrån. De är exakt det som vita, heterosexuella medelålders män brukar bli anklagade för, bokstavligen kedjade vid spisen. De får inte träffa vilka de vill, och de får inte bli förälskade i vilka de vill. De är livegna. I Sverige 2016. Rikta vreden åt det hållet och berätta gärna också vilka det är som förtrycker sina egna döttrar eller systrar på det här sättet. Och då har vi inte en aning om hur stort mörkertalet är.

Något som har kommit upp igen är att polisen på orter har varnat kvinnor för att gå ut själva pga överfall. Och detta har då fått en hel del kvinnor att gå i taket. I Absurdistan så är polis som varnar för överfall i nutid riktigt ajabaja - men historieböcker som berättar sanningar om dåtid ska förses med triggerwarnings. I det här fallet med varningarna i nutid har de till och med fått det till att polisen skyller på kvinnorna.

De anser istället att polisen skulle hålla ett feministiskt brandtal till alla män - att det borde fungera. För man får inte varna kvinnorna då det alltid är förövarens fel. Jo, ta mig tusan att det är! Och jag har skrivit om det många gånger. Någon som tror att de benägna att överfalla lyssnar? Lika mycket som inbrottstjuvar skulle lyssna om polisen gick ut och höll ett brandtal till alla människor att ni får inte göra inbrott. Så bäst vi slutar med stollerierna att varna vid inbrottsvåg hur man bäst skyddar sig, då det alltid är tjuvens fel...

Jag tror inte att män känner sig speciellt trygga ute om nätterna heller. Det hör man dock aldrig någon prata om. En feministisk utgångspunkt borde vara att realism är en bättre förutsättning för kvinnofrid än rosa drömmar. För låt oss hålla isär begreppen lite - att be någon att inse hur världen är beskaffad och ta viss höjd för detta är INTE detsamma som att säga ”skyll dig själv” om något hemskt händer. Det förra är preventivt, det senare är, well, okänsligt, plumpt och oförskämt.

Att kläder (eller uppträdande) inte någonsin kan vara en ursäkt för att förgripa sig på någon, kvinna som man, är givetvis självklart och något vi bör ha som huvudsaklig strävan när vi uppfostrar våra barn och skriver våra lagar. Men, samhället finns på fler plan än de ideala och juridiska och i det betyder att vi samtidigt också har en verklighet att förhålla oss till. (Och lära våra barn att förhålla sig till.) Det betyder inte att vi accepterar förbrytelser och brott, bara att vi erkänner att vi inte kan tänka bort dem. 

Det finns ett lite slagordsartat resonemang som ibland hörs och som går ungefär så här: ”Det spelar ingen roll om så kvinnor går nakna på stan. Det är ändå inte okej att våldta dem.” Nej. Sant. Det är inte okej. Men det innebär ju inte att det är klokt eller tillrådligt att gå naken på stan. Om jag kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet och de våldtar mig så är det de som har begått brott och moraliska fel och det vore oförskämt att rycka på axlarna åt mig som brottsoffer och säga skyll dig själv. Men å andra sidan är det nog en bra idé att avråda mig från dylika tilltag redan i förväg om man har möjligheten, no?

Det handlar alltså inte om att någon ska skylla sig själv, men om att förhindra att samhället börjar låtsas att bara de ideala lägena finns. Så är det ju inte och även om vi strävar ditåt så kan vi inte med gott samvete uppmana folk att vara oförsiktiga bara för att vi har en önskan om hur allting borde vara egentligen. Problemet när människor tillåter sig att resonera hela vägen, om hela världen är att folk ofta läser dem som om allt de säger är ordergivning och budord, när vi kanske snarare borde förstå det som en uppmaning att inte blunda för viktiga faktorer när vi gör våra livsval. Låt oss ta de viktiga och verkliga striderna. Att vara jämställd och tro på alla kvinnors rättigheter verkar ha väldigt lite att göra med feminism just nu.

Som när badet i Malmö bestämde sig för att utestänga alla män på kvinnodagen (8 mars). Det här skulle då gälla bara en dag - men debatten om könsseparata bad är egentligen större än så.

Helt klockrent av "i fablernas land" om absurdistan - separata bad men hentoaletter (från ex.vis sounds of blue). Hur cisnormativt är inte detta att bara tillåta kvinnor och utestänga män? Vad händer om det nu är en man som identifierar sig som kvinna? 

Trams å sidor - det är något obegripligt som sker i Sverige just nu. Det är ett slags hetsjakt på majoriteten, på vita, på män. Det är en ny sorts diskriminering i kombination med hat som växer fram, och det oroar mig. Ty denna sorts diskriminering och hat uppmärksammas inte som ett samhällsproblem. Den tar politiker, opinionsbildare och ledarskribenter (förutom ett litet fåtal inom borgerligheten) inte upp. All misandri som tillåts i våra stora tidningar - ja, det omnämnda - läs if I were a girl.

Utifrån samma skruvade verklighetsuppfattning, att den vita majoriteten är något ont och kränkande mot alla andra, ska nu landets museer anpassa sin historieskildring till det nya Sverige med stor andel utrikes födda. I alla fall i Västerbotten. Där vill man "skildra kulturarvet annorlunda" utifrån att "Sverige ser annorlunda ut". Annars riskerar många människor att, som det kallas, "stängas ute". Skildringen av svensk historia ska alltså anpassas utifrån hur befolkningssammansättningen ser ut i dag? Jag anser att det är ett väldigt konstigt sätt att se på historien.

I SvD kan vi läsa om detta tilltag: "Så vad är det då man vill göra för att gestalta det nya Sveriges gamla rötter? (----) "man inte kan ta med sig det gamla museiberättandet in i framtiden", och "vi kanske måste släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser".

Det hela kommer av insikten att "framtidens västerbottning kommer att i större utsträckning ha rötter i andra länder än vad dagens västerbottning har. Vi måste också skapa utrymme för de människor som kommer hit att berätta sina berättelser för att på så sätt bidra till ett fungerande demokratiskt samtal".

(SR)

(SR)

Vithetsnormen igen. Jag hade uppe den i I've had enough. Jättkonstigt att det är vanligast med vita människor i Nordeuropa. Och särskilt då på ett museum så då ska beskriva historien...

Vidare i SvD: "Hur ska vi förstå vår historia och vår samtid om vi inte håller delar av det gamla vid liv, bevarar byggnader, interiörer, fotografier, texter, konst och kulturyttringar? Likaväl som vi bevarar och är rädda om annat som inte går att upprepa, finns ett egenvärde i att vårda kulturarv för att fler än vi ska få ta del av det. Det är något nervöst och djupt självupptaget i SR-inslaget om länsmuseet och det påstådda paradigmskiftet. Om man vill kritisera vithets- och andra normer är det väl av yttersta vikt att bevara sådant som eventuellt beskriver dem.

Är inte tanken att museer ska beskriva historien – inte försöka skriva om den?"

Ja, man kan ju onekligen tycka det. Idén som Riksutställningar förmedlar är att svenska museer skulle vara exkluderande blott genom att skildra svensk historia känns klart märklig. Att hävda att svenska museer bör, som det ofta heter, berätta andra ”berättelser”. Vad det i klartext betyder är att museer, med tanke på att många svenskar har utrikes bakgrund, ska anpassa sig till dessa personers historia. Detta anser jag är att göra våld på museers självklara roll att så sanningsenligt som möjligt skildra och tillgängliggöra Sveriges historia för nuvarande och kommande generationer. Dessutom inrymmer förändringen av museerna uppfattningen att de med utrikes bakgrund skulle känna sig förfrämligade av att ta del av svensk historia. Det är inte bara en sällsynt korkad föreställning, den är direkt nedlåtande då den behandlar de med utrikes bakgrund som överkänsliga barn. Att integreras i ett samhälle är väl att man även tar del av det samhällets historia och på så sätt kan få en förståelse från ett annat perspektiv?

Men här ska det då in ett ideologiskt och mångfaldsmarinerat filter. För visst är det problematiskt det där att Sveriges historia är så infernaliskt svensk? Chocken jag fick på Medelhavsmuseet - enkom medelhavskult... normer! Känns faktiskt exkluderande mot övriga normer!

Denna identitetspolitiska fixering - dessa illavarslande strömningar - som har sitt ursprung i den amerikanska identitetsrörelsen. Dess förespråkare delar upp människor i grupper efter bland annat kön och hudfärg och tillskriver efter dessa parametrar olika beteendemönster. De anser att samhället genomsyras av maktstrukturer som befästs genom bland annat ”vithetsnormen” och ”patriarkatet”. Det är här identitetspolitiken gifter sig med intolerans: nämnda maktstrukturer förtrycker sagda kollektiv och det är därför de måste motarbetas.

Flash! Många solar för att bli bruna. Eller använder brun utan sol - eller spraytan etc. Detta kan ses som rasism! Bara snälla samtiden: Avtagga mig!!! I en modern tid när hudfärg, kön och sexualitet borde vara helt ointressanta attribut för vilka vi är som människor, pratar vi knappt om någonting annat. Det är besynnerligt och samtidigt väldigt illavarslande för samhällsutvecklingen. Det finns en utbredd uppfattning i samhället att vissa människor inte går att diskriminera, att vissa inte kan kränkas. Det är vita män. Jag kan försäkra er alla om att upplevelsen av att bli orättvist behandlad inte sitter i vare sig könet eller hudfärgen.

I brist på statligt förbud finner identitetsrörelsens förespråkare andra sätt att kväva åsikter de anser är fel – till exempel genom ”uppror” på internet eller andra hatkampanjer. Det ska göra riktigt ont att avvika från deras sagda ­sanning. En sak man inte får glömma är att dessa grupper alltid anser sig själva sparka uppåt. I deras värld kämpar de mot maktstrukturer som genomsyrar hela samhället – inget slag kan vara för fult eller för lågt för de "brott" som för tillfället avviker från vad de anser vara det normala.

De flesta känner ingen som öppet kallar sig själv ”identitetsaktivist”. Problemet är dock att det är en stark grupp som idkar inflytande på viktiga institutioner som våra universitet och medielandskap. Det i sin tur banar väg för andra intoleranta rörelser: när människor skräms eller tvingas till tystnad skapas utrymme för ”sanningssägare”. Vi behöver påminna oss om att tolerans aldrig kan födas ur det intoleranta; en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle – och den fantastiska utveckling som har präglat västvärlden de senaste 250 åren – är tolerans. Det är ur det innovation kan födas, men även civilisation. För det finns inga givna sociala lagar (eller osynliga maktstrukturer) som dikterar utvecklingen, utan det är människan – som en del av ett dynamiskt samhälle – som stakar ut vägen framåt.

Men som det är nu så hopas tecknen på att förståelsen för yttrandefrihetens fundamentala betydelse för demokratin håller på att försvagas. Detta är inte bara ett problem kopplat till folk som häver ur sig hot eller otidigheter. Den kulturens och mediernas självcensur vi ser en utbredning av har kompletterats med något som känns som ett spöke från angiveriets och åsiktslikriktningens garderob. Överallt numera så viftas det med kränkthetskort. Böcker plockas bort, radioteaterpjäser skrivs om av normkritiska kulturkonstaplar. Kända komiker har berättat om hur svårt det är att uppträda för en ung publik som inte förstår satir. Från olika håll kommer framstötar om att krocksäkra hela det offentliga samtalet. Det kan börja med varningsflaggor i kurslitteraturen och fortsätta med försök att mota bort föreläsare. 

Det är riktigt sorgligt med människor som motsätter sig debatt och litteratur som kan störa deras själsliv. Vad de förespråkar är intellektuell isolering och ingen blir gladare för det än de ultrakonservativa rörelser, politiska och religiösa, som slår ner på oppositionella i en lång rad av världens länder. Ungdomen har aldrig varit så intolerant som den är i dag. För mig är att respektera olikhet tolerans - att beordra andra att flytta på sig för att jag ska få leva ut min egenart är intolerans. Vad sägs om att inte övertyga andra att tycka exakt som en själv utan att hitta ett sätt att fungera tillsammans trots olika åsikter?

Tonen och polariseringen gör mig ont - med risk att jag får ett utbrott på båda sidor (ja, de är lika goda kålsupare)...

Snaps???

Oooops! Det där var nog offensiv reklam. (Typ som den i Who knows? Not me).

Då kan man undra vad den här reklamen räknas som?



Hm? Känns inte som om vi nådde E i biologi här...

Ja, det var UK det - i Amerikat så...



Skratta eller gråta åt att vi inte är de enda med problem?

Som @Rocki__M sa: "På radio: vuxna som (fortfarande) diskuterar huruvida man verkligen har nytta av matematiken man tvingades lära sig i skolan. " Hej SMS-lån till ockerränta och Grattis Lyxfällan till garanterat livslångt programunderlag...

Gissar på att det finns grader i det hela...

Nej! Vi har inte direkt nytta av all matematik som vi sysslar med i skolan. Men matte är inte bara ett ämne för att räkna, matte är också ett sätt att utveckla det logiska tänkandet som behövs till det mesta i livet. Dessutom är matte stimulans för hjärncellerna. Allt vi gör och lär oss präglar hjärnan. Det sker en så kallad överlevnadskamp för vilka nervceller som ska ha kontakt med varandra. Forskarna kallar det ”use it or lose it”, använd nervcellerna annars försvinner de. Kanske bättre att börja upptäcka verkligheten och inte stirra sig blind på vad som står på skärmen?



Finns alltid risker med att buga för djupt...

Säkert efterlängtat beslut av församlingen.

Efterlängtat...

Och grisar kan flyga? Missförstå mig inte nu - jag har absolut inget emot produkten i sig. Smakar gott - men det där med att kalla det för bacon. Ta tunna skivor kött från en ko - rök dem och stek dem - någon som kallar det för nötbacon? Nope! Det är ju nästan lika dumt som när man säger vegetarisk julSKINKA. I det svenska språket är "bacon" - lättrökt SIDFLÄSK. Och fläsk är som vi vet kött från gris. Rökta kycklingskivor hade varit ett bättre namn.

Det är som detta:

Smakar inte alls illa. Men så att säga att det är bacon? Jo, jag förstår att man vill att folk direkt ska förstå vad det ska påminna om i smaken. Och dessutom marknadsföringen - ganska säker på att det säljer bättre just på grund av namnet. Crabfish/crabsticks är ytterligare ett sådant namn. Nada krabba - ett namn bara för att sälja. För hur lockande låter finhackad fisk hoppackad i stavar?

Jorå, sådana kan gå ner också. Men det här däremot:

Bara ett stort fett NEJ TACK!!! låter ungefär som kombinationen falukorv och chokladsås...

Tänk så praktiskt det vore om naturen kunde finna ett naturligt sätt att täcka apelsinerna så vi inte behövde ha så mycket plast kring dem. Denna människopåverkan...

...bryter vi ner det hela...


...filosofi à la vetenskap...

"Av den längtan jag aldrig trodde på
som jag värnade högt.
Jag högaktade dig och föll i dina armar.
Det var inte jag. Du var inte du.
Dagen kom och när vi gick till sängs...
var jag fri.
Fri från den kärlek vi omistligt visat varandra under åren.
Då var jag lycklig.
Jag blundade, du sov längre bort.
Natten gick ofta fort och du vaknade,
vetskapen om ännu en dag i mitt sällskap med dig
Av den längtan jag aldrig trodde på
men som jag värnade högt."
(skrivet av en fin vän)

Kärlek, lust och frestelser...

Under antiken stod dygder högt i kurs. När kristen filosofi tog över hamnade ödmjukheten så småningom i topp på listan av berömvärda egenskaper medan fokus försköts till den mörka sidan, till synderna. Under medeltiden var folk besatta av de sju dödssynderna. Om syndaren inte bättrade sig blev det evig fördömelse. För att ingen skulle glömma detta, hur okunnig och korkad man än var, kopplades lasterna till djur som alla var bekanta med. Stoltheten var en påfågel, avunden var en hund, vreden var en varg, lättjan en åsna, girigheten en räv, frosseriet en gris och lusten en get. Det är talande att nästan ingen bryr sig om dessa dödssynder längre, samtidigt som de utpekade djuren har disneyfierats.

Påfågeln är en beundrad skönhet numera och stolthet har blivit en dygd; varje förälder försöker göra sitt barn stolt över den enklaste streckgubbe. Hunden är människans bästa vän och avunden satt i system via medier, skatter och jämförelser av fotoshoppade livsstilar på Instagram. Vargen är i våra dagar älskad av många och hatad av få. Terapeuterna säger att man ska släppa ut vreden, lätta på trycket. Konflikträdd är bland det sämsta man kan vara. Åsnor anses inte längre dumma utan som beklagansvärda arbetsdjur, samtidigt som lättjan höjs till skyarna. ”NJUT!” lyder det vanligaste tillropet på Facebook när någon lägger upp semesterbilder från Thailand. Rävar skjuts visserligen i tiotusental men de flesta utanför Jägarförbundet tycker att det är förfärligt. Och rävens påstådda girighet är nu mycket riktigt en dygd – se bara på börstips, extrapriser, bostadsannonser, råden inför löneförhandlingar och skatteplanering. Grisen är på god väg att omvärderas som ett känsligt och intelligent djur, inte alls den smutsiga frossare medeltidsmänniskan tänkte sig. Och matlagningsprogram utgör mycket riktigt teves basutbud. Aldrig tidigare har vi stoppat i oss så mycket läckerheter. Geten, slutligen, har också fått hygglig image. Ordet ”kåtbock” lever visserligen kvar på ställen som Flashback men knappast med associationer till denna fridsamma idisslare. Den enda synden när det gäller sexuell lust är nu att inte ha någon.

Allt som var moraliskt förkastligt på 1000-talet har blivit obligatorisk livsstil på 2000-talet. I mångt och mycket är det förstås ett framsteg att vi kan glädjas åt livet utan hot om att hamna i helvetet. Men någon liten poäng fanns det kanske med de medeltida förmaningarna. Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig. Anledningen till att prästerna försökte hålla dessa drifter i herrans tukt och förmaning var inte bara att folk skulle veta sin plats, böja sig för överheten. Någonstans fanns också en omsorg om individen.

Nu menar jag absolut inte att vi ska tillbaka till dygdigheten och prudentligheten - absolut inte! Det tror jag alla som känner mig, om så bara lite grann, redan vet. Det jag menar är den självcentrering som gäller idag. När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. En odiskutabel paradox är ju att psykisk ohälsa och frustration ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Till en del handlar det kanske om frihetens pris, med större teoretiska valmöjligheter men ökad press i praktiken. Hur vi idag kämpar med med att försöka leva upp till samhällets förväntningar och krav.