Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad. Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3
...ja, det hoppas jag i alla fall. Så att inte allt går krasch, boom, bang...
Är hemma på en veckas permission för att känna att jag fungerar hemma innan jag skrivs ut. Om det inte fungerar så behöver jag inte börja om på nytt med psykakut och antagligen ny avdelning.
På avdelningen är man i en trygg liten egen värld där inte mycket ångest kan komma in. Det är skillnad på hemma. Men det är ju hemma jag måste lära mig att vara - det är hemma jag måste lära mig att stå ut. Vill ju inte bli hospitaliserad. Och vad sömnen beträffar så är det ingen skillnad. Hellre sömnlös i egen säng än i sjukhussäng...
Räkna får? Det ska väl inte vara så svårt! Då känner ni inte mina får...
Får 1 och 2 hoppar snällt över, får 3 och 4 bestämmer sig för att hoppa över samtidigt. Får 9 slår en volt över. Får 11, 12, 13, 14 o 15 bestämmer sig för att hoppa strömhopp - ett sjå att hinna räkna dem. Får 21 - är det svarta fåret. Givetvis så tar det sönder staketet helt och hållet. Så då blir det bara att snickra ihop ett nytt staket. Får 25 hoppar baklänges över och får 32 gör en 360-gradare. Får 37 totalvägrar och lägger sig helt sonika ner framför staketet och vägrar flytta sig så att övriga får kan fortsätta. Då börjar DJ:n i mitt huvud spela "Bä Bä Vita Lamm" ivrigt ackompanjerad av alla fåren. Alltså jag orkar inte...
Jag vet - det där låter som något jag bara hittar på. Men det var hjärnan själv som hittade på det en natt. En hjärna väldigt typisk för ADHD.
Så klockren!
Läget är alltså vad det är - men nu har åter lite tilltro till mig själv. Det är så viktigt. If I ever lose my faith in you...
Landet som väckt så många frågor angående vår Covid-strategi. Regeringen har ju äntligen visat att de handlar - i shoppingcentra. Vilka föredömen - de visar att den där pandemilagen som de vill driva igenom där de kan förbjuda i stort sett allt verkligen behövs. Det kanske var tanken bakom det hela?
November blev till december:
Ett december som blev - inte som jag trodde i alla fall (gäller väl i och för sig hela 2020). Det blev som det blev även den här gången när FK är i farten. Sen den 7 december så är jag intagen på slutenvården. Turligt nog till den avdelning där jag alltid trivts som bäst. Blev varmt emottagen och ihågkommen (trots att det nästan gått två år sedan sist). Sen fick jag byta avdelning - inte via tvång eller något utan helt självvalt. Så lite annorlunda akvariestudier...
...med som pappa sa - en röding i akvariet...
De har öppnat en ny avdelning (på försök) - en avdelning där det är mycket lugnare. Inte så många svåra patienter och ett eget rum. Man får ha sladdar (ladda mobilen bl.a.) och dylikt på rummet och man kan komma och gå lite som man vill, givetvis genom att säga till personalen först. Det har gjort att jag även har kommit iväg och tränat en del.
På tal om träning så träffade jag på en från gymmet där jag i vanliga fall tränar. Inget att hymla med - jag förklarade vad jag gjorde där.
Jag känner verkligen ett lugn här inne. När jag avbröt min permission över jul (en dag tidigare) så var personalen varmt välkomnande tillbaka. En avdelning där det blir en lugn övergång (på egna villkor) till livet i verkligheten igen, inte att man måste bli utskriven pga platsbrist. Platsbrist är inget vi har på den avdelningen - när jag kom dit så var vi fyra stycken. Sen tre och sedan två. När jag var tillbaka vid jul så var jag där själv ett par dagar, detta utan att det kändes konstigt. Sen återkom en av mina patienter från sin permission - och precis som jag så känner han att man verkligen är välkommen och väl omhändertagen. Att man inte kommer hem alldeles för tidigt när man egentligen inte är redo för det. Att man ska vilja att det kommer ett liv efter detta - afterlife...
Ja, inte ett ljud har ni hört ifrån mig. Och det beror ju på att den energi jag har till att hålla huvudet alert använder jag när jag är på jobbet. Att gå runt i mattesalen och hjälpa elever - det är där jag hör hemma. Det är det som gör det här kämpandet mot tröttheten så värt.
Så kommer det då - försäkringskafkan. Bara det att de behöver en läkarkomplettering får mina fötter att helt dras undan. Sägs ju att man inte ska dra förhastade slutsatser och worst case scenario i alla lägen. Men det gäller inte FK. Finns ju en anledning att det gjorts en stor avhandling som blev en bok (Niklas Altermark: "Avslagsmaskinen") om hur det är ställt.
Nåväl - fötterna slås undan och all energi (den lilla jag har) bara rinner ur mig. Allt tappar sin mening. Om man bara slapp vara i FK:s klor. Set me free...
Fri som fågeln...
Fri är i alla fall min fantasi...
När det - när man ligger där i sängen och (som vanligt) inte sover dyker det ofta upp små tankar som man spinner vidare på. Vissa frågor känns dessutom mer angelägna än andra att få på pränt. Som om sagor har dolda budskap...
-------------------------------------------------------------------- I ett hus med
en tillhörande trädgårdsidyll lever fyra människor tillsammans. Det är Tant
Grön, Tant Brun, Tant Gredelin (mer blåröd än gredelin, men ok) och Farbror
Blå. Några vildkatter förgyller tillvaron och smälter fint in i miljön.
Efter några
år börjar det komma allt fler katter. Tant Brun höjer ett varningens finger och
påpekar att något bör göras för att det finns risk att det kommer bli för
trångt. Tant Grön fnyser dock åt detta och menar att det finns plats för alla
katter som så vill. Tant Gredelin tycker att Tant Brun är ute på djupt vatten
för här finns ju inga problem. Och vem ska kunna bestämma vilka katter som får
komma och vilka som inte får komma? Farbror Blå har tittat ut över trädgården
och ser inga problem för han har sett att här finns det gott om outnyttjade
gräsområden.
Åren går och
trädgården blir allt mer fylld av katter. De har svårt att skaffa föda – den
räcker helt enkelt inte till. Det här leder då till att katterna börjar slåss
med varandra, katter som vill muta in revir och katter som försvarar sina
revir. Trädgården som var så välskött innan får allt mer märkbara minnen från
katternas slagsmål. Och på sina ställen börjar den till och med likna en
krigsskådeplats. Tant Brun är snabb med att kommentera: ”Vad var det jag sa!”.
Tant Grön tycker att Tant Brun inte har någon som helst empati mot katter i
behov, Tant Brun är ju rent av lite fientlig mot dem och visar tydliga tecken
på katthat. Alla katter som vill ska få komma, lite måste ju alla vara beredda
att offra. Farbror blå har börjat inse att varje katt har behov som inte bara
en liten gräsplätt kan tillhandahålla. Tant Gredelin står tydligt på Tant Gröns
sida i att det inte går att skilja på katter och katter. Ja ända tills den dag
när hennes prisbelönt hortensior har blivit totalt förstörda och vandaliserade
under ett stort kattslagsmål. Tant Gredelin menar att nu måste de sätta in
åtgärder mot katterna för detta är inte okej. Och att hon nog varit naiv – men
detta hade ju ingen kunnat förutse… ----------------------------------------------------------------
Hur historien slutar - det vet jag inte - det är ju bara Fiction...
Fiction är det däremot inte att jag älskar att träna...
Händer ju att man ibland tar på sig andra kläder...
25 procent - 10 timmar uppdelat på 3 förmiddagar. Jag går med en kollega nu i början och är med på mattelektionerna. Jag känner verkligen att jag är där jag hör hemma där jag hjälper eleverna i klassrummet. Många år har gått - men känslan är kvar. Lärarrollen sitter i.
Lite tid också att titta i gamla skolkataloger...
Visst gillar vi färg?
Hur trött jag är? Det går inte att beskriva. Så trött att det gör ont och skriker i knopp och kropp. Så trött att jag till och från gråter av denna trötthet. Och inte sover jag för det. Men allt det är ju väntat. Och det är inte nu jag ska utvärdera hur det går. Vi får vänta några veckor och se om jag fortfarande är lika trött då som nu eller om tröttheten har avtagit något. Fingers crossed!
Tittade bara in här för att uppdatera er lite grann. Jag och jag kämpar på...
Vägskäl... För första gången på flera år så har jag nu någon sorts sommarlov. Efter att på eget bevåg varit i skolan på besök två gånger per vecka. Har kollat igenom de kartonger som fanns på vinden och rensat ut en massa. Lite irriterat är jag allt för att det saknas en massa grejer. De grejer som var uppackade sista terminen jag jobbade finns inte någonstans på skolan. Måste sluta att tänka på det - det är ju ändå bara grejer.
I slutet på den här månaden ska vi (jag, psykiatrin, skolan och FK) planera upp hur vi går vidare inför hösten. Det blir verkligen ett vägval vid vägskälet där det får bära eller brista. Jag vet det - men det hjälper inte med en biträdande rektor (som inför hösten har gått i pension) som pratar om "skarp läge" och att "mycket högre tempo i höst". Jo, tack - jag vet det! Men de ska vara tacksamma för det jag har gjort den här terminen, den påbörjan till rehab som de inte har behövt betala ett öre för. Jag är säker på att han bara menar väl och att ordvalen bara har varit olyckligt. Tack och lov ska kommunens HR-person vara med. Och hon är mycket mer "mjuk" i sina ordval - kanske för att hon har haft mycket att göra med personer som bränt ut sig och som mått psykiskt dåligt.
Måste tacka det arbetslag som jag på något sätt har tillhört den här terminen. De har verkligen varit inbjudande (inte bara de som var innan jag blev sjukskriven). Kollegerna i mina ämnen i detta arbetslag har verkligen ställt upp för mig. Den ena har verkligen varit helt underbar. Kan ju vara för att vi även är vänner utanför jobbet och har hållt kontakten och träffats under de här senaste åren. Tack T, du är guld värd
Vad behöver jag då inför hösten - jo, långsamt tempo. Jag behöver de som håller mig tillbaka när jag vill gå fortare fram i rehabiliteringen (fröken 'snabbt ska det gå' får inte styra). Jag behöver inte några som redan nu börjar säga "vad om det inte går?". Det är inte vad min hjärna behöver nu - för då blir det lätt negativa tankar i en snabbt nedåtgående spiral. Det jag behöver är personer i min omgivning som tror på mig utan att blir överdrivet peppiga. Jag behöver de som står vid min sida hela vägen och som lovar att ta emot mig om jag faller. Som bara finns där när jag som mest behöver det. Som visar mig att det alltid finns en anledning att kämpa.
A reason to fight - jo jag hade den låten förra inlägget också, men det var ju så länge sedan. Och just de här fraserna har fastnat i mitt huvud - de är orden som ska ta mig vidare:
"The image in your eyes, reflecting the pain that has taken you I hear it in your voice so ridden with shame from what's ailing you
I won't give up, so don't give in
You've fallen down but you can rise again
So don't give up
When the demon that's inside you is ready to begin
And it feels like it's a battle that you will never win
When you're aching for the fire and begging for your sin
When there's nothing left inside, there's still a reason to fight"
Världen tuffar på med ett Sverige som tror sig vara bäst på allt. Därför vi har så höga dödstal i Covid19... Och med så ömma lilltånaglar att man inte kan säga "skinny latte" utan att folk kommer med fat shaming...
Skinny - det är väl jag numera. Lite för tunn för mitt eget bästa. Får jobba på att äta upp mig över sommaren till skolan startar igen i höst. I höst kommer också autismutredningen att starta (usch, fy och blävale för övervakat pissprov). Tills vi hörs igen - var rädda om er.
Ansiktsboken - där skapade jag mig min egen avatar.
4 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS