Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

crossroads...

"If I was perfect
then this should be easy
I may not be perfect
but I always be true"

Det slår mig ibland. Hur mäktigt livet är. Och hur märkligt. Hur starkt och vackert. Och samtidigt så skört. Det finns trots all ondska så mycket vackert att fokusera på. Livet - så stort, får mig att känna mig så liten inför allt det mäktiga. Märkligt är livet för att det är så föränderligt, överraskande och nyckfullt. Vi vet ju egentligen inte någonting. Inte helt säkert. Man kan ju bli fatalist för mindre, att tro att allt är ödesbestämt och att man inte kan göra något själv för att förändra. Jag tror inte på det, jag tror att man kan påverka så mycket själv. Tankar kommer och går, dem kan man inte göra mycket åt. Men man kan välja att inte göda de dåliga tankarna och även förändra hur man responderar på dem. 

Jag tror på att vara sann - sann mot mig själv och mot andra. Jag vill göra det jag tror på. Låta de människor som betyder något för mig få veta det. Inte varje dag jag lyckas, men det finns alltid med mig. Att vara sann mot mig själv och inte göra något bara för att andra säger att jag borde göra det. Att inte välja den enklast vägen. Människan är ju skapad som sådan att hon - om hon inte reflekterar - väljer den enkla vägen. Den enklaste vägen är oftast inte den rätta. När det handlar om hur man responderar på sina tankar kan man se framför sig en leråker. Den enkla vägen är att snedda diagonalt rakt över - den man automatiskt skulle välja. Det är ju så besvärligt att gå runt. När jag kommit fram - om jag valt att snedda - så väntar grovrengöring utav leriga kläder. Den enkla vägen ger alltså en vinst på kort sikt, men på lång sikt så förlorar man.

För mig så gäller det att inte följa autobahn - vägen där jag vandrar hand i hand med mr Scissorhands. Jag måste ge mig in i den snåriga obanade terrängen - så snårig att jag måste hugga mig fram med en machete. Ja, jag vet - jag och knivar... Att vända och ge sig ut på autobahn ligger hela tiden som en lockelse. Måste vara bestämd, framåt den snåriga vägen. Inte ge tappt, fast det går långsamt. Tålamod... Inte slappna av för då blir det lätt så att man automatisk ramlar ut på autobahn. Vägen är snårig och betyder att jag måste öppna upp. Riva de murar som är både breda och höga. Släppa taget om äggskalet och bara låta alla känslor vara tillåtna. Så ofta det blir så mycket ilska, så mycket tårar. Det gör så ont. Då är självskadebeteendet nära till hands. Det är en knölig och snårig väg - men jag måste över krönet den vägen. För att det sen ska kunna bli lättare. Så jag måste låta saker få göra ont. Att känna... 

Att känna så enormt mycket. Längesedan jag hade så mycket känslor som kommit ut som jag har haft de senaste månaderna. Det gör ont att inte hålla i äggskalet. Samtidigt så känns också lyckan, glädjen och kärleken starkare. Men när det gör så ont är det lätt att vilja sätta på skalet igen. Mura in hjärtat i pansar - inte bli bränd igen. Jag klarar mig själv. Men som jag skrev i förra blogginlägget - ensam är inte alltid stark. Jag har de nära och kära som finns där - alltid oavsett. De som finns kvar - trots att vi blivit orimligt arga på varandra, så finns kärleken mellan oss där. Som ett starkt band. Inget kan bryta det bandet. Förlåt att jag ibland flippar ut. Men om jag gör det med dig - då ska du veta att tilliten till dig är total. För fortfarande när det gäller stora världen, så är äggskalet där. Men du fanns där - sopade upp mina spillror genom att försäkra dig om att det fanns personer som kunde intyga att det var så okej det kunde vara just då. Du gjorde precis samma saker jag skulle göra varje dag för dig. Att det kan kännas jobbigt - som att det ramlade in fyra stora män (jösses vad liten lägenheten blev, tur jag inte är lättskrämd) från psykambulansen som kunde försäkra alla om att det faktiskt var okej - är vad kärlek och tillit bygger på.

Givet är väl att det som får mig ur balans med noll förvarning, där jag har noll chans att hantera det själv är FK. Den där fösäkringskafkan har verkligen bjudit på märkliga turer... 


Men nu kan jag andas igen, ett tag. Få tid att fokusera på mitt tillfrisknande. Deras märkliga svängar (även om en del av mig är nyfiken) får bero. Bara de låter mig vara - så spelar det där andra ingen roll. Kom mig inte nära för jag är inte människa nog att hantera de känslorna själv. De får ringa min terapeut och så får de negativa gå genom honom. Ett mandat att släppa lite på all kontroll för att jag ska kunna ta mig ur det här någorlunda helskinnad. För han vet också på något sätt att få mig lugn, att spillrorna sätts ihop till en helhet igen. Förhoppningsvis så ska jag kunna sätta igång och arbetsträna i augusti. Känns så långt dit - men efter att gjort vissa tester hos en arbetsterapeut fick jag till min besvikelse erkänna att jag inte kommit längre. Inse och acceptera mina begränsningar som de är just nu - de begränsningar som enbart långsamt kan töjas ut. Tålamod... Men visst får självförtroendet en knäck när jag efter tjugofem minuter sitter och gråter för att en väldigt enkel (sååå tråååkig) uppgift inte kan slutföras. Att jag bara kom halvvägs. För en tre, fyra år sedan hade uppgiften varit färdig på den tiden. Men jag hade allt rätt! Surprise…

Ibland dyker minnen upp som legat väl fördolda i hjärnan. Den här gången minnen från några händelser när jag var runt tjugo år gammal. Händelser som skulle ha visat psykiatrisk screening åt ett tydligt håll. Men screeningen är ju inte ristad i sten och resultatet visar hög poäng för emotionell instabilitet (aka borderline). Så nu skickas remiss för vidare utreda ev. IPE (och inte autism som jag skrev i förra blogginlägget). Detta mycket beroende på att jag har långt mer igenkännande i IPE än vad jag har i autism. Visst, jag har tydliga rutiner och scheman och det blir kaos i huvudet när dessa abrupt bryts upp. Men den biten som talar om autismens mer asociala drag så finns det noll igenkänning. Har aldrig haft svårigheter att kommunicera och parera in mig själv i olika sammanhang. Och som ni vet så gillar jag att leka med ord - så inte heller det där med att tolka ordagrant och bokstavsenligt stämmer in på mig. IPE däremot - mina tvära humörkast mellan olika känslolägen, min ibland överdrivna ilska i proportion till vad som framkallat ilskan, min bristande impulskontroll, den där känslan av tomhet, rädsla för att bli övergiven (där var minnena som dök upp. Finns även äldre sådana minnen) och mitt självskadande och min suicidalitet - är så karaktäristiskt typiska drag. Många kan bli rädda av sådant här eller skrämmas när man berättar. Men några ord på ett papper kommer ju inte att ändra den jag är, den jag varit i alla år hittills. Däremot kan en diagnos visa på för mig nya verktyg för att hantera mig själv.  

Det finns så mycket jag vill skriva om just nu. Saker som jag bara måste få sätta ord på, men så fastnar de någonstans på vägen. Mitt emellan färdig tanke och hjärta. Och för tillfället sitter det mesta fast nära hjärtat. Det borde kanske stanna där så att ingen kan slå hål på det. För lite rädd är man ju alltid när hjärtat är inblandat. Men det vore att ramla ut på autobahn igen. Så livet är som tvära kast mellan klar sommarhimmel och täta svart åskmoln. Tillräckligt mycket spänning i åskmolnet och känslorna måste få utlopp annars byggs de upp till något som inte på något vis i världen är hanterbart. Försöker skriva av mig - det är lättare att låta pennan formulera mina ord med känslor. För när jag försöker förklara muntligt så låter det som om jag sitter och pratar om någon annan. Att det där kaoset - alla de där känslorna - att det tillhör någon annan. Öppna upp, öppna upp...

Integritet är viktigt. Så det är en balansgång - och välja när, var och hur öppen jag ska vara. Mitt allra innersta är för mig och för de få utvalda. Däremot så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter. För att inte andra ska behöva färdas samma knaggliga väg som jag har gjort. Så ibland när de där skarpa klara tankarna ska fogas ihop till meningar på papper är de mer svårfångade. Som att något står i vägen. Men en stor del får ni ta del av, men allt det som förvirrar mig just nu går inte att dela. Tankar som skapar en sådan stor oro inom mig, men att sprida allt det vind för våg är inget bra alternativ. Så jag lär mig när jag ska hålla i hjärtat och när det ska vara öppet. 

Faktum är att jag vet vad jag borde göra. Det är enkelt och jag skulle ge mina vänner rådet jag ger mig själv utan att blinka. Men när det kommer till en själv, faller all gyllene logik platt och ofattbar. Jag tycker att mina egna råd låter idiotiska, och säger förnärmat till mig själv att jag inte kan begära något sådant. Det går emot allt jag känner, så sluta vara dum. Varför skulle jag frivilligt vilja utsätta mig för den smärtan? "Jo, för annars kommer någon annan att göra det och hellre ta smärtan nu än senare", säger en liten förnuftig och jävligt irriterande röst inom mig. I nästa andetag talar en annan röst om för mig (ja, jag har ett rikt inre liv) att jag inte alls måste vara förståndig jämt. Det blir så tråkigt då. Av någon anledning har jag oftast lyssnat mer på den rösten. Den som bara högljutt manar på mig full fart framåt...

Som åsnan mellan två hötappar står jag där och i diplomatisk anda vilja lyssna till båda parter och göra det bästa av situationen. Fast egentligt tror jag inte att jag lyssnar på förnuftet speciellt ofta. I så fall skulle jag inte tända så många bränder, vara lite för ärlig eller ge av hela mig när jag väl bestämt mig. I så fall skulle jag hålla tillbaka och inte bli så överväldigande, men jag tror inte att jag kan det. Då skulle det finnas för mycket undertryckta känslor och en skadad energi i min kropp. Så snälla förnuft, tala om för mig hur du (och jag) ska kunna gå segrande ur allt det här?

Det finns en text i mitt huvud. Något som jag skulle vilja visa hela världen. Men den texten kommer kanske aldrig att komma ner på papper. Den kanske bara kommer att ligga och vänta precis innanför fingertopparna tills jag vet vilken riktning den tar. Om den tar någon riktning alls. Den kanske bara kommer blekna bort till slut. Eller spricka som ett troll i solsken. När det inte bara är min saga att slutföra, inte bara mina tankar, min vilja, mina känslor och mitt oförnuft som får styra är allt så mycket mer osäkert. För mig alltså. Det gör mig skör. Däri finns också ovissheten, som skrämmer mig lite för mycket. 

För de som inte känner mig kan min brådska att agera eller få ur mig saker, eller min tramsiga sida att få mig att framstå som att hissen skulle ha slutat gå ända upp. För att all logik verkar ha flugit sin kos. Som att världen har blivit upp och ner.


Men jag bjuder på det, för det är sådan jag är. Snabb i tanke och handling. Och jag vet ju att om de bara ser under ytan så kommer de att se förbi detta - och se att hissen istället går högre upp än den borde och ofta lite för snabbt. Alltså, den åker upp med sådan fart att den slår i taket och skakigt studsar ner igen. Min hiss har alltså hunnit upp och är på väg tillbaka ner innan andra hunnit ikapp ibland. 


Bestämt tror jag att det är så det är. Sluta nervärdera mig själv, tro på mig själv - att lita på att hissen aldrig stannar innan den ens har hunnit starta. Trots att det ibland gungar och svajar under fötterna så kommer hissen alltid att gå ända upp.

So rise today...

Vad bjuder jag mer på:

- Våffeldag...

- Fira födelsedag i förskott...

(Tack bror och svägerska)

- Kärleksmumstårta...




- Mig själv...
Spock...




Ju fler Pippi desto bättre...

Fulllt…

...och stjärnklart...


Naturen ändå...







the pride...

...stoltheten...
Att vilja klara sig själv - men ensam är inte alltid stark. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp? När det känns fånigt att ringa med mina tankar för svaret är så självklart. Men det är ju inte så enkelt. Stolt över mig själv att jag ringde jouren sist. De vidarebefordrade till min terapeuten som ringde upp mig. Och nog blev det då lättare att hantera han Scissorhandsen. Att ha tagit steget och faktiskt ringt gör att det med stor säkerhet blir lättare att ringa nästa gång. Och då först försöka nå terapeuten - för att det är vad han vill. Och vad jag vill själv också. Finally har jag hittat någon inom psykiatrin som jag kan öppna upp och visa mig hudlös för. Rösten i telefonen som bara lugnt säger "Prata med mig" och det blir så självklart.


Nattliga reflektioner: Att vinna över Scissorhands är inte lätt. Varje delseger och man är helt utmattad. Men i längden ett kliv framåt för att hans styrka ska avta. Att be honom dra åt helvete, att gå och hänga sig. Då minns man saxhänderna - att han enkelt kommer att klippa av repet. Jäkla hjärna! Gå och dränk dig då Scissorhands! Harper Lee sa: "Prova att gå en mil i någons skor innan du dömer personen". Jag säger: Prova att vara en timme i mitt huvud...

Men varför ska det vara så svårt att ta emot hjälp. Även när de i min närhet erbjuder sin hjälp, nästan tigger om att få hjälpa. Men man vill inte vara till besvär. Men som de säger: "Vi finns inte bara här och delar din glädje, vi finns här också i din sorg och hjälper dig samla ihop skärvorna igen. Lita på det." Det går så sakteliga och för bara någon vecka sedan bröt jag ihop fullständigt för min bästa vän i telefon och bara satt och grät. Och efteråt så var det så skönt - vilket hon också tyckte. Ett genombrott - ytterligare ett steg i den fantastiska vänskap vi redan har. Mottot måste bli 'alltid oavsett'; våga ta de händer som så gärna vill hjälpa. 

Händerna finns där om jag bara öppnar mina ögon...

Logos - Pathos - Ethos: 
Placerade i en triangel för att de tre komponenterna ska väga jämt. Hade balans mellan logos och pathos. Sen för några månader tillbaka har pathos fullkomligt fyllt min hjärna, vilket inte är så bra. Så nu gäller det att försöka hitta den där balansen igen. Ethos: att agera utefter sin moral och sitt samvete. Låter så enkelt - men övriga två måste också beaktas. Pathos: känslorna, något som är viktigt och även bör beaktas. Men kanske inte det som ska ta över och styra mitt handlande. För även om jag vaknar en morgon och känner att jorden är platt så betyder mina känslor noll. Fakta och logos vet att jorden är rund. Logos: just det - förnuftet; att tänka efter hela varvet runt först... 

Angående pathos - utnyttja inte andra människor känslor (för egen vinning). De flesta människor klarar av att tänka själva och känner de sig lurade kommer de inte att vilja tro på dig i fortsättningen. Det spelar ingen roll hur mycket logos du än försöker med - ditt förtroende är förbrukat. Så det krävs ett smärre mirakel för att ändra det.

Mirakel kan det ibland kännas som att man skulle behöva när man sak försöka få människor att ändra åsikt. Många studier har konstaterat att när någon övertygats om att ett påstående är sant är det oerhört svårt att få dessa personer att ändra sig. På grund av bekräftelsebias tar dessa personer bara till sig information som stödjer deras hypotes och bortser från övrig information. Backfire-effekten gör dessutom att alla försök till att få en person att ändra uppfattning bara får personen att bli mer övertygad om sin ursprungliga ståndpunkt. 

Så hur i helsike ska man se till att få handläggare på förskräckningskassan att göra om och göra rätt i det som blivit:

Men, men...

...jag ropar som sagt var inte hej innan något är klart. Det är som att lägga upp en smashboll för fler tårar...

The typical me...

...tänk då om det vore två av mig...

...eller fyra...

...för dem som aldrig kan få nog av mig...

Kanske finns en diagnos för det där för fortsatt fördubbling som någon form av mitos. Skämt åsido - man ska inte skämtsamt sätta diagnoser på folk. Låt proffsen göra det. Många ifrågasätter dessa professioner och personernas diagnoser och säger att det är en orimlig ökning av diagnoser. Men hur förhåller det sig egentligen med det:

 


(Emma Frans: Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams)

ADHD hos mig har det aldrig varit några tvivel om. Och i en screening finns det lite som skulle kunna tyda på även autism. Så en remiss är skickad till neuropsyk för vidare utredning. Och om det nu skulle visa sig vara autism - så garanterar jag att det inte är mässlingsvaccin som är orsaken. Sannolikheten för det är lika stor som att det skulle vara storken som lämnade av mig hos mina föräldrar...



(Emma Frans: Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams)

Bara så galet. Lika galet som att man helt plötsligt skulle hamna i underlandet hos Mad Hatter...




critical acclaim...

Kritiska påståenden:
1. Förskräckningskassan är försäkrings kassa. Handläggare vars uppdrag är att sänka sjuktalen letar med lupp efter en något som gör att de kan göra just det. Spelar ingen roll vad läkaren skriver - nog f-n hittar de en mening som ger dem det "bevis" de behöver för att förklara en fullt arbetsför. Mycket märkligt system de använder gällande vittnesuppgifter och berättelser kring sjukdomen - totalt omvänt mot övriga rättsväsende. De bor i en egen värld - en egen bubbla, och i processen med den sjuka personen är bubblan en helt ogenomtränglig yta. Stenhård. Obeveklig. Undanglidande. Onåbar. De håller varandra om ryggen och pekar på någon. Till slut får man höra att den de pekat på inte uttalar sig i enskilda ärenden. Deras försäkringsmedicinska rådgivare hänvisas det ofta till. De som bara genom att läsa lite papper (de har inte sett ditt eller datt) kan förklara en sjuk människa helt frisk - till skillnad mot läkaren som har träffat patienten flera gånger. Nobelpriset i medicin... De visar ofta okunskap genom sina påståenden och frågor. Men ingen av oss sjuka, ombuden eller juristerna (som man som sjuk behöver i detta läge) får föra en dialog med dem. Fakta får inte skickas till dem. De är helt onåbara - och har samtidigt all makt. Det står i reglerna att en FMR inte får bedöma eller på annat vis "styra" handläggaren och det är handläggaren som ska ta beslutet. Men om man läser många motiveringar så spelar en FMR ofta en extremt avgörande roll. Troligtvis för att försäkringskassan ska kunna peka på en "medicinskt kunnig" för att täcka över det hålet i överklaganden senare, men också använda FMR för att de är just onåbara. Den sjuke få inte ens veta i förväg om den blir bedömda av en FMR. Utan kontaktmöjlighet. Helt innesluten i sin egna värld. Fjärran från verkligheten. Det är f-n mig dags att FK landar på fötterna och går ur sin bubbla. Det är dags att se verkligheten, se oss, se konsekvenser. För annars kommer deras bubbla att bli en samhällsfarlig bomb.

Jag kände att jag efter förra inlägget - world darker than their wings - måste skriva något jag också, så:
2. Det är fult att ljuga. Men det är sällan, nästan aldrig så att en människas lögn orsakar en skada som till hela sin natur är obotlig. Boken av Soki Choi vilseleder genom att få oss att tro att den är vetenskaplig. Det skadar ingen som är frisk, men det kan få en sjuk att inte söka vetenskapligt beprövad hjälp och därmed minska sina möjligheter att bli frisk. Den vilseleder för den som greppar halmstrån efter ett mirakel. Att man vill tro på det. Men om man inte ex. tar sina antidepressiva så riskerar man snarare att bli sjukare än vad man var från början. Den vilseleder dem som är ute efter tro. Men det spelar ingen roll - konsekvenserna är likväl förödande för den som sätter sitt hopp till någon som säger sig veta bättre. 

Psykisk ohälsa är en tacksam grupp att ge sig på. Det finns inga quick-fix. Den som är sjuk är ofta svag. Man kan säga att människan ska själv få bestämma över vilken bot hon önskar. Så är det! Men människan måste också skyddas från att bli lurad, och genom det i värsta fall försöka ta mumbo jumbo-vägar till lindring. 

Att som Soki Choi gör att framhäva sin doktorstitel (inom ekonomiområdet) ihop med text som rör människan och sjukdomar så vilseleds läsaren att tro att hon är doktor doktor. AB skrev om Kimchi och Kombucha i syfte att ge recept:



Efter att en person (tack Sara) ordväxlat med AB's redaktion så ändrades texten...



...o
ch det blir inte längre någon tyngd över texten som vetenskaplig. Utan ett recept bland andra. Bara för att man är expert inom ett område så överförs inte expertisen automatiskt på ett annat område. Det har uttryckts så klokt som 'expertise generalisation syndrome'. Och det är folk som tjänar berömmelse på andra områden, vare sig det rör sig om kvantfysik, teatervetenskap, historia eller vad som helst som känner att deras åsikt i ett område är värt mer än vem annars som helst. Det är de inte!

Användandet av titlar, särskilt då doktor, väger i mångas ögon ganska tungt. Gemene man har rätt dålig koll på hur akademiska titlar förhåller sig kontra det område personen forskat i. Ovanpå det är det ju som jag beskrev ovan väldigt kontextstyrt; att tituleras Dr. i en diskussion om järnets hållfasthet kanske inte ger några sammanblandningar i kompetens... men när man kommer till frågor om hälsa, kost och vård, ja då är det en annan sak. En inte alltför avlägsen tanke är att ordet "doktor" framför en persons namn ger oerhört mer tyngd, implicit, än "någon tjomme som tycker saker".

Soki Choi är namnet på nästa populärvetenskapliga guru som av allmogen ska hissas och hyllas för sina förenklade världsförklaringar. Innan vi ens hunnit hämta oss från Thomas Erikssons aldrig sinande ström av "omgiven av xx-böcker" som ska hjälpa oss att få bättre lön, hitta en ny partner eller köpa en gammal bil dyrt. Vi lever i en tid där vi till mångt och mycket styrs och vistas på internet i olika form. I sociala medier följer vi en massa influencers, vi gör allt vi kan för att likna vår idoler. Och våra idoler gör allt för att tjäna pengar. De skriver, mer eller mindre, harmlösa böcker och säljer hudvårdsprodukter och biljetter till föreställningar. Vi gör allt de vill, vi lyder minsta vink för att vara tillags. "Om det bara syns hur mycket vi offrat, hur mycket vi ställt upp" tänker vi. Det taggas kändisar på diverse sociala medier i hopp om en like, eller ännu bättre: en delning. Och mycket av det här är helt ofarligt, men det håller till en viss gräns. 

Om man börjar ta det som skrivs för vedertagen vetenskaplig fakta och inte baserat på eget tyckande så kan det bli allmänfarligt. Visst kan man läsa sådana böcker, underhållas och kanske också få lite behållning av dem. Men läs för guds skull inte dessa böcker istället för fakta. Som vi kan höra i Christian Dahlströms podcast Sinnesjukt Dokument: Soki Choi och Bonnier fakta härvan (ni hittar del 1 och del 2 här), så kan inte Soki Chois främsta syfte varit att folkbilda med sin senaste bok Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna. Tvärtom, hon verkar ha någon sorts fobi för fakta. 

Soki Choi är civilekonomen som disputerade vid Karolinska institutet på en doktorsavhandling om komplexa system inom sjukvården. Det ger henne rätt att kalla sig doktor. Hon kan med fördel, använda sig av sin doktorstitel när hon skriver en bok där medicinsk utbildning ger extra tyngd. Man behöver inte vara så noga med att påpeka vad doktorstiteln gäller. Men behöver inte heller säga något om att man inte har en enda högskolepoäng inom sjukvård. Det finns ingen sådan lag, men det kan vara hyggligt att berätta ungefär vad man är bra på när man skriver den här typen av facklitteratur. Eventuella läsare bör vara medvetna om detta, Soki Choi är alltså medicine doktor trots att inte ha någon som helst medicinsk utbildning.

Christian Dahlströms granskning av Soki Chois bok är 160 minuter ren sågning av det Soki Choi kallar fakta. Vidare får vi höra en förläggare som på ett taffligt sätt försöker rädda situationen. Det är brutalt och kompromisslöst på ett sätt som krävs vid granskning av den här typen av pseudovetenskaplig litteratur. I detta fall extra angeläget då bokens faktagranskare inte är överens om vad de har granskat eller om de överhuvudtaget har granskat något. Christian presenterar i sin granskning fem riktiga forskare och experter som ägnar sig åt vetenskap i de olika områdena som boken representerar. Vissa blir förskräckta, andra brister ut i skratt när Christian ber om kommentar till Soki Chois fakta. 

Det farliga med den här typen av böcker är när de faktiskt går till attack mot den traditionella vården. I presentationen av Sokis bok står i första raderna på Bonnier Faktas hemsida: "Har vi lagt en massa tid, energi och pengar på mediciner, självhjälpsböcker, psykologer och andra terapier i onödan - när en enkel fekaltransplantation (bajsöverföring) egentligen var lösningen? Forskning visar nämligen att tarmbakterierna inte bara spelar en avgörande roll när det gäller vårt immunsystem. De verkar ävens spela en viktig roll i alzeheimer, Parkinson, autism, adhd, stress, ångest, depression med mera."

När man påstår att tarmbakterier kan göra underverk, eller ens ha en påverkan på så allvarliga symptom och sjukdomar som det pratas om ska läsarna veta ifall det är rent humbug eller om det finns någon sanning i det. Det är just där Christian Dahlström kommer in i bilden, han avslöjar rena faktafel, missförstånd och - vilket som det känns som - ett försök att förleda folk för egen ekonomisk vinnings skull.

Soki Choi beskriver på sin hemsida ambitionen med boken och på vilket sätt hon kan bidra till och förbättra sjukvården: "Genom att använda min forskningskompetens till att översätta viktiga spjutspetskunskap till lättfattlig populärvetenskap." Att kalla den här typen av litteratur för populärvetenskap är fel, det är pseudovetenskap. Populärvetenskap är något vi håller till personer som David Attenborough, Stephen Hawking och Hans Rosling.

Blir tröttmössa...


Vissa människor vet aldrig när de ska sluta, så:
3.
Jag är envis in absurdum. Envisheten är både mitt bästa och sämsta karaktärsdrag. Inte förrän pannan är blodig inser jag att det är omöjligt att rasera en betongvägg genom att dunka pannan i den... Visst är det bra att inte vilja ge tappt - men är det alltid dåligt att vara en "quitter"? Att "ge upp" är något som ofta och av många människor klassas som dåligt. Det är vanligt att folk kritiseras för att vara veklingar, svikare eller "quitters". Men att kunna ge upp är en nödvändig färdighet. De flesta hade inte överlevt sin femårsdag utan att kunna grunderna i det. Några exempel på hur folk dött av att inte ha vett att ge upp när de borde: "Jag SKA hinna köra om innan det blir en heldragen linje." "Jag SKA klara mig till toppen av Mount Everest." Jag SKA få det här jobbet gjort före imorgon." Kosta vad det kosta vill... 

Förutom att man kan dö av att inte ge upp, kan man förstöra sitt eget och andras liv i varierande grad. "Jag har spelat bort en halv miljon, men förr eller senare kommer jag att vinna." "En liten sketen sjukdom ska inte få hindra mig att jobba och träna som vanligt." Och så vidare... 

Men det är inte i så rätt uppenbara situationer som de flesta får problem för att de ger upp för lite eller på fel sätt. Man stannar på jobb och i relationer som man faktiskt borde klassa som körda. Man litar på att folk "den här gången" menar vad de säger. Man är optimist. Det finna flera olika färdigheter som helst bör ingå i en väl utvecklad förmåga att ge upp. Samtliga går att träna och bli bättre på om man sätter av tid till det: När ska man ge upp, när ska man fortsätta kämpa? För att kunna ge sig själv bra svar på den frågan behöver man utvärdera situationen. I vilka saker är det värt att lägga mycket krut på detta. Vad påverkar och hur? Vilka är alternativen? Vad kostar och smakar det? osv. 

Oviljan att ge upp uppmuntras och utnyttjas ofta av andra på olika sätt. T.ex. arbetsgivare och bekanta. Ibland med stora negativa konsekvenser. Det är därför viktigt att inför sig själv se på att ge upp som något i grunden positivt. Och att kunna försvara det mot andra. Det finns många olika varianter av att ge upp, olika lämpliga i olika situationer. De tre vanligaste skulle jag vilja säga är: 1) Ge upp definitivt. Säga stopp, avsluta och lägga saken bakom sig. Och sen hålla fast vid det. T.ex. att säga upp sig, ta ut skilsmässa och/eller flytta till en annan stad. 2) Revidera. Ändra målsättning till något närbesläktat och fortfarande värdefullt, som till skillnad från det ursprungliga målet är uppnåbart och värt vad det kostar att uppnå det. 3) Lägga på hyllan. Ge upp för stunden, men tänka att man kanske, eller säkert, tänker återuppta arbetet för att uppnå målet vid senare tillfälle, när omständigheterna är annorlunda. 

Sammanlagt kan man säga att ens färdigheter i Den Ädla Konsten Att Ge Upp kan ha oerhört stor betydelse för ens liv, hälsa och välbefinnande. "You got to know when to hold them, know when to fold them, know when to walk away, know when to run." (Kenny Rogerts: The Gamblers)

Positivt tänkande och sk pepp har sina platser i livet i största allmänhet. Sällan är det uppmuntrande att vara fröken negativ. Men måste det alltid vara negativt att vara negativ - det kan ju faktiskt också vara genom att helt enkelt inte gilla läget. Med negativt tänkande menar jag inte att man har en cynisk, pessimistisk eller allmänt nattsvart hållning till rådande läge - utan en motsats till att tänka positivt, att gilla läget och alltid göra det bästa av situationen. Fast kanske inte det sista egentligen. Där kanske det ibland handlar om att omvärdera vad som verkligen är det bästa att göra av situationen. 

Det positiva tänkandet är bra att använda för att motivera varför man fortsätter med det man gör de stunder då situationen känns tuff och resultatet blir ofta att man gillar läget, accepterar situationen och går vidare i hopp om att det ska bli bättre. Det negativa tänkandet syftar istället på att i förväg sätta gränser och svara på frågor som "Vad skulle få mig att inte gilla läget?" och "När är det dags att sluta dunka huvudet i betongväggen och avsluta?"

Att inte göra så att belastningen på en själv blir för tung (helt enkelt). Att gå en vecka med ryggsäck med en sten i är ganska lätt, nästa vecka blir det en sten till - fortfarande lätt att gå. Tredje veckan och tre stenar - nu börjar det stundvis ta emot. Fortsätter du till vecka 15 och 15 stenar kommer du med all säkerhet att gå under av bördan själv. Så när i detta måste man då säga stopp och inte längre gilla läget?

Om vi ser till det här med ekonomi - att göra en budget. För många av oss så tenderar den summan vi har att spendera på det som vi är ålagda att göra oftare vara snålt tilltagen än generös. När slutar den vara för snålt tilltagen? När slutar du att gilla läget och försöka spä ut pengarna så gott du bara kan? Samma approach kan tillämpas med begreppet tid. När slutar vi gilla läget och "spä ut" alla våra göranden på den tid vi har att förfoga. Till slut blir det som att blanda ut saften med mer vatten för att få mer saft. Man kan hålla på i all evighet, men egentligen blir det inte mer saft för det. Och det märks när man dricker... 

Som så ofta finns det många paralleller mellan det individuella och det kollektiva. Grupper, samhällen och civilisationen kan också ha skadliga svårigheter med att ge upp. Som jag ser det är detta bidragande faktorer bakom många av dagens sk krislägen (ex. klimatet). Det kanske är jobbigt att tänka på en gräns där man inte längre gillar läget utan ger upp, men om du har e gräns är du förberedd utifrån ett beslut du tagit när du varit relativt lugn och rationell. Gränserna går förstås att förhandla om ifall du upptäcker att de var fel - man äg din egna begränsning! Ett par mycket vanliga, mer eller mindre omedelbara positiva effekter av att ge upp när man borde: Lättnad (de flesta som sagt upp sig från ett dåligt jobb känner nog igen sig), utrymme i hjärnan att tänka, att planera framåt. 

Att sätta sin gräns och stå fast vid den tystar den egna kritiska samvetsrösten att man inte hinner etc. Sound of Silence…





















world darker than their wings...

Dark, empty and bitter day
out in the cold I lost my way
Trembling to stay strong
don't know where to belong

Hollowness and hope so lost
searching, no matter the cost
Will find that spark, win this fight
because deep inside - pure shining light

I en mörk mörk värld befinner sig de flesta i när man kommer in på psykiatrins slutenvård. Förutom skötare så finns det andra patienter att prata med om man är bara aningens socia. När man ligger inne på slutenvården blir det lite naturligt att man lär känna andra människor som är i likande situation som en själv. Här en jag lärde känna under januari i år som beskriver sin situation:


Också från ansiktsboken:



Så . Jävla . Bra !!!


Upprinnelsen till tweeten är naturligtvis  *trumvirvel*  förskräckningskassan. Jag har nu varit ute i dryga en månad efter att ha tillbringat två månader på slutenvården mycket beroende på just FK. I måndags ringde de för att förvarna om att jag skulle få ett brev med "troligtvis avslag på sjukpenning". Tanken att ringa före var i och för sig god, men just det här att anses som arbetsför...

En vän till mig har faktiskt erbjudit mig ett sådant jobb som de säger att jag klarar av. Jag ska sitta i min väns garderob och ha garderobsdörren öppen så mycket som ljus- och ljudkänsligheten klarar av. Hon kunde inte lova mig någon mat, däremot kaffe.

Jag förstår inte att inte FK sätter som standard att sådana här meddelanden måste gå via psykiatrin, så att det finns någon direkt där när världen rasar. Man kan alltså lugn säga att jag flippade ur. Regeringens krishantering vid transportgate var top notch jämfört med min... Sen så reagerade FK i alla fall som man ska på mitt urflippande. Min psykiatrimottagning kontaktades och så även SOS när enhetschefen på FK pratat med mig. I ambulans (inte blåljusfara) togs jag till akuten som fick sätta några stygn i min arm. Min intention med skadan och skadans omfattning gjorde att akutläkaren (jättebra person) inte ville ta det på sitt ansvar att skicka hem mig. Så de skulle fixa en remiss till akutpsyk.

Medan jag satt där i akutrummet (det blev en rätt bra stund med de olika väntetiderna) så blev jag till och från lämnad själv i det rummet. Ett rum fullt med saker som t.ex. vassa saxar och flaskor med Xylocain (bedövningsmedel). Jag som satt där för... Jag kunde inte låta bli att fundera på om jag skulle filma lite runt i rummet "titta här vad de satte dåren alldeles själv i". Nu gjorde jag inte det. Och inte heller trilskades jag med akutläkaren om att jag gott och väl kunde åka direkt hem (vilket jag hade kunnat). Jag ville bara hem - men väl medveten om att jag vägrade i något skede (eller bara gick ut genom dörrarna) - skulle göra att det skulle dröja ännu längre innan jag fick sätta mig i min soffa insvept i mitt bollhav. Det här med att hamna på LPT lockade inte heller direkt...

Sjukresa i taxi till akutpsyk. En taxichaufför som trodde han var Nikki Lauda på Monzabanan. Jeeez, så det här skulle bli mitt öde nu tänkte jag... Kom fram - inte mer trasig än innan resan - och fick träffa en psykiatriker som bedömde att jag kunde sättas på fri fot. 

Stor eloge till min psykiatri och särskilt till min terapeut som verkligen tog larmet från FK på ordentligt allvar. Hade min terapeut i telefonen flera gånger under dagen, hans lugn lotsade min kaoshjärna rätt. Han fixade också till en tid till mig hos honom på tisdagen. En hel blomsteraffär till min terapeut nu tack. 

På tisdagskvällen (alltså dagen efter kalabaliken) så dimper mailet ner med ett meddelande från FK. Det var det där med "troligtvis avslag på sjukpenning". Jag hade inte förväntat mig att det skulle ändras, men man kan ju tycka att de kunde ha väntat åtminstone ett dygn till innan de skickade brevet...

Ska jag aldrig få chansen att bli frisk? Ska dessa hela tiden lyckas med att kasta ner mig till bottnen igen? Jag vill ju leva - men inte det liv som jag lever nu. Jag vill leva. I det jag kan. Inte gräma mig för det jag inte förmår. Inte gå runt i en bubbla av sorg och mörker. Inte förtränga nuet i en dimma av längtan. Inte leva på ett hopp som jag inte vet om det bär. Vara nu. Vara här.

Man kan lugnt säga att FK vet hur man rubbar cirklar...



...och det inte på ett bra sätt. Om och om igen så rubbas de. Bara jag tänker på FK blir jag matt, hjärtat börjar hamra och hjärnan snurra. Ett brev från FK, ett mail från FK, 010-nummer på telefondisplayen gör att jag är i panik innan jag ens vet vad som står. Blodet rusar i mina ådror och pulsen slår så hårt att det brusar i mina öron. Jag glömmer nästan att andas. Helt skakig av att ta reda på vad det är de vill. Bara tanken på att behöva strida gör mig paralyserad. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här vad gäller FK. När ska det gå fram till folk att FK gör människor ännu sjukare i deras (med regeringens goda stöd) hetsjakt på oss sjuka?

Mina ord ovan är inte menat som ett inlägg där jag försöker tycka synd om mig själv eller att ni som läser ska tycka synd om mig. Jag berättar om min värld och mina upplevelser för att som jag har sagt tidigare hjälpa till i brytandet av stigmat kring psykisk ohälsa och att ge världen en bild av att psykisk ohälsa faktiskt är en dödlig sjukdom. Inte som att man bara kan "rycka upp sig" eller botas av via kost och motion.

Viktigt att veta: MAN ÄR ALDRIG ENSAM OM PSYKISK OHÄLSA! Även om jag önskar att ingen skulle må dåligt, så ser världen tyvärr inte ut så. Och jag vet att det kan kännas otroligt ensamt när man mår dåligt på grund av psykisk ohälsa. Man varken orkar eller vågar träffa någon. Man drar sig undan och desto ensammare känner man sig. Man kan känna sig arg, förbannad, sviken eller en massa andra känslor. Det är lätt att tankarna flyger iväg och att de blir riktigt mörka och självdestruktiva. Tankar som i början gick att trycka undan blir starkare och starkare tills de till slut tar upp nästan hela ens tankevärld. 

För många så blir det som så att man börjar nudda vid tanken om att det kanske ändå är lika bra att få ett slut på hela alltet. Vissa nuddar vid tanken någon gång, hos andra blir det en återkommande tanke. Planer som görs upp om när, var och hur. Får man inte hjälp här så slutar det ofta inte bra alls. För sen blir det näst intill omöjligt att trycka bort tankarna. Känner man sig då också svag och kanske rentav värdelös så slår de självdestruktiva tankarna till med full kraft. Steget från tankar till handling är inte långt, vissa försöker till och med vad man anser vara den sista och enda vägen ut ur helvetet man lever i. 

Psykisk ohälsa måste bli högre prioriterat i det här landet. Vi anses vara ett av världens mest välmående länder på många sätt, men ändå någon som själv väljer att avsluta sitt liv var sjätte timme i Sverige. Tillsammans måste vi hjälpas åt att göra något åt detta. Sprida faktat att man aldrig är ensam, att hjälp finns, att kunna föra öppna samtal om psykisk ohälsa utan en massa hysch hysch och att sprida kunskap om ämnet.

Kunskap som: Man kan inte välja om man ska må dåligt eller inte. Med psykisk ohälsa finns inget "ryck upp dig". Hade det varit så enkelt hade få mått dåligt. Jag hade definitivt inte haft depression, ångest, tvångstankar, självskadebeteende (ADHD, Autism). Vänner och partner kan man välja, men psykisk ohälsa kan man inte undvika och styra över på samma sätt. Visst kan man försöka tänka positivt, men vem har sagt att man mår bättre av det? För stunden kan det ge en tillfälligt lindring - vilket är nog så viktigt, men det botar inte sjukdomen. Den är kvar, för när den lilla stunden av lättnad lämnar en mår man lika dåligt igen. Man kan le och skratta på utsidan och gråta och vara helt förkrossad inombords. Psykisk ohälsa kan inte tänkas bort. Tyvärr. Den finns där om man så dunkar huvudet hårt i väggen. Bara för att man är glad vissa tillfällen , så betyder det inte att ohälsan har försvunnit ut i tomma intet. Det är situationen eller personenen man är med som muntrar upp en, men ohälsan är kvar.

Stigmatiseringen börjar avta vad gäller utbrändhet och depression, men så långt kvar till öppenhet vad gäller exempelvis schizofreni och psykoser. Många drar sig också för att berätta att de varit inlagda på psykiatriska slutenvården. Men det är ett sjukhus som alla andra sjukhus, inget dårhus!

En sak som skulle ge en verkligare bild av psykisk ohälsa vore om media och medier pratade med personer som legat inne på slutenvården istället för kändisar som anser att deras ohälsa är en "superkraft" som Emma Frans skriver om i sin bok "Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams".


Känner man någon som man vet mår dåligt så är det väldigt viktigt att visa att man bryr sig om personen i fråga. Att verkligen visa det och att det inte bara är ord. Många är rädda för att ta kontakt i tron om att de ska förvärra läget. Men att visa äkta omtanke är aldrig fel! Man behöver känna att man har personer runt omkring en som bryr sig om en. Våga ställa de där frågorna som är jobbiga för både dig och den sjuke. Mycket möjligt att det kommer en motreaktion, här gäller det då att stå stadigt kvar. Visa att man finns där, alltid, oavsett. 


Man måste givetvis själv avgöra hur mycket man orkar med. Och lova aldrig något mer än det man kan leva upp till. Håll det du lovat! 

Kunskap om ämnet är så viktigt så att världen lever i villfarelser om psykisk ohälsa och kanske därför undviker att söka hjälp och ta emot hjälpen innan det är för sent. För ett par blogginlägg sedan så skrev jag om mjölksyrabakterier-kan-bota-depression-"forskaren". Nu är Christian Dahlströms granskning klar. Finns att lyssna på Sinnessjukt från och med måndag den 25 februari. Missa inte "Hedvig" i programmet.

Chefredaktör för "läkemedelsvärlden", Ingrid Helander bloggade om den här granskningen. Jag kommer här att återge stora delar av blogginlägget:
----------------------------------------------------------
...inom vetenskapen är intresset för det så kallade mikrobiomet stort och mycket forskning ägnas åt att förstå tarmflorans betydelse för en rad olika kroppsliga funktioner. Men forskningsfältet är ännu i sin linda och majoriteten av studierna är gjorda i cellkulturer eller på möss. Några entydiga svar på om och hur hur eventuella förändringar av normalfloran i tarmen påverkar oss människor är fortfarande långt borta. 

Men det hindrar inte författare och förläggare från att slå mynt av "bakterie-hajpen". En av storsäljarna inom området, boken "Kimchi och Kombucha - den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna", av Soki Choi (Bonnier Fakta), kom ut i augusti förra året. 

                                        (-------------)

Värst av allt är kanske bokens vidlyftiga kopplingar mellan tarmfloran och utvecklandet av psykisk ohälsa och sjukdomar som Alzheimer och Parkinson. Budskapet är att genom att äta "rätt" (enligt författaren mycket fermenterad kost) kan du både förebygga och bota dessa tillstånd. 

Men att påstå att en livsfarlig sjukdom som depression (ungefär 1500 människor i Sverige tar sitt liv varje år) kan botas eller lindras med jäst te (kombucha) eller syrade grönsaker (kimchi) är oerhört magstarkt - särskilt för en som saknar medicinsk utbildning.

Som författare till en "faktabok" är publiceringen ändå helt okej, för till skillnad från publiceringar i vetenskapliga tidningar krävs ingen oberoende granskning av innehållet. Den vetenskapliga garantin står författaren och förlaget, i det här fallet Bonnier Fakta, för. Och oftast stannar det vid det. Men inte denna gång.

                                 (---------------------)

Christian Dahlström har under ett halvår granskat vetenskapligheten i "Kimchi och Kombucha". (----) Under två och en halv timme intervjuar Christian Dahlström en rad tunga forskare och experter inom nutritionslära, mikrobiologi och psykiatri, liksom företrädare för en patientorganisation och för Läkarförbundet om de slutsatser som Soki Choi drar i boken. Och experterna är inte imponerade:

"En potentiellt farlig bok. Finns inga bevis för detta alls och det riskerar att leda människor fel eller få folk att sluta med andra verksamma behandlingar", säger Christian Rück, professor i psykiatri vid Karolinska institutet, apropå innehållet om att "rätt" mat kan bota psykisk ohälsa.

"Illa att hon ger råd om psykiatriska sjukdomar, det kan få fruktansvärda konsekvenser", säger Göran Engberg, professor i farmakologi vid Karolinska institutet, med hjärnan som forskningsområde.

"Fullständigt vansinnigt att man ska ägna sitt liv åt att vårda sin tarmflora", säger Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora, vid Sahlgrenska akademin. "Soki uttalar sig utanför sitt kompetensområde... Soki Choi blandar etablerade sanningar med obekräftbara uppgifter".

I boken beskrivs också Soki Choi, med epitetet "doktor" och att hon är knuten till Karolinska institutet, KI. Det stämmer till viss del, hon har doktorerar vid KI. Men Soki Choi är ekonom, utbildad vid Handelshögskolan, och doktorstiteln är kopplad till forskning om sjukhusfusioner.
---------------------------------------------
(Läkemedelsvärlden)

Missa nu inte att lyssna på Sinnessjukt (fr.o.m. mån 25 feb). En granskning som sågar den sk forskaren längs med fotknölarna. Bockar och bugar för Christian. I det här ämnet är han kung!





try, try, try...

I'm trying…
... to get better
... to be happy even though I want to lay down and die
... to stay focused even when my mind i all over the Place
... not to get upset about every little thing that bothers my brain
... not to overreact, so difficult when I'm overwhelmed with feelings
... not to overthink, trying just to be
That's all I can do - to try...

Mer kan ingen begära av oss. Jag berättar min historia (som i de två föregående inläggen blackbird och broken wings) för att lyfta ämnet psykisk ohälsa. Jag gör det inte för att någon ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Skillnad när jag fick ryggskott häromveckan - då var det synd om mig... Jag gör det alltså dels för att lyfta ämnet och visa på resursbristen inom svensk psykiatri och dels för att jag hoppas kunna hjälp någon annan att våga berätta och söka hjälp. Man är så öppen som man själv vill vara, men för mig är det viktigt att behålla min integritet. Var och en bestämmer själv om man vill berätta eller inte, men jag önskar att ingen ska vara rädd för berätta och därmed inte heller våga söka hjälp.

Det finns flera olika skäl till att inte vilja berätta om sin psykiska ohälsa. Vissa är rädda för att förlora sin position och status på jobbet. Jag har mött flera sådana när jag har legat inne på slutenvården. Jag brukar då alltid säga "Vad hade jobbet sagt om du brutit benet?". Ja, ni kan säkert gissa att det är helt okej. Men den psykiska ohälsan däremot - självmord/självmordsförsök är väl inte så farligt... Tänk på det om ni är rädda för reaktioner från ev. överordnade. Andra kan vara rädda att förlora sin "status" hos vänner och bekanta - att ens åsikter inte kommer att betyda något längre för att man är ju lite ding i huvudet. Eller att man t.om. ska omyndigförklaras eller behöva en sk god man. De sistnämnda ska det mycket till att det ska hända - det skulle ske om det visar sig att du inte klarar av de delarna i ditt liv. Vad gäller vänner och bekanta har jag enbart mött fina reaktioner. Givetvis ledsna att jag inte mår så bra, men glad över att jag vågar berätta. Ingen som har inte har tagit mig på allvar i seriösa diskussioner. Låt inte din psykiska ohälsa bli du, det är bara en diagnos. Bokstäver på ett papper förändrar inte dig som person.

Det är framförallt skamkänslor psykisk ohälsa är förknippat med. Skam är en allmänmänsklig känsla som paradoxalt nog bottnar i vår förmåga att känna samhörighet och empati. Det är inte många i befolkningen som inte kan känna skam, psykopater t.ex. tillhör dem. Trots det har skammen en oerhört negativ inverkan på vår tillvaro. Den håller oss i ett järngrepp och hindrar oss därmed från att leva ett sant, ärligt och autentiskt liv. Det är genom att benämna skammen som vi kan ta kål på den. Vi måste därför våga prata - inte bara om den psykiska ohälsan i sig, utan också om rädslan att framstå som svag, blödig, osjälvständig och ensam om man vågar berätta om den. Människor måste också våga lyssna - lyssna på riktigt. För känner man inte att man blir lyssnad på, så blir det än svårare att våga ta steget och berätta och söka hjälp. Skammens makt över våra liv står och faller med tystnaden. Om du säger tystnadens namn så finns den inte mer, och ungefär så är det också med skammen. 

Inte ett så långt inlägg idag. Och inte heller kommer jag att ge något utrymme för tramsmaja. Jo, jag gillar fortfarande att skratta och tramsa och var sak har sin plats. Jag kommer alltid att skämta och ha mig om mig själv och min psykiska ohälsa. Det är mitt sätt att hålla en distans - att inte försvinna ner i ett djupt mörker. Jag vet att vissa saker är allvarliga - men de blir inte bättre för att jag låter det mörka bestämma allt i mitt liv. Har man inte skrattet kvar - har man ingen hälsa kvar. Och har man ingen hälsa kvar - ja, då kan man hälsa hem... Däremot får inte heller tramset ta över. Vilket det har en tendens att göra när jag mår riktigt dåligt. Då stänger jag av mitt inre och bara lever utanför mitt eget huvud. Det funkar ett tag - men så fort man går tillbaka så träffar verkligheten än hårdare. Jag brukar jämföra tramsandet med att jag springer med ett gummiband runt midjan ifrån den onda punkten där gummibandet är fäst. Ju längre ifrån den onda punkten desto mer stramar gummibandet. Och när man stannar så slungar gummibandet tillbaka en mot den onda punkten med full kraft. Ju längre från den onda punkten, desto större kraft. Desto mer träffar de känslor man försökt att hålla borta mitt huvud. 


När det är som värst: Ångest och depression - känner mig livrädd, samtidigt är jag så trött att jag känner mig alldeles utmattad. Denna rädsla för att vara otillräcklig och en besvikelse, men jag har ingen som helst kraft att vara produktiv. Vill umgås ned andra, samtidigt känner jag mig folkskygg och väljer därför vid dessa tillfällen att isolera mig. Vill vara ifred, men samtidigt inte känna mig ensam. Bryr mig om så mycket in i minsta detalj, för att i nästa stund inte bry mig om någonting. Ibland bara känna mig så översvämmad av känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och samtidigt denna tomhetskänsla och samtidigt uppleva mig själv som helt paralyserad i själen. 

Ingen tro på förbättring - ingen tro på mig själv. Hopplösheten. Vetskapen finns att det är en sjukdom, samtidigt finns tankar att det är självförvållat samt vekhet som gör att jag känner mig så värdelös. Ofta jag känner mig ensam och annorlunda, missförstådd. Denna oro att andra inte tror att jag är sjuk, eftersom när tvivlet sätter in så tror jag inte på att det är en sjukdom själv. De stunder jag har när jag mår bra får jag ibland skuldkänslor, för jag tycker inte att jag förtjänar att må bra. När jag är i det djupaste mörkret känns det som att jag är instängd i min egen kropp - en kropp som har gått på i ett automatiskt läge, som att det vore en dröm. Hjärnan min känns som att den håller på att stänga av. Kan inte koncentrera mig på någonting, särskilt inte om det är för stimmigt runt omkring. Då kommer ångesten, ibland smygande och ibland med full kraft direkt. Det känns som att kroppen och huvudet ska sprängas i tusen bitar. Det gör så jävla ont! Känns som att jag långsamt dör, att jag drunknar i min egen kropp. Ofta känns som att ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår. Det dåliga samvetet gnager - att de runt omkring mig som jag har kär drabbas av att jag är sjuk. Att det vore bättre för alla om jag inte längre fanns.

 

On broken wings
scated girl no longer sings
Struggle just in vain
nothing left but pain
A piece of mind so hard to find
darkness made me blind
Clear heart, and light that brings
will fly again - despite broken wings






















Äldre inlägg

Nyare inlägg