Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

critical acclaim...

Kritiska påståenden:
1. Förskräckningskassan är försäkrings kassa. Handläggare vars uppdrag är att sänka sjuktalen letar med lupp efter en något som gör att de kan göra just det. Spelar ingen roll vad läkaren skriver - nog f-n hittar de en mening som ger dem det "bevis" de behöver för att förklara en fullt arbetsför. Mycket märkligt system de använder gällande vittnesuppgifter och berättelser kring sjukdomen - totalt omvänt mot övriga rättsväsende. De bor i en egen värld - en egen bubbla, och i processen med den sjuka personen är bubblan en helt ogenomtränglig yta. Stenhård. Obeveklig. Undanglidande. Onåbar. De håller varandra om ryggen och pekar på någon. Till slut får man höra att den de pekat på inte uttalar sig i enskilda ärenden. Deras försäkringsmedicinska rådgivare hänvisas det ofta till. De som bara genom att läsa lite papper (de har inte sett ditt eller datt) kan förklara en sjuk människa helt frisk - till skillnad mot läkaren som har träffat patienten flera gånger. Nobelpriset i medicin... De visar ofta okunskap genom sina påståenden och frågor. Men ingen av oss sjuka, ombuden eller juristerna (som man som sjuk behöver i detta läge) får föra en dialog med dem. Fakta får inte skickas till dem. De är helt onåbara - och har samtidigt all makt. Det står i reglerna att en FMR inte får bedöma eller på annat vis "styra" handläggaren och det är handläggaren som ska ta beslutet. Men om man läser många motiveringar så spelar en FMR ofta en extremt avgörande roll. Troligtvis för att försäkringskassan ska kunna peka på en "medicinskt kunnig" för att täcka över det hålet i överklaganden senare, men också använda FMR för att de är just onåbara. Den sjuke få inte ens veta i förväg om den blir bedömda av en FMR. Utan kontaktmöjlighet. Helt innesluten i sin egna värld. Fjärran från verkligheten. Det är f-n mig dags att FK landar på fötterna och går ur sin bubbla. Det är dags att se verkligheten, se oss, se konsekvenser. För annars kommer deras bubbla att bli en samhällsfarlig bomb.

Jag kände att jag efter förra inlägget - world darker than their wings - måste skriva något jag också, så:
2. Det är fult att ljuga. Men det är sällan, nästan aldrig så att en människas lögn orsakar en skada som till hela sin natur är obotlig. Boken av Soki Choi vilseleder genom att få oss att tro att den är vetenskaplig. Det skadar ingen som är frisk, men det kan få en sjuk att inte söka vetenskapligt beprövad hjälp och därmed minska sina möjligheter att bli frisk. Den vilseleder för den som greppar halmstrån efter ett mirakel. Att man vill tro på det. Men om man inte ex. tar sina antidepressiva så riskerar man snarare att bli sjukare än vad man var från början. Den vilseleder dem som är ute efter tro. Men det spelar ingen roll - konsekvenserna är likväl förödande för den som sätter sitt hopp till någon som säger sig veta bättre. 

Psykisk ohälsa är en tacksam grupp att ge sig på. Det finns inga quick-fix. Den som är sjuk är ofta svag. Man kan säga att människan ska själv få bestämma över vilken bot hon önskar. Så är det! Men människan måste också skyddas från att bli lurad, och genom det i värsta fall försöka ta mumbo jumbo-vägar till lindring. 

Att som Soki Choi gör att framhäva sin doktorstitel (inom ekonomiområdet) ihop med text som rör människan och sjukdomar så vilseleds läsaren att tro att hon är doktor doktor. AB skrev om Kimchi och Kombucha i syfte att ge recept:



Efter att en person (tack Sara) ordväxlat med AB's redaktion så ändrades texten...



...o
ch det blir inte längre någon tyngd över texten som vetenskaplig. Utan ett recept bland andra. Bara för att man är expert inom ett område så överförs inte expertisen automatiskt på ett annat område. Det har uttryckts så klokt som 'expertise generalisation syndrome'. Och det är folk som tjänar berömmelse på andra områden, vare sig det rör sig om kvantfysik, teatervetenskap, historia eller vad som helst som känner att deras åsikt i ett område är värt mer än vem annars som helst. Det är de inte!

Användandet av titlar, särskilt då doktor, väger i mångas ögon ganska tungt. Gemene man har rätt dålig koll på hur akademiska titlar förhåller sig kontra det område personen forskat i. Ovanpå det är det ju som jag beskrev ovan väldigt kontextstyrt; att tituleras Dr. i en diskussion om järnets hållfasthet kanske inte ger några sammanblandningar i kompetens... men när man kommer till frågor om hälsa, kost och vård, ja då är det en annan sak. En inte alltför avlägsen tanke är att ordet "doktor" framför en persons namn ger oerhört mer tyngd, implicit, än "någon tjomme som tycker saker".

Soki Choi är namnet på nästa populärvetenskapliga guru som av allmogen ska hissas och hyllas för sina förenklade världsförklaringar. Innan vi ens hunnit hämta oss från Thomas Erikssons aldrig sinande ström av "omgiven av xx-böcker" som ska hjälpa oss att få bättre lön, hitta en ny partner eller köpa en gammal bil dyrt. Vi lever i en tid där vi till mångt och mycket styrs och vistas på internet i olika form. I sociala medier följer vi en massa influencers, vi gör allt vi kan för att likna vår idoler. Och våra idoler gör allt för att tjäna pengar. De skriver, mer eller mindre, harmlösa böcker och säljer hudvårdsprodukter och biljetter till föreställningar. Vi gör allt de vill, vi lyder minsta vink för att vara tillags. "Om det bara syns hur mycket vi offrat, hur mycket vi ställt upp" tänker vi. Det taggas kändisar på diverse sociala medier i hopp om en like, eller ännu bättre: en delning. Och mycket av det här är helt ofarligt, men det håller till en viss gräns. 

Om man börjar ta det som skrivs för vedertagen vetenskaplig fakta och inte baserat på eget tyckande så kan det bli allmänfarligt. Visst kan man läsa sådana böcker, underhållas och kanske också få lite behållning av dem. Men läs för guds skull inte dessa böcker istället för fakta. Som vi kan höra i Christian Dahlströms podcast Sinnesjukt Dokument: Soki Choi och Bonnier fakta härvan (ni hittar del 1 och del 2 här), så kan inte Soki Chois främsta syfte varit att folkbilda med sin senaste bok Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna. Tvärtom, hon verkar ha någon sorts fobi för fakta. 

Soki Choi är civilekonomen som disputerade vid Karolinska institutet på en doktorsavhandling om komplexa system inom sjukvården. Det ger henne rätt att kalla sig doktor. Hon kan med fördel, använda sig av sin doktorstitel när hon skriver en bok där medicinsk utbildning ger extra tyngd. Man behöver inte vara så noga med att påpeka vad doktorstiteln gäller. Men behöver inte heller säga något om att man inte har en enda högskolepoäng inom sjukvård. Det finns ingen sådan lag, men det kan vara hyggligt att berätta ungefär vad man är bra på när man skriver den här typen av facklitteratur. Eventuella läsare bör vara medvetna om detta, Soki Choi är alltså medicine doktor trots att inte ha någon som helst medicinsk utbildning.

Christian Dahlströms granskning av Soki Chois bok är 160 minuter ren sågning av det Soki Choi kallar fakta. Vidare får vi höra en förläggare som på ett taffligt sätt försöker rädda situationen. Det är brutalt och kompromisslöst på ett sätt som krävs vid granskning av den här typen av pseudovetenskaplig litteratur. I detta fall extra angeläget då bokens faktagranskare inte är överens om vad de har granskat eller om de överhuvudtaget har granskat något. Christian presenterar i sin granskning fem riktiga forskare och experter som ägnar sig åt vetenskap i de olika områdena som boken representerar. Vissa blir förskräckta, andra brister ut i skratt när Christian ber om kommentar till Soki Chois fakta. 

Det farliga med den här typen av böcker är när de faktiskt går till attack mot den traditionella vården. I presentationen av Sokis bok står i första raderna på Bonnier Faktas hemsida: "Har vi lagt en massa tid, energi och pengar på mediciner, självhjälpsböcker, psykologer och andra terapier i onödan - när en enkel fekaltransplantation (bajsöverföring) egentligen var lösningen? Forskning visar nämligen att tarmbakterierna inte bara spelar en avgörande roll när det gäller vårt immunsystem. De verkar ävens spela en viktig roll i alzeheimer, Parkinson, autism, adhd, stress, ångest, depression med mera."

När man påstår att tarmbakterier kan göra underverk, eller ens ha en påverkan på så allvarliga symptom och sjukdomar som det pratas om ska läsarna veta ifall det är rent humbug eller om det finns någon sanning i det. Det är just där Christian Dahlström kommer in i bilden, han avslöjar rena faktafel, missförstånd och - vilket som det känns som - ett försök att förleda folk för egen ekonomisk vinnings skull.

Soki Choi beskriver på sin hemsida ambitionen med boken och på vilket sätt hon kan bidra till och förbättra sjukvården: "Genom att använda min forskningskompetens till att översätta viktiga spjutspetskunskap till lättfattlig populärvetenskap." Att kalla den här typen av litteratur för populärvetenskap är fel, det är pseudovetenskap. Populärvetenskap är något vi håller till personer som David Attenborough, Stephen Hawking och Hans Rosling.

Blir tröttmössa...


Vissa människor vet aldrig när de ska sluta, så:
3.
Jag är envis in absurdum. Envisheten är både mitt bästa och sämsta karaktärsdrag. Inte förrän pannan är blodig inser jag att det är omöjligt att rasera en betongvägg genom att dunka pannan i den... Visst är det bra att inte vilja ge tappt - men är det alltid dåligt att vara en "quitter"? Att "ge upp" är något som ofta och av många människor klassas som dåligt. Det är vanligt att folk kritiseras för att vara veklingar, svikare eller "quitters". Men att kunna ge upp är en nödvändig färdighet. De flesta hade inte överlevt sin femårsdag utan att kunna grunderna i det. Några exempel på hur folk dött av att inte ha vett att ge upp när de borde: "Jag SKA hinna köra om innan det blir en heldragen linje." "Jag SKA klara mig till toppen av Mount Everest." Jag SKA få det här jobbet gjort före imorgon." Kosta vad det kosta vill... 

Förutom att man kan dö av att inte ge upp, kan man förstöra sitt eget och andras liv i varierande grad. "Jag har spelat bort en halv miljon, men förr eller senare kommer jag att vinna." "En liten sketen sjukdom ska inte få hindra mig att jobba och träna som vanligt." Och så vidare... 

Men det är inte i så rätt uppenbara situationer som de flesta får problem för att de ger upp för lite eller på fel sätt. Man stannar på jobb och i relationer som man faktiskt borde klassa som körda. Man litar på att folk "den här gången" menar vad de säger. Man är optimist. Det finna flera olika färdigheter som helst bör ingå i en väl utvecklad förmåga att ge upp. Samtliga går att träna och bli bättre på om man sätter av tid till det: När ska man ge upp, när ska man fortsätta kämpa? För att kunna ge sig själv bra svar på den frågan behöver man utvärdera situationen. I vilka saker är det värt att lägga mycket krut på detta. Vad påverkar och hur? Vilka är alternativen? Vad kostar och smakar det? osv. 

Oviljan att ge upp uppmuntras och utnyttjas ofta av andra på olika sätt. T.ex. arbetsgivare och bekanta. Ibland med stora negativa konsekvenser. Det är därför viktigt att inför sig själv se på att ge upp som något i grunden positivt. Och att kunna försvara det mot andra. Det finns många olika varianter av att ge upp, olika lämpliga i olika situationer. De tre vanligaste skulle jag vilja säga är: 1) Ge upp definitivt. Säga stopp, avsluta och lägga saken bakom sig. Och sen hålla fast vid det. T.ex. att säga upp sig, ta ut skilsmässa och/eller flytta till en annan stad. 2) Revidera. Ändra målsättning till något närbesläktat och fortfarande värdefullt, som till skillnad från det ursprungliga målet är uppnåbart och värt vad det kostar att uppnå det. 3) Lägga på hyllan. Ge upp för stunden, men tänka att man kanske, eller säkert, tänker återuppta arbetet för att uppnå målet vid senare tillfälle, när omständigheterna är annorlunda. 

Sammanlagt kan man säga att ens färdigheter i Den Ädla Konsten Att Ge Upp kan ha oerhört stor betydelse för ens liv, hälsa och välbefinnande. "You got to know when to hold them, know when to fold them, know when to walk away, know when to run." (Kenny Rogerts: The Gamblers)

Positivt tänkande och sk pepp har sina platser i livet i största allmänhet. Sällan är det uppmuntrande att vara fröken negativ. Men måste det alltid vara negativt att vara negativ - det kan ju faktiskt också vara genom att helt enkelt inte gilla läget. Med negativt tänkande menar jag inte att man har en cynisk, pessimistisk eller allmänt nattsvart hållning till rådande läge - utan en motsats till att tänka positivt, att gilla läget och alltid göra det bästa av situationen. Fast kanske inte det sista egentligen. Där kanske det ibland handlar om att omvärdera vad som verkligen är det bästa att göra av situationen. 

Det positiva tänkandet är bra att använda för att motivera varför man fortsätter med det man gör de stunder då situationen känns tuff och resultatet blir ofta att man gillar läget, accepterar situationen och går vidare i hopp om att det ska bli bättre. Det negativa tänkandet syftar istället på att i förväg sätta gränser och svara på frågor som "Vad skulle få mig att inte gilla läget?" och "När är det dags att sluta dunka huvudet i betongväggen och avsluta?"

Att inte göra så att belastningen på en själv blir för tung (helt enkelt). Att gå en vecka med ryggsäck med en sten i är ganska lätt, nästa vecka blir det en sten till - fortfarande lätt att gå. Tredje veckan och tre stenar - nu börjar det stundvis ta emot. Fortsätter du till vecka 15 och 15 stenar kommer du med all säkerhet att gå under av bördan själv. Så när i detta måste man då säga stopp och inte längre gilla läget?

Om vi ser till det här med ekonomi - att göra en budget. För många av oss så tenderar den summan vi har att spendera på det som vi är ålagda att göra oftare vara snålt tilltagen än generös. När slutar den vara för snålt tilltagen? När slutar du att gilla läget och försöka spä ut pengarna så gott du bara kan? Samma approach kan tillämpas med begreppet tid. När slutar vi gilla läget och "spä ut" alla våra göranden på den tid vi har att förfoga. Till slut blir det som att blanda ut saften med mer vatten för att få mer saft. Man kan hålla på i all evighet, men egentligen blir det inte mer saft för det. Och det märks när man dricker... 

Som så ofta finns det många paralleller mellan det individuella och det kollektiva. Grupper, samhällen och civilisationen kan också ha skadliga svårigheter med att ge upp. Som jag ser det är detta bidragande faktorer bakom många av dagens sk krislägen (ex. klimatet). Det kanske är jobbigt att tänka på en gräns där man inte längre gillar läget utan ger upp, men om du har e gräns är du förberedd utifrån ett beslut du tagit när du varit relativt lugn och rationell. Gränserna går förstås att förhandla om ifall du upptäcker att de var fel - man äg din egna begränsning! Ett par mycket vanliga, mer eller mindre omedelbara positiva effekter av att ge upp när man borde: Lättnad (de flesta som sagt upp sig från ett dåligt jobb känner nog igen sig), utrymme i hjärnan att tänka, att planera framåt. 

Att sätta sin gräns och stå fast vid den tystar den egna kritiska samvetsrösten att man inte hinner etc. Sound of Silence…





















world darker than their wings...

Dark, empty and bitter day
out in the cold I lost my way
Trembling to stay strong
don't know where to belong

Hollowness and hope so lost
searching, no matter the cost
Will find that spark, win this fight
because deep inside - pure shining light

I en mörk mörk värld befinner sig de flesta i när man kommer in på psykiatrins slutenvård. Förutom skötare så finns det andra patienter att prata med om man är bara aningens socia. När man ligger inne på slutenvården blir det lite naturligt att man lär känna andra människor som är i likande situation som en själv. Här en jag lärde känna under januari i år som beskriver sin situation:


Också från ansiktsboken:



Så . Jävla . Bra !!!


Upprinnelsen till tweeten är naturligtvis  *trumvirvel*  förskräckningskassan. Jag har nu varit ute i dryga en månad efter att ha tillbringat två månader på slutenvården mycket beroende på just FK. I måndags ringde de för att förvarna om att jag skulle få ett brev med "troligtvis avslag på sjukpenning". Tanken att ringa före var i och för sig god, men just det här att anses som arbetsför...

En vän till mig har faktiskt erbjudit mig ett sådant jobb som de säger att jag klarar av. Jag ska sitta i min väns garderob och ha garderobsdörren öppen så mycket som ljus- och ljudkänsligheten klarar av. Hon kunde inte lova mig någon mat, däremot kaffe.

Jag förstår inte att inte FK sätter som standard att sådana här meddelanden måste gå via psykiatrin, så att det finns någon direkt där när världen rasar. Man kan alltså lugn säga att jag flippade ur. Regeringens krishantering vid transportgate var top notch jämfört med min... Sen så reagerade FK i alla fall som man ska på mitt urflippande. Min psykiatrimottagning kontaktades och så även SOS när enhetschefen på FK pratat med mig. I ambulans (inte blåljusfara) togs jag till akuten som fick sätta några stygn i min arm. Min intention med skadan och skadans omfattning gjorde att akutläkaren (jättebra person) inte ville ta det på sitt ansvar att skicka hem mig. Så de skulle fixa en remiss till akutpsyk.

Medan jag satt där i akutrummet (det blev en rätt bra stund med de olika väntetiderna) så blev jag till och från lämnad själv i det rummet. Ett rum fullt med saker som t.ex. vassa saxar och flaskor med Xylocain (bedövningsmedel). Jag som satt där för... Jag kunde inte låta bli att fundera på om jag skulle filma lite runt i rummet "titta här vad de satte dåren alldeles själv i". Nu gjorde jag inte det. Och inte heller trilskades jag med akutläkaren om att jag gott och väl kunde åka direkt hem (vilket jag hade kunnat). Jag ville bara hem - men väl medveten om att jag vägrade i något skede (eller bara gick ut genom dörrarna) - skulle göra att det skulle dröja ännu längre innan jag fick sätta mig i min soffa insvept i mitt bollhav. Det här med att hamna på LPT lockade inte heller direkt...

Sjukresa i taxi till akutpsyk. En taxichaufför som trodde han var Nikki Lauda på Monzabanan. Jeeez, så det här skulle bli mitt öde nu tänkte jag... Kom fram - inte mer trasig än innan resan - och fick träffa en psykiatriker som bedömde att jag kunde sättas på fri fot. 

Stor eloge till min psykiatri och särskilt till min terapeut som verkligen tog larmet från FK på ordentligt allvar. Hade min terapeut i telefonen flera gånger under dagen, hans lugn lotsade min kaoshjärna rätt. Han fixade också till en tid till mig hos honom på tisdagen. En hel blomsteraffär till min terapeut nu tack. 

På tisdagskvällen (alltså dagen efter kalabaliken) så dimper mailet ner med ett meddelande från FK. Det var det där med "troligtvis avslag på sjukpenning". Jag hade inte förväntat mig att det skulle ändras, men man kan ju tycka att de kunde ha väntat åtminstone ett dygn till innan de skickade brevet...

Ska jag aldrig få chansen att bli frisk? Ska dessa hela tiden lyckas med att kasta ner mig till bottnen igen? Jag vill ju leva - men inte det liv som jag lever nu. Jag vill leva. I det jag kan. Inte gräma mig för det jag inte förmår. Inte gå runt i en bubbla av sorg och mörker. Inte förtränga nuet i en dimma av längtan. Inte leva på ett hopp som jag inte vet om det bär. Vara nu. Vara här.

Man kan lugnt säga att FK vet hur man rubbar cirklar...



...och det inte på ett bra sätt. Om och om igen så rubbas de. Bara jag tänker på FK blir jag matt, hjärtat börjar hamra och hjärnan snurra. Ett brev från FK, ett mail från FK, 010-nummer på telefondisplayen gör att jag är i panik innan jag ens vet vad som står. Blodet rusar i mina ådror och pulsen slår så hårt att det brusar i mina öron. Jag glömmer nästan att andas. Helt skakig av att ta reda på vad det är de vill. Bara tanken på att behöva strida gör mig paralyserad. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här vad gäller FK. När ska det gå fram till folk att FK gör människor ännu sjukare i deras (med regeringens goda stöd) hetsjakt på oss sjuka?

Mina ord ovan är inte menat som ett inlägg där jag försöker tycka synd om mig själv eller att ni som läser ska tycka synd om mig. Jag berättar om min värld och mina upplevelser för att som jag har sagt tidigare hjälpa till i brytandet av stigmat kring psykisk ohälsa och att ge världen en bild av att psykisk ohälsa faktiskt är en dödlig sjukdom. Inte som att man bara kan "rycka upp sig" eller botas av via kost och motion.

Viktigt att veta: MAN ÄR ALDRIG ENSAM OM PSYKISK OHÄLSA! Även om jag önskar att ingen skulle må dåligt, så ser världen tyvärr inte ut så. Och jag vet att det kan kännas otroligt ensamt när man mår dåligt på grund av psykisk ohälsa. Man varken orkar eller vågar träffa någon. Man drar sig undan och desto ensammare känner man sig. Man kan känna sig arg, förbannad, sviken eller en massa andra känslor. Det är lätt att tankarna flyger iväg och att de blir riktigt mörka och självdestruktiva. Tankar som i början gick att trycka undan blir starkare och starkare tills de till slut tar upp nästan hela ens tankevärld. 

För många så blir det som så att man börjar nudda vid tanken om att det kanske ändå är lika bra att få ett slut på hela alltet. Vissa nuddar vid tanken någon gång, hos andra blir det en återkommande tanke. Planer som görs upp om när, var och hur. Får man inte hjälp här så slutar det ofta inte bra alls. För sen blir det näst intill omöjligt att trycka bort tankarna. Känner man sig då också svag och kanske rentav värdelös så slår de självdestruktiva tankarna till med full kraft. Steget från tankar till handling är inte långt, vissa försöker till och med vad man anser vara den sista och enda vägen ut ur helvetet man lever i. 

Psykisk ohälsa måste bli högre prioriterat i det här landet. Vi anses vara ett av världens mest välmående länder på många sätt, men ändå någon som själv väljer att avsluta sitt liv var sjätte timme i Sverige. Tillsammans måste vi hjälpas åt att göra något åt detta. Sprida faktat att man aldrig är ensam, att hjälp finns, att kunna föra öppna samtal om psykisk ohälsa utan en massa hysch hysch och att sprida kunskap om ämnet.

Kunskap som: Man kan inte välja om man ska må dåligt eller inte. Med psykisk ohälsa finns inget "ryck upp dig". Hade det varit så enkelt hade få mått dåligt. Jag hade definitivt inte haft depression, ångest, tvångstankar, självskadebeteende (ADHD, Autism). Vänner och partner kan man välja, men psykisk ohälsa kan man inte undvika och styra över på samma sätt. Visst kan man försöka tänka positivt, men vem har sagt att man mår bättre av det? För stunden kan det ge en tillfälligt lindring - vilket är nog så viktigt, men det botar inte sjukdomen. Den är kvar, för när den lilla stunden av lättnad lämnar en mår man lika dåligt igen. Man kan le och skratta på utsidan och gråta och vara helt förkrossad inombords. Psykisk ohälsa kan inte tänkas bort. Tyvärr. Den finns där om man så dunkar huvudet hårt i väggen. Bara för att man är glad vissa tillfällen , så betyder det inte att ohälsan har försvunnit ut i tomma intet. Det är situationen eller personenen man är med som muntrar upp en, men ohälsan är kvar.

Stigmatiseringen börjar avta vad gäller utbrändhet och depression, men så långt kvar till öppenhet vad gäller exempelvis schizofreni och psykoser. Många drar sig också för att berätta att de varit inlagda på psykiatriska slutenvården. Men det är ett sjukhus som alla andra sjukhus, inget dårhus!

En sak som skulle ge en verkligare bild av psykisk ohälsa vore om media och medier pratade med personer som legat inne på slutenvården istället för kändisar som anser att deras ohälsa är en "superkraft" som Emma Frans skriver om i sin bok "Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams".


Känner man någon som man vet mår dåligt så är det väldigt viktigt att visa att man bryr sig om personen i fråga. Att verkligen visa det och att det inte bara är ord. Många är rädda för att ta kontakt i tron om att de ska förvärra läget. Men att visa äkta omtanke är aldrig fel! Man behöver känna att man har personer runt omkring en som bryr sig om en. Våga ställa de där frågorna som är jobbiga för både dig och den sjuke. Mycket möjligt att det kommer en motreaktion, här gäller det då att stå stadigt kvar. Visa att man finns där, alltid, oavsett. 


Man måste givetvis själv avgöra hur mycket man orkar med. Och lova aldrig något mer än det man kan leva upp till. Håll det du lovat! 

Kunskap om ämnet är så viktigt så att världen lever i villfarelser om psykisk ohälsa och kanske därför undviker att söka hjälp och ta emot hjälpen innan det är för sent. För ett par blogginlägg sedan så skrev jag om mjölksyrabakterier-kan-bota-depression-"forskaren". Nu är Christian Dahlströms granskning klar. Finns att lyssna på Sinnessjukt från och med måndag den 25 februari. Missa inte "Hedvig" i programmet.

Chefredaktör för "läkemedelsvärlden", Ingrid Helander bloggade om den här granskningen. Jag kommer här att återge stora delar av blogginlägget:
----------------------------------------------------------
...inom vetenskapen är intresset för det så kallade mikrobiomet stort och mycket forskning ägnas åt att förstå tarmflorans betydelse för en rad olika kroppsliga funktioner. Men forskningsfältet är ännu i sin linda och majoriteten av studierna är gjorda i cellkulturer eller på möss. Några entydiga svar på om och hur hur eventuella förändringar av normalfloran i tarmen påverkar oss människor är fortfarande långt borta. 

Men det hindrar inte författare och förläggare från att slå mynt av "bakterie-hajpen". En av storsäljarna inom området, boken "Kimchi och Kombucha - den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna", av Soki Choi (Bonnier Fakta), kom ut i augusti förra året. 

                                        (-------------)

Värst av allt är kanske bokens vidlyftiga kopplingar mellan tarmfloran och utvecklandet av psykisk ohälsa och sjukdomar som Alzheimer och Parkinson. Budskapet är att genom att äta "rätt" (enligt författaren mycket fermenterad kost) kan du både förebygga och bota dessa tillstånd. 

Men att påstå att en livsfarlig sjukdom som depression (ungefär 1500 människor i Sverige tar sitt liv varje år) kan botas eller lindras med jäst te (kombucha) eller syrade grönsaker (kimchi) är oerhört magstarkt - särskilt för en som saknar medicinsk utbildning.

Som författare till en "faktabok" är publiceringen ändå helt okej, för till skillnad från publiceringar i vetenskapliga tidningar krävs ingen oberoende granskning av innehållet. Den vetenskapliga garantin står författaren och förlaget, i det här fallet Bonnier Fakta, för. Och oftast stannar det vid det. Men inte denna gång.

                                 (---------------------)

Christian Dahlström har under ett halvår granskat vetenskapligheten i "Kimchi och Kombucha". (----) Under två och en halv timme intervjuar Christian Dahlström en rad tunga forskare och experter inom nutritionslära, mikrobiologi och psykiatri, liksom företrädare för en patientorganisation och för Läkarförbundet om de slutsatser som Soki Choi drar i boken. Och experterna är inte imponerade:

"En potentiellt farlig bok. Finns inga bevis för detta alls och det riskerar att leda människor fel eller få folk att sluta med andra verksamma behandlingar", säger Christian Rück, professor i psykiatri vid Karolinska institutet, apropå innehållet om att "rätt" mat kan bota psykisk ohälsa.

"Illa att hon ger råd om psykiatriska sjukdomar, det kan få fruktansvärda konsekvenser", säger Göran Engberg, professor i farmakologi vid Karolinska institutet, med hjärnan som forskningsområde.

"Fullständigt vansinnigt att man ska ägna sitt liv åt att vårda sin tarmflora", säger Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora, vid Sahlgrenska akademin. "Soki uttalar sig utanför sitt kompetensområde... Soki Choi blandar etablerade sanningar med obekräftbara uppgifter".

I boken beskrivs också Soki Choi, med epitetet "doktor" och att hon är knuten till Karolinska institutet, KI. Det stämmer till viss del, hon har doktorerar vid KI. Men Soki Choi är ekonom, utbildad vid Handelshögskolan, och doktorstiteln är kopplad till forskning om sjukhusfusioner.
---------------------------------------------
(Läkemedelsvärlden)

Missa nu inte att lyssna på Sinnessjukt (fr.o.m. mån 25 feb). En granskning som sågar den sk forskaren längs med fotknölarna. Bockar och bugar för Christian. I det här ämnet är han kung!





try, try, try...

I'm trying…
... to get better
... to be happy even though I want to lay down and die
... to stay focused even when my mind i all over the Place
... not to get upset about every little thing that bothers my brain
... not to overreact, so difficult when I'm overwhelmed with feelings
... not to overthink, trying just to be
That's all I can do - to try...

Mer kan ingen begära av oss. Jag berättar min historia (som i de två föregående inläggen blackbird och broken wings) för att lyfta ämnet psykisk ohälsa. Jag gör det inte för att någon ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Skillnad när jag fick ryggskott häromveckan - då var det synd om mig... Jag gör det alltså dels för att lyfta ämnet och visa på resursbristen inom svensk psykiatri och dels för att jag hoppas kunna hjälp någon annan att våga berätta och söka hjälp. Man är så öppen som man själv vill vara, men för mig är det viktigt att behålla min integritet. Var och en bestämmer själv om man vill berätta eller inte, men jag önskar att ingen ska vara rädd för berätta och därmed inte heller våga söka hjälp.

Det finns flera olika skäl till att inte vilja berätta om sin psykiska ohälsa. Vissa är rädda för att förlora sin position och status på jobbet. Jag har mött flera sådana när jag har legat inne på slutenvården. Jag brukar då alltid säga "Vad hade jobbet sagt om du brutit benet?". Ja, ni kan säkert gissa att det är helt okej. Men den psykiska ohälsan däremot - självmord/självmordsförsök är väl inte så farligt... Tänk på det om ni är rädda för reaktioner från ev. överordnade. Andra kan vara rädda att förlora sin "status" hos vänner och bekanta - att ens åsikter inte kommer att betyda något längre för att man är ju lite ding i huvudet. Eller att man t.om. ska omyndigförklaras eller behöva en sk god man. De sistnämnda ska det mycket till att det ska hända - det skulle ske om det visar sig att du inte klarar av de delarna i ditt liv. Vad gäller vänner och bekanta har jag enbart mött fina reaktioner. Givetvis ledsna att jag inte mår så bra, men glad över att jag vågar berätta. Ingen som har inte har tagit mig på allvar i seriösa diskussioner. Låt inte din psykiska ohälsa bli du, det är bara en diagnos. Bokstäver på ett papper förändrar inte dig som person.

Det är framförallt skamkänslor psykisk ohälsa är förknippat med. Skam är en allmänmänsklig känsla som paradoxalt nog bottnar i vår förmåga att känna samhörighet och empati. Det är inte många i befolkningen som inte kan känna skam, psykopater t.ex. tillhör dem. Trots det har skammen en oerhört negativ inverkan på vår tillvaro. Den håller oss i ett järngrepp och hindrar oss därmed från att leva ett sant, ärligt och autentiskt liv. Det är genom att benämna skammen som vi kan ta kål på den. Vi måste därför våga prata - inte bara om den psykiska ohälsan i sig, utan också om rädslan att framstå som svag, blödig, osjälvständig och ensam om man vågar berätta om den. Människor måste också våga lyssna - lyssna på riktigt. För känner man inte att man blir lyssnad på, så blir det än svårare att våga ta steget och berätta och söka hjälp. Skammens makt över våra liv står och faller med tystnaden. Om du säger tystnadens namn så finns den inte mer, och ungefär så är det också med skammen. 

Inte ett så långt inlägg idag. Och inte heller kommer jag att ge något utrymme för tramsmaja. Jo, jag gillar fortfarande att skratta och tramsa och var sak har sin plats. Jag kommer alltid att skämta och ha mig om mig själv och min psykiska ohälsa. Det är mitt sätt att hålla en distans - att inte försvinna ner i ett djupt mörker. Jag vet att vissa saker är allvarliga - men de blir inte bättre för att jag låter det mörka bestämma allt i mitt liv. Har man inte skrattet kvar - har man ingen hälsa kvar. Och har man ingen hälsa kvar - ja, då kan man hälsa hem... Däremot får inte heller tramset ta över. Vilket det har en tendens att göra när jag mår riktigt dåligt. Då stänger jag av mitt inre och bara lever utanför mitt eget huvud. Det funkar ett tag - men så fort man går tillbaka så träffar verkligheten än hårdare. Jag brukar jämföra tramsandet med att jag springer med ett gummiband runt midjan ifrån den onda punkten där gummibandet är fäst. Ju längre ifrån den onda punkten desto mer stramar gummibandet. Och när man stannar så slungar gummibandet tillbaka en mot den onda punkten med full kraft. Ju längre från den onda punkten, desto större kraft. Desto mer träffar de känslor man försökt att hålla borta mitt huvud. 


När det är som värst: Ångest och depression - känner mig livrädd, samtidigt är jag så trött att jag känner mig alldeles utmattad. Denna rädsla för att vara otillräcklig och en besvikelse, men jag har ingen som helst kraft att vara produktiv. Vill umgås ned andra, samtidigt känner jag mig folkskygg och väljer därför vid dessa tillfällen att isolera mig. Vill vara ifred, men samtidigt inte känna mig ensam. Bryr mig om så mycket in i minsta detalj, för att i nästa stund inte bry mig om någonting. Ibland bara känna mig så översvämmad av känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och samtidigt denna tomhetskänsla och samtidigt uppleva mig själv som helt paralyserad i själen. 

Ingen tro på förbättring - ingen tro på mig själv. Hopplösheten. Vetskapen finns att det är en sjukdom, samtidigt finns tankar att det är självförvållat samt vekhet som gör att jag känner mig så värdelös. Ofta jag känner mig ensam och annorlunda, missförstådd. Denna oro att andra inte tror att jag är sjuk, eftersom när tvivlet sätter in så tror jag inte på att det är en sjukdom själv. De stunder jag har när jag mår bra får jag ibland skuldkänslor, för jag tycker inte att jag förtjänar att må bra. När jag är i det djupaste mörkret känns det som att jag är instängd i min egen kropp - en kropp som har gått på i ett automatiskt läge, som att det vore en dröm. Hjärnan min känns som att den håller på att stänga av. Kan inte koncentrera mig på någonting, särskilt inte om det är för stimmigt runt omkring. Då kommer ångesten, ibland smygande och ibland med full kraft direkt. Det känns som att kroppen och huvudet ska sprängas i tusen bitar. Det gör så jävla ont! Känns som att jag långsamt dör, att jag drunknar i min egen kropp. Ofta känns som att ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår. Det dåliga samvetet gnager - att de runt omkring mig som jag har kär drabbas av att jag är sjuk. Att det vore bättre för alla om jag inte längre fanns.

 

On broken wings
scated girl no longer sings
Struggle just in vain
nothing left but pain
A piece of mind so hard to find
darkness made me blind
Clear heart, and light that brings
will fly again - despite broken wings






















broken wings...

Med brutna vingar...


Vilka två månader det har varit. Sedan förra inlägget - Blackbird - när jag trodde att jag skulle klara av att vara hemma så hände det grejer. I tre dagar famlade jag i luften. Nog för att jag räknade med att det skulle vara stor skillnad mellan verkliga världen och den skyddade verkstan - men inte så stor skillnad. Besök på jouren, samtal med jouren etc för jag ville inte misslyckas och bli inlagd igen. Till slut så gick det inte längre. Att inse att det inte var ett misslyckande - att jag inte valde mellan pest och kolera, utan mellan pest och en djävulskt jobbig influensa gjorde valet ganska lätt. Så det blev ytterligare en månad i skyddad verkstad.

Över jul...

Ja, julgranen är mitt verk. En alldeles egen form av ljusterapi...

Och nyår...

...oftast med partystassen på...

Fördriva tiden med lite träning...

...eller akvariestudier...





Alltid gör de någon glad...



Alltid spännande saker som kan hända när man är inlagd... 
T.ex. en nattsköterska som inte tror på mig när jag säger att jag inte sover. Det gjorde att jag bestämde mig för att ta skärmdumpar på klockan på telefonen varje halvtimma nästa gång hon jobbade. Det hade jag inte behövt göra för hon hade bestämt sig för att bevisa? att jag visst sov. Så hon tog ett eget initiativ och bestämde sig för att ha nattilssyn på mig varje timma. Normalt här är var tredje timme... (På det förra stället var det som ni kunde se av föregående inlägg varannan timme.) Samt att det är skötarna som har nattillsynen… Ganska så snabbt insåg jag vad hon höll på med. Lite roligt ändå när jag varje gång hon kommer in ligger där och vinkar till henne... Till slut var jag så frustrerad att jag låg och höll hårt i bollarna i bolltäcket för att inte rusa upp och fråga "Vad i h-e håller du på med?" Men det kändes inte som läge att väcka hela avdelningen. Jag bestämde mig istället för att ta det med dagpersonal och läkare. 

Passus: Märkliga sak som skedde när jag skrev en tweet om nattsköterskan. Jo, den väckte främst reaktioner liknande min egen "Vem ljuger om att den inte sover?" men även "Visa din twitterfeed". Men så plötsligt så dök det upp en sjuksköterska - som jag gissar ville vara yrkeskollegial? - och ifrågasatte konstigheten att jag blev kollad varje timme. Detta för att stället hon själv jobbar på har nattillsyn varje timme. Sankt Görans psykakut - konstigt då... En person som inte följer mig och med andra ord inte vet att jag varit inlagd på första stället tre och en halv vecka och vid händelsen nästan tre veckor. Som om jag inte skulle ha koll på rutinerna utan bara ville ha lite uppmärksamhet. Kämpa människa...

Extra tillsyn kan ske utan läkares medgivande om akut fara föreligger - inte annars. Normalt så sker extra tillsyn enbart på läkarorder och patienten ska informeras i förhand. Att sova vore en dröm. Men då så inte är fallet så är det av största vikt att jag får all den vila jag kan - psykiskt och fysiskt - under natten. Just snygg vila jag fick där. Stark jobbat sjuksköterskan... Överläkaren gick lite i taket över sjuksköterskans egna lilla tilltag. 

Nya överläkaren som kom under mina två sista veckor är förövrigt toppen. Den första läkaren som verkligen har gjort en helhetsöversyn på mina mediciner vilket ledde till rejäla förändringar. Så istället för att behöva hålla ut båda händerna för att inte tappa klockantjugomedicinen räckte det med en hand. Två sorter - två av varje. Den där klockantjogomedicinen när jag var tvungen att hålla ut bägge händerna - vilken ångest det blev varje kväll när sjuksköterskorna kom med dem. Helst ville jag bara springa och gömma mig bakom en av sofforna. Men det hade ju varit totalt lönlöst - så istället blev det till att skoja till det om att jag fick mer tabletter än det är i en tablettask osv. So me...

Som min klocka...






Sista veckan jag var inlagd så var jag mest hemma på permission. Detta för att kolla att det verkligen fungerar hemma och att det inte skulle bli som när jag trodde jag var redo för utskrivning på andra stället. 

Lite medicinhämtning under permissionen "bara"...

När jag dit på eftermiddagen för att tillbringa sista natten där (min egen plan - för att sen ta tre dagars permission och därefter bli utskriven) herre jistanes så bra det fungerade där inne då... NOT! Inte en enda av personalen var ordentligt bekant med stället. Bara inhyrda på timmar där en av dem varit där ett par enstaka gånger innan. Alla patienter - och jag menar verkligen alla - var på väg att gå i taket. Heja svensk psykvård...

Som en mardröm - Nightmare… 

Själv kom jag då dit på eftermiddagen mitt i värsta kaoset. Jag mådde när jag kom dit ganska så dåligt. Detta efter att ha haft en hemsk natt och mitt självskadebeteende hade fått vinna ytterligare en gång. Behövde prata med någon - men tid fanns inte, bältning var på gång. Jag förstår att de var tvungna att ta det först - men ingen av dem såg hur dåligt jag mådde. Trots att det var ganska så uppenbart. Sen gick det som det gick... De brakar in i rummet när mitt huvud skriker efter vila för att göra iordning rummets andra säng och sen så brakar de bara in med nästa rumskompis. Detta med lite smidighet och hänsyn är inte direkt deras prio ett till hundra... Då jag redan var i obalans efter den gångna natten så flög jag bokstavligen i taket när de kom och försökte prata med mig där jag satt och försökte lugna ner den kokande grytan inom mig. Jag skrek bl.a. "Låt mig bara va" och "Jag ska fan sluta vara en A-patient" och stormade iväg. Sen in på rummet och där blev det som det blev. Att låta en patent med självskadebeteende som beter sig helt irrationellt mot sitt vanliga jag (jo det finns i journalen, så de borde veta detta) bli helt utan tillsyn är under all kritik. Det kunde ha gått så mycket värre... Och inte såg de vad som hade hänt heller. De borde ha satt mig på heltidstillsyn tills jag hade lugnat ner mig. Visst hade jag blivit apförbannad då, men efteråt hade jag insett att det var det enda rätta. Nattsköterskan (ordinarie och toppen tack och lov) så direkt vad som hade hänt. Hon såg till att vi gjorde en lexanmälan på det hela. Detta för att det inte ska inträffa igen med andra patienter.

(Uppdatering 28/1 -19)
------------------------------------------------------------------------
Ska kortfattat försöka återge lite andra saker som inte är någon höjdare. Kortfattat - ja, så gott min hjärna tillåter...



Ja, vi börjar väl med ADHD:n. Första överläkaren tyckte det var en bra idé att sätta in ytterligare en ADHD-medicin - på kvällstid! Tydligen så har det fungerat på en del barn som haft svårt att sova. På mig blev det inte så. Efter bara ett par dagar så hade jag så mycket energi så att det var som att någon injicerat ren glukos och rent koffein i blodådrorna på mig.
Det är då man börjar hjula i korridorerna...

Nästa överläkare - jag kallade honom ihop med den ST-läkaren som var då för Piff och Puff. Mest för att de babblade om mina mediciner i mun på varandra. Tillbaka till exakt samma medicinering som jag hade haft i sluten på det andra stället. Den som inte den heller fick mig att sova... Här någonstans blev det sedan jättehögen med mediciner. De hade dock en idé om att testa med att plocka bort ADHD-medicinen ett par dagar för att se om det skulle få mig att sova. Jisses vad helstissig jag var. Vilket ledde till att de skulle sätta in den igen. Men Piff och Puff... Så det hamnade inte i datorn och inte fanns det en anteckning om det heller. Så där var jag helg + julhelg utan denna medicin. Det här med att inte träna som vanligt och att vara så gott som instängd gjorde ju också sitt till. Att vara som en femtonåring känslomässigt igen var inte direkt en angenäm upplevelse...

Så gott som instängd skrev jag. Jo, jag fick gå ut och gå men jag fick inte åka hem. En sak de gjorde rätt i alla fall. Låter man självskadebeteendet helt styra så att man måste äta penicillin så ska man nog inte hem och göra. Men att jag var ute i en och en halv timme - jag fastnade nere i centrum på mitt Twitter - var det ingen som sen tog någon notis om. Hade nästan hunnit hem och tillbaka på den tiden... Inte heller såg någon vad man kan göra med plastbestick. Var det så uppenbart att det blev osynligt eller trodde de bara att någon annan hade frågat? Här borde de ha reagerat och frågat om föremål etc etc. 

Nattillsyn är ju nödvändigt förstår jag. Men då är det ju bra om de kollar om personen ligger i sängen... Att bara öppna dörren lite grann - ja, du ser huvudkudden men inte mer. Öppnar man bara en liten springa - som skedde ibland - så ser man ingenting. Ibland när jag inte kan sova är det som att mina ögonlock far upp så fort jag lägger huvudet på kudden. Så där ligger jag med uppspärrade ögon. Då brukar jag sätta mig upp för att gravitationen ska få ner ögonlocken igen. Detta gjorde jag vid ett av de tillfällena - fast jag satte mig vid fotändan istället för vid huvudändan. Jo, intressant att kolla av nattillsynen… Fick höra att jag hade sovit som en stock vid den tiden sen på morgonen. Då var det lite kul att visa upp en bild på mig sittandes vid den tiden... 

Nattetid är det inte så många som jobbar vilket är rätt så naturligt då vi ska sova då. Men detta gäller från cirka klockan tjugoett och då är ganska så många vakna... Så när det finns en person som ofta behöver hjälp pga fysiska förhinder och en som behöver hållas i handen för att inte ångesten ska vinna/självskada - så kan ni själva räkna ut hur mycket tid som blir över för resterade patienter på avdelningen... Detta med att extravak så sällan kallas in och att inte personaltätheten anpassas efter patienternas sjukdomsbilder är en säkerhetsrisk ur patienthänseende.

Det jag har berättat ovan skulle kunna inträffa på vilken som helst av slutenvårdens avdelningar. Resurserna räcker helt enkelt inte till och det finns inte tillräckligt med vare sig platser eller utbildad personal. Det har ingenting med just det stället jag var inlagd att göra på. För ska jag bli inlagd - så ska det vara på just det stället. Att det blev just där jag hamnade efter att ha behövt bita i det sura äpplet och bli inlagd igen var en lisa. Som skötare S. - hur många hjärtan kan man inte ge honom? Direkt när han såg att det var jag som blivit inlagd fick jag världens kram. Han var också den som fick ner femtonårsjaget när det satte igång över julhelgen. Sen har vi skötare H. - också en helt underbar person. Dessa två har inga problem med hur de ska hantera mig + att de direkt ser när något är fel. Vi har också många av de andra skötarna och sjuksköterskorna som är jättebra (bl.a. hon jag nämnde ovan). Många av dem bekanta med mig sedan tidigare. Det är helt enkelt kärlek som sitter fastetsad i väggarna på den här avdelningen. 

Man lär också känna en hel del nya människor när man ligger inne. Vissa har man mer gemensamt med än andra - helt begripligt. Och ibland som skaffar man sig vänner för livet - som C. som jag träffade i nov -18. Att vara inlagd är inget man vill vara - men ibland är det nödvändigt att rädda sig från sig själv. Därför anser jag det så viktigt att de fungerar och därför lyfter jag det som inte fungerar. För det är ju inte bara jag som blir drabbad av de minimala resurserna som finns till förfogande - det är samtliga patienter (men på olika sätt beroende på sjukdomsbild). Jag lyfter det också för att folk inte ska bli rädda för slutenvården. Även om det finns saker som inte fungerar därinne pga resursbrist så är det ett ställe som räddar liv. Så våga sök hjälp och våga lägg in dig om det skulle behövas. 
-----------------------------------------------------------------------

Efter cirka två månaders sammanlagd inläggning så var jag då äntligen redo för utskrivning. Edward Scissorhands är fortfarande kvar i mitt liv. 


Fortfarande lika ovälkommen. Men nu ska han ut! Detta fixar jag dock bättre hemma med stöd av öppenvården. Så ett läkarsamtal, lite läkarpapper och några recept senare så var jag ute i "friheten". Men vilket ståhej det blev för att få tag i några piller (en av de nya medicinerna). 

Apotekspersonal som rycker på axlarna åt att jag skulle vara utan dem i fyra dagar. Psykjouren däremot ansåg dem så viktiga att jag fick ta mig dit för att få med mig en karta piller hem (de ville också kolla upp hur det var med mig då jag nyss blivit utskriven efter en så pass lång inläggning). Den psykjouren är verkligen helt enkelt top of the top. Leverantörsmissar och slut på alla apotek i hela Stockholm. Att ha tjugoförpackningar är inte direkt lönsamt, så inga direkta lager någonstans. Bra tänkt när det kommer till mediciner som är ganska så toxiska... Mest irriterande är faktiskt den apotekspersonal som inte tyckte att fyra dagars uppehåll med den medicinen inte var något. Jouren ringde jag för att kolla vad de hade att säga om fyra dagars uppehåll och om inte det var så bra så skulle en jourläkare kanske kunna skriva ut en större förpackning (som då finns...). Detta att ett uppehåll, eller bara kunna skriva ut större förpackningar är lite symptomatiskt för synen på psykofarmaka. Något som jourläkaren också uttryckte. Lite utsättningssymptom är väl inget och det handlar ju inte om livsuppehållande mediciner. Hm... Så cirka 1500 självmord om året är ingen big deal???

Många är rädda för att testa psykofarmaka. Man vill testa andra saker först - som terapi, kväsa ångest och obehagliga tankar med ex. mindfulness… 


Visst finns det dem det faktiskt fungerar på. Och det är bra! Men när det inte hjälper då? Tankar som kommer, sådana som bara vägrar släppa taket. Att inte längre hitta någon "enkel" lösning för att de ska vika hädan. Att distrahera sig hjälper för stunden men sen är tankarna direkt tillbaka. De är för viktiga och de ser till att ockupera din tillvaro i veckor. Att bli alltmer distanserad, avlägsen och trött i huvudet. Tankarna och nedstämdheten och ångesten som medföljer blir ditt liv. Att börja ifrågasätta sig själv om detta är allt man är, om man är summan av sina tankar? Ångest, tvångstankar - vad än det må vara - våga öppna upp. Våga ta steget att finna någon som verkligen lyssnar och berätta din historia. Det är svårt - för tankarna ter sig så verklighetsfrämmande och bisarra ut när man själv tittar utifrån på dem. Men tankarna finns där och de är verklighet för dig. Tankar liknande "Make Me Wanna Die"...

Att känna sig som en börda för andra. Att känna sig ledsen och orolig för att man ska tynga ner andras liv genom att vara med dem. Att ångesten ska gripa tag i en när man är med sin familj/sina vänner. Man sätter då på sig ett skyddslager och är den glada spralliga. För att åter sjunka ner i depression eller stark ångest när man är i sin ensamhet. Ångest kommer inte med någon guide. Den kan komma närsomhelst, varsomhelst och kan lämna en i en hög på golvet. Ångesten är en kamp och man måste kämpa för att komma vidare. En kamp som aldrig går spikrakt. Man måste räkna med bakslag och inte låta sig nedslås utav dem utan fortsätta kämpa vidare. 

Tro inte för en sekund att det bara går "att rycka upp sig" ur det här. Tyck inte att någon är löjlig som får en ångestattack, eller ännu värre beskylla personen för att vara en dramaqueen. Att säga till någon "sluta oroa dig" är direkt kontraproduktivt. Då kommer man bara oroa sig för att man ska oroa sig när man är med den personen. Det är fan ingen som gillar att gå omkring och oroa sig och få ångest över det. Ingen jäkel gillar när kroppen skakar och hjärtat rusar. Men ångest kommer också en enorm känslighet. Vissa kan hantera den här känsligheten och bli sk skörstarka i sin psykiska ohälsa. Andra kan inte hantera den och sjunker djupare in i mörker och ångest av ogenomtänkta ord. 

Det finns hjälp att få även för oss där terapi och mindfulness enbart räcker till. Antidepressiva tabletter - en djungel att hitta rätt sort. Och det kan tillkomma insättningssymptom och utsättningssymptom i processen. Det som är viktigt att veta är att man i början kan bli så mycket piggare fast man egentligen inte mår bättre - och att det är då man kanske gör allvar av någon av alla de tankar som cirkulerar i huvudet. De som föreskriver de antidepressiva får absolut inte bara ge ett recept och sen en återbesökstid om tre månader som min vårdcentral gjorde med mig. Det behövs täta uppföljningar.

Många är de som blivit hjälpta av psykofarmaka. som blivit räddade tillbaka till livet av sin antidepressiva medicin. Att efter ett par månaders medicinering helt plötsligt uppleva en annan tillvaro - det är stilla i knopp och kropp. Att börja skratta igen - att skratta på riktigt och känna glädje igen. Livet ter sig inte längre som ett enda mörker. Våga - men se till att inte bli lämnad ensam med dina piller.

Att det skrivs ut för mycket psykofarmaka det håller jag med. Lite bättre återhållsamhet vore inte fel - särskilt inte vad gäller sömnmediciner. Men viktigt är att antidepressiva (samt ångestdämpande) mediciner räddar många liv. Det räcker inte att tänka positivt, träna och äta rätt mat (som mjölksyrabakterier som en fick sitta och säga helt oifrågasatt på Fråga Doktorn och samtidigt göra reklam för sin bok i ämnet). Om det skulle räcka - ja, då vet alla som känner mig - att jag skulle vara friskast i typ hela världen och inte behövt tillbringa två månader på hispan. Som jag väntar på att C. Dahlström ska bli färdig med sin granskning av mjölksyrabakterier-bota/förhindrar-depression-"forskaren".

Ja hon väntar hon - kaxigaste girlen ever...

…i vetskap om att det är aldrig försent. Never Too Late...








blackbird...

Blackbird fly away

May you never be broken again

Hur många leenden har du fejkat idag?

Ett leende

når inte upp till ögonen

lika ditmålat som clownens

Ett leende

falskt som fan

döljer mina känslor

Ett leende

gömmer tomheten jag känner

allt är bara svart

Vi har alla ett inbyggt fejkleende för att skydda oss. För att inte föra andra obekväma i detta samhälle där allt ska vara glatt och trevligt. Det enda som godtas är bitterhet över trafiken, vädret och luddet i torktumlaren. Sådant är accepterat – men inte att du bär sorg, ligger i separation eller lider av psykisk smärta. Ett leende som döljer så mycket ångest, självhat, nedstämdhet och för vissa – en dödslängtan. Allt för att få slut på smärtan.

Vi svarar per automatik att allt är bra för att slippa följdfrågor, då det oftast i okunskap kommer: ”Men du har ju så mycket att vara tacksam över!” Det handlar inte om någon otacksamhet. Vissa vet bara inte varför de känner som de gör eller så vet man exakt vad det är som smärtar men man kan inte bryta sig loss från det. Allt man vet är att man känner sig låst och håller på att drunkna i alla minnen och förtäras inifrån av alla demoner i huvudet. Man känner sig vilsen och vill inget hellre än acceptans, välmående och glädje. Så länge vi lever under den här samhällsfasaden – att allt ska vara bra konstant – så kommer vi att fortsätta fejka vårt liv och våra känslor. 


Det här är en fasad som i längden inte är hållbar. Till slut får man nog och kan inte fejka längre och man har ingenstans att gömma sig. Det kommer ikapp – hur mycket man än försöker springa ifrån det. Och har du då inte fått adekvat hjälp så kan i det läget vara försent…




Fler olika sinnesstämningar, men utåt sett samma glada person. Tänk att det är så invant att le. Att inte visa vad man egentligen känner. Som dimman döljer naturen döljer ofta vi vårt inre för omvärlden. Men för vår egen skull måste vi ändå våga pröva vingarna för att orka kunna fortsätta.

När allt bara smäller till och det känns som om att mattan bokstavligen bryskt ryckts undan för mina fötter så känner jag den gamla känslan som bara gror. Att jag inte duger mycket till. Osäkerheten. Tvivlet. Ensamheten.

Mattheten – väldigt ofta utan någon som helst ork eller energi. Det är en av de värsta känslorna när ingenting känns roligt. Bara att ta ett andetag och sen ett till är en påfrestning i sig. Allt jag ser är svart, grått, svart, grått. Jag försöker fästa ögonen ovanför allt det mörka för att få sen en ljusglimt – men det finns ingen där. Fortfarande är allt jag ser bara skrämmande mörker.


Dagar som dessa sliter så på mig. Jo, jag kan prata om det – men många andra kan det inte. Inte så lätt för någon att se på mig hur jag mår. Som jag skrivit så många gånger förut så syns ofta inte psykisk ohälsa utanpå. Varken ångest eller depression är sjukdomar som alltid syns. Man ler utåt fast det inombords är ett enda stort kaos. Ett svart moln som fördunklar alla ens sinnen.

Och denna Ångest, Ångest, Ångest…

Den rusande tankarna griper tag i mig, styr min andning, för det är omöjligt att slita mig från de bilder som min hjärna målar upp för mig. Alla är otydligt och allt får snabbt en domedagskänsla och ingenting känns tillräckligt. Ångestattackerna som griper en efter att man för ett tag har sett en ljusning – när det känns som att det ska vända – slår hårdare än de som kommer när det är mörkt. Som det kändes för cirka en och en halv månad sedan. Framtidstro fanns. Och sen kom det – dråpslaget… FK som avslog sjukpenning och jag föll handlöst ner i mörkret igen. De kunde lika gärna stått utanför min dörr med en giljotin…

Så återigen negativa tankar som föder fler negativa tankar. En enda stor nedåtgående spiral med hög hastighet ner i avgrunden. Allt stannade upp och ångesten befäste sig i alla kroppsdelar. Ibland så stark att allt jag kan göra är att knyta nävarna och sitta i ett hörn och skaka. Jag vill demolera allt – bara upphöra – så att all ångest försvinner. Att bara kunna krypa ut ur mitt eget skinn.

Kampen att bara existera är stor – att inte gå igång på max utan bara låta ångesten ligga där som ett obehagligt brus. En ovälkommen gäst som bara får finnas där och som jag blundar med öronen inför. Men istället så börjar hjärtat att bulta allt hastigare och hårdare och jag får påminna mig själv om att andas. Och till slut är kroppen upplöst i ett enda skakande inferno. Vrede, sorg, desperation och hopplöshet. Under dessa stunder inträffar hela känsloregistret och allt jag vill är att fly. Att döva mina sinnen och kasta bort allt.

För nästan fyra veckor sedan så föll jag alltså handlöst igen. Kaoset i mitt huvud som uppstod gick inte att hantera. Det enda som fanns att göra för att hindra tankarna från att äta upp mig var att promenera. Så under tre dagar så promenerade jag till dess att jag inte orkade gå längre. Under dessa tre dagar så var det täta kontakter med psykiatrijouren och jag hade även jourläkare här hemma. Till slut fanns det bara en möjlighet kvar och det var psykiatrins slutenvård.

Alla bär vi på någonting inte alla ser, tårar som kamoufleras bakom leenden. Vi skolas att vara hårda, men under vår fasad döljer sig någon annan – där finns ett annat jag. Under de här veckorna inne på slutenvården har jag mött så många människor. Alla olika – men ändå så lika med vår inre smärta. En patient här inne berättade om en läkare hen hade haft som sagt ”Det är ditt liv, det har ingenting med mig att göra.” när patienten säger till läkaren att hen inte vill leva längre. Tre dagar senare gör patienten ett försök att ta sitt liv, men besinnar sig och ringer 112 som hinner fram i tid. Fy jävla faan för den läkaren!

Jag då? Jo, jag har fortfarande lika svårt att visa mina känslor. Trams och flams döljer så lätt vad man känner. Eller ett frenetiskt ifyllande av rutorna i mina korsord. Många är de av personalen (skötare, sjuksköterskor och läkare) som bara går på hur jag ser ut och inte på vad jag säger. Mitt stora gissel – att jag är för bra på att uttrycka mig själv. Och då låter det så klokt att så farligt kan det ju inte vara…

Otaliga gånger har jag fått berätta historien om det okokta ägget. Det där med att jag ser lugn ut på utsidan men är oerhört vobblig på insidan. Går att frakta det här okokta ägget ganska så lätt i sin kartong. Men när skalet väl krackelerar så blir det en enda stor (ägg)röra… Gissar på att det skulle vara så mycket enklar om jag var som de utåtagerande som står och skriker och dunkar pannan i väggen för att tas på allvar. Inte bara en aningens trött på svensk psykvård just nu…

Visst finns det bra där inne. Sjuksyrran S. är ett stort plus. Han ser bakom fasaden, lyssnar verkligen och är mild i tonen. Och han ger den där lilla extra beröringen som kan behövas för att för stunden kunna kravla sig upp från bottengyttjan. Men annars känns det som att det mesta fungerar utan någon som helst logik eller princip. Många patienter tvingar de iväg på permission för att sen i stort sett tvinga på dem en utskrivning fast de inte är redo för det. Visst kan och ska man trycka på innan man är hundra procent redo. För det är ju i den verkliga världen man måste lära sig att hantera sig själv. Men de fall jag har sett här så har det varit för tidigt pushande. Att det bara ska ske för att få lediga platser. Sen finns det då de som i stort sett bor där i väntan på någon annan form av boende. Dessa är inte i behov av dygnetrunttillsyn – men de verkar få stanna hur länge som helst. Enligt mig så behövs det fler platser till sådana boenden så att slutenvårdens sängar ska finnas för de akut behövande.

Att personer med extremt självskadebeteende upprepade gånger lyckas få med sig tallrikar eller annat in på sitt rum och där krossa dem för att sen skada sig själva är fan inte klokt. Att inte personalstyrkan anpassas efter vilken typ av patienter som ligger inne är riktigt genomruttet. När det finns personer här inne som behöver extravak – hos vissa så varierar det över dagen och från dag till dag. Men att de behöver extra tillsyn är så tydligt att till och med en blind skulle kunna se det. Men inte tas det in extra personal inte. Det här leder då till att det inte finns så mycket personal kvar till övriga patienter som kan behöva bli sedda lite då och då de också. Istället så går så mycket resurser till personer med ett stort bekräftelsebehov – så stort att de vissa timmar under dygnet tar upp 3-4 personer av den redan underbemannade personalen. Sådan skam för ett land att ha personer som – då de inte har fått adekvat hjälp – har blivit sin psykiska ohälsa. De vet inget annat än slutenvården med lite permissioner då och då. Att de inte är något om de inte har sina ärr från sitt destruktiva beteende.

Underbemanningen gör också att det vid flertalet tillfällen har brustit i tillsynen. Många gånger så har de inte tittat in den där gången i timmen som de ska göra. Vid ett sådant tillfälle så hade jag blivit sittande i världens ångestattack på golvet i ett hörn på mitt rum i cirka en och en halv timme. Det skulle ha kunnat hända mycket på den tiden innan de hittade mig… Men händelsen hamnade inte ens i min journal. Inte heller en annan händelse, när det kunde gått åt fanders hamnade i journalen. Vill inte skriva vad som hände pga orsak. Detta är alltså händelser som direkt har med mitt mående att göra. Däremot så hamnade en händelse i min journal av ingen annan orsak än att den här personen ville visa sin makt. Vi får ju alla olika förtroende för olika personer – och den här personen har jag aldrig haft så lätt för. Hon trycker på på ett sätt som aldrig har fungerat på mig. Som om att hon har alla svaren… Så när jag inte vill berätta om mig själv och det som finns i hjärta och hjärna utan vänder på klacken och går så hamnar det i journalen. Även det att jag vänder på klacken och går. Här snackar vi maktutövande de luxe…

Att trycka på eller bara dumpa saker (som beslut och liknande) på mitt huvud fungerar inte. Då hamnar jag i trots och kaos uppstår. Och jag följer trotset… Att medicinen och nattillsynen ändrats fram och tillbaka - där jag har fått reda på det precis vid medicindelningen/läggdags (alltså ingen läkare som har pratat med mig om detta) - har faktiskt inte påverkat mig (konstigt nog). Men de där stora sakerna – som att ta permissioner – som de tagit beslut över utan att på något sätt råda med mig. De har tryckt på så man har inte känt något annat val. Att inte känna sig redo att befinna sig i hemmet och det här dimper ner gör att jag känner mig än mer oredo att vara hemma. Detta har då lett till att det de två gångerna har slutat illa. Det kunde gått värre – men illa är dåligt nog… Och tänk att ändå har ingenting i min ”utgång” på slutenvården ändrats. Jag får fortfarande komma och gå som jag vill. Däremot andra som inte har gjort något eller ens har destruktiva tankar får inte vistas ute utan personal. Noll logik. Men det är nog mitt leende och mitt tramsflams som lurar dem…

I skrivandets stund befinner jag mig hemma på permission över dag och natt. Det känns bra då det är mitt eget beslut. Förhoppningsvis ska det här gå bra så att jag kan skrivas ut på måndag. Nu har jag fått ta beslutet. Bra så – men det höll på att inte vara så. En av sjuksyrrorna hade sagt till en annan sjuksyrra att hon skulle få Sofia att ta två nätters permission. Vilket aldrig kom till min kännedom. Mycket information lost in transmissionen här… Så när jag fick reda på detta, att det i stort sett var beslutat blev det helkaos i huvudet. Tack och lov var det den tidigare nämnda sjuksyrran S. som pratade med mig då. Och han gick på min linje. Och nu känns det faktiskt ganska stabilt.

Min säng…


Inte för att jag har mycket förhoppningar om att få sova. Det där är jag inte särskilt bra på. Läkarna här var nog ganska säkra på att knäcka nöten Sofia – men även de har gått bet. Och inte har de tagit till stekpannan heller som jag har bett om… Upprepade gånger känner man sig som ett hopplöst fall. Det är okej de nätter där jag kommer till ro och får någon sorts mental och fysisk vila. Men vissa nätter – när det känns som att man skulle kunna alstra lika mycket energi som Ringhals, Barsebäck och Forsmark tillsammans gör under ett år – då är det verkligen JÄTTELÄTT att koppla av. Lägg då till att det mitt i natten i mitt huvud finns en liten djävul som börjar spela ”Bjällerklang” och inte vill sluta… Första och enda(?) gången jag faktiskt har gått ut till TV-rummet mitt i natten.

Annars så ligger man mest där och försöker få så mycket vila som det bara går. Och vinkar till skötaren som har nattillsynen när den kommer in till den ständigt vakna Pippi. I natt så sa hen:

Kl. 00.00 – bara sex timmar kvar till kaffet

Kl. 02.00 – bara fyra timmar kvar till kaffet

Kl. 04.00 – bara två timmar kvar till kaffet

De vet vad som är viktigast att fokusera på här… :-D 

Man ska ju få tiden att gå också – mer än korsord och promenader:

Förutom att skriva det här inlägget så har idag årets pepparkaksbak klarats av:






Mina fina pepparkaksformar som alltid kommer fram. Det är dock andra saker som aldrig kommer att bli som förut:


Mitt älskade smultronställer som nu har blivit sålt. Det var rätt beslut. Och minnena lever kvar i mitt huvud och i mitt hjärta.

En gång för en halv livstid sedan var Pippi korthårig och blond:


För ännu fler år bakåt i tiden:


Uppsynen…

Man kan alltid ”Walk like Grandpa”:



Ta hand om er och låt ingen någonsin intala er att ni inte betyder någonting. Alla har vi något att bidra med. Alla är vi värdefulla! <3 

Detta liv – ja, As Tears Go By...

...Dear God… 






Äldre inlägg

Nyare inlägg