FRÖKEN MISSNÖJD

Words...
Kan betyda så olika. Som varför heter det matvrak och inte rättshaverist?

Skämt å sidor...
Ord betyder något. Ord har makt. Fel ord vid fel tillfälle kan åstadkomma mycket skada. Händer det dessutom regelbundet och orden kommer från personer i maktposition kan det påverka mer än man tror. Det är inte som så att jag tror att vårdpersonal med flit lägger skulden på patienten – men deras ordval kan hamna snett och därmed ge patienten en underliggande känsla att det är dennes eget fel att den mår dåligt.

Kan man kalla det att de använder ett skuldkort. Ofta har vårdpersonal sagt vad jag borde ha gjort istället för att skada mig. Som om jag inte redan visste det. Strö mer salt i såren bara… Terapeuten är ett undantag – där får jag redogöra för varje detalj fram till självskadan. För att vi ska kunna finna reda på var någonstans hade det gått att avbryta. Vilka signaler och vad som då ska göras. Jag är medveten om att det är jag som skadar mig själv, men att lägga skulden på mig ger bara ökad ångest och svårare att bryta mönster. Att drabbas av psykisk sjukdom och de uttryck den tar sig är inte ett frivilligt val.

Det är lätt att säga ”bry dig inte om det, du vet i slutändan att de har fel.” Men självkänslan i dessa lägen är inte vad den är när man mår bra. Man tar lätt skulden för allt som händer. Lätt att falla in i självhat. Att då få höra ord som känns som att de menar at jag framkallar mitt egna dåliga mående själv. Det här att jag inte blir bättre – jag sover fortfarande inte (vilket jag tror är roten till mycket av mitt mående) trots alla mediciner och olika strategier och terapier. Är det då konstigt att man undrar vad det är för fel på sig själv?

Jag tror inte att de som använt sig av skuldkortet gjort det medvetet eller hur sämre jag blivit av deras ordval. Jag tror inte de är medvetna om hur lätt de har att ta till detta (frustration över att inte kunna hjälpa?). Man är så sårbar när man mår dåligt, allt negativt fastnar och det är hart när omöjligt att skaka av sig det. Att lägga skulden på en patient, att hålla patienten ansvarig för beteenden som är överlevnadsstrategier, att på grund av psykologiska mekanismer anklaga någon för att hitta på, går inte obemärkt förbi. Så tack och lov för terapeuten som får mig att förstå vad det är som händer. 

Kom ihåg att det du säger spelar roll. Du kan sänka eller lyft upp någon. Var aktsam med hur du uttrycker dig. Skadan av fel ord kan vara stor och det kan ta år att skaka av sig det. Att dra fram skuldkortet för att man saknar kompetens, kunskap eller är stressad är aldrig okej! Du kan märka någon för livet utan att veta om det. 

Så ord spelar roll...
Varför säger vi dosett och inte fördelardosa?

Så många mediciner - tack och lov så är det samma läkare som ordinerat alla. Vet dem där flera läkare är inblandade. Som att inte ha en helhetssyn på patienten är svårt nog...

Min terapeut är dessutom den första som försöker ha en helhetssyn på mig – att se hela mig. Inte bara pang på diagnoser och problematik. Naturligtvis är det på grund av problemen som gör att jag är hos dem för att få hjälp, men jag är ju så mycket mer än mina diagnoser och min problematik. Utan att se hela bilden blir det små gnuggande på fläckar istället för att skura hela golvet.

Hur kan man avgöra vilken behandling som passar endast utefter en diagnos? Vad det gäller det psykiska så finns det inte ”ett gips fits all”. Naturligtvis är det huvudsyftet att behandla själva problemen men man får inte glömma hur patienten fungerar som människa. Är jag introvert eller extrovert? Hur tillgodogör och tillgodoser jag mig information? Vad triggar mina känslor och ökar mina symptom i min vardag? Vilka är mina starka sidor som skulle kunna nyttjas i en behandling? Allt detta är viktigt för att kunna skräddarsy en behandling för just mig.

Tar vi slutenvården så hade ett bättre samarbete med övrig vårdpersonal kunnat underlätta. Det är ofta skötarna som ser patienten i en större helhet än läkarna. Skötarna ser en både i toppar och dalar (alltså även de stunder då man mår lite bättre). Men detta verkar inte alltid nå läkarnas öron. Det verkar vara som att skötarnas arbete är ett mindre viktigt arbete. Men den helhetssynen som skötarna får är värdefull för läkarna att känna till för att kunna ge optimal behandling. Ett närmare samarbete och en mindre hierarki där olika professioner hjälps åt istället för att pinka in revir.

Det är också viktigt att vårdpersonal lyssnar på patienten och inte tror sig veta i förväg vad som är bäst för patienten. Om man börjar ett samtal med en patient och redan tro sig vete vad som är problemet, hur problemet ska lösas, hur patienten snabbast ska ”fixas” för att kunna bli utskriven, då har man missat målet. Ingen mer än patienten själv vet bäst själv hur man fungerar/inte fungerar (och nu talar jag inte om patienter i psykotiskt eller maniskt tillstånd). Att vara så säker på att man själv som vårdpersonal alltid vet bäst, inte behöva lyssna, inte behöva inhämta kunskaper som patienten själv kan ha om sina problem, är ett alltför stort och vanligt misstag. Det gör att man blir behandlad lite som ”ett gips fits all” – olika behandlingsformer generaliseras och används som en universallösning. Detta beror nog delvis på de nationella riktlinjerna som finns från socialstyrelsen (ex. att KBT och antidepressiva i första hand ska ges vid depression) men också kanske därför att det är en lättare lösning som de tror ska spara tid. Ibland blir det då patienten som måste anpassa sig till behandlingen och inte hjälpen efter patienten.

Det är lätt att remittera en patient till nästa vårdinstans och därmed ”trolla bort” sitt eget ansvar. Tanken är oftast god – man hoppas ju det i alla fall. Men vården måste anpassas mer till individen, vi är inte ett stort kollektiv där alla mår bättre av samma metod. Alla har vi olika referenser, olika barndom, olika minnen och olika sätt att tillgodogöra sig behandling. Att tro att alla behandlingar är bra för alla är därför inte rätt väg att gå och inte på något sätt förenligt med personcentrerad vård. Vården behöver skräddarsys och fler alternativ måste finnas att erbjuda. Om vården ska bli personcentrerad någon gång så måste psykiatrin börja lyssna på de som känner patienterna bäst – nämligen patienterna själva.

Att platsbristen inom vården överlag är ett problem är ganska bekant. Ofta i media om att människor som behöver vård skickas hem, ligger på britsar i korridoren eller skrivs ut för snabbt. Psykiatrins slutenvård är inget undantag. Det krävs ganska mycket för att man överhuvudtaget ska bli inlagd på psyk idag. Man ska vara i mycket dåligt skick och helst också vara självmordsbenägen. Men det är ingen garanti till att du får stanna tills du känner att benen bär under dig. Man får ett visst antal dagar och veckor, sedan förutsätter man att du mår så bra att någon annan kan få den sängplatsen. Detta även om du inte känner dig stabil nog. Man i stort sett tvingas hem på permission hur osäker man än känner sig. Vet att jag skrev om detta i både Blackbird och Broken Wings (där jag beskrev min upplevelse – inte i syfte att peka ut någon, utan att visa på den oerhörda resursbristen).

Man har som patient alltid rätt att avbryta sin permission om man känner att det inte fungerar hemma. Det man då inte vet är att ens plats då kan ha blivit någon annans plats. Inom loppet av några dagar kan man då – förutom detta stressmoment att åka hem när man inte är redo – komma att få byta rum eller till och med avdelning/ställe. Det är inte direkt något som minskar den inre stressen eller påskyndar ens tillfrisknande. Det kan också vara som så att du ”tvingas” till utskrivning och därmed om du fortfarande mår dåligt får söka hjälp på nytt på psykakuten. Och så ska allt gå en vända till och jag har inte mött någon vars psykiska tillstånd blivit bättre av detta.

Detta stressar även personalen då den veta att patienten mår mycket dåligt och behöver stanna kvar på avdelningen. Det blir mer praktiskt arbete som städning och bädda rent samt mer administrativt arbete – vilket betyder mindre tid med patienterna. Men det administrativa får det inte slarvas med. Det är av högsta vikt att alla vet vem som ligger vad och hur många patienter man har inne t.ex. om det skulle behöva utrymmas (ex brand). Att koordinera allt (vilket då beror på att det finns för få platser) tar tid som skulle ha använts till att interagera och ha samtal med patienter, att finnas där för patienterna. Och är personalen stressad så blir det också att deras bemötande av patienterna blir sämre. De största förlorarna är så klart de patienter som skickas hem trots att de mår mycket dåligt. Läkare på psykakuten vet att inneliggande vård skulle vara det bästa för patienten, men tvingas neka för att det finns inga lediga sängar.

Vi har fått ett system som leker med människors liv. Ett ohållbart system som leder till dödsfall och skador. När människor blir avvisade trots att de har självmordstankar är det som att spela rysk roulett. Stannar det vid tankar eller blir det ett faktiskt försök? Det här som jag har skrivit om är inga nyheter. Det har varit så här i många år, men ingenting förändras. Att det skulle ändras känns - tyvärr - so far away…

Folk gör en massa tokigheter så man förstår varför det finns skor för vuxna med kardborreband...

Men om man kan köpa dem på barnavdelningen så är det okej!

...ett annorlunda blogginlägg. Ett inlägg bara om den här:

De Effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson (= Tankesmedjan balans). Årets bok anser jag att det är. Man läser den och förstår varför välfärdsarbetare hoppar strömhopp in i väggen och varför skola, vård och omsorg inte blir bättre trots att politiker säger sig satsa på just dessa områden.

Själv var jag en av ”de effektiva” och det alldeles för länge. Så mycket för länge att jag inte bara kraschade rakt in i väggen, nej jag var så effektiv att jag borrade ner huvudet och körde på – ännu längre in. Till slut murade väggen igen sig bakom mig. Kvar var jag instängd vilt kämpande i detta intet, till slut orkade jag inte kämpa mer.

Hade det bara varit jag så… Men jag är långt ifrån ensam att braka in i väggen. Under många år har läraryrket, tillsammans med vård- och omsorgspersonal, toppat statistiken för stressrelaterade sjukdiagnoser. ”De nya sjukfallen bland lärare och skolledare under vecka 33-35 står för 13 procent av alla nya sjukfall under året för yrkesgruppen. Motsvarande siffra för alla yrkesgrupper är 8 procent” (Anna Weigert, chef för Analysavdelningen på AFA Försäkring)

Den kris som har drabbat skolan är en kris som vi lärare riskerar att få betala för med vår hälsa. Riskerar är förresten en underdrift, för av sjuksiffrorna ovan kan vi ju se att det de facto förhåller sig så. Det saknas i låga tal 70.000 lärare och den siffran ser ut att öka i oroande takt. Lärare som kör på tills de brakar in i väggen eller slutar/går ner i tjänst för att klara hälsan. Detta är ett tydligt bevis på de orimliga krav som ställs på lärare idag.

Fler och fler saker läggs på lärarens bord utan att något plockas bort. USK:en är borttagen och huvudmän kan i stort sett lägga hur mycket undervisningstid som helst för lärare. Den enda tiden som minskar är den till för- och efterarbete. Samtidigt så förväntar sig huvudmännen samma höga kvalité. Så vi lärare springer allt snabbare med allt tyngre ryggsäckar med en allt stegrande samvetsstress.

Samvetsstress är en av anledningarna till att det har gått att spara på skolan i så många år utan att vi lärare har protesterat särskilt nämnvärt. Samvetsstress beskrivs i De Effektiva som ”den stress som medarbetare i kontaktyrken känner över att jobba med krav som överstiger tillgängliga resurser och där den som drabbas av att medarbetarna inte hinner med alla sina uppgifter är i en utsatt situation.”

Den här samvetsstressen gnager och gnager – det här att hela tiden känna sig otillräcklig trots att man jobbar mer. Det finns alltid så mycket mer kvar att göra. Långsamt bryts man ner av att man aldrig ges en chans till återhämtning. Huvudet behöver sin vila också. Det är knappast någon som kräver att vi ska kunna springa en mil i samma tempo som vi springer ett 100-meters lopp. Men det är det vi utsätter hjärnan för och då är det inte konstigt att den tvärstannar. Hjärntrött är ett alltför snällt ord.

Den här obalansen mellan krav och resurser är farlig för hälsan och den stress den orsakar förstärks av det dåliga samvete man känner av att inte hinna göra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Vi har ju valt läraryrket för eleverna och vi vill ju inte att de ska drabbas. Vi vill ge dem bra lektioner och bra förutsättningar i framtiden så vi vrider oss själva ut och in och trollar med knäna oavsett vad det kostar oss i kraft.

Det är inte ”bara” vi lärare som drabbas av den allt hårdare svångremmen, utan även anställda i vård och omsorgen som precis som vi lärare arbetar med människor. När människan är arbetsredskap – och inte maskiner och robotar som i en fabrik – så kan man inte vrida upp hastigheten hur mycket som helst utan att systemet kraschar. Och vi människor har inga reservdelar att byta ut vid grus i maskineriet – utan vi får betala med oss själva. Vissa av oss så pass mycket att vi aldrig kan återhämta oss på riktigt igen.

Men politiker säger sig ju satsa på skola, vård och omsorg – då borde det väl inte bli så här? Detta har Åsa och Marcus tittat på för självfallet så kan ju inte politikerna säga att det dras ned, då minskar de ju sina chanser att bli omvalda. Så i De Effektiva får vi se bevis för hur politiker trixar med siffror utan närmare eftertanke. De ska skapa en budget i balans samtidigt som de då ska kunna visa på satsningar på nämnda områden. Lösningen är effektiviseringskrav.

Åsa och Marcus har gått igenom budgetar i Sveriges samtliga kommuner för 2018 och kan då visa på att budgetarna i 260 kommuner medför risk för sparkrav inom skola, vård och omsorg. Men som vi nämnt – politikerna säger inte att de sparar utan de har fina ord som effektivisering, omprövningskrav eller förändringsfaktor. Ett sätt att spara är att inte kompensera verksamheten för ökade kostnader. Som t.ex. att skolpengen ökar (vilket då skulle vara satsningen) men samtidigt ska skolan istället själv nu står för rektorslön, el och annat som krävs i byggnaderna. Detta ger inte ett nollsummespel utan det blir minus i de medel skolan har att röra sig med.

Exempel på vanliga besparingar (som alla vi lärare de facto har upplevt) är vikariestopp, tjänster som inte tillsätts, inköpsstopp och minskning av stödpersonal. I och med ”alla ska inkluderas” och minskat antal stödtimmar så ökar behovet av extra anpassningar. Planeringen ska dessutom individualiseras för samtliga elever. Detta samtidigt som de flesta lärare har fått utökat antal lektioner. Som jag skrev tidigare så är det enda som har minskat tiden för för- och efterarbete. Och så var vi framme vid samvetsstressen igen. Ekvationerna går inte ihop någon stans.

”Alla ska inkluderas” => behovet av särskild anpassning ökar utan att vi får extra resurser. Samtidigt ska vi då se till att planeringen är individualiserad för alla men vi får allt mindre tid till för- och efterarbete. Det krävs inte direkt examen i raketingenjörskonst för att räkna ut att detta leder till en sämre arbetsmiljö. Balans mellan krav och resurser saknas och därmed riskeras vår hälsa. Precis alla förlorar på de här dåliga försöken till ekvationer.

En budget som inte beaktar inflation och löneökningar (vilket bevisa mycket effektivt i De Effektiva) leder till att budgeten blir mindre. Man skriver om att verksamheten ska ges ”incitament att hela tiden bli bättre och billigare.” Visst låter bättre och billigare bra? I och med sina effektiviseringskrav får kommunerna medel över till sina satsningar. Ge verksamheterna mindre pengar att röra sig med men tillför samtidigt en summa som får det att framstå som satsningar. Så det är faktiskt inte alls konstigt att människorna i samhället undrar vad sjutton håller de på med på skolorna. Det satsas ju!

Det är därför som den här boken - De Effektiva - är så viktig. Alla behöver bli medvetna om vad som sker – att det smygsparas – så att man vet vilka krav man ska kunna ställa på skola, vård och omsorg. Tror man att det satsas så ställer man givetvis högre krav. Men får man veta hur det egentligen ser ut – att det sparas – och man är okej med det. Då får man också finna sig i att vi måste ställa lägre krav på skola, vård och omsorg. Så tack Åsa och Marcus för en välbehövlig bok. Läs de välskrivna och lättläst knappa 140 sidorna du också. Och protestera mot effektiviseringskraven du också. Bli inte en av ”de effektiva”.

Open your eyes...

Minnen stannar...

"Att lära sig någon, definierar psykiatrikern Anders Hansen som att skapa ett nytt minne". För att skapa ett korttidsminne, något som bara sitter en kort stund, räcker det med att hjärnan stärker kopplingarna som redan finns mellan olika hjärnceller. Men för att skapa ett långtidsminne, konsolidering, alltså något som består, måste hjärnan skapa helt nya kopplingar. Det är en av hjärnans mest energikrävande processer och kräver djup koncentration. 

De som multitaskar, alltså pluggar samtidigt som tv:n är på, hoppar mellan plugg, sms, och Youtube, lurar sig själva med att de minsann lär sig bättre. Det KÄNNS nämligen så, men i själva verket lär vi oss sämre och långsammare ju fler distraktioner vi har omkring oss. Vår hjärna älskar genvägar. Den är inställd på att inte ödsla energi i onödan. 

Om den kan överlåta en uppgift till datorn/mobilen, kommer den att göra det. Alltså: Den elev som tar en mobilbild på lärarens tavelanteckningar kommer inte att minnas anteckningarna lika bra. Det kallas "Google-effekten" eller "digital amnesti" när hjärnan struntar i att lära sig att det den tror finns lagrat någon annanstans. 

Den vackraste beskrivningen av kunskap är ändå när Hansen beskriver konsolidering, alltså när informationen överförs från korttids - till långtidsminnet. För det innebär inte att "rådata" flyttas från hjärnans RAM-minne till dess hårddisk. Nej, för att kunskap skall byggas måste även informationen som flyttas, interagera med våra personliga erfarenheter. 

Mänsklig kunskap är alltså inte att kunna "rabbla en massa fakta", som memoreringsmotståndarna ofta hävdar. Det är att befästa informationen in i våra egna jag. Jag tycker det är en sådan fin beskrivning av vad som händer när man lär sig något på riktigt. 

Kunskapsutveckling är ett individanpassat pussel. Och jag blir mer och mer övertygad om att memorering är a och o för att utveckla riktig och verklig kunskap. Minnen om faktauppgifter bakas ihop med våra personliga erfarenheter och skapar kunskap som vi kan vrida och vända på, se ur olika vinklar och använda oss av för att förstå vår omvärld." (Filippa Mannerheim på Twitter)

Svårare än så är inte det här med hur vi lär oss. Almost easy...

Svårare är det att förstå hur någon kan välja att skada sig själv.Har du mött någon som har ärrade armar/ben som tydligt visar på resultat av självskador? Hur ska man bemöta den personen - ska man fråga eller ska man låta det "passera"?

Varför skär man sig? Ja du... Viktigt att komma ihåg att det inte är något man väljer med flit. Det är ett flyktbeteende av en tung anledning. Det är ett sätt att orka med livet. Vilka anledningarna är varierar naturligtvis från person till person. 

Det gör ont i själen, inuti, ofta pga tomhetskänslor och upplevd ensamhet. Det kan finnas trauma med i bilden och känslor att känna sig misslyckad, hopplöshet och uppgivenhet. Man känner en psykisk smärta som kan vara svår att identifiera eller sätta fingret på. Man mår mycket dåligt. Man letar desperat efter en pausknapp. Man behöver få paus från att känna den där fruktansvärda smärtan inuti. Smärtan fortsätter sen att öka och man behöver större lindring och skadandet övergår därför ofta till värre incidenter. När man sen har skadat sig ett x antal gånger så är man sen fast. Det som funkar slutar man inte med om man inte får andra alternativ. Det blir som ett missbruk - ett beroende, och man går med ett ständigt sug efter att skada sig.

Det gör ont att skada sig. Hur mycket avgör man själv. Det behöver dock motsvara och trumfa den smärta du känner inuti. Smärtan på armen ska vara större än ångesten, ensamheten och minnena. Därför kan man se att vissa skador är värre än andra eftersom de är beroende av känsloläget i stunden för självskadandet. 

För mig är det mer som att jag går in i en sorts trans där jag stänger av, där jag slutar att känna. Jag blir som döv och blind på omvärlden och allt handlar om självskadan. Efteråt kommer då ångesten igen. För då får jag ångest över att jag har skurit mig och den ångesten är värre än den jag hade. Så min lättnad är endast momentan - vilket är viktigt för mig att upprepa som ett mantra, för att jag ska låta bli att skada mig. 

Kan ju vara bra att komma ihåg att krisplanen ska vara ens egna ord...

Ibland dippar jag och behovet efter en ny fix blir starkare än något annat. Ja, det är som jag skrev ovan ett beroende. Och det gäller att hålla uppe så länge för att suget ska klinga av och känna allt mindre. Men fan vad svårt det är ibland. 

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att det ska skickas en remiss för utredning om Borderline. Det visade sig att det var för Aspberger/Autism - någonstans missförstod vi varandra. Nu är det tyvärr ett års väntetid - lite synd att jag inte följde upp ADHD-utredning direkt med en om autism vilket det var tal om då. Men för mig kändes det så långt borta. ADHD:n var ju given...

Jag har även tidigare skrivit om varför jag inte tror att jag har Aspberger/autism - att det är alltför mycket som inte stämmer. Men en aha-upplevelse nyss har fått mig att revidera min uppfattning. Det att inte gilla udda nummer - utan att det är jämna som gäller. Det är i och för sig vanligt, men det kan också hänga ihop med Aspberger. Så tex om jag tar två godisar så är allt ok, men om jag skulle ta tre så blir det oro i huvudet. 

Men för att återgå till Borderline - så är det nu i alla fall inskickat en remiss för utredning. Möjligt att de inte vill göra den förrän den om Aspbergers är gjord. Vi får se. Men det är oerhört mycket som stämmer överens med mig och Borderline. Nu är jag inte den som sätter diagnoser på mig själv, utredningar får visa vad det är eller vad det inte är. Och en diagnos ändrar ju inte på mig som person. Däremot kan det ge mig nya verktyg att hjälpa mig själv bättre. Vilket jag verkligen är i behov av med tanke på mitt självskadande.

Det finns de som tror att självskada bara är ett behov av uppmärksamhet. Detta är nog den mest feltolkade anledningen till varför någon skadar sig. Naturligtvis kan det vara ett skrik på hjälp. Ett sätt att synliggöra sin inre smärta och omvandla den till något konkret som t.ex. ett sår som behöver läggas om Men att någon gör det bara för att få uppmärksamhet är sällan sant. Många är vi som skadar oss i smyg och inte berättar för någon, utan istället väljer att dölja det så gott det går. Men om det nu skulle vara så att någon skadar sig endast för att hamna i centrum så behöver den personen hjälp att bli sedd på ett annat sätt och är värd att bemötas med respekt.

Min arm är inte vacker, men jag kan inte vrida klockan tillbaka och få det ogjort. Min arm är ett bevis på mitt mående och det enda jag kan göra är att kämpa för att inte öka på mängden ärr. Utan istället låta de ärr jag har blekna så mycket som möjligt. Jag vill - när det går - tatuera över det "Blckbird - fly away. May you never be broken again." 

Under texten: ett evighetstecken där en svart fågel ses bryta sig loss från de inkörda banorna. Allt tillsammans med betydelsen att jag har kämpat istället för att ge upp. Att jag har vunnit kampen mot smärtor, sorg och förtvivlan. 

När du ser någon med ärr efter självskada försök då att komma ihåg att den här personen med största sannolikhet har en lång resa bakom sig, eller är mitt i den. Att förstå att det handlar om ett sätt att lindra och kanalisera bort smärta kan hjälpa en att inte vara fördömande. Vi vet ju aldrig hur någons ryggsäck ser ut, hur många tunga stenar det bärs på och hur många strider som överlevts. 

Ärren bleknar. Men minnena - never fade…

Ja, på något sätt dubbleras man väl av att äta godsaker...

Och så avslutningsvis de obligatoriska naturbilderna:

Hello Darkness my old friend...

(Micke B)

1 juli förnyas mitt sjukintyg. Direkt så kommer ångestknutan och jag blir allt fladdrigare i huvudet. Jäkla FK vilka moln de orsakar. 

Men vad säger då vår kära minister? 

Bla bla bla. Fasingen vad det vore önskvärt om vi kunde tala klarspråk och skippa flosklerna ett tag. Men jag måste faktiskt protestera över din benämning på sådana som jag. För jag har varken fallit mellan stolar eller stuprör. Däremot så har FK påbörjat avslag av min sjukpenningansökan pga att jag anses kunna ta några av deras hitte-på-jobb. I nov så ledde det till att jag sen var 2 månader inne på slutenvården och i februari så höll det på att sluta ännu värre. Hade inte min psykiatri/terapeut reagerat så snabbt hade jag med största sannolikhet inte kunnat skriva detta idag.

Vissa dagar är tröttheten av intryck så stor att jag inte klarar något alls, andra dagar klarar jag mer. Men då kommer ansträngningsbaksmällan. Pga FK - som på regeringens direktiv - ska trolla så många som möjligt friska genom att avslå sjukpenningsbegäran. Jag blir försämrad av stressen som FK orsakar, det blir aldrig lugn och ro att kunna återhämta sig. Det ges inte tillräckligt stort utrymme så att vi kan komma så långt att jag ska kunna arbetsträna.

Strandhäll skriver ovan som jag och många andra hört under många år. Märkligt att det fortfarande finns folk som kan tro på detta - att vi har en fungerande sjukförsäkring. Men vi sjuka - vi tror inte på ett tecken som hon skriver. Förtroendet är under isen och det kommer inte att gå att reparera. Och med tanke på att det handlar om en stor grupp människor med anhöriga, vänner mm så borde man hantera sjukförsäkringen bättre om man vill ha våra röster i valen.

Jag är som sagt var inte ensam om att drabbas av FKs makabra hantering. Det hade varit enklare om det vore ett enskilt misstag/en enskild handläggare som det handlade om. Men det poppar hela tiden upp nya berättelser på människor som hanteras som slit-och-släng-varor av FK. Niklas Altmark har forskat på detta - och resultatet talar sitt tydliga språk. Att det vi sjuka hävdar faktiskt är sant. Vi är inga enskilda fall. Inga människor med otur, eller dålig kunskap om sjukförsäkringens regler. Och vi förstår faktiskt innehållet i FKs beslut, men vi ser också att besluten är orimliga och att de inte ens följer gällande rätt.

Av regeringens styrning kan man läsa vad konsekvenserna för människorna blir. Inspektionen för Socialförvaltningen är tydliga. Sammanfattning ger: "Ändringarna i regeringens styrning av Försäkringskassan har medfört att myndighetens interna styrning också har bytt fokus. Detta har i sin tur påverkat hur handläggarna tillämpar det regelverk som styr sjukförsäkringen - trots att regelverket inte har genomgått några betydande förändringar under perioden. När tillämpningen varierar över tid, trots att inga betydelsefulla regeländringar har genomförts, kan det äventyra rättssäkerheten. Dessutom kan tilltron till socialförsäkringssystemet skadas. Rapporten visar att uttalanden från regeringen och generaldirektören - många gånger i syfte att visa handlingskraft gentemot media och medborgare - tolkas som direkta styrsignaler ute i den lokala verksamheten, vilket gör att politikens vilja får direkta återverkningar i hur handläggarna avvänder lagens bedömningsutrymme." 

Till Strandhälls facebooksinlägg då:
--------------------------------------------
 "Jag blir djupt oroad när jag tar del av berättelser..."

Är det bara jag som hört henne säga det här i minst fyra år nu? Beklagar är också ett ord som använts flitigt i det sammanhanget.

"Mina verktyg för att skapa en trygg och välfungerande sjukförsäkring är styrning och lagstiftning."

Styrningen var att sjuktalen skulle ner till 9.0. Styrningen var även Generaldirektören som blev obekväm inför valet. För styrningen hade ju fungerat, men konsekvensen blev att människor hamnade mellan stolarna som man så lämpligt kunde beklaga och oroa sig för i media. Att styra myndigheten kan man inte göra, för då blir det ministerstyre som vi så härskartydligt hört i diverse debatter i riksdagen mm. Och lagstiftningen? Där samarbetar inte fd Alliansen och SD så därför går inte nya lagar igenom. Frågan är vad som egentligen skulle ha ändrats? För om man lyssnat på vad som sagt under åren så har det varit en mycket oklädsam nöjdhet - förutom beklagande förstås.

"Vi har slopat den bortre tidsgränsen samt höjt taket i sjukförsäkringen, förstärkt arbetsgivarens ansvar, satsat på friska arbetsplatser och ställt tydliga krav på samverkan mellan olika myndigheter."

Bortre tidsgränsen, även kallad stupstocken i folkmun, var hemsk. Håller med. Men det var ändå relativt förutsägbar till skillnad från det som sker idag. Och man blev inte utanför systemet så snabbt, så brutalt som idag. Så vad var vinsten? Att kunna säga att man tog bort ett riktigt avskytt moment i sjukförsäkringen för att kunna dölja sjuktalens intåg och effekter? För fler personen utförsäkras per år nu än under stupstockens tid. 2009-2014 var det i snitt 34.022 som utförsäkrades, mellan åren 2015-2018 var det 40.185 personer. Varför uppmärksammas inte det?

Att ställa tydliga krav på två myndigheter, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, är som att säga att man ska tillverka is med eld. Verktygen är inte kompatibla för att samverka så att sjuka människor som får avslag från Försäkringskassan kan få stöd av Arbetsförmedlingen som ser genom sin erfarenhet av arbetsmarknaden att förmågan till arbete inte finns. Det som brister är hur en myndighet bedömer arbetsförmågan hos sjuka människor och matchat dessa med fantasiarbeten för att uppnå styrningen, sitt uppdrag, från regeringen.

"Vi har just påbörjat två utredningar som ser över sjukförsäkringen för att just få de underlag som krävs för att nå förändring."

Ärligt vet jag inte vad jag ska tro om dessa utredningar. När jag läst dem och direktiven kring dem så framstår de mest som ett ytligt kommateckenflyttande. Och jag kan inte sluta se sambandet valet 2018 som närmade sig. Fet är för mig för genomskinligt. Att vilja tysta ett ämne under valet genom att kunna peka på två utredningar som det egentligen redan finns underlag för genom domar från Högsta Förvaltningsrätten mm, känns mer som taktik. Det känns sinte som en uppriktig vilja att ge den mänskliga sjukförsäkring man lovade i valet 2014.

"Vi måste få slut på stuprören! Det är en människa som blir sjuk och det är en människa som ska bli frisk igen. DET ska stå i centrum. Vi måste få en sjukförsäkring som är trygg, rättssäker och begriplig! Det är en svår och komplex fråga, vi kommer inte ifrån det. Vi måste göra detta på riktigt och vi måste göra det från grunden. Något annat duger inte."

Stuprör? Stolar? Benämningen från en politiker på de omänskliga händelser som får katastrofala följder för de människor som får dessa saker i sina liv. Och nu säger plötsligt Strandhäll att sjukförsäkringen ska bli rättssäker! Hallå! Hon har sagt i media gång på gång att sjukförsäkringen är rättssäker och att det är vi sjuka som inte förstår, men vi kan ju alltid överklaga om vi är missnöjda med beslutet.

För mig känns det här brandtalet desperat. Det är kränkande för oss som får stuprören i skallen och stolarna utanför rumpan, gång på gång, år efter år... 

Säg mig Strandhäll - varför ska jag tro dig nu?
-------------------------------------------------
(Jag_e_Pippi)

BAM! Där satt den! Det är på tiden att någon vågar säga som det är. Att FK också kan ta felaktiga beslut. Att de svåra fall som ministern blir orolig över kanske inte i första hand är en konsekvens av brist på samarbete mellan olika myndigheter - eller mellan vård, arbetsgivare och myndigheter - som hon så ofta hävdar. Utan regeringens (Strandhälls) styrning, de politiska direktiven om låga sjuktal och mål om sänkta kostnader, faktiskt resulterar i att FK gör striktare bedömningar som mesta av allt liknar en häxjakt på svårt sjuka människor. Det var förstås inte tanken (hoppas jag), men det blev i alla fall konsekvensen.

För att en förändring ska ske måste Strandhäll och andra ansvariga erkänna att så är fallet, och sluta gömma er bakom floskler och utredningar. Sluta säga att vi sjuka inte förstår. För det gör vi visst - och det är just därför vi protesterar. Vad som måste till: a) Bara sluta att det måste prövas mot hitte-på-jobb efter 180 dagar. b) Objektiva fynd på psykiska sjukdomar är helt orealistiskt (lång ifrån alla har uppskurna handleder). c) FK måste inse att vi är individer och inte kan pressas in i en fyrkantig mall.

Fast det är vi sjuka som är de mångfacetterade och samhället som är fyrkantigt.

När vi pratar om psykisk ohälsa har orden som används betydelse för hur vi tänker om detsamma. Sättet vi pratar om mental hälsa kan förstärka negativa stereotyper och bli stigmatiserande utan att vi tänker på det. Språket är också ett kraftfullt verktyg för att skapa medvetenhet och minska stigmatiseringen.

Det man ska undvika är att säga skuldbeläggande ordval som "Hen valde att ta sitt liv" eller "Hen valde att lämna oss". Det är att lägga skulden på den sjuke och inte på sjukdomen. Vi hade ju aldrig sagt "Hen valde cancern" eller "Hen valde att få en hjärtinfarkt". Bara för att det är en sjukdom som inte syns och inte är somatisk, betyder inte att den inte är dödlig. Cirka 1600 självmord om året...

Typiska klichéer som gör mer skada: "Ryck upp dig!", "Det blir bättre", "Alla är vi deppiga ibland", "Hur kan du tänka så när du har allt!", "Var tacksam för det du här". Dessa ord skadar - de gör att man lägger all skuld på den som är sjuk. Man tror man kan köra med "Tuff kärlek" med någon som är deprimerad och suicidal vilket är helt fel väg att gå. Orden kan sätta sig djupt i en som extremt dåligt och öka på skamkänslorna.

Mycket hellre fråga: "Vad är det som tynger dig?" "Vad tror du själv kan hjälpa dig?" eller bara säga i all enkelhet "Jag hör att du har det jobbigt", "Jag finns här, jag lyssnar", "Du är inte ensam och jag kommer inte att lämna dig". Det är faktisk ok att säga "Ja, det suger!". Det betyder inte att man befäster den sjukes bild av sig själv, utan om att man har förståelse för hur den sjuke upplever det där och då i sitt mörker. Det sista man vill ha är goda råd och färdiga lösningar.

Hjälp den sjuke att förstå att det är en sjukdom - och att många sjukdomar inte är obotliga. När man pratar med den som mår dåligt kan man säga "Det är inte du som pratar, utan din ångest". Det kan hjälpa en att förstå att man inte är tankarna som dyker upp. En människa med psykisk ohälsa är så mycket mer än sin diagnos/åkomma. Ofta vill man bara ha någon som finns där och lyssnar, att man får ösa ur sig allt det mörka som tynger en. Den som lyssnar finns där för att just lyssna.

Peppiga kommentarer eller hobbypsykologiska råd (köp en guldfisk, ta en promenad, träna, sluta prata om psykisk ohälsa) till en som är sjuk hjälper föga. Man väljer inte att må dåligt. Det är sjukdomen som har valt en. Man behöver inte göra det så svårt för sig och försöka lösa allt. Det är okej att bara sitta där och lyssna och bekräfta det den känner är ok.

Att finnas där!
Är det då man är psychosocial… 

...eller inte... 

Ibland vill man mest vara ifred...

En kräfta bleknar i jämförelse. Jag kan ta anställning som stoppljus.

...blir man förste kamerabärare...

Bilfärd och titta på Nydala Kloster...

...och givetvis midsommarfika...

Tillbaka i storstan så fikade jag med en kär vän.

Jäkla C. alltså. I ena andetaget lite småklagande: "Hur kan du ha så smala armar?" för att i nästa tycka att jag är för stark när vi kramas för avsked. Då ska hon väl vara tacksam för att mina armar inte är större...

Nya vänner:

Som man frågar får man svar. Det gäller väl alltid...

ibland önskar jag mig bara so far away...

Av alla märkliga saker som jag sprungit förbi mitt ute i skogen så kommer ett stort jäkla raveparty på ohotad förstaplats. Inte direkt det vanliga sceneriet...