pain...

All denna smärta - allt som gör så ont. När man mår ganska så bra är det lätt att låta omvärldens reaktioner bara rinna av en. Men när man är i botten - när det är som sämst - när att bevara ytan utåt känns så viktigt. Det är då... inombords... när tomheten tränger sig på. Det är då det känns som att jag inte ska orka mer. När jag känner mig helt tom och ligger där med tårarna rinnande ner för kinderna samtidigt som de blöter ner min kudde. Att känna sig så misslyckad för en liten bagatells skull. Tröttheten tar ut sin rätt och med den kommer tröttmössan. Så ansiktet utåt är på och rutiner som jag klamrar mig fast vid som att de vore en livlina.

Nu har något hänt. Det äggskal som jag så hårt har hållit i har börjat spricka. Och jag tillåter det - även om det är jobbigt. Jag till och med sparkar bort vissa delar av skalet själv. Men de flesta bitarna har - bit för bit - sakta plockats bort av familj, bästa vänner och min terapeut. Utan skalet på är det svårt att hålla kontrollen på allt. Och det är ju den jag ska släppa. Men det är så svårt. I diskussioner med min terapeut så framkommer att i stort sett alla mina urflippningar beror på att jag inte har haft kontrollen. The smug smile i hans ansikte när han får mig att säga "ja, det var den där kontrollen igen". Gaaaah liksom...

Men det går framåt. Jag är mer och jag känner mer. Samtidigt så får jag då ta att det gör ondare. Men att för stunden undvika det genom tramsande eller självskada - för att för en kort vinst att det onda släpper - är på lång sikt en förlust och orsakar bara mer smärta. Så lätt att resonera så här - som med så mycket annat här i världen: det är lätt i teorin - men fan så jobbigt i praktiken... Att vara snäll mot sig själv och ta hand om sig själv. Inte vara så dömande mot mig själv. Att döma mig själv långt hårdare än jag någonsin skulle kunna komma i närheten av om det gällde någon annan. Då har jag lätt att se förklaringar och att vi är mänskliga. Det måste gälla även mig - vi är människor och därmed inte felfria och jag damp inte ner på den här planeten för att vara alla till lags. Att inse att jag inte behöver vara så där perfekt som jag alltid försöker vara. Att tillåta mig gör fel utan att samtidigt göra mitt beteende till en fars. Det är okej att vissa dagar ha tröttmössan på - att jag då snubblar runt och famlar i mörkret. Samtidigt så är jag så envis och dunkar huvudet hårdare och hårdare i betongväggen - "någon gång kommer den att rasa!". Det gör den ju inte. Finn en annan väg - en som gör ondare än ont - men som kommer att leda ut i ljuset till slut.

"Searching for the way, push harder everyday. It's deep inside, that shining light. But I'm scarred, by barriers placed in my path. I'm scathed. This ride that takes me through life. Leads me into darkness but emerges into light." (Unbound - Avenged Sevenfold)

Psykisk ohälsa syns ju inte utanpå - som när man har brutit ett ben. Den som är stukad själsligt hoppar ju inte omkring på kryckor direkt...

Ofta funderar jag över varför den psykiatriska vården har kommit så i skymundan. Jo, givetvis är det beroende på det stigma som den har omgett sig med. Ett stigma som jag märker är på väg att brytas i vårt samhälle. Tänk när psykisk ohälsa börjar "botas" i lika hög andel som fysiska åkommor - hur många liv skulle då inte kunna räddas?

När jag är i svackornas lågland så är mina rutiner en livlina. Minsta avvikelse och jag flippar. Ja, kontrollen... Att bryta gamla vanor funkar i träning för då är hjärnan som inställd på just träning. Men när det kommer till en verklig situation så skriker hjärnan - KRIS! - och den har på ingen tid glömt all träning och allt det positiva som faktiskt finns. Som besvärjelser studsar vissa tankar runt i min hjärna - de är som egenhetsritualer i sportens värd. Lite som i konsten att inte jinxa. Meningar i huvudet som "Om jag bara älskar lite mer, så kommer jag att bli sedd och bekräftad" och liknande. Jag undrar hur ofta jag gjort saker i mitt liv som besvärjelser? "Om jag bara gör detta, kommer det jag önskar att hända" eller omvänt "om jag inte gör detta kommer jag att misslyckas eller bli övergiven". Hur nära är det mellan besvärjelser och vidskepelse och i hur hög grad handlar det om en önskan att styra livet?

Det finns besvärjelser och så finns det besvärjelser. Jag minns hur jag på Stenmarks tid hade idéer som: Om jag tittar på honom så åker han omkull, men om jag inte tittar så vinner han. Okej, nu tittade jag - och han vann ändå. Men alla tittade inte - det var kanske deras besvärjelser? Rätt oskyldigt ändå eller hur? Redan då visste jag ju att det bara var hittepå - och att det kanske till och med var ett skäl för att slippa stå vid teveskärmen, hoppas att skulle vinna och inte köra ut sig någonstans mitt i slalombacken. Det var kanske den där anspänningen jag ville slippa och så klädde jag den i besvärjelser? Jag vet inte - nu tittade ju jag ändå på just Stenmark. Min dragningskraft till att se på sport är alltför stor för det omvända alternativet. Men nog känns det i kroppen allt - likaså som när LAGET spelar. Ibland vågar man inte titta - men man gör det ändå. Men i sporter som tennis som kan pågå i evigheter - när anspänningen kan bli FÖR stor. Tja... Jo... Men det ju som sagt ganska oskyldigt när det gäller i sportens värld - och jag är klart medveten om att mina tankar och mitt beteende inte kan styra utgången. Och ändå...

Men är det lika oskyldigt när det kommer till verkligheten? När man inte talar ut och ber om det man behöver - att orden klingar av. Jo, jag kan snacka om allt möjligt - för snacka är jag bra på. Men när det kommer till vissa delar av mig själv då... Nu har jag blivit bättre att tala om mig själv och det som ligger och trycker i mig. Jag kan dock se själv att mina känslor kommer fram mycket mer i skrift än när jag ska prata om dem - då är det som att jag pratar om någon annan. Men våga släpp skalet - börja där jag är trygg - där jag är omtyckt och älskad för den jag är, inte för det jag presterar. Ja, jag vet att jag är sedd och älskad. I vissa lägen så kommer dock något som kan liknas vid ett vidare bekräftelsebehov (som de flesta av oss har, i mer eller mindre mängd). Det här behovet går inte riktigt att ta på - men det leder till en miljon besvärjelser i tankar. Om jag bara drar ett roligt skämt till, om jag bara lyssnar en gång till, om jag bara masserar ryggen en gång till, om jag bara stannar uppe hela natten en gång till, om jag bara dricker ett glas till, om jag bara beskriver min längtan en gång till, om jag bara - då... ja, då kommer det magiska att hända.

Poff säger det. En dag säger det poff! En dag blir jag varse besvärjelserna. Det blir dags att möta verkligheten. Det är dags att möta livet. Vem är jag blottad på mina besvärjelser? Ett svar kan vara: En naken, stark och sårbar kvinna som väljer att vara snäll mot sig själv. En kvinna som omgiven av så mycket kärlek, som kommer strömmande mot henne från många olika håll. Att visa ilska, att visa tårar, att visa äkta glädje - från moll till dur. Att ha öppnat sig - att ge och ta emot - livets mirakel. En fri kvinna som kanske, kanske, lever med färre skygglappar?

Som kommer till klarhet...

Det här med psykisk ohälsa är som ni vet ett ämne som berör mig starkt. Dessutom så blir jag illa berörd när det kommer artikel på artikel av sådana som anser att det är för många som kallas psykiskt sjuka - att normala livskriser förvrids till sjukdom. Lika illa berörd blir jag av människor som aldrig lidit av psykisk ohälsa som delar dessa artiklar som om de vore en självklar sanning. Att det för de flesta bara skulle vara med ett kamma sig liksom... Visst finns det säkert sådana fall. Men för att vara en som lider av psykisk ohälsa - skulle detta vara en normal livskris... ett vanligt downfall i tillvaron... då vill jag inte ha dem. Jag har inget emot att livet går upp och ner - för det är ju så det ska vara. Att man ska klara av de vanliga downsen. Men det här - det är något helt annat. För att omges av ett mörker som är en kamp att tränga sig igenom. När man bara vill stänga ute omvärlden och vara i sitt eget skal.

Det kan finnas ett litet uns av sanning i de här artiklarna (annars skulle ingen köpa detta fabulerande) liksom det finns i artiklar som skriver det motsatta - att även minsta problem är psykiska krisen MEGA liksom... Som med så mycket annat i samhället saknar jag nyanserna. Den sistnämnda gruppen blir av de flesta bara förlöjligade medan den första då många försöker gälla som absoluta sanningen som jag skrev ovan. Faran med detta ser jag då vara att många som har verklig psykisk ohälsa i än högre drag drar sig för att söka hjälp. Alla säger då att det är en livskris - att det då ska vara så här... Och sen är det för sent... För som man säger - man ska vara frisk för att orka vara sjuk...

Däremot så välkomnar jag att debatten lyfts - jag önskar bara många fler nyanser i den. För att bryta tabut och stigmat kring psykisk ohälsa - att det är okej att må dåligt, det är okej att söka hjälp - tror jag är enda vägen att få fler att faktiskt söka hjälp i tid. Går man istället och drar på hjälpsökandet för att "det är en livskris" så kan det vara så att man når den punkten där man inte längre vill ha någon hjälp. Jag kan bara vara tacksam för att folk omkring mig fick mig att söka hjälp när jag tyckte jag fixar det här. Och det här med ryck upp dig och positiva tankar - ja, då skulle jag vara världens friskaste människa... Jag försöker fortfarande finna det positiva i saker - ibland in absurdum så det blir dålig satir av det. Men hur många gånger har inte jag försökt göra lika mycket och samma saker som när jag var frisk - med resultatet att jag totalkrockar med mig själv. Så jag väljer att lyssna på dem som hjälper mig på vägen att bli frisk.

Nu har jag en bra omgivning. Många frågar hur det känns, vad jag har för symtom, om det finns något jag behöver ha hjälp med, hur medicinerna fungerar för mig och så vidare. Frågor som jag vet att många andra med psykisk ohälsa inte får. Men så fort de får någon fysisk sjukdom - kan vara så banalt som en förkylning - så kommer frågor på det. Att människor blir mer oroade över förkylningar än den psykiska ohälsa som tar alltför många liv. Att prata om fysiska sjukdomar är oftast inga större problem. Men när det går från att vara fysiskt till att vara psykiskt så blir det genast mycket svårare att prata om det. Detta mycket beroende på tabun och fördomar - för just fördomar finns det mycket av när det gäller psykiska problem.

Det kan vara allt från att psykiska sjukdomar inte existerar och att man bara är en svag och löjlig individ. Att man borde ta sig i kragen och sluta tycka synd om sig själv, till att man är en galning som är en potentiell mördare eller åtminstone en farlig brottsling. Fördomar som dessa är stigmatiserande och bidrar till att folk drar sig än mer in i sitt skal av skam. Det är en jargong som säger att det är fel att vara psykiskt sjuk, det är något dåligt och det är skamligt att vara drabbad. Just den känslan av skam leder till att många drar sig för att söka hjälp. Jag tycker att det är väldigt viktigt att uppmuntra till ett öppnare samtalsklimat kring psykiska olikheter. Genom att prata mer om psykisk ohälsa och hur det påverkar både de som är drabbade men även hur det påverkar anhöriga, arbetsgivare och så vidare, så tror jag att vi kan få ett samhälle där fler har en bättre förståelse för vad psykisk ohälsa är. Jag tror också att den ökade kunskapen kommer leda till färre fördomar och det kommer på sikt att göra att fler faktiskt kommer våga vara öppna med sin problematik.

När jag började skriva om min psykiska ohälsa så insåg jag hur många det faktiskt är som mår dåligt och känner sig ensamma. Jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra att någon tycker det är skönt att se att de inte är ensamma. Jag kan inte annat än att hålla med dem. Att må dåligt och att känna sig ensam är inte lätt. Men att veta att man inte är ensam tror jag kan leda till att fler vågar söka hjälp.

Jag anser att det är otroligt viktigt att samhället förstår att uppmärksamma tidiga tecken på psykisk ohälsa. Vikten av att man verkligen lyssnar för att kunna tyda tecken och ord på att denna personen egentligen inte alls mår bra. Om du hör eller ser något som tyder på att någon inte mår bra så fråga personen hur den mår och visa att du finns där när personen känner sig redo att prata. För att ha någon att prata med, någon som lyssnar och förstår eller åtminstone försöker förstå är väldigt viktigt.

Men hur ska man egentligen hantera någon med psykiska problem? Givetvis är det individuellt från person till person. Men om personen inte behöver akut vård – bara lyssna. Att finnas där. Låta dennas känslor få finnas. Inte försöka ”fixa”. Vi som har psykisk ohälsa ofta precis vad som behöver ”fixas”. Vi vet mycket väl vad det är för ”fel” på oss. Man mår inte bättre av att bli tjatad på, tvärtom får det ofta bara effekten att man sluter sig och backar ännu mer. För det handlar om att orka ta itu med sig själv - och när man är inne i ett lågt skov så blir orden bara att det här med att börja må bättre till ett enormt projekt. Alltså ytterligare ett hinder som man måste ta sig över. I de lägena räcker det att finnas där - att man vet att ni finns där oavsett.

Sen är det ju skillnad om personen har en psykiatrisk kontakt eller inte. Har den det - låt de professionella hjälpa. Så är det för mig. Så att ni bara finns där och gör den rådande fasen så uthärdligt som möjligt. För en person som inte har kontakt kan det gälla att försöka få den personen att finna en - att finna rätt, att finna någon den litar hundraprocentigt på. Men visst är det en svår balans. Att finnas och bara vara utan att bagatellisera. Att lyssna utan att klappa på huvudet. Att stötta utan att pusha.

Något jag inte klarar av är folk som tassar på tå kring min psykiska ohälsa. Att folk inte vågar ditt eller datt då de är rädda att förvärra. Min psykiska ohälsa är inte ett ständigt monster. Min psykiska ohälsa går upp och ner vilket gör att jag kan vara glad i ett skov av ångest. För förstå att inget är svartvitt utan rentav ganska motsägelsefull - som att jag då kan skratta och verka glad samtidigt som jag säger mig må dåligt. Min psykiska ohälsa är en del av mig, men det jag är är betydligt mer än den. Den definierar inte mig som människa.

Livet i sig självt är något av en diagnos. Och vissa dar är diagnosen synnerligen svårbehandlad. Låt den då vara det. Bara att veta att ni finns där gör att man kan må bra - trots ljudet av tystnaden...