FRÖKEN MISSNÖJD

Sakta? Nä, det gick rasande fort...

SD är nu näst största parti. Inte långt kvar till störst... Förståeligt att SD:arna jublar, men jag jublar inte. Sorg i sinne...

Media kallar det chockmätningen. Att inte gilla det - som jag och flera med mig samt media - är en sak. Men hur kan det kallas en chock? SD har ökat och ökat och ökat - och övriga partier har fortsatt med sitt försök att DÖda SD. Samband någon?

Samtidigt har vi i Sverige... Ja, jag undrar hur vi tillät oss att hamna i detta läge? Att Sverige som ett sekulariserat land tassar kring en religion => att vi inte vågar ta i mot IS-terroristerna, judar lämnar landet, kristna flyr från asylboende, muslimska kvinnor i förorterna vittnar om förtryck, etc etc

...och det här - det är på ren svenska för jävligt!


...en stor SKAM för Sverige!!!

Welcome to Sweden...

Obs! missa inte vad bagabandet säger...

...avd. lättläst...

Bilder från den boken har cirkulerat runt på mitt Twitter nu med allehanda möjliga texter till. Vad är då kontexten till det hela? Jo, via en PDF-fil (jag vet - orka ta reda på hur jag laddar upp den...) så kan man läsa sig till att boken är till för SFI-elever och ska läsas i gymnasiet/Komvux. Ska visst användas sen i samtal om hur man använder ironi i faktatexter. Kan nog funka om man kan språket så pass att man greppar satir, humor och ironi....

Så långt allt väl. Men känt är att den svenska ironin är inte alltid så lättbegriplig. Inte ens för andra nordeuropéer. Och att kunna förstå och greppa språket så pass väl - det finns väl en anledning att det heter just SFI?

Visst tycker jag att det är bra med att SFI-eleverna får kontakt med den svenska ironin. Men hur används boken ute i landet? Och enligt vem är det som svensken - som då också måste kallas "svenne" - har detta beteende som då ska ironiseras över? Jo, författaren naturligtvis - som har bestämt sig för att ge oss facit. Han säger själv: ”Det finns väldigt många just nu som vill slå fast vad en svenne är. Och vad hon absolut inte är. På tiden alltså med ett facit. Så här är det! Enligt mig. Och det är just det som är poängen, alla har sin egen bild av svennen. En del idylliserar, andra hånar. Men det är dags att ta tillbaka svennigheten från ytterligheterna. Och se oss svennar som – människor!”

Författaren menar alltså att hans bok gör så att kulturkrockar undviks? Bra då att börja med att kalla svenskarna för "svenne"... Nog jag som har dålig humor som inte kan se det roliga i det då... Enligt mig så spränger han raviner mellan kulturer istället för att bygga broar. För hur tror han att de invandrare som då har religionen som en ledstjärna (vilket är många) ska förhålla sig till att "svennen" tillber IKEA? Nä, jag anser inte det här vara ett bra och seriöst sätt att jobba med integration.

Som med alla länder så finns det saker som generellt sett är typiskt för varje land. Men de flesta utav de saker som författaren tar upp är enkom förlöjligande och ett förminskande av Sverige som land. Även om det ska betraktas som ironi - men är det verkligen denna negativa betraktelse av Sverige och svenskarna som vi vill att våra nya invånare ska få?

Det finns ju roligare saker: Som att vi äter inlagd sill jämt och ständigt. Jul, påsk, midsommar - hela tiden pickled herring... Och vårt fika... Den heliga fikarasten - förr stod det ofta en bakelse på fikabordet. Det är inte så ofta vi ser detta bakverk längre. Här hos mig är det ofta kladdkaka - gott och enkelt att experimentera med. Men vad hände med den en gång så populära bakelsen?

Var Sverige ett sagoland? En text av America Vera-Zavala...

...där jag tror många på olika sätt kan känna igen sig. Och andra inte. Texten har rivit upp en hel del stormar från vissa. Medan andra tyckt den varit fin och överensstämmande. Att svart och vitt när det kommer till kläder är vansinnigt snyggt gör det inte snyggt som tankemodell. Dikotomin där är vämjelig!

Om jag ska se det ur mitt perspektiv så kan jag se det många sätt. I verkligheten var 1970-talets svenska sagoland förstås en tid då post till kvinnor adresserades till deras män, homosexualitet klassades som en mentalsjukdom och både näringsliv och rike styrdes av en ännu mindre elit än i dag. Sverige avkriminaliserade barnpornografi och en statlig utredning ville legalisera ”frivillig incest”. Televerket förbjöd rosa telefoner och många hushåll hade varken varmvatten eller badrum. DDR-Sverige...

Men om vi istället ska se där på ställen där jag genom sagoglasögonen faktiskt kan känna igen mig. I alla fall delvis. Lite citat från texten:

"...det som uppenbarar sig är…det svenska folkhemmet i miniatyr. En grön dal, mexitegelvillor, cyklar utanför husen, lekplatser. Enkelt, lugnt, tryggt.

(...)

Det var som en saga. I konunga­riket Sverige rådde fred och frihet, i över hundra år hade befolkningen varit besparade kollektiva minnen av våld och övergrepp.

Alla medborgare hade ett arbete, lagstadgad semester och tillhörde ett fackförbund. Kroppen och tänderna kontrollerades och en sjukdom kunde inte leda till ekonomisk tragedi. Barnen gick i skolan – alla barn – oavsett om föräldrarna var rika eller fattiga.

(...)

På bara något decennium har den svenska berättelsen om välfärd, full sysselsättning, politiskt lugn och krigsfrihet raderats ut och ersatts av ett nytt Norden."

För visst fanns det en tid där vi inte låste bilar och cyklar? En tid där man på sina håll kunde ta en kopp kaffe och lägga pengarna i en burk på bordet? Landet med ”Guld och gröna skogar” där alla har mat på bordet och tak över huvudet även om man inte jobbar! Rena paradiset för folk som är vana att slita och svettas för det dagliga brödet – om det räcker. Kan det ha varit sådan nostalgi som gett upphov till "Det var bättre förr"? För visst är det så man vill minnas det - och inte som det jag ovan benämnde. Men som sagt man kan alltid välja att se saker på flera sätt. Det viktiga tycker jag är att man inte direkt börjar med att bara tokdissa varandras tankesätt. Utan istället lyssna in - kan det finnas en poäng där? Kan hända att jag måste revidera min egen uppfattning. Allt som kan ske om man är öppen i möten med andra.

Däremot så snubblar hon när det kommer till  "nu är rasismen så regeringsnära att resten av Europa inte förstår vad som har hänt" för hur det rimmar med "Svenskarna mest toleranta i hela världen" (Metro) kan jag inte få ihop...

Som nostalgibetraktelse anser jag texten vara vacker. Och det är så jag tycker att man kan se den. För den saknar ju tydlig orsaksbeskrivelse till verkanbeskrivelsen. Vad är orsaken till att dagens Sverige uppenbarligen förändrats till något som glider från inkluderande folkhemstanke till exkluderande gated communities? Ska man tolka henne snällt så blir det att förändringarna beror på en brist på välmenande socialism. Mer socialism och solidaritet i Europa så kanske vi kunnat ha kvar Amerikas svenska paradis...

Själv tror jag att det är just den naiva feberdrömmen om ett internationellt socialliberalt utopia utan gränser, en inbillad svensk moralisk överlägsenhet samt en missanpassad solidaritet som är grunden till att samhällsbygget krackelerar. Den där blinda tron på att det skulle finnas en naturlag där Sveriges allmänna välfärd och folkhemsbygge för alltid skulle finnas kvar oavsett vilken politik som förs och hur öppna gränserna är. När det blir svårare och svårare att spackla över sprickorna i verkligheten och det sakta men säkert visar sig att systemet fallerar, så eroderar tillit och förtroende bort som ett sandslott i stigande tidvatten.

Att man kan vara för invandrare och en hyfsad generös och human invandring behöver inte betyda att man är för helt öppna gränser. Flash... Klart vi ska hjälpa där vi kan. Men när gick vi från att hjälpa till att alla ska ha del av hela det svenska välfärdspaketet? Att alla ska behandlas lika enligt lagen ja. Och alla ska ha samma rättigheter? svårare att definiera. Men lägger vi till skyldigheter till det så blir det lättare - samma rättigheter OCH samma skyldigheter. Att alla ska göra rätt för sig allt enligt varje persons bästa förmåga.

Allt åt alla-sjukan, där debet och kredit är två av varandra oberoende öar. Där maktfullkomliga politiker och de människor som finansierar dem glidit allt längre ifrån varandra och inte längre talar samma språk. En regering som flyger - både bildligt, bokstavligt och metaforiskt - över den vanliga människan. Visst finns det plats i Sverige - den humanitär stormakten. Den humanitära stormakten som tycker det är humant med tältläger och uträtta sina behov i parker. Ja, varför äter inte svensken bakelser längre...

När saker inte fungerar ligger sällan lösningen i att göra mer av det som inte fungerar, och det är också anledningen till att en stor del av befolkningen på sina egna sätt påpekar att något måste förändras. En del högljutt, frustrerat och argt, en del med knuten näve i byxfickan, en del i vallokalen, en del via orimligt långs texter på sin blogg...

Tänk om vi en dag faktiskt kan ha fler än två hela politiker som har modet att gå emot DÖdssynden att inte längre vara så PK-ischt fega...

Vad är mod?
-------------------------------------------------------

Mod är att kämpa mot orättvisor.
Mod är att våga vara obekväm.
Mod är att gå mot strömmen.

Att kämpa mot orättvisor är inte alltid modigt.
Att vara obekväm är inte alltid modigt.
Om man aldrig vågar gå mot strömmen.

Mod är att visa civilkurage.
Mod är backa de svaga.
Mod innebär offer.

Civilkurage är inte alltid modigt.
Att backa de svaga är inte alltid modigt.
Om det bara görs när alla ser på.
Då offras ingenting.

Mod är att stå upp för de maktlösa.
Mod är att sparka mot överheten.
Mod är att riskera förlora kampen.

Att hjälpa de maktlösa är inte alltid modigt.
Att sparka mot överheten är inte alltid modigt.
Om man aldrig har något att förlora.

Mod är att ta ställning.
Mod är att våga göra fel.
Mod är att erkänna sina brister.

Att ta ställning är inte alltid modigt.
Att våga göra fel är inte alltid modigt.
Om man inte har kurage att erkänna sina brister.

Mod är att slå ur underläge.
Men inte alltid.
Om man bara har allt att vinna.
Om man i själva verket är den överlägsne.
När den enda som offras är den svage.

Mod och självupptagenhet gifter sig ibland.
Då är modet inte mycket värt.

De modigaste kommer vi aldrig att få höra talas om.

-------------------------------------------------------------
(Lamotte)

Jag skrev att två hade modet. Tror nog fler har försökt - men effektivt stoppats av det debila debattklimatet. Vad som sker bakom stängda dörrar i riksdagshuset kan vi bara gissa oss till. Men det som läcker ut i media - är bara en tiondel av det sant - så är redan det sandlådenivå. Du snodde min spade... 

Så det är inte konstigt att vissa saker jag ser passera på Twitter och ansiktsboken - ibland hamnar jag i försök att debattera med sådana själv. Önskar att alla hade läst den här listan innan: 10 saker som vuxna människor borde veta men som uppenbarligen måste förklaras...
---------------------------------------------------------------------

Fakta och åsikter är inte samma sak.

Om du kommer med ett felaktigt påstående, till exempel ”Månen är gjord av ost” och någon påtalar detta, är inte ”du kan inte säga att jag har fel för jag tycker så” ett godtagbart försvar, eftersom du inte framfört en åsikt utan ett påstått faktum, som visat sig vara fel. Det är visserligen din demokratiska rätt att framstå som en idiot, men det ger dig inte rätt i sak. Exempelvis så är påståendet ”Mikael Persbrandt är världens genom tiderna bästa skådespelare” en åsikt som jag inte skulle hålla med om själv, men som rent tekniskt inte är ”fel” eftersom alla har rätt till sin åsikt. Däremot så är ”Mikael Persbrandt har vunnit tre Oscarsstatyetter” ett felaktigt påstående.

Yttrandefrihet innebär inte att du har rätt att sprida åsikter oemotsagd.

Många verkar tro att när någon protesterar mot en åsikt så kränker det yttrandefriheten. Det gör det inte. Man får ha vilka åsikter man vill, men man kan aldrig kräva att inte bli kritiserad för den. Framför man en åsikt får man vara beredd att försvara den. Det ingår också i yttrandefriheten.

Yttrandefriheten innebär heller inte att du kan kräva att andra sprider din åsikt åt dig.

En kanske ännu vanligare missuppfattning är att man blir utsatt för ”censur” om någon väljer att inte ge dig en plattform att uttrycka dina åsikter på. Det kan vara tidningen som inte publicerar debattartikeln du skrivit eller det kan vara Facebookinlägget som tas bort av den person som har sidan. Det är inte censur. Censur är förhandsgranskning från statens sida och/eller när en åsikt uttryckligen är förbjuden. Om du vill ägna ditt liv åt att tycka att muslimerna ska kastas ut eller att feminismen gått för långt, så kommer du inte att kastas i fängelse för det, men du får sprida de åsikterna själv. Du kan aldrig kräva att andra ska göra det åt dig.

Allt som står på Internet är inte sant.

Källkritik är bra grejer. Bara för att en foliehattsida skriver en artikel om att vaccin ger barn AIDS eller att världen styrs av reptilmänniskor och du lyckats googla fram den så innebär inte att det är sant. Det var visserligen enklare att skilja opålitliga och pålitliga källor åt förr (de opålitliga var oftast halvdåligt fotostatkopierade alster med usel layout, medan de pålitliga i regel inte var det) än det är idag, när vem som helst kan få sin webbplats att se helt okej ut, men detta innebär snarare att man ska vara mer försiktig med vad man sprider än tvärtom. Därför bör man dubbel- eller trippelkolla det man delar.

Samhället har utvecklats sedan du var barn, och det fortsätter att utvecklas.

På 1800-talet var det oerhört populärt med så kallade ”freak shows”, det vil säga turnerande varieteer som gick åt på att vis a upp människor med olika fysiska funktionshinder, främst missbildningar. Är det någon som funderat på varför inte det är så poppis idag? Visst, vi har moderna varianter som ”Big Brother” och liknande dokusåpor, men dessa bygger ju på någon slags frivillighet. Nej, anledningen är nog att vi har en humanare syn på funktionshindrade idag än man hade för drygt hundra år sedan. Samhället har alltså utvecklats sedan dess. Nu kommer det som tydligen är knepigt att förstå: denna utveckling upphörde inte när du föddes, utan den fortgår. Bara för att du kallade chokladbollar för ”negerbollar” när du gick i skolan eller att Martin Timell så sent som 1995 fick ge ut en vitsbok med en hel del ganska grova sexistiska och rasistiska vitsar innebär inte det att det är okej 2015. Vi kan le i mjugg åt hur ”korkade” människor var för hundra, femtio eller till och med tjugo år sedan, men vi ska också tänka på det att man om hundra år kommer att se tillbaks på oss och undra hur vi kunde vara så dumma. Och dummast av alla kommer de som inte fattade att samhällsutvecklingen pågick även under deras livstid att framstå som.

Kontexten är viktig.

Bara för att en mörkhyad hiphopartist använder ett visst ord innebär inte det att det är okej för en ljushyad person att använda det.  Att Jonas Gardell kan skämta om ”fjolliga bögar” innebär inte det att jag som heterosexuell kan göra det. Bara för att du och din kompis har en jargong där ni kallar varandra för ”jävla idiot” innebär inte det att du kan kalla en person du möter på gatan det. Kontext och sammahang är viktigt, även när det gäller språkbruk. Det borde man ha lärt sig någon gång i lågstadiet.

Att bekämpa rasism och sexism genom att använda sig av rasistiska och sexistiska skällsord är korkat.

Jodå, jag måste ta upp det här med ”vit kränkt man” också. Det har hänt att jag fått det slängt i ansiktet och jag blir lika beklämd varje gång. Jag skulle aldrig använda någons kön och/eller hudförg som ett argument i en diskussion, och jag förväntar mig faktiskt att slippa få det själv också. Det är ju, precis som alla liknande epitet, väldigt svårt att värja sig mot. Vit och man är jag ju och det är ingenting som jag kan, eller ens vill, ändra på, och kränkt blir jag ju om inte annat när epitetet används, främst eftersom det är synnerligen obegåvat. Att använda ett rasistiskt och sexistiskt epitet i kampen mot sexism och rasism är kontraproduktivt.

Dina egna erfarenheter är inte per automatik en allmängiltig sanning.

Någonstans runt tvåårsåldern lär sig barn att även personer som barnet självt inte ser faktiskt existerar och något senare att alla inte ser världen ur barnets eget perspektiv. Därför är det ganska förvånande att folk faktiskt verkar bli sämre och sämre på att förstå att just deras erfarenheter inte är allmänna observationer. Bara för att jag en gång spydde som en katt efter att ha ätit en chorizo innebär inte det att alla chorizokorvar är giftiga och bara för att du har haft oturen att bli lurad av en person med arabiskt påbrå så innebär inte det att ”araber är sådana”. Dina erfarenheter kan ingen ta ifrån dig, men det är inte rimligt att ta upp det som ett argument för att styrka ett faktiskt förhållande. (Se även punkt 1.)

Forskare har ingen dold agenda.

Jag stöter allt oftare på argumentet att anledningen till att olika foliehattsteorier motbevisats av forskningsresultat beror på att forskarna har ”en agenda”. Man har, med andra ord, helt missuppfattat vad forskning går ut på. Forskning går ut på att göra observationer och sedan, utifrån dessa, formulera en hypotes. Inte tvärtom. Att forskningen talar emot att dina homeopatiska läkemedel inte har någon effekt beror inte på att forskarna ”går läkemedelsbolagens ärenden” utan att de helt enkelt inte fungerar, och att forskningen visar att allt tal om att våldsbrotten har ökat inte stämmer beror inte på att forskarna är ”en del av PK-eliten” utan att du gått på en rasistisk myt. (Vill du ha tips för att minimera den risken i fortsättningen, se punkt 4.)

Två fel gör inte ett rätt.

Man kan inte skylla en dålig sak på att någon annan gjort samma sak förut. Man kan inte försvara att herr Asson slår sin fru med att her Bsson  slår sin fru lite hårdare. Och man kan inte försvara att företrädare för ett parti sprider rasistisk propaganda med att någon från ett annat parti har gjort samma sak.

------------------------------------------------------------
(Frågor på det)

Ibland så får jag sätta mig på händerna för att inte svara med samma mynt. "Argumentationsteknik: 1: Gå på kön 2: Gå på etnicitet 3: Gå på sexualitet 4: Gå på ålder 5: Guilt by association..." (@skonaglomska) Nä, jag skulle aldrig ge mig på det där med att kommentera personens utseende, klistra etiketter eller nedsättande invektiv. Att bara säga och skriva sådant jag kan stå för. Men nog har man god lust med ett litet snällt korkskalle ibland. Vi är alla människor och fel kan alla göra - då kan man också be om ursäkt och stå för dem. Raka ryggar brukar bemötas med respekt. Att inte mata trollen är en bra tumregel - djupa andetag, cirkulera och låt vila. Att i det läget inte svara i affekt kräver tålamod. Och det är ju något jag har mycket av... finns inte på topp tusenlistan vad jag är bra på...

Men samtidigt så tror jag på justa spelregler och att behandla dessa som inte klarar av att hålla tonen som mina tonårshormonstinna elever. För där har jag tålamod - och då brukar det fungera. För om man ger sig på att förminska sin meningsmotståndare (namecalling, utseendepåhopp etc) - då har man egentligen slut på bra argument och matchen är förlorad. Även om de inte har insett det själva. Fula metoder är inte dopning - men att ge sig själv ett handikapp för att klara diskussionen. Att jag inte klarar mig utan ett stort försprång som att förminska den andre är - att förutom göra motståndaren dummare än denne faktiskt är - att göra sig själv dummare än man faktiskt är. Tror stenhårt på håll god ton själv så kommer du att oftast att bli bemött på samma sätt. Mindre vettiga personer dyker alltid upp - men antalet minskar om du beter dig själv. Hoppar du in med en von oben-attityd kommer folk att göra sitt bästa för att slita ner dig från dina höga hästar. Går du in med invektiv och förolämpningar kommer du att bli bemött på samma sätt. Två fel gör inte ett rätt...

Sen har vi det här mycket märkliga med vilka som får ge sig på vilka och vilka som ska ha tolkningsföreträde och vilka då som inte ska ha rätten att få uttala sig i den frågan. Enligt mig är det bara bullsh... Enligt mig är varje individ unik och ska bli betraktad efter sina inre egenskaper. Skrapa på ytan så får ni se... Det var ju det där med allas lika värde... Eller det egentliga allas lika inneboende värde - alla har rätt att uttala sin mening i en fråga. Att som vissa inte ens försöka lyssna på vad personen säger för den tillhör fel parti, fel grupp eller what so ever? Nej det finns inga sådana fel. Alla har sin rättighet att uttrycka sig - det är yttrandefrihet och demokrati. Ha ett öppet sinne - kanske är det faktiskt en själv som måste revidera sina tankebanor. Att alla har rätt att uttrycka sin åsikt betyder inte att jag är tvungen att ta del av det. Men att på förhand döma ut vad personen har att säga innan den har öppnat munnen eller satt fingrarna mot tangentbordet? det finns inte ens i min föreställningsvärld. Däremot så har jag då som sagt en önskan att folk tänkte till lite innan de häver ur sig en harang med sitt tänkande och tyckande. För vill man att folk ska lyssna på en så bör man tänka på hur man uttrycker sig.

Dagens i det här med yttrande...

Så då har vi klarat ut det. Då kanske vi kan spela Fia med knuff utan att behöva fundera på färgmaktsordningen - vilka färger som får knuffa vilka?*

Så låt spelet börja - Battle born...

This means war...

*"Röda och gröna får knuffa blåa. Inte tvärtom. Röda och gröna har trygga rum" över hela spelplanen" (@Ekvalist)