Ibland känns jag bara som en utomjording som hamnat på fel planet...

Särskilt vissa dagar. Just nu är en sådan period - tröttmössa - orkar inte mycket som hör vardagen till. Finns det ett måste - så tar det på mina energinivåer. Lätt då att bli tramsig och slösa bort värdefull tid - så fokus på mina prioriteringar. Tur att det finns de som har sett igenom detta och vågar bli irriterade på mig. För jag behöver det - behöver bli återkallad till häret och nuet - till vad som är viktigast. Till att prata om det som behöver pratas om och inte börja prata om annat - för det är så mycket lättare, på alla plan. Det är okej att må dåligt. Det vet jag ju att det är - men ändå när man träffar andra så sätter man på ett ansikte. Nej, jag hymlar inte om min psykiska ohälsa - men jag går inte omkring med en stämpel i pannan heller inför kreti och pleti. Men vissa dagar är att vara social med folk som inte är mig nära bara så påfrestande för min energi. Det syns ju inte alltid utanpå hur det känns inuti. Frågar någon så svarar jag ärligt. Men beroende på vem det är så är det olika hur mycket av sig själv man ger. Inget konstigt med det - för så är det för de flesta av oss. Ibland så undrar jag om inte den där stämpeln i pannan vore bättre... För just det där att vi som lever med vår psykiska ohälsa inte märks så mycket kan vara en bidragande faktor till okunskap och fördomar om psykisk ohälsa. Kan du inte se sjukdomen så finns den inte, eller...

Men samtidigt om den där stämpeln satt där så skulle man antagligen få höra - men du ser ju inte sjuk ut... Vanföreställningar att har man problem med sin psykiska hälsa så sitter man på psyk med krama-sig-själv-tröja... Okej, liten överdrift där kanske... Men många drar slutsatserna att då är man inte att lita på och att man helt skulle sakna verklighetsperspektiv. Visst det finns dem där detta gäller för - men de utgör en ytterst liten andel. Det är sällan man ser två personer med psykisk ohälsa som är likadana i sin sjukdom. Upplysning och kunskap för att komma tillrätta med detta. Varje persons psykiska ohälsa är unik och behandling måste vara individuellt anpassad efter var och ens behov. Det kan vara svårt att hävda sina egna behov när man inte är stark nog i sig själv. Att vara frisk nog för att kunna vara sjuk och få hjälp... Det här leder ofta till att personer med psykisk ohälsa kan bli bortraljerade - den där "dåren"... Men det är enkelt att bara vifta bort oss med psykiskt ohälsa och inte inse att vi som har diagnoser har ett intellekt vi också. Jag tror att mycket av det här gör att folk då behåller sin psykiska ohälsa för sig själv och sen hamnar i en ond spiral. För att det tär så mycket på krafterna att ha en mask.  

Att gå igenom en tung depression är verkligen ingen dans på rosor. Att leva i anspänning och med ett extra energipåslag större delen av min vakna tid... det är många timmar det... Det är slitande för knopp och kropp - ökad otålighet och än svårare med koncentrationsförmågan. Ibland en överdriven rädsla för mina egna känslor och försöker därför ibland hålla dem på avstånd. Ibland kan det vara bra att få fly en liten stund - men det är viktigt att fronta sig själv och sina känslor. Så jag försöker hitta balansen mellan att studsa runt dem som om de vore glödande kol jag skulle gå på och att bara totalkrocka rakt in i dem. Inte konstigt att det är svårt att koppla av med den här anspänningen som till viss del finns i kroppen hela tiden, trägen vinner! Men det är påfrestande. När mycket som förr gick lekande lätt så finns nu ett enormt motstånd. Det man kan göra är bara att fortsätta jobba - att ta sig tillbaka. Att ta emot det stöd och hjälp som omgivningen bjuder. Som jag nämnt innan - jag är mer tacksam än vad det finns ord för att beskriva det. Bara Tack alla! Tack alla som hjälper mig att se alla roliga färger - jag är dock ganska bra på det själv. För jag behöver den där lättheten ibland. Inte fly från mig själv - men få distans. Jag finner det väldigt viktigt. Men aldrig att jag kommer sätta på teflonet igen och dölja sanningen för min omgivning. För även om det frestar på, så frestar det på ännu mer att gå omkring och dölja mitt inre. Att inte kunna vara mig själv. Inte nog med att jag hjälper mig själv genom min öppenhet - förhoppningsvis kanske det hjälper någon annan också att öppna upp. För många tror att de är ensamma i sin psykiska ohälsa och upplever sig själva därmed som "konstiga". Men alla är vi kännande varelser som uppfattar världen på olika sätt. Vissa av oss är känsligare och mer sårbara för psykisk instabilitet än andra. Det är inget som vi väljer, tro mig. För det här med att sova så totalt har försvunnit ur min ordbok... Gaahh!!! Hur många gånger har jag inte önskat att få försvinna ur min egen skalle. Eller att få vara en robot... Men nej! Aldrig mer teflonstadiet! Men kanske att man skulle kunna få ta semester från sig själv? Bara komma bort lite lite...

Tur jag har min musik. I den kopplar jag av. Den är värme för min själ.
Warmness on the soul...