...que...
Jo, jag blev som ett enda que - att fria skolvalet skulle ÖKA segragationen. Que???

Många är de berättelser om att det fria skolvalet för dem betytt att de fått gå i den skola som de själva ville - inte den som låg närmast. Att kunna välja - och att kunna välja bort. Den som inser att den har ett val faller inte lika lätt offer för andra människors val. Denna rätt att få välja sin framtid är särskilt viktig för barn från familjer med sämre förutsättningar. Barn vars föräldrar inte har råd att bosätta sig i attraktiva bostadsområden som angränsar till de mest populära skolorna. För dessa barn, som inte sällan bor i segregerade områden, är det fria skolvalet avgörande.

Se storstäderna där områden är tydligt klassegregerade. Hur ska man då kunna bryta detta om man inte får välja? Jo - hör och häpna - ansvarig lyfter en väg om att tillämpa lottning snarare än att ha vanlig kö till skolorna. Det är ett förslag som säger väldigt mycket om den svenska mentaliteten: För att komma åt den segregation som närhetsprincipen skapar, föreslås mer slump i stället för större möjlighet att genom hårt arbete få gå på den skola man vill. "Samhället måste finnas även för de barn vars föräldrar inte gör aktiva val. Vi kan ju inte tolerera en skola som ger sämre livschanser till barn bara för att de är födda i en familj där föräldrar inte gör aktiva val. Det vore ju inte klokt", menar ansvarig. Som att lottning är klokt. Jo, tjena...

Däremot är då tydligen ett antagningssystem baserade på betyg ett lotteri av ondo. Hur man kommit till denna slutsats kan jag för mitt liv inte begripa. Att ta bort det fria valet - vilka barn är det de vill offra på den sociala ingenjörskonstens altare? Vilka flitiga, ambitiösa elever ska få en ny roll i sina liv, den som ansvarig för sina mindre motiverade kompisars utbildning? Att begränsa skolvalet straffar de elever som har störst nytta av det – de som inte har råd att bo på de fina adresserna. Vare sig skolan eller samhället blir bättre av att vi tvingar tillbaka dem till de sämre områdena. Att få välja skola är för dessa barn skillnaden mellan att stanna kvar i de lägre samhällsklasserna eller påbörja resan till en ny.

Att ge alla möjligheten till en förändring - inte "alla ska med". Visst ska strävan vara att alla elever ska uppnå godkänt i alla ämnen - men det betyder inte att vi ska sänka gränserna för att denna strävan ska uppfyllas för att skolan ska slippa en bock i kanten. I den här diskussionen så anser jag till ganska så stor del att betyget F är en styggelse. Visst - det finns lägen där underkänt är befogat. Men när det felar i ETT av kriterierna, bara lite lite lite. Hur mycket tid lägger vi inte på att se till att få upp en sådan elev till E - istället för att framförallt utveckla elevens bra sidor. Nu fokuseras det för mycket på det negativa.

Om man skulle titta på vart och ett av ämnena så finns det kunskapskrav som är av stor vikt och de som definitivt är av samma vikt. För att eleven ska kunna läsa en text i svenska - det är av högsta vikt. Jag anser att man ska se över dessa kunskapskrav - de som är viktiga de ska inte få ruckas på neråt för parollen "alla ska med". Däremot de andra skulle kunna vara undernivåer som mer ger en hjälp och vägledning i själva graderingen av betygssättandet.

"Alla ska med!" - Visst är det vackert!? Men ibland så ser faktiskt inte verkligheten ut så. Och för att då slippa bocken i kanten så kanske ribban sänks för hela klassen? Enligt Pisa har även de bästa svenska eleverna blivit sämre, vilket tyder på att kraven ute i klassrummen har sänkts. Att lägga ribban lågt är ett stort svek mot de elever som inte får spänna sin båge. Om fördumningen sker på bred front har vi dessutom skapat ett samhällsproblem.

Eller så springer vi lärare benen av oss för att dra en elev över till E-markeringen. I en skola med begränsade resurser duger det inte att oproportionerligt stort fokus läggs på att baxa elever från betyget F till E. Visst - vi måste ge alla elever möjligheter - men någonstans måste också tiden kunna prioriteras. Som till exempel att vi har för lite mattetimmar i skolan. Att inte öka antal mattetimmar är att svika eleverna.

Vilket då leder in på nästa problem - det saknas mattelärare. Men när ingenjörer tjänar 20.000 mer så gör det sig inte lättare direkt att få fler att söka läraryrket. För mig är inte pengarna det viktiga - det är att få möjlighet att prestera ett bra jobb inom ramen av den arbetstid vi har. Alltså inte 60-70 h per vecka. Det gör sig inte - inte för någon. Måste vara slut på pappersvändande in absurdum.

Passus om lärare: glädjen när en vän och kollega, tillika en av världens bästa SO-lärare (nej, jag överdriver inte) bestämt sig för att efter några år utanför skolan återvända till undervisningens sköna konst. Och han kommer tillbaka till min skola. Yey!!!

Åter till matematiken: Övar man på något så blir de flesta bättre och blir man bättre och förstår så brukar det i regel också bli roligare. Forskare har slått fast att mer tid för undervisning och mer tid för att öva sig gör att man blir bättre i matematik. Jämför man antalet timmar som lärare undervisar åttondeklassare i matematik är Sverige i absoluta botten. Våra elever får 97 timmar per år, minst av alla länder som är med i studien. Jämfört med exempelvis elever i Taiwan som får 166 timmar, i USA som får 157 timmar och i Singapore som får 138.

Att öka antalet matematik för våra barns skull. Jag säger inte att vi måste producera enbart små mattegenier, att alla ska behöva bli superbra i matte eller att alla ens ska behöva älska matte. Men fler behöver bli bättre! Vi kommer även i framtiden att behöva konstnärer, kreatörer, entreprenörer, fotbollsspelare, brandmän och andra som inte måste rabbla matematiska formler i sömnen. Det ena motsäger inte det andra. Men som skolan ser ut nu så är det som om vi alla ska vandra medelmåttans väg???

Men visst är vi bra på IT? Det måste vi ju vara så mycket tid som barn spenderar med diverse olika digitala medier. Eh häpp! Nytt bakslag och PISA-bakläxa...

Det verkar alltså som att PISA visar att läsning, inte dataspel och surfande, ger högre kunskapsresultat. Gooosh...

- Andel elever som uppger att de spenderar mer än 6h varje vardag på internet: Sverige: 13.2%   Schweiz: 4,6%   Finland: 4,1%   Korea: 0,6%

- Poäng i digital läsning: Singapore: 567   Korea: 555   Hong kong: 550   Japan: 545   Kanada: 532   Shanghai: 531   Sverige: 498

- Andel elever som spenderar mer än 4h på internet under helgdagar: Sverige: 44%   OECD: 30%   Japan: 23%   Shanghai: 20%   Korea: 14%

Och det riktigt förundrande resultatet: Elever som spenderar mycket tid på internet tenderar i högre utsträckning att komma försent till lektioner och skolka. You don't say...

- Andel elever som inte använder internet under en normal skoldag: Shanghai: 75%   Korea: 68%   Japan: 62%   Singapore: 52%   Sverige: 16%   Signifikant är att i Korea, ett av de högst presterande länderna i PISA, har andelen elever som använder dator i skolan drastiskt minskat mellan 2009 och 2012.

Svenska elevers läsförståelse, digital och överlag, har försämrats mellan 2009 och 2012:


Och tänka sig, 80.4% av resultaten i digital läsförståelse kan förklaras av analog läsförståelse. Läsa en bok kanske...

De allra högst presterande kunskapsnationerna använder i mindre utsträckning IT i undervisningen:


Elever som använder datorer oftare presterar sämre i digital läsförståelse, oavsett om de pluggar eller nöjessurfar:

Elever som inte använder datorer på matematiklektionerna når högst kunskapsresultat i matematik.



OECD visar vidare att när länder satsar på fler datorer i skolan sjunker kunskapsresultaten i matematik:




- Mer IT i skolan, mer IT i skolan, mer IT i skolan, mer IT i skolan
- Men undersökningar visar ju att...
- MER IT I SKOLAN!!!!!

OECD-studien visar alltså att det finns inte ETT enda land där internetanvändningen i skolan är hög vars elevers kunskapsresultat har förbättrats. Ha ha ha... En hel studie för detta. De kunde bara frågat mig...

Men de har väl frågat Södertörns Högskola istället. Mer normkritik och mer genuspedagogik åt folket liksom. Gärna då i kombination med IT och en mensutställning eller så... Konstigt (eller skandal som Toklandet säger) att inte Södertörns Högskola toppar listan över världens bästa universitet...

På tal om menskonst... 
"Menskonst förbättrar världen" (SvT-Opinion) - nä, jag vägrar länka. Vidare: ”Aktivism, konst och att använda mensblod handlar om en normalisering av något naturligt”.  Visst är det naturligt! Ja, men det betyder inte att vi behöver MÅLA med det. Brukar inte måla med blod överhuvudtaget... "Mensblodskonstnärer vill att mensblod värderas på samma villkor som annat blod." Hallå!!!! Sen när började annat blod innehålla icke-befruktat ägg och slemhinnor? Frågar åt en kompis...

Tala om en aktivism där utövarna förlöjligar sig själva och samtidigt kräver att bli tagna på allvar. En man som gör spermakonst skulle automatiskt klassas som en äcklig idiot men när en kvinna gör menskonst ska hon hyllas. Som vore det en förmildrande omständighet att vara kvinna...

Det finns människor som verkligen kämpar med den här frågan, som gör allt i sin makt och mer därtill för att kvinnors lidande ska minska. Vi har till exempel indierna som inte stod ut med att se sin fru och sina systrar smussla med smutsiga trasor och tidningspapper för att bindor var för dyrt - så han uppfann en enkel maskin som möjliggör för kvinnor att själva tillverka billiga och bra mensskydd. 

En annan smart uppfinning är menskoppen, en silikonbehållare som används som mensskydd om och om igen i upp till tio år. Organisationen Ruby cup ser till att för varje ”kopp” de säljer i väst distribuera en till flickor i bland annat Kenya så att deras mens inte ska hindra dem från att gå i skolan. Det är närmast tragiskt att dessa hängivna människor ska behöva dela scen med regelrätta pajasar. 

Jag som är för otjock för att ha mens känner mig exkluderad att jag inte kan vara med och måla menskonst. KRÄNKT!!!!
- NOT!!!!!

Slutligen så anser de att vi som tycker att de håller på med pajaskonster påminner om patriarkalt hedersförtryck. Tack och god natt! Ridå... 

Mycket spridda tankar här inne i dag. Spridda tankar har även Trollans tankar:
"Vi har ett överflöd av godhetsapostlar i Sverige bland media, kändisar (a,b och c varianter). Någon skrev någonstans att ”godhet” idag ses som invektiv. Vi har också idag ett antal människor i Sverige som reser ner till länder där de ger humanitär hjälp. Man kan hitta någon notis om dem i någon lokaltidning. Det är sällan de hamnar på de stora drakarna eller på Public service. Kanske av eget val? Kanske är det effektivare idag att gå ut lokalt för att be om hjälp då allt blir fel om man använder media? Kan deras hjälp stjälpa snarara än hjälpa? De samlar in saker och riskerar ibland sina egna liv genom att åka på plats för att ge hjälp. Dessa människor är jag personligen mer intresserad av att höra av än att läsa ännu ett inlägg från dessa kändisar som tycker att godhet handlar om att på bästa sätt förringa andra människor."

För fakta är att merparten av alla syriska flyktingar befinner sig i underfinansierade flyktingläger, det är där den stora insatsen behövs. Den riktigt stora katastrofen drabbar det stora flertalet som vi inte ser, de barnfamiljer som i jordanska läger fått mindre matransoner. Det belopp Sverige lägger på att hjälpa på plats är bara en bråkdel på det vi lägger på immigration. Detta inte bara trots att en krona i närområdet hjälper betydligt fler än en krona i Sverige. Detta därtill i ett läge då situationen i närområdet börjar bli direkt desperat. På grund av bristande medel halverar nu FN mathjälp till Syrienflyktingar. 

Ja, vi måste hjälpa de som tar sig hit - men faktum kvarstår - att pengarna skulle göra mer nytta i närområdet. På något sätt måste vi kunna göra både ock (som jag skrivit så många gånger tidigare, senast "take the time just to listen", därifrån kan du sen länka dig bakåt till övriga inlägg) - på riktigt - samt att göra prioriteringar med våra medel. Inga demonstrationer, värdegrundsdokument, känsloladdade tal eller hashtagskampanjer i världen kommer att ändra på den saken att de som blir mest lidande av de prioriteringar vi just nu är alla de miljoner flyktingar i närområdet. Insamlingarna för de som kommit till Europa är behjärtansvärda - inte tu tal om annat - men varför uteblir uppmärksamheten för de som hjälpinsatser på plats?

Det här med medmänsklighet. Vi läser Sanna Rayman om en elit som är chockad över att både medmänsklighet och SD växer. Tänk om de som väljer SD också är medkännande medmänniskor? Gud, vad gör vi då? Nä, det ryms inte i åsiktskorridoren...

Visst - man kan säga vad som helst inom lagens råmärken. Och visst måste man räkna med att bli motsagd och få sina argument synade. Men frågan är om man också måste finna sig i att få sin person – inte sin åsikt – dragen i smutsen. Det är detta som personer som rör sig utanför åsiktskorridorerna riskerar.

Demoskop har undersökt hur det står till med den svenska talträngdheten. Frågorna i undersökningen gällde i vilken mån man känner att man kan tala uppriktigt om sina åsikter med familj/vänner, arbetskamrater respektive personer man inte känner särskilt väl. Det är den sista kategorin som ur ett korridorperspektiv är den intressanta. I rapporten konstateras att personer som definierar sig som vänster är mer benägna att tala öppet än de som betraktar sig som höger. Det skulle kunna tolkas som att kommunister och socialdemokrater är modigare än både nationalister och liberaler. Eller som att vi har ett samhällsklimat där vänster- åsikter är mer accepterade än höger­dito. Kanske för att komockor som slungas från vänster upplevs av dyng­- ­hivarna själva som om de kastas ned­ifrån och upp. En som vet detta bättre än många andra är SvD:s Gudmundson. I Sveriges Radio har han blivit kallad saker som ingen inom bolaget skulle få för sig att säga om vänsterdebattörer...

Då kan man fråga sig vad godhetsapostlarna inom åsiktskorridoren nu har att säga om det som det i flera olika media har berättats - om hur ensamkommande barn övertygas om att smita från myndighetspersoner innan de hinner registreras. Vad som händer efter det att de har försvunnit kan man naturligtvis bara spekulera i. Det är dock inte okänt att flyktingar utan uppehållstillstånd har dykt upp som låglöneslavar runt om på arbetsplatser där de utnyttjas lönemässigt. Bland annat restaurangbranschen har sådant uppdagats i vid olika razzior och kontroller som ibland genomförs.

Totalt vidriga sexslavs-lika förhållanden har uppdagats. Vidare kan man också spekulera i om de hitkomna kan ha hamnat i klorna på jihadister som faktiskt redan finns här. Ursäkta mig men jag har jäkligt svårt att se humanismen i att folk försvinner från myndighetens radar för att eventuellt utnyttjas på olika sätt - det ena värre än det andra. Vad anser godhetsapostlarna om detta? Jo, jag är faktiskt genuint intresserad av deras innersta tankar om detta. För de facto - som Cattasbubbla säger: "Vi klarar mottagandet (----) ...men vad innebär det egentligen? Att vi klarar av att släppa in folk och låta dom vara i Sverige eller att vi klarar av att ta hand om dom och ge dom det dom behöver?" Det brister rejält i hur vi klarar omhändertagandet!

Borde vi inte kunna få mer för pengarna???



Någon tar dina pengar varje månad. En tredjedel sker helt öppet. Men nästan lika mycket tas från din arbetsgivare utan att du märker det. När du går till affären och ska handla, är det någon där igen som tvingar handlaren att ta extra betalt. Och vill du göra något särskilt roligt kan du räkna med att en extra peng tas in av den ansiktslöse inkasseraren.

För länge sedan insåg politikerna att folket skulle bli arga om de märkte hur mycket pengar de tog in i skatt. Därför dolde de "arbetsgivaravgifter" och "sociala avgifter" för de anställda och tog pengarna direkt från arbetsgivaren. Smidigt för politikerna, som har höjt skatterna kontinuerligt sedan dess.

Jo, visst sänktes skatterna lite grann. Men nu är det spikrakt upp igen. Skattehöjningar verkar ha ett egenvärde. Nu argumenterar de inte ens. Likt zombies smyger de nu igenom skattehöjningar. Särskilt pikant är det att de nu slopar skatteavdraget för att ge till välgörenhet. Nu när världen är i större behov än någonsin. Bara hur tänkte de nu???

Det här med att vi inte ser hur mycket skatt som egentligen tas ifrån oss varje månad gör att vi gnetar på för den slant vi får behålla. Goa staten låter ju oss trots allt behålla nästan hälften av våra pengar!

Jag är inte emot skatter - inte alls. Det är storleken i skatterna som jag har svårt för och att vi inte då får tillbaka tillnärmelsevis det vi betalar i skatt. För jag anser inte att våra gemensamma medel ska gå till saker som miljonfallskärmar och denna evinnerliga genustjosansvejsan. Skattemedel borde öronmärkas för vård, skola, omsorg, rättsväsende, försvar och att kunna hjälpa. För man kan faktiskt fråga sig varför vi har nedskärningar i landet när vi har världens högsta skattetryck och världens mest skattemoraliska befolkning...

Och våra pensionärer? Är det inte märkligt att de betalar skatt för det de redan har arbetat in och skattat av? Har inte de redan gjort sitt till skatteladan? Varför ska de göra det gånger två? Vi har en stor del fattigpensionärer som lever på existensminimum. Som kanske även måste uppbära vissa bidrag - till vilken nytta är det att man plockar skatt från deras pensioner?

Om våra skattepengar skulle hanteras med större aktsamhet så kan nyttan gagna medlen. Men häftigt att betala skatt? *hutter* Nej, det är inte alls häftigt att betala skatt! Det är faktiskt rätt trist att se halva sin inkomst försvinna bort i skatter. Och är folk dessutom inte nöjda med vad pengarna går till är jag tämligen övertygad om att människor då blir benägna att gå ganska långt för att undvika skatter - som genom ex. fiffel, mygel och fusk. Fusk med skatter är någonting som inte alls bör ses med blida ögon av liberaler. Tvärtom – om vi förutsätter ett givet skatteuttag och någon fuskar, innebär det att de som följer reglerna måste betala än mer. Och naturligtvis finns större skäl att fuska ju högre skatter vi har.

Pengar, pengars värde, inflation och upplevelser av det...

(SvD)

Hur vi upplever saker. Vissa saker är vedertagen sanning - andra är upplevelser och andra är till och med rena fantasier. Som jag minns det sorterades fantasin för sig, när jag växte upp. Den fanns där, i alla former från dagdrömmeri till färgglada teckningar, men den spillde sällan över i vardagen. Man kunde fantisera om att vara en superhjälte, men man gick inte till skolan med i superhjälteklädsel för den skull.

Nu lever vi i en tid med trans och queer (vilket jag tycker är bra), med tredje och - vad vet jag? - fjärde kön. Vi lever i en tid av pappaledighet och damfotboll, som är så etablerad att man inte ens använder prefixet ”dam-” längre. Vi lever över huvud taget i en tid där alla gamla stereotyper, inte minst vad gäller kön, är synade, ­av­hånade och kasserade.

Och ändå...

Tittar vi på kvinnorna och männen som vandrar fram idag - har de inte blivit mer filmstjärnigt glamorösare? Inte alla såklart - men mer generellt? Skulle inte många av de vackra varelser som vi ­möter på en vanlig stads­promenad i dag ha framstått som utklädda, om vi hade mött dem för ett antal år sedan? Skulle vi inte ha trott att vi hade att göra med en artist på väg till en spelning? Eller åtminstone en amerikan?

Jag tror det. Och jag misstänker att det beror på att fantasin har börjat läcka. Fantasin är ju en fantastisk sak. Vi kan skapa vad som helst ur den, oberoende av mallar och normer. Men fantasin, precis som nästan allt, har en konventionell ­sida. Den vanligaste fantasin är inte den som skapar ­något helt nytt, på tvärs med det som redan finns. Den vanligaste fantasin är tvärtom den som renodlar det som redan finns. Vi har lärt oss att förverk­liga oss själva. Vi har lärt oss att våga forma oss ­själva ­efter våra fantasier. Det kanske är en ”ironisk lek med normer”. Eller så har helt enkelt de flesta av oss ­inte ­särskilt ­originella fantasier.

Jag? Jag älskar fantasier! nä häää... Har mängder utav det - eller om det är mitt rika inre liv... Några som också har gott om fantasier är bloggen ingångsvärden - en fakebook i samarbete mellan bloggarna Fredrik Antonsson (Sjätte Mannen) & Fnordspotting. Den här tror jag med största säkerhet att det är Fnordspotting som ligger bakom. Den gav mig i alla fall världens asgarv missinassen...

Håkan Juholts återkomst?

Bara stort TACK! Har fortfarande inte slutat skratta.

Fantasi och sagor - fictions...

Att läsa:
- Om flyktingkatastrofen - flyktens drivkrafter
- "Kvinnor på flykt saknar makt och inflytande. Varför finns inte deras berättelser i medierna?"

och: Närhet ger bäst vila för våra hjärnor Mycket intressant även om jag inte håller med i allt. För även för en introvert person som ofta kan behöva vara ensam för att lugna upp det i huvudet så är närvaron av de i den närmsta kretsen av stor vikt för välmående. Närhet är ett basbehov.

Vilket då avslutningsvis leder mig in på: "Det är verkligen egoistiskt att ta livet av sig!". Jag har hört det otaliga gånger. Folk som ojar sig, moraliserar vitt och brett kring självmord. Som tydligen saknar både grundläggande kunskap om människans psyke, och anständig empati. Bara sluta! Sluta att moralisera om självmord och människor som mår dåligt!

Egoistiskt? Vet du vad jag tycker är egoistiskt? Att Sverige varje år sviker över 1 500 personer. Människor i alla åldrar. Ur alla samhällsklasser. Till och med barn. Den gemensamma nämnaren är att de alla valt att avsluta sina liv. Vi känner nog någon. Eller fler. Någon som hoppat men överlevt. Någon som svalde de där pillren och somnade in. Någon vars begravning du önskar att du aldrig behövt gå på. Någon som dog ifrån dig. Det är inte ditt fel. Men ska man snacka om någon form av egoism i samma andetag som självmord så är väl samhällets svek det allra största.

Jag tror tyvärr inte att man kan hindra alla självmord, eller de försök som görs dagligen. Men drygt 1 500 människor hade inte behövt dö varje år om synen på psykisk ohälsa varit annorlunda och de preventiva åtgärderna styrts upp bättre. Vi kan börja med oss själva. Vad har du för cementerad bild av en självmordsbenägen person?

Vad som är viktigast om man vill hjälpa är ett kompromisslöst stöttande. En stam att klänga sig fast i även om allt känns meningslöst och kroppen tappar kraft. För han eller hon som vill dö tror ofta att omvärlden skulle känna en lättnad om man försvann. Så lömskt är det sjuka psyket. Så lite det har med egoism att göra.

För ett psyke som inte mår bra - musik är balsam för en sargad själ...



Måste bara bjuda på den här som en vän skickade till mig. Led Zep blir hyllade på Kennedy Honor och gruppen Heart kör Stairway to heaven med deras framlidne trummis John Bonhams son Jason Bonham på trummor. Se deras reaktioner på läktaren. Se reaktionen när Jason Bonham kommer in. De verkar helt oförberedda på detta. Se Jimmy Page reaktion på det klassiska gitarrsolot på slutet. Se och njut! Goosepumps!