FRÖKEN MISSNÖJD

Jag hade nyss ett sådant där moment när hjärnan går in i något slags status Q och hjärtat dunkar av adrenalin och i huvudet far det runt en massa tankar som det är svårt att få rätsida på. Hade en massa göranden, bl.a. att åka in till stan. Det var så där att allt var tvunget att klaffa perfekt. Min plan alltså - jo, jag vet att jag hemfaller till att göra planer...

Som vanligt när det gäller mig - antingen beger jag mig i JÄTTEGOD tid och får stå och vänta läääänge eller så blir min hjärna upptagen med en massa annat och jag får stressa iväg. Tur man är snabb så man kan springa till bussen... Vadå att nästa går om tio minuter. Min plan remember...  

Vad händer - jo, bussjä... är sen. Pang - där flög den planen i bitar. Så då blev det till att missa tuben. Och nästa kommer - inom bara några minuter. Men min PLAN, min noga uttänkta plan spricker. Men löser jag det? Självklart! Bara att tänka snabbt. Jag är bra på det där med att tänka snabbt, vara flexibel och lösa problem effektivt och snabbt. Men jag gillar inte att behöva ändra i mina planer. Det är där kruxet ligger. Kanske beror det här snabbfixareffektivitetslösaproblemgrejen på alla felkopplade synapser. Allt löste sig på bästa sätt - men jag måste komma över det här med PLAN in absurdum så jag slipper det där adrenalinpåslaget. Jag vet att planerna blir en sorts trygghetsgrej när jag inte riktigt litar på min trötta hjärna. Men vad skulle hända om det brast lite grann - oftast ingenting. Måste bara lära mig att hantera det. Sådana här planförändringar är jag säker på drabbar alla, men i mitt liv är det mer regel än undantag med sådana här hetssituationer. Det löser sig alltid, bara det att vägen dit ofta blir lite meckig och minst sagt tröttande.  

Försöker att formulera i dataskrift vad det gäller min psykiska ohälsa - även om jag föredrar att ta det muntligt för att få ur mig det jag vill. Det tar på krafterna i huvudet att skriva och söka sina känslor. Att jag håller igen datorn? Självklart gör jag det. Integriteten finns där - inte tu tal om annat. Bäst för skrivandet är papper och penna - sen brukar jag diskutera igenom det här med nära. Min behandlare får också läsa. Känner själv vilka framsteg jag gör där. I början när jag inte var så van så kändes det konstigt med ensidig konversation, bara jag som ska berätta. Sen vande man sig vid det. Det är ju inte som att bara sitta och prata - man måste öppna upp hjärnan. Och det är okej att det får bli tyst där inne, i ett vanligt samtal skulle det vara en sådan där konstig tystnad. Men det är ju hemma och där jag verkligen måste dra ur mig själv de svåra svaren - hur ont det än gör. Och behandlaren min är verkligen superb. Men de där subtila små medlen så ställs de där frågorna, påpekar de där små sakerna som gör att jag finner andra tankegångar. Ser svar i vissa handlingar åt håll som jag inte tänkt på innan. Visst är jag lite motsträvig ibland - hjärnan vill analysera, ibland för mycket. Det är här min behandlare är som allra bäst - att komma med de där påpekandena/frågorna som får mig att tänka till på ett annat sätt och att vissa saker ska jag inte överanalysera när det kommer till mig själv.

Dessutom så blir jag "tvingad" att faktiskt säga det där som jag tycker är självklart att folk ska fatta när det gäller mig. Att jag ibland går direkt från A till Ö och förväntar sig att alla ska förstå allt däremellan. Kan förstå att det kan bli svårt att hänga med på alla turer där... Men även när det gäller det som är uppenbart - som då inte uttalas - är så viktigt att faktiskt få säga. Jag vet att det jag inte har sagt har förståtts av min behandlare - men att få mig att även få ur mig dessa ord. Min behandlare är på ren svenska - bara så jäkla bra!

Jag må vara klok som en bok - men när det kommer till mig själv så blir jag ibland bara rent ut sagt så korkad. Vilket jag då inte ska säga - det heter destruktiv. Vilket är en träningssak att få slut på. Jag kör ju bara på i full speta. Men det ska bli stopp på det. Försöka finna ett sätt så att den analytiska hjärnan även fungerar på mig själv.

Träning ja - träning är som stor del medicin för mig. Min ventil där överskottsenergi får pysa ut och överskottstankarna finner ro. Samtidigt så håller ju träningen mig i ett adrenalin- och endorfinpåslag. Gäller att finna den rätta balansen där - att verkligen få ner mina aktivitetsnivåer. Finna lugnet. Att sluta träna? nej, men att finna andra nivåer. För träning är en form av medicin.

Det finns andra mediciner också. Även hjärnan kan sakna ämnen som behövs för ett fullvärdigt liv - många verkar inte fatta det. Jag fann den här sidan som så bra beskriver hur nödvändig medicin för hjärnan är:

Rör inte min medicin
------------------------------------------------------

Snackar du skit om cellgifter? Snackar du skit om insulin? Om morfin? Om Bricanyl?
De räddar liv och lindrar smärta. De gör så att personen i fråga kan leva ett lättare liv. Vi snackar inte skit om cellgifter för vi vet att de räddar liv. Vi ser biverkningarna som självklara men hemska. Vi vet inget om det så vi snackar inte skit. Det är ju ganska uppenbart att personen befinner sig i svår smärta och att det ska hanteras med medicin. Det ser väl vem som helst. Vi kräver inte att personen ska få sin tumör att försvinna med hjälp av positivt tänkande eller genom att utesluta gluten. Vi lägger ingen skuld på den som har cancer. Vi stöttar.

Men när det kommer till hjärnan är det andra bullar. Det är okej att snacka skit och det är okej att öppet tycka och tänka om sådant man inte har en aning om. Hjärnmedicinen är farlig och bara för latmaskar som inte orkar ta tag i sig själva eller som skyller sin smärta och sina svårigheter på ett par bokstäver. Men nu är det såhär att hjärnan är extremt komplex. Vi vet att fel däruppe kan göra oss förlamade, att tumörer kan bildas och att kärl kan brista. Så varför har vi inte fattat än att vissa ämnen kan saknas och att visa synapser kan vara kopplade på ett sätt så att det blir till ett handikapp. Varför får en person inte äta medicin som rättar till serotonin nivån utan att ifrågasättas, när detta ämne fattas i hjärnan? Ingen ifrågasätter ju bristen på insulin och medicin därefter. Vad är skillnaden?

Organ som organ. Man kan inte begära att en person med cancer ska bota sig själv, likväl kan man inte begära att en person som är deprimerad och lider av serotonin brist ska bota sig själv. Eller att någon med adhd ska lära sig hur man reglerar dopamin nivån i hjärnan och kopplar om synapserna så att det inte blir så himla jobbigt att leva? Det är elakt. Varför kan vi inte bara vara snälla och bespara människors smärta i onödan? Biverkningar på psykofarmaka? Ja det finns. Precis som med alla mediciner. Men om man får leva och må bra så är det ofta värt det. De flesta biverkningar lägger sig med tiden och går att lära sig att leva med. Snacka inte skit om mina mediciner. De räddar mitt liv och är inte konstigare än annan medicin.

Det är svårt att anpassa min hjärna till samhällets ramar. Vilket är ett måste eftersom att det tyvärr inte är tvärtom idag. Tänk dig att du sitter i en stökig och hoppig bil. Du försöker städa rent i kaoset lite lätt medan du kör eftersom att oredan gör dig väldigt stressad. En melodi spelas i ditt huvud och gör att du måste hålla takten genom att göra mönster med foten i luften samtidigt som du stressat tvinnar håret i luggen med vänsterhanden.

Du tänker en huvudtanke, exempelvis, vad ska jag laga för mat ikväll. Den tanken tar aldrig slut, utan övergår i både sidospår och diverse analyser. Runt den här tanken, vi kan kalla den motorvägen snurrar flera andra tankar. Typ fyra, fem stycken. Minst. Helt plötsligt hoppar du till. En dov smäll bakom dig. Du tappar kontrollen på ratten (hjärnan) och får kämpa dig tillbaka för att komma på rakspår igen. När helt plötsligt en hund springer framför och du tappar ratten igen.

Lätt distraherad är ordet. Med sinnen och cylindrar som alltid är på helspänn blir det lätt så, framförallt när all verksamhet i kroppen gör allt för att kunna hålla fokus på en enda sak. Denna gången blir det svart för en stund och när det sedan blir ljust igen har du kört vilse. Du försöker förgäves hitta kartan men antar att du glömt den antingen hemma eller på jobbet. Eller kanske hos syrran? Typiskt.

Helt plötsligt kommer du på att du inte har handlat det du tänkt laga till middag. Klockan tickar. Du ser Ica passera förbi på högersidan och tänker snabbt ut en plan huruvida du kan vända eller skynda hem innan den lokala mataffären stänger. De andra tankarna, stigarna, bultar på och det känns som om din hjärna ska explodera. Vad var det chefen sa nu igen? Undra hur jag ska lägga upp träningen nästa vecka? Hur ser det ut om det inte finns ett slut på universum? Shit vad bra den där boken var, hoppas det finns en uppföljare.. Jag kanske ska skriva en själv? Ja en bok får det bli! Kan man göra såsen på kvarg istället för yoghurt tro? Å vilken bra låt, undra om det spelas någon bättre på P3 istället. Måste kolla. Vilken var förresten Dylans första låt?

Allt detta sker inom loppet av 10 sekunder. Det går snabbt och det är intensivt både tankemässigt och känslomässigt. Förstår du att det är en aning jobbigt ibland? Det är a l d r i g tyst. Det kör liksom på parallellt med de uppgifter som ska lösas och slutföras. Inte konstigt att det är svårt att koncentrera sig ibland. När det är för mycket blir det stopp och det finns inte alltid tid för ett stopp. Vissa saker bara måste göras.

Det sägs att vi ska lära oss med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering. Bara det är en utmaning och ibland orkar jag helt enkelt inte anstränga mig till utmattning hela tiden. Jag begär inte att du måste springa marathon med dina proteser varje dag eller att du ska lära dig att hantera läsningen trots att du har grova synproblem och är i stort behov av glasögon. Så varför får du begära av mig att jag måste stå och hantera en tornado i hjärnan varje dag?

Det är liksom inte heller som så att dagens samhälle gör det enklare. Jag menar stressen är rätt utbredd och intrycken är rätt många. Med medicinen så kunde jag fokusera på det som behövdes göra och jag var långt ifrån upplösningstillstånd. Jag såg en kartong, jag såg vad som skulle i och vad som skulle kastas utan att tänka tusen andra tankar och påbörja tio andra saker samtidigt. Jag blev inte rastlös och ville byta aktivitet efter tio minuter.

Jag behövde inte känna att jag höll på att gå sönder av ansträngning, över att hela tiden hålla tillbaka 100 hästar i galopp. Jag stod ut. Och jag grejade dagen med lätthet. Det var sååå skönt. Ja fick nästan tårar av lättnad och tacksamhet. Äntligen! Jag vill aldrig byta bort min hjärna. Aldrig. För jag älskar den. Men om du skulle låna den bara för en timme, så tror jag att du skulle få både håll och kramp och skrika efter snabbast möjliga hjälpmedel illa kvickt. Så låt mig få andas, låt mina axlar få sjunka ner och låt mig få leva ett lättare liv utan ständig kamp.

Låt bli min medicin.

----------------------------------------------------------

Kom på att jag själv skrivit om psykofarmaka - när jag för dryga fem månader sedan tokdissade en scientolog i secrets have gone mad Som ni vet så anser jag det viktigt att bryta stigmat om psykisk ohälsa. Att rätt information och fakta är det som ska komma alla till kännedom. Att inte personer ska tillgripa något som bara för att det finns en titel med i bilden och det ges mediatid blir vedertaget. Som då det här:

"Psykiatriker Peter Breggin menar att psykiatriska droger orsakar värre skador än vi någonsin anat. Den omhuldade teorin om att de hjälper psykiskt sjuka genom att justera kemiska obalanser i hjärnan är en myt, skapad av läkemedelsbolagen och aldrig någonsin bevisad. All psykofarmaka, starka kemikalier, orsakar istället kemiska obalanser hos hjärnor som från början inte hade någon kemisk obalans."

Och vad tror då de inte att sådana här påståenden gör med hjärnan... "ALLA psykiatriska droger är mycket skadliga för hjärnan, de sliter bokstavligen isär den grundläggande delen av hjärnan, kallad basal ganglia, och de orsakar ett hemskt tillstånd som kallas Tardiv dyskenisi (ofrivilliga rörelser)." Flertalet studier som då skulle visa att alla dessa droger är dåliga för din hjärna - från att dessa droger orsakar multipla biokemiska obalanser hos hjärnor som från början inte har någon kemisk obalans och du blir beroende till att hjärnan krymper...

Nu visar det sig då att den här psykiatrikern tillhör scientologerna och vad jag har kunnat förstå om jag läser om dem så finns det inga diagnoser som psykiska sjukdomar... hmm... Varför blir man då psykiatriker... Redan där havererar han när han ska förklara psykofarmaka som ondskan själv. Men om man då som scientologerna utgår från andlig rehabilitering så säger det sig väl självt...

Själv blev jag så irriterad på PB och hans scientologpolares korståg mot psykiatrin och psykofarmaka så jag bestämde mig för att ta en närmare titt. Nu vet jag att detta inte spelar någon roll, eftersom han inte bryr sig, ej heller hans anhängare. Men det finns faktiskt ett riktigt stort problem med scientologins korståg mot psykiatrin. Det finns faktiskt risk att folk tar livet av sig om de inte får rätt behandling...

Med många mediciner och behandlingar vet man inte alltid exakt HUR de bakomliggande mekanismerna fungerar, bara ATT de fungerar. Psykofarmaka har bevisligen visat sig ge positiva resultat på patienter med depression. Om vi då tar antidepressiva så ser de till att normalisera halten av serotoninet. Alltså inte lägga tillföra något utöver det som kroppen skulle vilja ha som droger. För alkohol och andra droger kan då också hjälpa till vid depression. Hallå! Det där är bara så falskt. För det är en falsk känsla och kan då leda till ett verkligt beroende. Man ska avstå från alkohol och droger när man mår dåligt. För det vet vi ju alla att när man bra är det bara att köra på liksom... WOOOOOOOHOOOOO!!!

Åter till psykofarmaka. För de facto det är ju fruktansvärt tråkigt att alla som känner sig bättre av psykofarmaka inte vet bättre än att de då egentligen skulle må sämre... De som har fått psykofarmaka och BLIVIT bättre har alltså inte BLIVIT det utan bara TROR att de har blivit bättre fast de EGENTLIGEN borde veta bättre eftersom om man BLIR bättre så har man FEL. Och alltså inte ÄR bra. Men med RÄTT information kan man förstå VARFÖR man är bättre fastän man inte ÄR det, utan bara TROR det utan att VARA det. Som man felaktigt gärna TROR.
Om jag är korrekt informerad...

För att få lite på fötterna om deras påståenden så gjorde jag en snabbcheck i FASS. Och deras påståenden visade sig stämma... inte mycket alls för att vara snäll mot dem. Vissa ångestdämpande som bensodiazepiner kan vara beroendeframkallande - vanliga antidepressiva är det inte. Vidare så undrar jag över det här med att det inte skulle finnas psykiska diagnoser - att de bara då är hitte på. Yeah sure... Ett skeende observeras och beskrivs - gäller för såväl somatiska som psykiatriska diagnoser. Scientologanhanget säger att psykiska diagnoser gör att man sen blir fast i psykiatrins värld och måste ta hjälp av vänner och familj för att ta sig ur greppet. Jag säger bara Tack och lov för min psykiatri. Och jag vet många som inte fick rätt hjälp och var för sjuka för att kämpa för den själv. De fick hjälp av vänner och familj att bryta sig IN i psykiatrins värld och få hjälp. How’s that for irony...

"Fun" fact: depression kan ge ångest och leda till självmord. Jo, det är ju allmänt känt. Scientolognissarna hävdar då bestämt att man med antidepressiva får mer ork och då faktiskt göra allvar av sina tankar. Ja, så kan man ju också resonera. För personer som är riktigt illa däran kan vara så nere att de då inte ens orkar ta sitt liv. Med antidepressiva kan orken återkomma innan stämningsläget höjs varpå självmord kan företas i väldigt få fall... Jojo - även om jag tycker att självmordstalet är för högt så har siffran totalt gått ner kraftigt sedan de antidepressivas intåg i medicinen. Ren fakta som vem som helst kan kolla upp... Men det är säkert bara tillrättalagt för att fjättra fler i psykiatrins våld...

Som om man inte har nog med sig själv och alla de problem man brottas med vid psykisk ohälsa. Ska man dessutom då om man som jag äter antidepressiva få detta att oroa mig för också? Tala om att göra alla med psykisk ohälsa en otjänst...

När man startar medicinen får man ofta rekommendationen att äta ångestdämpande medicin för att "kapa toppar och dalar" som ofta inträder i början. För en del människor är SSRI-preparat livsnödvändiga och en väg till livskvalitet. Samtidigt så sker en överutskrivning. Vanliga livskriser kan gå över utan medicin, med rätt stöd och hjälp att bryta negativa livsmönster eller hantera en sorg. Jag vet att psykofarmaka behövs - men det ska inte missbrukas och vanliga livssorger och kriser är inte detsamma som klinisk depression.

Mitt teflonlagret åkte på våren 2012 - då hände det som inte får hända. Inte bara en gång, utan två inom loppet av tre månader. När man står där och känner sig totalt maktlös samtidigt som man ska vara stark för de runtomkring. När det inte finns läge att pysa själv. Det var inte som jag lät beröra mig, ytligt och hemma ja. Till slut fick jag inte ens pysventil när jag var ute och sprang. Och tårar som rann när jag sprang - och mängder med tårar när rundan var över. Så då blev det till vårdcentralen och där harvades det runt ett bra tag när det mest kändes som om jag fick jaga dem.

Och sen hamnade jag på min psykiatri och träffade en psykiatriker (tyvärr så bytte denne arbetsplats senare) som lyckades punktera hål i teflonlagret. Detta plus min behandlare och jag slängde upp hjärtat på vid gavel: "här kommer alla känslorna på en och samma gång" fick en ny betydelse. Inte bra att inte ha haft hjärtat öppet på så länge. För hur hantera alla känslor?

Hur hantera alla känslor när folk i ens omgivning far väldigt illa? Hur hantera alla känslor när någon blir riktigt riktigt sjuk? Att en liten fyraåring får en hjärntumör - nu satt den ju "bra till" och upptäcktes så tidigt att ingreppet inte blev så stort. Medicineringen efteråt var mer en säkerhetsåtgärd. Men man far ändå illa. Att se detta energiknippe efter operationen så liten och så sårbar... Och jag själv i ett riktigt vacklande tillstånd. Bara det första är nog i sig - som kombination direkt urusel. Medicineringen sen tog ju också på den lilles krafter - de sista behandlingarna var han ganska så medtagen. Men nu är han tillbaka - energiknippet nummer ett.

Åter till ämnet psykofarmaka  - för många är detta livsnödvändig medicin - men det är inte att ta två Alvedon direkt... Jag anser att psykofarmaka alltid ska kombineras i någon form av psykoterapi. Många vårdcentraler skriver enkelt ut när någon mår dåligt och har sen ingen uppföljning på det. Detta då till trots att en vanligt effekt är att man blir sämre de första tre-fyra veckorna. Jag fick mina tabletter på vårdcentralen men INGEN som hade koll på hur jag mådde första tiden. Att jag var riktigt låg från början och blev ännu lägre... Tack gode... att jag hamnade på min psykiatriska klinik istället. Skulle önska att de läste detta - för de är verkligen guld värda.

Ja, diamanter för oss som har det svårt - diamonds in the rough...