När ångesten överväldigar en finns ingen utväg. Bara att försöka härda ut genom all mörk smärta. Ibland går det och ibland går det mindre bra…


I veckan ska jag ha möte med en av rektorerna på skolan + stadens rehabkoordinator. Det var ett himlans väntande på att få till ett möte. De har liksom tänkt ”att Sofia är ju fortfarande sjukskriven, så vi väntar tills hon inte är det”. Så de hade tänkt att jag skulle stå på tröskeln en dag och bara säga att nu ska jag jobba tjugofem procent. Snillen spekulerar…

Fick dem att förstå att sjukskriven på hundra procent kommer jag att vara tills den dag då jag börjar arbetsträna. Och då måste ju planeringen finnas klar. Försäkringskassan då? Jo, efter att för knappa året sen (och även i februari i år) anses som fullt arbetsför, anses de nu att jag är för sjuk för att börja arbetsträna. Den såg vi inte komma…

Ska nog gå att få med FK på skoltåget. Apropå skoltåget – så är det ämnet skolan som har hållt mig lite upptagen nu i cirka tre veckor. Har gått med i skolupprorsgruppen (vilket är alla skolans professioner + skolföräldrar tillsammans). Och nu i helgen genomför vi en manifestation i form av skolmarscher. Antingen måste politikerna skjuta till mer resurser eller så måste de skära i läraruppdraget. I tidningen arbetet skrev vi igår om detta – jag ger er hela texten här också:

-------------------------------------------------------
Nu i helgen de 12 och 13 oktober marscherar och manifesterar föräldrar, lärare, skolledare, lärare i fritidshem samt studie- och yrkesvägledare tillsammans på 12 orter i Sverige.*


Efter år av smygande nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar har vi nu kommit till vägs ände. Ska vi skrota skolan eller återupprätta den? Fortsätter vi på nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar kör vi snart i diket. Var fjärde elev har inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen och saknar därmed fullständiga betyg från grundskolan. För första gången kan vi konstatera att dagens barn får en sämre utbildning än sina föräldrar.

Skolans personal skriker efter resurser, men politikerna väljer att återigen slå dövörat till. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla. Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har meddelat att nästa år kommer 99 procent av kommunerna att skära ner i vård, skola och omsorg. Det kommer drabba oss alla. Det kommer drabba alla som arbetar i skolan och det kommer drabba alla elever och föräldrar. Det kommer att sätta spår i framtiden.

Enligt Försäkringskassans rapporter är skolan en av de sjukaste arbetsplatserna i Sverige och förklaringen stavas bristande arbetsmiljö. Med de ständiga nedskärningarna går det inte att skapa hållbara arbetsvillkor. Det går inte att skapa en bra arbetsmiljö när de som ska utföra uppdraget blir allt färre, när lärarnas undervisningstid ökar, och när rektorer får allt fler sjukskrivna medarbetare. Det är inte möjligt att skapa en skola för alla barn när eleverna inte får det stöd de behöver och när mindre undervisningsgrupper läggs ner.

Det går inte att ha balans i sin ständigt begränsade budget och balans i verksamheten samtidig. Vems fel är det? Det är våra folkvalda politikers fel. Vi förstår att politiker har ett svårt uppdrag, med det är deras skyldighet att fatta svåra beslut. Ändå beslutar de om nedskärningar år efter år, samtidigt som vi förväntas prestera mer och bättre skolresultat – som att det fanns mer att skära ned i våra svältfödda skolor. Deras beslut leder till att elever inte får den utbildning de har rätt till och att rektorer tvingas bryta mot skollagen och arbetsmiljölagen varje dag. Deras beslut leder till en osäker framtid, där vi ser fler unga kastas ut i utanförskap.

Genom Tankesmedjan Balans budgetgranskningar** är nedskärningsbluffen genomskådad. Varje budget som innebär nedskärningar i skolan kommer hädanefter att mötas med högljudda protester från föräldrar och skolans medarbetare. Nu är det tydligt för många i våra upprorsgrupper hur det kommer sig att eleverna i skolan mår allt sämre och medarbetarna blir allt sjukare. Nu är det tydligt varför grupperna på fritidshem fortsätter öka och varför förskollärartätheten minskar i förskolan.

Vi gör nu något historiskt och går tillsammans, som ett kollektiv, för att säga ”Det räcker nu” till nedskärningarna i förskolan, fritidshemmet och i skolan. Det kommer bli jobbigt för våra folkvalda riksdagspolitiker i Stockholm och lokalpolitikerna ute i landet att skära ner på skolan framöver. Det kommer kännas att inte rusta för framtiden. Det kommer att kosta att inte rusta barnen för framtiden.

Nu har vi börjat marschera för skolan och vi kommer fortsätta till dess att ospecificerade effektivitetskrav, verksamhetsförändringar och gud vet allt vad politikerna kallar nedskärningar för är ett minne blott. Otaliga spaltmeter har skrivits om den arbetsmiljö som medarbetare och elever befinner sig i, men ingen lyssnar. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla.

Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever. Frågan är: Vad valde du att göra när den svenska skolan stod inför sin största kris någonsin?

-------------------------------------------------------------
Linnea Lindquist (skolledarupproret), Alexander Skytte (lärarupproret), Pernilla Wallgren (lärarupproret), Sofia Johansson (lärarupproret), Niclas Wahlgren (lärarupproret), Saga Sunniva Bergh (lärarupproret), Samuel Byström (lärarupproret), David Spak (SYV-upproret), Cilla Lundström (skolföräldraupproret), Therese Sjögren (skolföräldraupproret), Sara Eriksson (skolföräldraupproret)

*Skolmarscherna


**Tankesmedjan Balans har skrivit om effektiviseringshetsen i sin bok ”De effektiva) – se mitt blogginlägg As tears go by

I veckan som kommer så skriver jag ihop med tre andra på Aftonbladet debatt om tystnadskulturen som råder på skolorna. (Se Marcus Larssons twittertråd). Om medarbetare som inte vågar göra sina röster hörda om att de är på väg in i väggen pga rädsla för repressalier. Problem kan endast lösas om de kommer upp till ytan. Därför kan vi inte ha den här tystnade.

The sound of silence…