Avenged Sevenfold: Brompton Cocktail...

Ja, något hade instagram fått i sig...
Bara gå hem insta - du är full... #

Mycket cirkus i samtiden...

Swedish gouvernment on tour?

Ja, det är inte utan att man undrar...

Läste på politivism "Sverige befinner sig på kollisionskurs och läget är allvarligt. Men de som styr vårt land, politiker och media, låtsas som ingenting. De bor här där jag bor, betalar låga hyror, går på Folkoperan, hänger med likasinnade, tjänar gott, mår bra och värnar vänskapskretsen. Att vara en “god människa” har blivit ett mantra (givet att man har sitt eget på det torra). Att bry sig om rumänska romer eller eritrianska flyktingar ser så mycket bättre ut än åsikter om de vita, hemlösa männen som har abstinens vid Mariatorget. Den abstrakta godheten, detta att placera sig själv i ett sammanhang där “godheten” gäller (så länge det inte påverkar en själv), är så mycket enklare. Det kostar så lite. Att bry sig om den fattige, missbrukande och medellöse svensken på gatan är jobbigare. Det ligger för nära. Varför bry sig om honom? Hur gagnar det mig?

Jag tror att detta är centralt i förståelsen över den utveckling vi ser. Från dem som tidigare har jobbat med sociala orättvisor och utanförskap har fokus skiftat från verklighet till ideologi. De makthierarkiska teorierna har tagit över. Postmodernistiska, postkoloniala föreställningar har lagt sig som ett raster över synen ut över gatan. Om mannen som blöder till döds på gatan är vit och etniskt svensk så är det hans eget bekymmer (eftersom han är överordnad). Utsattheten måste passa in i det föreställda pusslet. Bitarna måste passa, annars blir det komplicerat och komplexitet är inte på modet. “Jag har lärt mig att den här typen av människa får skylla sig själv”. Case closed."

Precis! och det gäller allt!!! Allt måste passa in - ingen får sticka ut. Välkommen till medelmåttornas paradis...

SR "den skilda synen på hur begreppet begåvning bör användas, har nu alltså lett till att hans texter inte kommer med.

– Roland Persson vill att man ska använda ordet begåvning och han uttrycker sig då som att alla barn inte är begåvade. Just den formuleringen kan inte vi ansvara för, säger Johan Börjesson som är undervisningsråd på Skolverket och ansvarig för det aktuella stödmaterialet.

Johan Börjesson förklarar att Skolverket vill hålla sig till begreppet "särskild begåvning", medan Roland S Persson på en del ställen i sina texter i stället använder sig av bara ordet begåvning.

Roland S Persson vill inte medverka i en inspelad intervju. Men han säger till Sveriges Radio att det handlar om vetenskaplig, okontroversiell fakta att slå fast att en del barn är intellektuellt begåvade och att andra inte är det. Han menar att det är en viktig distinktion att göra." (understrykningarna är mina)

Att sanningen ska göra så jäkla ont... Det är väl bättre att få sanningen i vitögat så att alla kan hitta just sin begåvning. För alla är sannerligen inte intellektuellt begåvade. Däremot så har de andra kvalitéer och begåvningar - som de är duktiga på. Låt dem odla dessa förmågor. Och finna det just de är bra på. Jo, men alla kan ju bli världsstjärnot i fotboll, stora popartister, erkända konstnärer etc... För ingen är ju bättre än den andre... Hua!

Alla andra kom på andraplats! Ja, det är ju den enskilt största otjänst man kan göra ett barn... Medelmåttigheten är en svensk norm som är så stark att alla ska anpassa sig. Jante extreme - passa in eller gå och dö... 

Ja, vi kan ju tycka vad vi vill om ordvalet...

Precis så! ALLA tar skada!

Bara i lilla landet ängsligt får man inte vara intellektuellt begåvad...

(svtopinion)

Om ni orkar (den är lång) så se professorn Roland S Persson: "Nyckeln är att identifiera de särbegåvade eleverna"

Det som sker i medelmåttornas paradis nu är kusligt likt det som sker i science fictionromanen "The Dispossessed" av Ursula K le Guin. Där föds det matematiska geniet Shevek in i en anarkistisk utopi med kollektivistiska drag. Boken börjar med att han som barn upptäcker paradoxen om Akilles och Sköldpaddan på egen hand och försöker förklara den för sin fröken. Fröken förstår dock inte poängen, eftersom paradoxen bygger på ett logiskt misstag, att låta tidens förlopp bestämmas av sköldpaddans rörelse istället för Akilles. När Shevek försöker förklara för fröken att det är just det som är poängen tappar hon tålamodet och snäser åt honom. Shevek rodnar av skam och ilska, hans intelligens har fått honom att begå den största synden i den anarkistiska utopin, att i tanken röra sig utanför kollektivets uppställda ramar för det gemensamma intresset och för detta har han tillrättavisats.

Själv hade jag extremt lätt för mig i skolan. För lätt... Utnyttjade det lite för dåligt men det är inget jag sitter och grämer mig för nu. Snarare så har det gett mig en erfarenhet att berätta för mina elever. Inte heller gråter jag tårar över att jag ganska tidigt insåg att jag inte skulle bli det ena eller det andra... typ artist, modell eller liknande. Men jag är en jäkel på att vara lärare :-P och det river i mig av att se hur fult det ska vara att vara intellektuellt begåvad. Från de som värnar mångfald av i stort allt - varför inte detta? Paradox goes big som vanligt när det gäller dessa...   

Det är svart och det är vitt - och ibland så är de så motsägelsefulla att de är både svarta och vita på en och samma gång. Skulle de titta längre än nästippen skulle de upptäcka den berömda gråskalan. Och tittar vi åt fler håll så får vi även med hela färgpaletten. Ta till exempel det här med barnuppfostran - antingen så säger de att barnen ska uppfostras i "den sanna tron" eller att de inte ska få någon vägledning överhuvudtaget - att de själva bara abrakadabra ska utropa Heureka liksom... Jag anser att barn ska ges en rimlig möjlighet att själva komma fram till sina egna värderingar, men jag tror inte att vägen dit är att helt isolera och curla barnen från svårigheter eller att låta dem ta sig igenom allt precis själva. Vägledning och stöttning är viktigt. Jag anser att kritiskt tänkande är något av det viktigaste vi kan lära barn. Om barn ska kunna bli självständigt reflekterande människor med en egen moralisk kompass är det viktigt att man som vuxen inte smiter från att prata om viktiga och allvarliga saker. Att gestalta de viktiga frågorna som får barnen att landa i känslolivet så att det inte bara är snurrande tankar i huvudet - på samma sätt som leken är ett av barnets viktigaste sätt att lära. Att ge barn del av vad vi som vuxna tänker, tycker och tror om det viktigaste i livet är inte att "stämpla" dem. Inte heller är det oförenligt med att fråga efter vad barn själva tänker och tror, tvärtom.

I skolan så ingår det att arbeta med värderingsfrågor. Jag anser det är viktigt - men! jag sällar mig inte till de här färdiga koncepten som leder till att alla tycker lika i lilla landet värdegrund. Jag kör mina egna grejer där eleverna på olika sätt får tänka efter SJÄLVA vad det tycker - och att man faktiskt får tycka vad man vill. Mycket av det material vi får är rent ut sagt... börjar på t och slutar på rams... Det låter så fint med alla fina meningar som: "I skolans uppdrag ingår att arbeta med jämlikhetsfrågor - för jämställdhet, mot rasism, mot mobbning och kränkningar samt mot diskriminering." Och det - det ÄR en självklarhet! Men vägen dit sen... Visst skolan ska tillämpa en sund och naturlig normkritik - de flesta jämlikhetsfrågorna har ju till stor del med det man kallar normer att göra. Det är våra osynliga kontrakt om vad som är välkommet och vad som inte är det som avgör graden av jämlikhet.

Däremot tänker jag mig inte att skolan i första hand ska ägna tiden åt diverse symbolfrågor som frågan om blått eller rosa, hopprep eller fotboll, träslöjd eller syslöjd. Sådana frågor kan i och för sig fungera som konkreta och synliggörande exempel när sådana behövs. Men just det här ordet normkritik det får mig att tänka på 4-5-åringar som redan är experter på det - utan universitetsutbildningar. Ett genombrott i samtidsförståelsen - ungdomskult och curling som leder till förvuxna 2-5-åringar som gillar könsord och att kladda med kroppsvätskor på scen. Och att kritisera normer... Ordet har fått ett konstig vändning och vriden betydelse tycker jag. Den stora målsättningen bör enligt mig vara sunt förnuft, alltså grundläggande förståelse för förhållningssätt som är naturligt och tillåtet i närapå alla sammanhang. Allt som vi gör är inte dåligt därför att vi redan gör det - men vi måste ständigt vara beredda att lyfta blicken från våra invanda mönster och fråga oss själva: varför gör vi detta egentligen? Det handlar om att upptäcka reproducerade mönster för att kunna skilja ut de som är skadliga. Det handlar om att motverka kollektiva föreställningar som duperar vår möjlighet att tänka fritt och nytt. 

Vissa skulle säga att just Carl von Linné tog sitt sorterande av allt från stenar till djur och människor till nya helt nya nivåer och att detta var själva startskottet till en sorteringsprocess som sedan har fortsatt - och - många gånger dessutom spårat ur fullständigt. Vi människor har ett behov att kategorisera och gruppera. Sedan tillskriver vi ofta de olika grupperna vissa egenskaper, sådana som vi uppfattar som typiska eller vanliga för gruppen. Vi gör det hela tiden och vi har gjort det i alla tider.

Men vad är det då som gör att vi osökt skapar schablonbilder, sorterar människor i grupper och tillskriver dessa grupper vissa egenskaper, även i vardagen? Ni vet - flickor är bra på språk, norrlänningar är tysta, tyskar är effektiva, italienare älskar att laga mat? Kan det vara så att dessa sammanfattande förenklingar bidrar till en sorts trygghet? Det blir tydligt och enkelt liksom, som att sortera stenar eller spelkulor efter färg eller storlek? Lite ordningssinne är väl bara bra?
Dessutom, schablonbilderna skapar ju samtalsämnen. Man kan hålla med varandra om hurdana de är och det känns bra att hålla med varandra, att vara överens. Men blir en enhet liksom, nästan ett team? Vi är det här teamet, de är det där teamet. DIF mot AIK. Lärarna mot eleverna. Killarna mot tjejerna. Basse och Klasse mot rubbet.

Det vi gör är att vi skapar gruppidentiteter och dessa gruppidentiteter utgår från något sorts "genomsnitt". Genomsnittspersoner kan ju vara vilka som helst, men framför allt är dessa bärare av ett mer eller mindre snävt register av egenskaper och/eller attribut som kan kallas "typiska". Genomsnittet kan vara skäggmannen på longboarden. Stig-Helmer på en brödrostfabrik. En vältränad, brunbränd 25-åring på Bondai beach. Den kan vara rysk eller tysk eller Bellman. Poängen är att det sociala sammanhanget avgör vem som är genomsnittet. Skäggmannen kan motsvara genomsnittet i Midsommarkransen men absolut inte på en MC-klubb i hamnen. Fredde i Solsidan kan passera som genomsnittlig i ett rikt villaområde men blir betydligt mer iögonfallande i ett hippiekollektiv. Sammanhanget visar också vem som skiljer sig från genomsnittet - från normen.

En norm är en kulturell produkt som innehåller t ex värderingar, seder och vanor. Sådant som för folk samman, som gör att folk känner igen varandra. Det är normerna som ligger bakom uttryck som "man tar seden dit man kommer" till exempel. I Sverige tar man av sig skorna när man kommer hem till folk. I Australien gör man det inte. I Sverige pratar vi om hur många grader det ska bli i morgon. I Australien tänker de att vi är helt fixerade vid temperaturer (notera gärna mitt grupperande och mina tillskrivningar - svenskar är si, australiensare är så.)

Normer finns överallt där det finns grupper av människor och där det har bildats någon form av kultur. Normerna kan i sin tur ta sig väldigt olika uttryck. Spring inte omkring på restaurangen. Stick inte ut för mycket på arbetsplatsen. Hälsa genom handslag. Typiska normer i det svenska samhället. Och normer i sig är ju inte ett problem. Flickor kan tycka om rosa och de får tycka om rosa. Svenskar får prata om vädret, vi får göra det även om det kanske inte följer normen någon annanstans. Vi måste inte leta efter sätt att ersätta alla normer. Men målsättningen bör vara att vidga våra normer när det behövs. Att tillåta ett bredare register av utseenden, beteenden, talanger, tillkortakommanden...

Problemet kommer när man sätter in dessa normer i identitetspolitiken. Då tillskrivs man egenskaper på grund av sin härkomst och sin etnicitet. Ingen som helst hänsyn tas till vad som är det vanligaste just i det området - som då kan skilja sig åt från "by till by". Och då ska de direkt se till att de måttar lika i alla saftglasen så att de klenar ut hela landet värdegrund till samma mångfald i härkomst och etnicitet... fast det de gör är i stället att de som ska lyftas in i mångt och mycket är ett nedvärderande av deras egenskaper. För de har fått sin plats enkom baserat på härkomst/etnicitet etc... Inte ett jota att göra med egenskap eller egna meriter. Kontraproduktivt? Yupp!!!

Att hålla koll på vad som är gällande - alltså utöva någon form av det vackra ordet normkritik betyder inte ett ständigt ifrågasättande av alla seder och bruk. Mycket av det vi vanligen gör kan nog kallas förädlat och eftersträvansvärt. Jösses! vad fint det där lät. Men enkelt sagt - att det baserar sig på beprövad erfarenhet. Visst kommer det upp mycket stolligheter från det här med normer och normkritik för de LETAR verkligen i allt. Och missar ofta de stora målen. Men samtidigt har det visat sig vara tydligt att vi har ägnat oss åt en hel del konstigheter genom tiderna, saker som vi aldrig skulle vilja ha tillbaka som norm. Rökning på sjukhus. Barn utan bälte i bilen. Kvinnor utan rösträtt i val... Ja, den listan kan vi nog göra hur lång som helst. Men för att skilja mig så att ni helt plötsligt inte tror att jag har fått normgriller i skallen - så för mig är det sunt förnuft det handlar om. Det handlar om att tänka fritt och det handlar om föreställningsförmåga. Jag tror att balansen är viktig och jag tror på ett pragmatiskt förhållningssätt till förändring, när sådan behövs. Tvära kast och aggressiva krav brukar ofta slå tillbaka och sällan leda till positiva efterverkningar. Det blir lite som att stå på en gata mitt i London och högljutt kräva omedelbar högertrafik. Normkritiskt - ja. Men ingen lyssnar och man uppfattas själv som oresonabel.

Jag menar att det faktiskt handlar om att inte ramla på i ullstrumporna utan någon eftertanke om vad som är bra/mindre bra. Utan mer om att man ska utmana sitt eget tänkande och använda sin egen föreställningsförmåga. Detta brukar märkas som ett minskat antal fördomar och mindre tvärsäkerhet om hurdana de andra alltid är...

Så vidga vyerna - öka det egna tänkandet - och tro på sin egen förmåga och sina egna värderingar...

Ja, bara open your eyes...

Börja tro på att du är fantastisk och att det inte är något fel på dig. Att du kan vara dig själv och känna att du duger bra. Att inte behöver vara någon du inte är för att passa in - enkom för att behaga andra. Du får klä dig och tycka och känna under eget ansvar. Det viktiga är att du inte skadar någon. Ge inte bort ditt liv och bli osynlig. Lyssna på de kärleksfulla människorna i din omgivning som säger att du är viktig och värdefull. Börja se dig själv med de ögon som ger dig näring. De ögon som inte fördömer och är rädda - utan fyllda av styrka och kärlek!