FRÖKEN MISSNÖJD

Mjuk som sten? Hård utanpå men mjuk inuti?

Visst är det som så att man ibland funderar på vissa ord eller vissa uttryck. Ta till exempel etik och moral - två sidor av samma mynt, eller?

Etik och moral går ofta hand i hand och det är högst förståeligt. Och ofta så används de helt synonymt. Men hur är det egentligen är det två likställda begrepp som beskriver samma sak? Ofta hänvisas vi till etik och moral - och som jag sa nyss så är det för många är det samma sak. Kanske har det litet att göra med vår svenska språkliga tradition - att upprepa två synonymer för att förstärka vad man menar. Tala vitt och brett, att något är rätt och riktigt, ren och skär lögn (skär betyder inte rosa här, utan ren eller klar), tunn och fin tråd (fin i motsats till grov!)… Ja, listan kan göras lång.

Inte för att etymologi inte kan vara missvisande (jag tycker det är rent utsagt fånigt när folk envisas med att komma dragande med ords ursprung), men etik kommer från det grekiska ordet för “sed”. En sedvänja saknar värde, den kommer ur en ett regelverk eller ur en tradition. Etik är alltså på det stora hela något som styrs av ett regelverk eller en lagstiftning. När något är oetiskt strider det mot ett regelverk eller en lagstiftning, det är inte bara så att lag eller regel saknas. Något som inte är etiskt är inte nödvändigtvis per definition oetiskt.

Moral är en term förknippat av det mänskliga samvetet, känslan av förpliktelse eller ansvar. Den belastas därför med ett specifikt värde. Omoralen är det motsatta, det som lastar någon med skuld eller skam. Det som saknar moraliskt värde är amoraliskt. En etisk arbetsplats följer regler (sina och/eller andras) och lagar. Ett oetiskt företag anställer barnarbetare som arbetar 15 timmar om dagen. I denna fråga sammanfaller etik och moral. Det som är etiskt är här moraliskt, det som är oetiskt är (åtminstone för en klar majoritet) också omoraliskt.

Ofta krockar etik och moral. Ett extremt och ganska skrämmande exempel kan vara vid mord. För de flesta av oss är det ett brott mot moral såväl som mot etik. Samhället är reglerat av lagen som fördömer mord. Det är oetiskt att mörda. En mördare kan i sammanhanget känna skuld och vet då att denne har agerat omoraliskt. En annan mördare kan se mordet som rättfärdigat och sakna moralisk uppfattning, vara amoralisk i det avseendet. Breivik saknar, om man får tro honom själv, moralisk kompass när det kommer till terrordåden i Norge. Han känner ingen skuld och även om han förmodligen är medveten om att mord (i lagens mening) är fel, anser han att han agerat helt i linje med sin moral. Hans etiska uppfattning är också att han agerat i självförsvar, eftersom han anser att de som står för regelverken och lagarna i Norge saknar juridisk legitimitet. Personer som agerat liknande är Lasermannen John Ausonius och Knutbypastorn. De har agerat helt i linje med sin moral och ibland dessutom som de anser etiskt (eller religiöst) berättigat. De känner ingen skuld, inget moraliskt ansvar. Den utomstående tycker förmodligen att de rent ut sagt agerat omoraliskt ändå, såväl som oetiskt.

Även i genomsnittspersonens vardag är det inte alltid det etiska och moraliska sammanfaller. Ett sådant exempel kan vara att ta något från en återvinningsstation. Det är förbjudet, men få har moraliska dubier i frågan. En person som tar något från återvinningen och ändå känner åtminstone ett litet mått av skuld har krockat med sin egen moral (personen tycker kanske att man rent generellt bör följa regler och känner därför skuld över att ha brutit mot dem), men många av oss känner ingen egen moralisk förpliktelse. Vi är inte alltid omoraliska, vi agerar bara utan moral, amoraliskt. Det gäller exempelvis illegal nedladdning och att ta med sig block och pennor från arbetsplatsen. Här bryter vi mot upphovsrättslagen eller begår en stöld, ändå har nog de flesta av oss tagit med något block eller laddat ner en film. Få tycker att det är omoraliskt att göra det (såvida de inte jobbar i filmindustrin)…

Det samma gäller när det kommer till frågan att betala skatt, det är inte bara en fråga lag, för många är det förknippat med känslan av att “göra rätt för sig” (en moralisk förpliktelse, alltså!). Trots det finns här ett stort moraliskt spelrum: en del letar innerligt efter sätt att dra av på skatten även om de absolut inte vill vara skattesmitare, andra känner varken skuld eller bryr sig om skam och flyttar till exempel sina pengar till skatteparadis för att slippa betala skatt helt.

Ett fall där det helt saknas etiska regler, men som svämmar över av omoral, är frågor som rör otrohet. Det finns (såvida inte ens religion förbjuder det) egentligen inget oetiskt (enligt ordets ursprungliga betydelse) med att vara otrogen, men det finns ett stort moraliskt motstånd. Om vi kallar det etik är det för att vi utav moral skapat dessa regler i vårt förhållande. Så är det ju förstås ofta i grunden: lagar och regler har uppkommit i enighet med någons rättspatos någon gång.

En situationen de flesta av oss säkert känner igen är när ett sällskap ätit på en trevlig och välorganiserad restaurant och skall ta in notan. För vissa är det en självklarhet att åtminstone lämna litet i dricks, om de inte gjorde det skulle de känna att de gjorde fel, även om de kanske just då inte har råd. Andra tycker att det inte finns någon mening med att betala dricks i Sverige (det finns ju varken regelverk eller lagar som styr detta), eller tycker att det är rent ut sagt omoraliskt att göra det, av anledningar som att det kan pressa personalens löner. De i sällskapet som ändå betalar dricks upplever tvärtom att det är fel att inte betala dricks. Kanske tycker de till och med omoraliskt av andra att skippa dricksen för att dricks är något man är skyldig att betala, inte bara för att man med det kan tacka för den goda servicen.

Lite förenklat: En etisk person följer regler. Det behöver man inte göra av egna moraliska skäl, det räcker med att man är påverkningsbar av sitt samhälle, rädd för att bli skuldbelagd av andra. En oetisk person bryter mot regler. En person med stark moral agerar i enighet med sin övertygelse, som inte behöver sammanfalla med andras. En omoralisk person behöver inte själv tycka sig vara omoralisk, såvida de inte känner skuld eller skam över det de gjort. En amoralisk person saknar moralisk kompass. I praktiken är vi alla litet av varje, beroende på omständighet. Få av oss är bara det ena eller det andra. Man kan vara etiskt medveten och känna till vad som är det rätta att göra, utan att känna skuld över att man inte gör det, och det betyder inte automatiskt att man agerar omoraliskt eller i ren motsats till det som är etiskt (oetiskt).

Oj - det känns som om det blev en himla massans svammel det där när jag tänkte på två ord som ofta nämns tillsammans. Själv kommer jag nog att fortsätta att koppla ihop dem både på ett felaktigt och rätt sätt. That's me. Egentligen skulle vi väl kunna se att etik och moral är två ord som är lite på dekis. Kanske gör det inte så mycket när det finns en glödhet ersättare som täcker in allt och lite till. Jag talar om inneordet framför andra just nu, nämligen ”värdegrund”. För vad vi upplever nu är en värdegrundshysteri.

Ordets framgångar är lättanalyserade. Det är mindre laddat än föregångarna, andas mindre uppfostring och mindre av dammigt religiöst tvång. En värdegrund är ju något som en grupp anammar tillsammans, en konsensusuppfattning som alla kan stå bakom. Jämställt och härligt: alla får vara med. Men baksidan är att innehållet riskerar att bli så urvattnat man kan förvänta sig när det handlar om minsta gemensamma nämnare och det inte finns något av substans att luta sig emot.

För att förhindra radikalisering av unga och undvika att Sverige blir nästa terrormål måste vi ”prata mer om värdegrund”, har det hetat när experter ska hitta lösningar på hotet. Det talas mer sällan om och det är mer oklart vad dessa värderingar innehåller. Att inte utlösa bomber och vara snälla mot varandra, kan man gissa, men mer än så?

Alla skolor värda namnet ska förstås ha en värdegrund. Långa dokument skrivs, alltid med den sensationella slutsatsen att barnen ska respektera varandra. Till och med annars torra Wikipedia konstaterar i sin text om värdegrund att: ”en svårighet är att det inte alltid är självklart vad som skall ingå i den gemensamma värdegrunden och vad som enskilda elever och deras föräldrar skall få avgöra på egen hand utan att styras av skolan.”

Näringslivet har förstås hakat på. Multinationella jättar såväl som småföretag tar fram långa värdegrundsdokument för att visa att nu minsann är det inte längre bara vinsten som styr bolaget utan också ett ansvar för samhället. Långa skrivningar som arbetas fram på konferenser, självklart efter ett omfattande processande av arbetsdokument, styrdokument och till slut några slutdokument – anpassat för anställda, aktieägare, kunder och så vidare. Läses av…ja vem då?

Fotbollsklubbar tar fram värdegrunder för att komma till rätta med supporterproblem, jobbiga föräldrar eller kaxiga barn. Bostadsrättsföreningar för att ingen ska agera fel i tvättstugan. Och så vidare. Det är som en försäkring och något att vifta med om något går fel. ”Titta vi har ju en värdgrund” (”men vi måste bara bli bättre på att kommunicera den”).

Konsulterna gnuggar händerna. En försäkring brukar vara enkelt att sälja in och arbetsbördan för att sno ihop en värdegrund torde vara begränsad. ”Det är dumt att lura någon, det är dumt att bryta mot lagen men bra att behandla andra som man vill behandlad själv.”

Ungefär så och så lite lullull på det. Floskler med andra ord...

Floskeltoppen i skolan - suveränt presenterad här:

Men hur är det med verkliga Brian Flanagans i vår samtid, finns de? De som vandrar in i olika sammanhang och tänker att deras charm och talang ska fixa biffen som i ett trollslag? Ta till exempel den där vanliga frågan till de som deltar i diverse olika talangtävlingar: "Vad gör du om du inte vinner?". Många är det som svarar att det vet de inte, att det inte finns någon annan plan.  

Senare står då dessa unga tjejer och killar (ja generellt sätt är det oftast unga människor) och ser nedslagna och påtagligt vilsna ut när de åkt ut ur tävlingen. Vad nu? Det fanns ju ingen annan plan - allt hade satsat allt på ett kort. Detta kunde möjligen ha uppfattats som inspirerande och modigt när tävlingen startade. Men i efterhand ser de flesta det som inte så lite verklighetsfrånvänt...

Nåväl - absolut inget illa i de där stora drömmarna. If you can dream it...

Men! när ingen plan B finns så är man liksom born to run...

Det pratas om passion, det enda som kan tänkas, osv. Som att bli fotbollsproffs. Jag är inte ensam om att ha suttit på utvecklingssamtal där ett barns inte direkta skolmotivation diskuteras. När den ena föräldern vill kalla det ett problem så invänder den andra med att barnet ju satsar på fotbollen, på tennisen, på sången, etc i stället. Alltså är det inte ett problem, snarare bara ett annat val.

Tack och lov debatteras detta fenomen oftare i skoldebatten nu för tiden. Möjligen har försämrade resultat i skolan bidragit till att fler faktiskt vågar prata om bortglömda ideal, som de om ansträngning, repetition, sena kvällar på kammaren och halvtråkiga – men åtminstone realistiska – målsättningar i livet. Ansträngning lönar sig alltid. Ansträngning utvecklar alla, oavsett individuella förutsättningar. Men genvägar är nästan alltid senvägar.

Men think outside the box då?

Yupp! Det är viktigt att kunna tänka utanför boxen. Men först måste man ha något I boxen!

Professor Punya Mishras (verksam vid College of Education vid Michigan State University och director för the Master of Arts in Educational Technology, samt mycket känd för att vara en av konstruktörerna bakom the TPACK framework) är minst sagt en intressant personlighet bland tänkare som inriktar sig på undervisning, utbildning och teknik.

Bland de av hans teorier som jag själv finner mest intressanta att återberätta om finns t ex en ovanligt kvalificerad gissning om vad som kommer att känneteckna morgondagens lärande, nämligen:

- foundational knowledge (att veta)
- meta knowledge (att handla/agera)
- humanistic knowledge (att värdera)

Alltså, morgondagens lärande skulle sannolikt kunna handla om dels kunskap (fakta, grundläggande vetande), dels ett handlande, någon form av praktik utifrån denna kunskap, samt om att kritiskt granska sammanhangen, att resonera, interagera, grubbla på resultat, förutsättningar - ja, allt som bottnar i det mänskliga psyket.
Visst låter det väldigt självklart och samtidigt väldigt flyktigt? Tja, och om allt detta låter lite för självklart och absolut inte nytt så beror det väl på att det inte heller är något nytt. Vi har i alla tider använt dessa parametrar som grund för att förklara lärandets mekanismer och förutsättningar.

Vältalighet

Vi börjar från grunden, bygger upp en liten bank inom oss om hur saker fungerar och utifrån detta sen så är det sedan bara att utnyttja all sin snillrikedom. Ta lego till exempel: alla som lekte med lego som barn vet att legosatserna kom tillsammans med en beskrivning av hur legomodellen skulle se ut när den var färdigbyggd? De flesta av oss byggde väl också den modellen. En gång, i alla fall. Men hur många rev sedan ner den bara för att bygga samma sak igen? De flesta av oss rev väl så småningom modellen, precis som vi gjorde med de andra modellerna, samlade sedan alla legobitarna från de olika modellerna i en låda. Där blandades de och blev en enda röra av bitar - och det var sedan det kunde bli riktigt roligt med lego! Reglerna försvann, bara fantasin satte gränserna!

Men var är vi nu? Jo, vi har en inte så lite luddig läroplan som i stort tolkas precis hur som helt och gärna grundar sig på ett konstruktivistiskt synsätt där läraren förpassas till servicepersonal som absolut inte får förmedla kunskap. I läroplanen ingår hela tiden värdeord som ”i hög utsträckning” och ”mycket goda”. Ju svårare att tolka desto bättre känns det som att det har tyckts. Minst sagt har detta satt griller i huvudet på lärarna - och när sedan kanske inte läroplanen tolkas korrekt så kan allt alltid skyllas på lärarna.

Det har byggts upp ett kontrollsystem där föräldrar kan anmäla lärare och skolor för i stort sett vad som helst. Nu säger jag inte att det inte ska kunna gå att anmäla lärare och skolor - men i den utsträckning det sker i dag är helt absurd. Det handlar om föräldrar som vet bättre vilket betyg deras unge ska ha och det handlar om föräldrar som vet bättre i vilken klass deras unge ska placeras i. I ett fåtal lägen så kan det här stämma. Men någonstans måste väl ändå den utbilda professionen veta bäst i dessa fall. Och om man nu har synpunkter så kan man ju ringa och föra ett samtal - inte som i dagsläget där det rings och direkt blir utskällningar. Om båda sidor lyssnar in och har som utgångspunkt att båda vill det bästa för alla barnen så finns förutsättningarna att lösa det hela lite smidigare. Istället för att nu - om man inte får igenom sina krav efter en kvarts gastande i luren/ett ilsket mail - vända sig till verket mot skolan.

Vi har en lönereformer som bara gynnar några lärare. Visst är det bra med lönespridning - men att på ett luddigt sätt kalla vissa för förstelärare och andra i stort sett för sistelärare...

...lite ironiskt grafiskt visat. Vad jag tror? Att vi får en splittrad lärarkår. Istället för kolleger som hjälper varandra och samarbetar så finns det stor risk för att rivalitet uppstår. Och att en hel del av de lärare som inte får ta del av löneökningarna blir mindre benägna att slita häcken av sig för ingenting. Missnöjda lärare känns inte direkt optimalt för att få en bättre skola...

Och så alla dessa administrativa uppgifter. Berg av papper - eller tonvis med filer att fylla i på datorn. Tillräckligt mycket av det här så borde vilken människa som helst kunna räkna ut att hos många så kvävs kreativiteten och lusten att lära ut släcks. För att inte tala om hur mycket tid det stjäl från undervisningen - alltså tiden i klassrummet, förberedelse och efterarbete. Känns inte heller som direkt optimalt för att få en bättre skola...

Men alla vet ju vilka skolans problem är...

1. Amatörtyckarna och förståsigpåarna
Jag har själv gått i skolan, så nog är jag insatt i skolan. Va! Finns inte flourtanten kvar? Har ni strukit lappskojs från skolmatsedeln? När försvann OBS-klasserna? Inte konstigt att skolan haltar.