...ljudet från fordon med blåljus...

Titta där - en brandbil!
Varför gör vi det? Alltså att vi vuxna ofta avleder barn.
– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet. Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. Som en väns barn sa en gång:
– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter? Jag känner mig inte bättre då. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.

När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!” Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Nu menar jag inte att vi ska daltidutta med barnens känslor och definitivt inte curla runt med barnen...

Tror ett svagt omnämnande av dammsugare eller soptunna funkar bättre...

Men när ett barn är ledset så ska vi ändå visa och bekräfta att vi ser barnets känslor. Sen kan man avleda - för att då inte förstärka barnets känslor. En balansgång, men jag tror att det går med rätt avstämning. För jag tror att det är viktigt att vi har barn som vågar känna. Inte att de då ska "känna rätt".

”Jag kan inte ta min 10-åriga dotter på allvar när hon kommer upp på morgonen och beklagar sig över att stolen vid frukostbordet känns kall mot rumpan och benen. Hallå liksom! Det finns människor som fryser ihjäl på riktigt! Det finns människor som dör av svält. En kall stol är liksom inget verkligt problem!”

Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.

Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Lätt att tänka: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!” I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala barnets ”överreaktioner” eller undervisa barnet om att det borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”

Vadå hitta en annan känsla? Det är ju vad barnet känner just då som det ger uttryck för. Får barnet sitta och titta på andra som lider och har det svårt - tecknat/barnfilm/nyheter - då visar de flesta barn empati för det. Pratar vi om andra som har det svårt så kommer de flesta barn att då känna en enorm sympati för dessa just då - kanske rent av gråta. Enligt mig så ska vi därför inte prata ensidigt om vissa prekära lägen för barn - risk finns då att vi indoktrinerar barnen och de får inte en möjlighet att se olika sidor och själva få tänka efter att man kan känna för många, men ibland måste det prioriteras för att så många som möjligt ska kunna hjälpas.

Självklart så ligger ju barnets egna erfarenheter till grund i hur mycket empati olika saker väcker också. Som sexåringen som för lite mer än två år sedan opererades och behandlades för en hjärntumör. Självklart att han reagerar vid återbesök på sjukhuset och får se andra barn som är dåliga av samma orsak som han själv var. Likväl som han i sittandes i badkaret kan filosofera om allt möjligt som om det finns krokodiler i avloppet. Att vid besök på sjukhuset få veta att många barn får vänta veckor på operation på grund av olika resursbrister - jag finner det då som självklart att han får extra funderingar och tankar kring detta. Då kan man ju gå efter en fulagenda i beskrivandet av vad pengar går till - eller så kan man visa på andra som också har det svårt och också behöver ta del av resurserna. Då gör man inte barnet till sitt eget lilla politiska slagträ i att "känna rätt" utan man visar att det är rätt att känna för många olika saker.

Dessutom om vi bagatelliserar känslor som att "stolen är kall" - vad säger det egentligen? Vill vi inte att barnen ska anförtro oss sina tankar, känslor och drömmar? Att alltid få höra att "känslorna ska byta fokus" och "du överreagerar" tror jag kan rubba denna förtroenderelation. Jag ser en risk att barnet då drar slutsatsen att föräldern inte förstår och inte heller vill förstå och att barnet därför så småningom upphör att berätta. För hur ska någon som inte förstår att den kalla stolen är jobbig kunna förstå att man kanske blir retad av någon, eller att man har inre tankar som man brottas med? Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet. Dessutom så kan det då få följden att barnet börjar fundera över vilka känslor som är rätt och vad som är rätt att känna om - kan det då inte finnas en risk att ett barn som många gånger får höra att det känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.

Men! att ta vara på barnet känslor - må vara en överdriven sådan som en kall stol - betyder inte att man ska daltidutta och hämta dyna/filt etc. Jag tror det viktiga är att man låter barnet ändå få uttrycka sin känsla - och att ibland kan man faktiskt ha en känsla som är mindre trevlig och prata om det. Så prata då om den kalla stolen och varför den är kall. Låt barnet lära sig att man kan ha många känslor - för stora saker som för små. Men att man måste lära sig hantera sina känslor och ibland låta dem finnas där utan att ta överhanden.

Något som är lite roligt i det hela är ändå att de föräldrar som är så måna om att sina barn ska "känna rätt" är sådana som vi hittar i vissa särskilda ansiktsboksgrupper...

1. Jag hoppas att de noggrant kontrollerar förskolans tallrikar...
2. Det var det här med att tycka att man ska fokusera på och känna för STORA saker...

Hur mycket man känner eller att man då har en viss personlighet utefter hur man känner. Som detta Test

Mitt resultat: "Empatiska Utforskare är lekfulla, öppensinnade och modiga. Drivna av en stark, aldrig sinande nyfikenhet och snabbhet så förstår de snabbt komplicerade meddelanden. ENFPs spanar alltid efter förändringar och omfokuserar för att kunna möta nya problem. De är existensiella, frågor ofta ´varför?´ vi är här, och vad vårt syfte är. De skapar och deltar samarbetsvilligt i berättelser och agerar utifrån deras övertygelser och värderingar. Lite tid spenderas på försiktiga förberedelser för att de är gjorda för att ta risker och upptäcka vart berättelsen leder dem, och de kan oftast hitta en väg ut från knepiga situationer.

Som Empatiska typer kan de agera historieberättare och bli etiskt inflytelsefulla och inspirera till förändring och nytänkande. Empatiska Utforskare ger andra energi och uttrycker sin energi och stimulering utåt vilket ger dem en karisma som lätt upptäcks av andra. De söker goda upplevelser, det vilda, the naturliga och det behagliga. De är intelligenta, löser snabbt problem och implementerar förändringar systematiskt vid behov. De tycker om att gissa och studera sin omgivning, hur den kan användas och förbättras. Det är fantasifulla och tänker kortsiktigt och agerar instinktivt i situationer. De lär sig konstant nya saker och går mot sina rädslor.

Intresserade av människor så följer de naturligt de som de inte kan greppa och som rör sig i deras takt. ENFPs struntar i sina rädslor men kan ibland vara nervösa. De tenderar att vara rebelliska och ofta mot etablissemanget, drivna att peka ut en ny väg. De är socialt följsamma och drivna att lära sig om andras behov, värderingar och motiv. De spekulerar och brainstormar möjliga anledningar till andras agerande. De visar stort intresse i andras beteende och resonemang.

Utforskare tycker om snabb handling, närvaro och snabbt skiftande miljöer. Utforskare leder med nyfikenhet och tycker om att avläsa och kontinuerligt utvärdera sin nuvarande situation efter nya möjligheter. Utforskare är mest intresserade av saker som ligger inom deras världsbild och tycker om att vara den första att testa en ny grej. De älskar att engagera sig i en situation eller ett problem instinktivt snarare än efter en strikt planering. De tycker generellt om att ta beslut i stunden snarare än på avstånd och trivs bäst i avslappnade, informella miljöer.

Det är naturligt för dem att agera spontant på förändringar i miljön som en dansare, anpassa sig efter takt och stämning. I sitt esse går de från situation till situation på ett fritt sätt och anpassar sig allt eftersom.

Åsiktskonflikter, perspektivkonflikter, övervakning och känslan att vara kontrollerade kan göra dem affektiva och känslomässiga, och de kan bli aggressiva. I situationer där det inte finns tillräckligt nya saker som fångar deras intresse kan de bli avtrubbade och deprimerade.

Som en empat, söker du de teman och sammanhang som skapar rätt upplevelse och motivation för människor, detta för att skapa ett idealt samhälle som är meningsfullt och etiskt. Empater är nyfika på berättelser och symboler som lägger grunden för rätt och fel och strävar efter att förfina dessa i hopp om att kultivera sin egen etiska kompass men även för att kultivera den etiska kompassen hos sina medmänniskor.

Som en görare tycker du om att komma igång så fort som möjligt och inte fastna i passiva spekulationer. Du tycker om att agera spontant och är inte rädd för att göra misstag.

Som en idealist tycker du om att relatera verkligheten till idéer och koncept och hitta nya mönster som kan förklara saker. Du tycker om att fantisera kring hur alternativa fakta och perspektiv skapar möjligheter.

Som en symbolisk person tycker du om att basera beslut på bildliga eller metaforiska värden. Du tycker om att se hur saker påverkar folks upplevelse och hur handlingar påverkar symboliska värden.

Som en betraktare tycker du om snabba byten i uppgifter och att utforska nya möjligheter i stunden. Du är ganska samarbetsvillig och öppen för förändringar i planeringen."

Jo, man ska ta sådana här test med en stor nypa salt. För visst finns det saker som stämmer på mig - men jag har ju bara resultatet för mig. Är ganska säker på att det skulle finnas ganska mycket som skulle passa in på mig även i de andra resultatkategorierna. Så även om sådana här test är roliga att göra - ta inte resultaten på allt för stor allvar.

Att lita på...

...sound of silence...

Den här versionen ger mig chills i multum.

Att känna...
De flesta av oss känner samma känslor och upplever samma saker. Hos några av oss bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Träning och åter träning har hjälpt mig att hantera detta bättre. Men när det blir starkare än normalt och det kommer plötsligt så är denna träning som bortblåst. Det är som om hjärnan saknar en ventil - och då måste allt komma ut på ett annat sätt. Ofta genom munnen eller genom att verkligen visa hur jag tagit åt mig på ett annat sätt. Självbevarelsedriften för att inte göra något oåterkalleligt har lärt mig att i känslostormen bara störta ut ur situationen. Ofta kan folk tycka att man överdriver - men då den där ventilen inte finns, så blir saker enorma. Tiden att sortera tankarna och rensa bort det dåligt (det som för andra kan verka orealistiskt) finns inte och då är det inte så konstigt att det måste pysa ut. För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

När det verkligen gäller som när personer öppnar sig och behöver någon som lyssnar så är det inga problem att hålla full fokus på den personen. När man känner mer så blir empatin större, samtidigt så ger det känsloflödet att fokus på den som behöver uppmärksamheten kan hållas. Annars kan det verka som att jag är en "nonchalant" lyssnare - men det är jag inte! Däremot så har jag ibland svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som vanligtvis med hjälp av ventilen kan sållas bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad som sägs trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera utan för att det finns så mycket andra ljudstimuli som inte sorteras bort. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar så kommer den där överenergin och då blandas orden som kommer till mig med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst. Knep har kommit under åren som lärt mig att få fokus på till exempel föreläsningar - som t.ex. att klottra samtidigt eller föra extremt mycket anteckningar. Då gör jag något som inte tar överfokus från det viktiga.

I dessa lägen är det inte så konstigt om jag börjar fippla på något som ligger i närheten. Det är inte att jag tröttnat på konversationen - det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på rätt saker. Många med liknande problem som jag tar ofta till att börja titta i telefonen - jag har lärt mig att det inte funkar för mig. Då blir telefonen en för stor distraktion (vilket den blir för de flesta) och då förflyttas fokus lätt till helt fel område. Det kan också vara att jag är i rörelse under en konversation (eller under telefonsamtal) - det blir då lättare att fokusera. Rörelse är lugnande och bringar klarhet i tanken. Att bara vara stenkoncentrerad en längre tid när någon pratar är tröttande. Efter en sådan sejour är hjärnan direkt uttröttad och har svårt att ta in någon som helst ny information. Jag behöver återhämtning från yttre stimuli för att kunna återgå till det viktiga. Så har jag då fått en fråga så är det lätt hänt att jag bara sekunden efter inte vet vad det frågades efter.

Att ligga i soffan och titta på film/TV fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det ofta krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har då tagit slut hur bra jag än tycker det på TV:n var. Därför så sitter jag med ett korsord också vid TV:n - har inte alls med att jag är ointresserad av TV:n. Det blir ett sätt att hålla fokus. Detta är lite trixigt - så är korsordet av den svårare graden brukar det ta överhanden. Riktigt riktigt bra filmer/TV fungerar - det ska fånga mig totalt.

Att ha många grejer i görningen är vanligt. Ju mer som pågår samtidigt, desto bättre. Multitasking är en stor talang. Detta gör då att saker kan ta mycket längre tid att bli utförda - för Little miss Perfect är ju inte att ringakta som också vill ha sitt ord med i laget. Men jag blir bättre på att faktiskt kunna sortera och strukturera uppgifterna så att viktiga uppgifter får prio ett och enskilt fokus. Samt att inte allt behöver göras till 123%. Men att fatta beslut eller fullfölja uppgifter i tid kan trots alla år av träning vara en kamp. Och ser jag ibland velig ut när det handlar om val så snälla säg ingenting om att "du har alltid så svårt att bestämma dig" - min hjärna är då ofta så full av val och möjligheter att det i stort sett är omöjligt att sortera och filtrera. Att välja bara en sak kan därför bli problematiskt, och det är lätt att undvika att fatta beslut eftersom det övertänks. Knep har jag för att fixa det här utan att jag fastnar i affärer och liknande. När det gäller större beslut - som är av vikt - då kan jag behöva rörelse för att helt enkelt allt ska falla på plats.

Då hjärnan ofta har fullt upp med alla intryck så verkar den trivas med att det är lite rörigt omkring mig. Ibland blir det för mycket yttre röra och det ökar på kaoset i huvudet. Lagom yttre röra så är det som om hjärnan är i fas med detta och jag har lättare att ta kontrollen. För när jag börjar städa - ja då städas det. Och så hittar jag något som tar fokus hitan och ditan så att städa blir till ett megaprojekt och så nöjer jag mig inte med att det då blir min trivsamma röra. Nej, då ska det vara det perfekta skinande och inte en pryl fel. Högar är ofta en favoritmetod när jag ska organisera. Så fort en uppgift är avklarad kommer papper relaterade till den att placeras i en hög där de får stanna tills högen blir för stor. (Tala om att det är lätt att börja samla på saker.) Då blir det överväldigade, frustrerade och städas upp - ofta då med följd att det börjar städas på alla håll, och allt åker i stället. Det är en balansgång som är svår att hålla och som kan vara enormt tröttande.

Att jag lätt tappar bort vad jag ska göra eller att någon sak bara har "fått egna fötter" och försvunnit hör till vanligheterna. Väldigt paradoxalt det här med minnet.  Å andra sidan kan de komma ihåg varenda kommentar, citat och sifferkombination jag hört den senast veckan - och å andra sidan så minns jag inte vad jag gjorde för en halv minut sedan. Eller var jag satte kaffekoppen för två minuter sedan. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att sortera in vad som skulle göras eller att memorera var sakerna lades. Yttre stimuli eller mitt inre tjatter tar överhand och korttidsminnet har inte varit aktiverat och då finns det inte i minnet vad som skulle göras eller var sakerna placerades. Dessutom då inte att förringa att det kan samtidigt ligga något annat som hela tiden triggar - spännet till halsbandet som ligger fel, ett hårstrå som kliar, fibrer i tyger/klädlappar...


Något??? 😳

...som de flesta inte skulle störas av kan klia. Eller någon tavla som hänger snett. Ja det finns så mycket som pockar och retar hjärnan hela tiden.

Jag reagerar väldigt starkt på saker - verkligen verkligen tar starkt avstånd från verkliga orättvisor (inte att någon får en glass och en annan inte får en glass) och jag vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut. Lätt hänt att man hamnar i konflikt med andra - åren och erfarenheten har dock lärt mig att backa undan från en hel del. Så det är något jag har blivit mycket bättre på. Att handha min impulsivitet så att jag inte kör näsan rakt in i varenda situation. När känslorna tar överhand så tappas oftast konsekvenstänket och jag kan då lätt sätta mig i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med. Kognitiv beteendeterapi och terapisessioner har gett mig en så ökad insikt om mig själv att jag numera i många lägen kan bemästra många situationer. Men det har krävt hårt jobb.

Det är ett annat perspektiv - ett intensivare sådant. Att känna mer - vilka känslor det än må vara. De jobbiga - som att reagera starkare på orättvisor och att sörja mer. De ljusare - som att älska mer. Att inte bara älska någon med hjärtat - utan med hela kroppen. Jag förstår att det kan vara påfrestande - att det ständigt är som att det ska vara någon form av rörelse kring mig eller i mig. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Avslappningsövningar och mindfulness är till stor hjälp. Då sorteras ofta hyperaktiviteten och intelligensen och kreativiteten kan få fritt spelrum. Och jag ser lösningar långt utanför boxen.

Att vara högupplöst...



✌🏻WIN!

Denna fenomenal kvinna! Klart jag satte på TV:n den natten - hade varit straffbart att inte göra det.

Straffbart...

Busted... 😁

Alla dessa grenar...


...de kanske hade kokOS istället...

Men de är fantastiska...

Well, that should be to something from Wet Wet Wet...

...sweet surrender...

Hur saker refereras till...


...för att inte tala om kläderna - mycket konstigt att killarna är så påklädda om tjejernas små tygstycken nu ska symbolisera "beach"... Och detta är INTE ironi - jag som tycker mycket av det här med tjej- och kille hitan och ditan är trams. Men det är sorgligt att man inte tror att tjejerna kan attrahera på grund av sitt idrottande. Måste vara en spärr som har lossnat hos några någonstans...



Att ta del av detta magnifika idrottsevenemang - möjligheterna är många...

Tänk all möda - allt blod, svett och tårar atleterna lagt ner...

Kan bara instämma. Så tråkigt när huvudfokus läggs på träning för utseendets skull. Träning ska vara vad du gör det till - din upplevelse - och den kan vara så in i sjuttsingen jobbig - det viktiga är att du mår bra av den!
Alltså känslan av trådar i ansiktet när man springer in i 🕸 i skogen... 😖 Och ändå är det alltid ett love running. Och naturen jag har här...

...gör ju sitt till av upplevelsen. Ganska läckert att man har 15 minuter med bussen in till Stockholm och 5 min löptur till all denna vackra natur. Nu är ju inte bilderna tagna under löppassen - jag har inte mobilen med och inte har jag lust att stanna för det heller. Men kort har man kunnat ta när vädret har sagt ja till skogspromenad. Väderprognoser i förväg är inte alltid att lita på.



Klart sämre tryck var det på mig under förra helgen...

...här en vad som det då kändes som en hälsning från dödsbädden...

...så var enda leendet på selfien ovan det enda som gick att frammana...

När man känner sig så där...

Mm...


Lågstadieklass för 15 år sedan pratar framtidsdrömmar:
- Lisa: fotbollsproffs
- Kalle: rockstjärna
- Li: president
- Tom: 🤐

Tänk vilka kval det kan vålla detta Pokemongo...

Vegetariskt blev det i alla fall när jag började bli dålig...

...comfort breakfast...

...och Medicin 🤒

Nä Nä Nä! Kommer inte ner i min varukorg!

Ja, glass är BRA medicin. Läkare var jag aldrig hos...


Kuckelimuckmedicin är man ju också ofta värd...

...man blir som en godissvamp där...

Tänk om häxan i Hans & Greta skulle ha ett sådant hus...


...dessutom så verkar de då tycka att det är okej att barn tar emot godsaker från helt främmande. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller den reklamen om Snövit och eko-äpplena. Det kanske var ett lokalodlat äpple istället? Vad är då bäst? Får väl be styvmodern fråga - spegel spegel på väggen där...

...säg mig vem som vackrast i världen är...

1992... 🙈

Jag får låtsas bra för att se ut som om jag uppskattar den musiken. Däremot till dessa behövs ingen Fiction...