(FB - vilken låt är du)

Vadå brist på framgång? Hmpfff!!! Mitt yrkesval är ju spot on!
(Can vi actually guess your profession?)

För att fortsätta berättelsen om mig själv - från broken wings...

Ja, jag var jätteduktig. För duktig till och med. Jag utgick från det som jag hört andra säga om att när man stryper nyhetsflödet så ska det vara totalt off. Det blir ju en sorts flyktbeteende i sig - och det är jag medveten om. Men nu gällde det en vecka och det var okej. För det handlar inte om att jag ska bli rädd för tidningslöpen och/eller deras första sidor, att lämna rum och folk sitter och diskuterar nyheter etc etc. Det var en strypning av nyhetsflödet det handlade om. Inte totalt off...

Så Twitter är fortfarande off. Borde ha kunnat räkna ut med onämnbar kroppsdel att en vecka inte skulle förslå, hmm. Ja, mitt twitterflöde det är ju där främst som nyheter flyger förbi med en hastighet som skulle göra Lewis Hamilton grön av avund.

Visst är det tråkigt att inte kunna ha de där tramskonversationerna och det är en saknad att inte kunna ge ett ord eller ett hjärta åt någon som behöver det just då - vare sig orsaken är positiv eller negativ. Det här är då ömsesidigt - att jag själv gärna vill ha och också får de där små fina sakerna. De betyder en hel del. Vill ju kunna föra ut att nu har jag postat ett blogginlägg - vill ju bli läst. Jag menar inte att få uppmärksamhet och ryggdunkar in absurdum. Utan bara det vanliga. Vem tycker inte det är kul att bli uppskattad? Men min hälsa är viktigare än den responsen och omtanken, uppskattningen och den ömsesidiga respekten från nära och kära är oräkneliga gånger bättre.

Men mitt stackars twitterkonto - trodde ju jag skulle nå 2000 innan september slut... Ja, det trodde jag. Men DET spelar faktiskt ingen som helst roll. Antalet följare gör inte mig.

Men vem är jag? Ja liten form av identitetsfunderingar pågår här när man inte sysslar med vissa saker som man är bra på. Ja, som tokfeminister som snubblar över egna fötter - det är jag en mästare på. Eller det som kan få igång mig i ett litet tokutbrott - utan att hjärtat involveras: som storleken på lösgodisbitar, könen på vilka emojis håller i handen, könen på leksaksdjuren till Jurassic Park, att korkade minioner är killar, ömma lilltånaglar över att Plopp har en chokladbit som de döpt till "hångla", etc etc... Eller det senaste nu: Klipp-i-Långstrump goes England. Ja, inte Långstrump då - kortstrumporna. Kortvuxna???

Ordet dvärg stryks i Snövit...


(The Independent)

Vi kanske ska ta och börja kalla det astronomiska fenomenet "Vit dvärg" för "Privilegierad småväxt stjärna"?

Nä, bara... Jösses Amalia samtiden...
  


Jag vet att det tar tid - men upp SKA jag. Fröken Bråttom vill att det ska gå snabbare bara. Men henne försöker jag ignorera så gott det går.

Att faktiskt bara låta tankarna komma - bra som dåliga. Att tilliten till min behandlare är hundra procent behöver jag nog egentligen inte påpeka. Kan ju låta märkligt att man då spjärnar emot en del. Men hade inte tilliten varit total så hade jag bara nickat och hållit med utan att ett ord hade gått in, med resultat att jag i det läget fortsätter i mina invanda hjulspår. Med tilliten så blir det ett aktivt lyssnande - även om ifrågasättande och motspjärn finns - så får tankarna gro och få fäste i mig. För att få till stånd den nödvändiga förändringen. Nu ska jag bara låta tankarna få svepa iväg mig och jag ska reflektera och analyser över dem. De negativa sakerna måste få ha sin rundgång i hjärnan innan de positiva kommer att ges plats. För nog måste de positiva reflektionerna komma också!?

Ja, självklart är min hälsa och jag viktigast.

Som läget är just nu är jag klart en som är glad att vi har det sjukvårdssystem vi har i Sverige. Titta exempelvis på sjukvårdssystemet i USA som i många fall är så skräckinjagande att vi svenskar baxnar. Folk får belåna sina hem och kanske i sin yttersta form bli hemlösa för att de drabbas av sjukdom. För att sjukvården i USA kostar pengar, egna pengar, eller pengar de själva bundit upp i försäkringar, men försäkringsbolagen vill helst också tjäna pengar (inget konstigt i och för sig). Därför finns ett gäng klausuler i försäkringsavtalen som gör att väldigt många faller igenom och inte blir omhändertagna av sina försäkringar, i vilka de själva bundit sina pengar via betalning av försäkringspremier. Slutsatsen – om än grovt dragen –  är alltså att försäkringen som skulle gagna individen vid sjukdom, istället strandsatt denne och gagnat företaget som står för försäkringen. Detta tycker jag är ett ganska ofräsht sätt att hantera sjukas situationer.

Att vi har ett enormt högt skattetryck ska vi inte sticka under stol med och nog skulle jag vilja att det minskade en del. Att leva i ett samhälle där balans råder. Att vissa saker faktiskt finansieras av skatter, som vi betalar – via tvång som bonden säger – kanske inte är helt dumt ändå. Jag kan i alla fall vara väldigt tacksam för att skattemedlen finns, för jag vet med säkerhet att om inte det skyddet fanns, då skulle jag inte ens med alla mina pengar samlade, ha råd att betala mina sjukräkningar och det är en ytterst obehaglig tanke.

För att vår välfärd och intäkterna till den ska vara i balans så krävs det att vi har mer folk i arbete än utanför arbetsmarknaden. Detta kan inte vara så svårt att förstå - eller? Med den ström av nödställda som nu kommer så kommer systemet att frestas på - varför ska det vara så svårt att erkänna det? Att öppna ögonen, se detta och att man ändå vill hjälpa de som kommer. Varför måste dessa båda saker stå i kontradiktion till varandra? I min värld gör de inte det. Jag vill att sanningsenliga siffror och statistik presenteras OCH jag vill att Sverige ska kunna bidra och hjälpa så mycket vi bara kan. Att hålla på och utelämna fakta för att visa på vinster eller att räkna bort det humana för att kunna visa på förluster som om det är ett aktiebolag vi talar om finner jag ingen förståelse för. För det är människoliv vi pratar om!

Vad vi måste fråga oss är hur hjälper vi bäst - att hjälp på plats ÄR det bästa. Varför är det så svårt att förstå. Att se till att människor inte behöver fly. Men det står inte i kontradiktion till att vi inte ska kunna göra både ock. "Och jag blir bara trött på politiker som, samtidigt som de avskaffar avdragsrätten för gåvor till välgörande ändamål, står på Medborgarplatsen och pratar om humanitet. När ska ni på allvar diskutera orsakerna till den rådande enorma flyktingkatastrofen?" (Nuri Kino) 

Att visa att vi på riktigt ska hjälpa de som kommer hit - inte bara trycka #jagdelar #jagvillhjälpa eller visa hur mycket man vill genom att lyssna på en manifestation. Intentionerna i dessa saker ÄR bra.

"”Den som hånar och fnyser får gärna ställa sig frågan om det finns för mycket eller för lite ­godhet i världen i dag.” Det finns, vågar jag påstå, ett rätt svar: Det finns för lite godhet i världen i dag. (----) ...alla svenska tidningar har de senaste dagarna valt att bli kampanjorgan. Visst, de kampanjar för värden som jag kan skriva under på. Men de har ändå övergivit sitt kritiska uppdrag. De är rusiga av att slippa komplexitet och målkonflikter. De känner befrielsen av att låta ett absolut värde radera alla nyanser.

Jag varken hånar eller fnyser åt dem som engagerar sig för att hjälpa. Jag högaktar dem. Men en tidning värd att läsa har en annan uppgift. Den håller huvudet kallt. Den problematiserar. Särskilt det som verkar invändningsfritt och oantastligt. Den eldar inte på, ­utan tar ett steg åt sidan.

Det är inte cynism. Det är journalistik. Det finns för lite sådan i världen också." (Hakelius)

Läs också gärna "En illusion av handlingskraft" (finns många poänger där). Det är nu vi måste gå från goda, fina ord till handling för att hjälpa. Att på riktigt hjälpa på plats OCH de nödställda som kommer hit!

Att världsläget ser annorlunda ut är något som vi måste ta i beaktande. Vi vet att det inte enkom är krigsflyktingar som kommer hit - utan även ekonomiska flyktingar (migranter är den rätta termen) som drömmer (och har fått höra?) om ett bättre liv här. Och det har jag full förståelse för att de önskar sig - det borde alla ha! Men vad väntar dem här nu när världen blöder och krigsflyktingar som flyr för sina liv kommer hit? Only time can tell...

Mängder av människor har lyft sig ur akut fattigdom. Lärdomar och insikter från detta kan och bör kanske överföras också till hur vi hjälper. För trots att fler och fler av oss inser detta så är det som att när kriserna och katastroferna sätter in så faller vi tillbaka i gamla hjulspår och tänker att det bästa vi kan göra är att skicka avlagda tröjor och schampooflaskor. 

Säkert gör vi detta också för att det är något. Man vill göra något konkret och känslan när man swishat iväg några hundra till UNHCR eller Röda Korset är liksom för tunn och abstrakt. Att sortera kläder i påsar och bära iväg dem känns mer handgripligt och konkret.  

Men nöden i världen är inte längre i huvudsak en brist på kläder eller ens mat. Det människor saknar är trygghet och stabilitet, vilket är desto svårare att förpacka i påsar och köra ner i lastbil. Visst, i en flyktingkris kommer även det basala att fallera, så är det. Men fortfarande så är situationen i grunden annorlunda – vilket ställer krav på den hjälp vi bistår med. Det är tanken som räknas, säger vi ibland. Frågan är om den devisen kan anses giltig i situationer som denna. Tanken må vara god, men den bästa hjälpen förmedlas resurseffektivt och med kunskapsgrund.  

Hur gör vi det bäst? Och är det rätt personer vi hjälper? Eller det där lät konstigt - för de som kommer hit behöver med stor sannolikhet vår hjälp. Men finns det andra som inte lyckas ta sig hit som skulle behöva det än mer? Halva Syriens befolkning är på flykt samtidigt som läget i Mellanöstern blir allt värre. Samtidigt måste FN:s livsmedelprogram skära ner på ransonerna. En följdeffekt är förstås att ännu fler syrier flyr.

Det är i Syrien och dess omedelbara närhet som tillvaron är svårast för de allra flesta och de blir allt fler. I Mellanöstern gör diktaturerna i Saudi m.fl. sina vinster och får media att vända blicken och analysen bort från deras direkta skuld. OCH terroristerna och de livsstilskriminella i IS gör sina vinster på rasism, fördrivning och förslavning i Syrien.

Att kunna bidra till att det blir fred i denna oroshärd? "...väg till fred blir säkert svår om den ens kan beträdas. Dessutom innehåller den mera krig men nu åtminstone mot en gemensam fiende. Och för omvärlden kommer den att kosta både tålamod och mycket pengar. Men alternativen är fortsatt inbördes­krig och fortsatt expansion av Islamiska staten. Krig startas av människor och kan bara avslutas av människor. De är inga naturkatastrofer." (Kjell-Olof Feldt)

"Samtidigt dör de kvinnor och barn som inte kan fly och inte heller kan överleva den darwinismens flykt och urval som Europa nu på olika sätt faciliterar. Kvar i Mellanöstern blir ett helvetets förgård som inga manifestationer i Europa ser eller bryr sig om. De som blir kvar får helt enkelt utplånas och utrotas.

En tidsepok när socialdarwinismen åter blev legio. Den här gången den oreflekterade socialdarwinismens naturliga urval. Vidrigt." (Brix Ski Blog) Vart är patoset här? För i mångt och mycket låter svensken patos få gå före logiska samband...

"Tänker svenska DÖ-politiker och mainstreammedia fortsätta att lägga allt fokus på manifestationer, upprop och ”näthat” – d v s alternativ 1 + surrogatdebatter? Än så länge finns det tyvärr ingenting som tyder på motsatsen." (Ilan Sadé)

"Idealism gör sig bäst i lagom dos - att skapa balans mellan ideella värden och praktiska hänsynstaganden." (P J Anders Linder) Att vi måste hjälpa är för mig en självklarhet. För den här blödande världen... Att ha ett stort och öppet hjärta och våga känna är bra. Vi får inte glömma att räkna in hjärnan i den ekvationen bara...

Att världen ska få a second heartbeat...

Mer Avenged Sevenfold...
...gunslinger...

...beredskap....


...för frukost...