"Take the time just to listen
When the voices screaming are much too loud,
Take a look in the distance,
Try and see it all,
Chances are that ya might find,
That we share a common discomfort now"
(Avenged Sevenfold: Buried Alive)


Delat obehag?

...att alltid tro att allting handlar om dem själva...

...avd. skitsnack...

Ni som tycks anse att alla lagar som har att göra med människor på flykt att göra ska avskaffas - vad är er analys några år framåt av det? Jag är inte ute efter att debattera det utan jag är genuint intresserad av hur ni tror framtiden blir om vi avskaffar gränser och lagar?

Utopia???

avd...

Mitt jag ömmar så för de som nu är på flykt. Att fly från krig. Att fly för att klara livhanken. Låt oss vara klara på det innan jag fortsätter och att jag är för att vi ska vara ett humant hjälpande land. För ingen människa lämnar sitt liv sina släktingar, sitt sociala nätverk och sin trygghet frivillig för att komma till Europa där de ses som problem, främmande, mindre värda och ovälkomna gäster. Flykten är en oerhört smärtsam fysiskt och mental resa som aldrig tar slut för den som har lämnat allt bakom sig.

Som Europa ser ut idag och med sitt "välkommen alla" måste vi ändå ställa oss själva frågan om vi inte lockar en del med hopp om "guld och gröna skogar" att ta sig på den dödsfarliga smuggelvägen till Europa. Nu tänker jag då inte på dem som flyr för sina liv utan de som har ett värdigt liv utan krig i sina hemländer. Jag missunnar ingen att drömma om ett bättre liv och ingen skuld på dem som försöker följa denna dröm. Och jag har full förståelse för dem som lämnar ett "tryggt" flyktingläger - för även om det är ett liv, så är det inte mycket till liv - att lämna för att man är rädd att aldrig mer få leva. Men är det ett bättre liv och ett liv i "sus och dus" eller en chans till att få leva som vi kan servera?

När det förr fördes en mer restriktiv invandringspolitik skulle någon som redan fått möjlighet att söka asyl i andra mindre välmående länder på vägen till norra Europa haft svårt att få uppehållstillstånd, än mindre permanent uppehållstillstånd. Därför var det få som riskerade sina liv för att korsa medelhavet. Men i takt med att gränsskyddet har luckrats upp och asylpolitiken i allt större grad ser mellan fingrarna när det kommer till reglerna för första asylland har lockelsen till att ta chansen över medelhavet ökat. Har Europa i och med detta då - under en humanistisk retorik - skapat ett dödslotteri?

Flyktingsmugglare har svarat på den ökade efterfrågan och svagare gränskontroller med en massindustri som tar över så många som möjligt så billigt som möjligt, utan hänsyn till säkerhet. Är den här inslagna vägen verkligen det bästa sättet att hjälpa? Kom ihåg att jag nu inte pratar om krigsflyktingarna, utan att jag fortfarande pratar om migranterna och att de i de flesta fall är de som då har råd att betala smugglarna. Om vi samtidigt som vi inte gör en hjälpinsats i dessa länder + samtidigt urholkar dessa länder på sina främsta tillgångar - människorna. En spiral där länderna töms allt mer på framtidshopp. 

Borde det inte dessa människor också ha rätt att leva i sina hemländer? Att kunna se framtiden an med hopp och tillförsikt? Det ska väl bara inte vara oss förunnat? Ska det verkligen bara Europa med länder som Tyskland och Sverige som är länder det går att bo i? Att kunna leva och bo fritt - borde inte det gälla i alla länder?

Att gå att bo i... vad välkomnar vi dem till för det här med boendet är inte ens löst till millipromillen? Nu "tvingas" många människor från olika länder att trängas under lång tid på landets allt trängre asylboenden eller tillsammans med släktingar i bostäder byggda för hälften så många? För de som har flytt från krig - flytt för sina liv - är allt bättre. Men om vi ser till migranterna - de som kommer till Sverige för drömmen om ett bättre liv - är allt verkligen bättre då?

Vad är gott och vad är ont i de här frågorna? Inte så enkelt att definiera. Är det gott eller ont att rädda människor som håller på att drunkna i Medelhavet samtidigt som man inte är beredd att skicka säkra fartyg så att de slipper riskera att drunkna över huvud taget? Är det gott eller ont att på riktigt önska alla de flyktingar som nu kommer välkomna men samtidigt vilja att vi ska förändra situationen i deras hemländer så att de inte fler ska behöva fly - att vilja behandla även sjukdomen och inte enbart symptomen? Är det gott eller ont att låtsas som att blotta mängden människor som kommer till ett land saknar betydelse för det landets förmåga att erbjuda de nyanlända ett drägligt liv, samtidigt som man med emfas framhåller vikten av att alla länder i EU måste ta ett större ansvar eftersom ett fåtal länder inte kan ta emot alla? Är det gott eller ont att hålla en manifestation men att då bua ut när personer från fel politiska läger vill välkomna flyktingarna (som skedde mot S- och Fp-talare på Medborgarplatsen)? Är det gott eller ont att även vilja se till de hemlösa utslagna vi har - att de ska ges samma möjligheter som romerna? Är det gott eller ont att även vilja se till våra gamla - att det inte ska behöva gå så långt som att de förirrar sig från hemmet och hittas timmar senare av hemtjänsten innan de får plats på ett äldreboende?

I stället för att klassificera oss själva, och varandra, som goda eller onda borde alla som månar om att Sverige också i framtiden ska vara ett land med förmåga att ge förföljda människor en fristad seriöst fundera över de kortsiktiga och långsiktiga utmaningar och målkonflikter som vi står inför. Man kan - och mitt hjärta gör det - blöda och känna djupt för det som nu sker i världen - OCH samtidigt ha huvudet med sig. Att även i förväg tänka på konsekvenser: att vilja gott ÄR bra - men för den saken skull behöver man inte låta bli att försöka kunna tänka ut vilka effekter detta kan få om tio-tjugo år. Att bjuda in på middag för att sen inte ha något att äta, ingenting att dricka och ingenstans att sitta...

Ingen av sidorna i debatten tycks i flyktingen se en jämlik människa att respektera i all hennes mänskliga värdighet, med de högst mänskliga drivkrafter, fel, brister – och förmågan att fatta övervägda beslut och ta ansvar – vi alla har. Och just nu, inför den flyktingkris vi ser, duger inte att dela upp folk i goda och onda. Att demonisera varandra är en ful strategi som bara ökar polariseringen. "Vi var naiva" håller inte om man ska leda ett land...

Det är dock svårt att åtgärda katastrofen så länge journalistkåren prioriterar hashtagkampanjer framför att erkänna och ta tag i krisens grundorsaker. Det hjälper inte att emotionellt reagera på bilder av döda barn om man inte förstår varför de dör och därför reagerar genom att kräva mer av samma politik som förvandlat medelhavet till en massgrav. Denne lille kille har nu utnyttjats från alla olika politiska håll för att vinna politiska poäng. Vidrigt.

Borde det inte ha insetts att bland alla tidigare rapporterade döda - att det funnits många barn bland dem? Mitt hjärta blöder för var och en av de som mister sina liv. Visst då att just denna bild nu har lett till att fler ögon och hjärtan öppnas samt att fler börjar lyssna och att det leder till konkreta hjälpinsatser - här såväl som på plats - då kanske det ändå tjänat sitt syfte. Men ärligt talat - hur humant är ett land där det krävs bild på en drunknad treåring för att det ska till aktion? 

Och jag funderar på om inte mediekampanjen är kontraproduktiv. För att fler engagerar sig för flyktingarna har inte hindrat SD att ta ytterligare ett rekordliv i oppinionssiffrorna. Tack för kaffet...

Alltid detta SD hit och SD dit. Jag är så trött på SD hit och SD dit. Jag gillar verkligen inte SD som parti - men det hör inte hit. För det vi måste lösa i frågorna som är - är sådant som måste lösas och diskuteras så även om SD vore vårt minsta parti. Och att jag anser att vi som land måste hjälpa så mycket vi kan - att hjälpa den värld som blöder har jag skrivit om i Broken Wings och Stairway to Heaven.

Egentligen är det då dessa ämnen jag i dagsläget ska undvika. Men jag får ju läsa tidningar - även om jag ska undvika de här frågorna som drar igång känslostormarna. Men man kan ju inte öppna något någonstans - för att man vill läsa om sport eller liknande - så är det omringat överallt. Acceptansen att jag far illa över bara det lilla jag har sett genom att bara klicka upp en tidnings förstasida - ja, jag måste lära mig att klara detta. Att till hundra procent inse att alla de åsikter (negativa för mitt känslosinne) och all den pajkastning som Twitter tyvärr också innebär att vilan från det sociala mediet får ta den tid det tar. 

Skulle jag vara inne på Twitter igen så skulle jag nog de första dagarna kunna hålla huvudet lugnt och inte braka in i något. Eventuellt också att jag skulle klara av att hantera de förväntningar andra har på vad som ska ramla ut från mitt konto. De skulle nog inte säga det rakt ut - men mina tankar är ju mina tankar. Och i ärlighetens namn så skulle det nog inte dröja särskilt länge förrän jag kastade mig själv in i diverse diskussioner och jag skulle snabbt vara tillbaka i den destruktiva känslokaosspiralen. Nu ska jag återgå till att bara försöka läsa sport, musik, tokar som snubblar över sina egna fötter och sådant som Snövit utan dvärgar...

När man från en fin vän via SMS får en skärmdump...

...så Spot On!

Och många  till min cybertwin - great minds think alike. Och mycket hjärta levereras av Morgonsur: flyktens drivkrafter. För övrigt anser jag att ni ska läsa LaMotte om (o)feministiskt styre + Johanne Hildebrandt om (o)saklig framställning + Morgonsur om (o)debatt - den urspårade + Fnordspotting om alla (o)ordning- & (o)redas urmoder + Sjätte Mannen om (o)likhet inför lagen.

Breaking the Law...


Så lite modest egenberöm...

...pretty happy about it...

...varken skam eller skuld att äta den...

"För att känna skuld måste man ha en känsla av att vara ansvarig för sina handlingar - skuld uppstår när vi aktivt reflekterar över våra handlingar i förhållande till en moralisk standard. Detta gör skuld till en känsla som kräver något av människan som upplever den. Skammen ställer å sin sida inga särskilda krav annat än just att känna. Den som inte vill riskera att faktiskt behöva göra något gör således helt rätt i att välja skam men inte skuld."

"Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att leva hela livet utan att göra avkall på sin moraliska standard - ingen lever sannolikt helt och hållet som den lär. Vi gör avvägningar mellan olika intressen och behov, vi tummar och skarvar.

Men ett samhälle betjänas ändå bättre av fler människor som tar ansvar för sådant de faktiskt kan förändra - om än inte alltid konsekvent - än en hop narcissister som gråter lite klädsamt över sin privilegieskam i hopp om ryggdunk och grupptillhörighet." (Susanna Mannelin)

Ibland undrar jag om vi verkligen lever alla på samma planet då det ska vara så svårt att ens försöka förstå varandra. Att ta sig tid att lyssna på varandra - take the time just to listen - att dela en kopp kaffe, eller två. För det som behövs är mer kärlek i denna värld. Mer kärlek åt folket!!!