the devil in I...

Ja, den känner väl alla till...

Att sådant ljud gör en galen gäller givetvis inte bara oss som blivit extra ljudkänsliga.

Av allt som utmattningen fört med sig: glömskan, tröttheten, stresskänsligheten och det totala tappet av självförtroende så vinner ändå bakslagen över detta i att vara värst. Ett bakslag är att efter att man mått bra och känt sig pigg ett tag, plötsligt blir trött och känner sig riktigt utmattad igen. Då är det lätt att få panik och tänka att man är tillbaka i sjukdomen. Men oftast är det just ett bakslag – en reaktion på att man gjort lite för mycket eller att det varit för lite vila de senaste nätterna.

För mig kommer bakslagen nästan alltid som en överraskning först. Eftersom jag precis varit pigg och känt att ”herre gud nu är jag på gång igen”. Då är det lätt att få panik och tänka att man är tillbaka i bottenhålet igen. Just att man känt sig så bra gör att det känns som att man slungats långt ner tillbaka igen. Sen om man ger sig tid att tänka och analysera så inser jag nästan alltid att det har varit mycket på en gång nu vilket gör att kroppen reagerar direkt. Den är ju så mycket mer känslig nu än innan jag blev sjuk.

Det är svårt att då tänka att ett bakslag är ett tecken på att man är på väg åt rätt håll, på väg att tillfriskna. Det jag försöker göra är att vid varje sådant här tillfälle (ofta tillsammans med min terapeut) är att försöka finna reda på vad som orsakade situationen. Detta för att kunna planera veckorna så att energikrävande aktiviteter blir utspridda. Och när man ska göra något som man med stor säkerhet kan säga att här kommer det komma ett bakslag – att då inför den situationen ta höjd för det. Då kan man se till att ”vila” faktiskt står i kalendern dagen efter.

Vid bakslag så ser jag till att stänga av de intryck som går utifrån. Shoppingcentra är ett big no no, och jag ger mig själv skärmförbud. Notiserna kan få hjärnan att rent ut sagt börja blöda. Jag sjunker ner i min (nya) soffa med ett korsord och med TV:n med något nonsens på på lågvolym. Jag försöker tänka snällt om mig själv. ”Bra jobbat Pippi – nu tar du hand om dig som du ska”. Långsamt, långsamt så avtar självironin för varje gång. Jag blir allt bättre på att vara rädd om mig själv.

Plötsligt kommer det. Triggad av någonting jag vet inte vad det var. Och det är säkert jättebra att jag vet och känner igen tecknen och blablabla och JÄVLA SKITSNACK säger jag. För det hade kunnat vara bra, om jag faktiskt hade haft verktygen att göra något åt det hela. Men när allt kommer som ett basebollträ i huvudet på mig så går alla säkringarna på en och samma gång. Då har jag inte ens en liten jävla nubb att hålla ihop mig själv med. Varenda tanke blir självdestruktiv, allt kretsar kring det som inte får kretsas kring.

Allra värst är det att åter känna den psykiska smärtan. Vad är då psykisk smärta? Givetvis är den subjektiv och individuell. Men för någon som aldrig upplevt det skulle jag vilja beskriva min så här: Den är ensam och det finns inget slut. Man rivs itu inuti till miljoner bitar. Det gör så ont att man skulle vilja skrika resten av sitt liv, men det är ingen som hör. Som att stå nära en avgrund, ett bottenlöst svart hål, och man faller ner och faller in i ett fullständigt mörker. I den totala avgrunden – den iskalla, nattsvarta, hopplösa och uppgivna ensamheten där ingen kan trösta dig. Tårar bildar ett hav och man drunknar utan att någon kan dra upp en. Det finns inget syre i avgrunden och det går inte att andas. Man faller och faller – och varje minut man faller ännu lite mer vrids en tveeggad kniv runt i hjärtat. Det finns ingenstans att ta vägen. Man har så ont att smärtan av att skada sig själv knappt känns. Det gör så ont inuti att man är beredd att dö för att slippa andas ett enda andetag till, till takten av hur mörkret suger ut din sista strimma hopp och slocknar. Det har slocknat totalt inuti och inget mer kan få en att vilja vakna en enda morgon till. Man vill inte mer. Man lider. Allt gör så ont att döden känns som en befrielse.

As tears go by...

Utanpå tror ni att jag är så glad
men egentligen kämpar jag för att klara av en dag
Ni ser hur jag skrattar, och ni ser hur jag ler
men inuti min kropp så orkar jag inget mer
Jag vill dölja min smärta så ni tror att det är bra med mig
Jag får aldrig vara ensam från tankarna
att ha det tyst och vara själv, det är min längtan
Att ha det här som trycker inom mig hela tiden och pockar på uppmärksamhet är jobbigt
Tänk att bara få fly allt

Som jag skrev tidigare så känns det som att de här episoderna glesnar ut och inte kommer lika tätt. Visst kan jag tacka mitt eget arbete för detta, men jag är ganska säker på att den psykofarmaka som jag äter är starkt bidragande. Det finns de som klankar ner på psykofarmaka – att ha en psykisk sjukdom så blir det inte lika okej att ta medicin som vid en fysisk åkomma. De som säger till den som medicineras med psykofarmaka: ”Skärp dig!” eller så talar man om att ”Jag har det minsann också jobbigt men tar ingen medicin för det.”. Antidepressiva t.ex. är inga ”lyckopiller”. Det verkar fortfarande som att alltför många tror att en psykisk sjukdom är något man tar sig ur bara man biter ihop. Anstränger sig lite till. Vilket – för dem som försöker göra det – leder dem än längre ner i depressionen. Vi är många som behöver antidepressiva (och annan psykofarmaka) – sluta upp med att klanka ner på det. Den kan rädda liv på många!

Pga av utbrändheten så är inte återhämtningen vad den en gång var. Min kropp vilar inte lika lätt eller bra som den gjorde innan jag blev sjuk. Långsamt lär jag känna mina gränser – så att jag inte lika ofta ska agera gränslöst tills måttet är rågat och allt rinner över eller rasar ihop. Att ta min medicin är inte att ta den enkla vägen – kom aldrig och påstå det! Precis lika mycket som vissa behöver sina blodtrycksmediciner behöver jag (och andra med mig) hjälp att laga hjärnan. För att långsamt bli friska (eller för att aldrig mer bli riktigt dålig).

Det är självklart nedslående att det är så många som behöver antidepressiva och annan psykofarmaka. Lika nedslående som att många idag får diabetes typ 2. Men hör vi någon säga till dem att de inte ska ta sin medicin? Självfallet inte! Och inte heller får de höra att de ska ta sig i kragen – för det kan vara livsfarligt. Guess what – det kan det vara för oss också... Antalet självmord per år talar sitt språk om hur farligt det är.

Inse istället att det är superbt att det finns hjälp även mot psykiska sjukdomar. Dock ska de inte skrivas ut för lättvindigt. Först utredning – för felmedicinering är inte heller ett bra alternativ. Jag är tacksam för att den här typen av medicin finns. Utan den så skulle jag befinna mig i det nattsvarta, ha det mycket jobbigare med min ångestproblematik och självskada samt vara ute ur leken väldigt länge.

Snackar du skit om cellgifter? Snackar du skit om insulin? Om morfin? Om Bricanyl? De rädda liv och lindrar smärta. De gör så att personen i fråga kan leva ett fullvärdigare liv. Vi snackar inte illa om cellgifter för vi vet att de räddar liv. Vi ser biverkningarna som självklara men hemska. Vi vet inget om det så vi talar inte illa om det. Det är ju ganska uppenbart att personen befinner sig i svår smärta och att det ska behandlas med medicin. Det ser väl vem som helst? Vi kräver inte att personen ska få sin tumör att försvinna med hjälp av positivt tänkande eller genom att utesluta gluten. Vi lägger ingen skuld på den som har cancer. Vi stöttar.

Organ som organ. Man kan inte begära att en person med cancer ska bota sig själv, likväl kan man inte begära att en person som är deprimerad ska bota sig själv. Det är elakt. Varför kan vi inte bara vara snälla och bespara människor smärta i onödan? Biverkningar av psykofarmaka? Ja, det finns – precis som med de flesta andra mediciner. De flesta biverkningar lägger sig med tiden och går att lära sig att leva med när de positiva effekterna uppväger de negativa.

Det är svårt att anpassa min hjärna till samhällets ramar, vilket är ett måste eftersom att det tyvärr inte är tvärtom idag. Tänk dig att du sitter i en skakig och stökig bil. Du försöker städa rent i kaoset lite lätt medan du kör eftersom oredan gör dig väldigt stressad. En melodi spelas i ditt huvud och gör att du måste hålla takten genom att göra mönster med foten i luften samtidigt som du stressat tvinnar håret i luggen med vänsterhanden. Du tänker en huvudtanke, exempelvis vad ska jag laga för mat ikväll? Den tanken tar aldrig slut, utan övergår i både sidospår och diverse analyser. Runt den här tanken, vi kan kalla den motorvägen snurrar flera andra tankar. Typ fyra, fem stycken. Minst…

Helt plötsligt hoppar du till. En dov smäll bakom dig. Du tappar kontrollen över ratten (hjärnan) och får kämpa dig tillbaka för att komma på huvudspåret igen. När helt plötsligt en hund springer framför och du tappar ratten. Lätt distraherad är ordet. Men sinnen och cylindrar som alltid är på helspänn blir det lätt så, framförallt när all verksamhet i kroppen gör allt för att kunna hålla fokus på en enda sak. Den här gången blir det alldeles svart för en stund och när det sedan blir ljust igen har du kört vilse. Du försöker förgäves hitta kartan (GPS:en är trasig) men du antar att du glömt kartan hemma eller på jobbet. Eller hos syrran? Typiskt…

Helt plötsligt kommer du på att du inte har handlat det du tänkt att laga tillmiddag. Klockan tickar. Du ser den stora mataffären passera förbi på högersidan och tänker snabbt ut en plan huruvida du kan vända eller om du ska skynda hem innan den lokala lilla mataffären stänger. De andra tankarna – stigarna – bultar på och det känns som att din hjärna ska explodera. Vad var det chefen sa nu igen? Undra hur jag ska lägga upp träningen nästa vecka? Hur ser det ut om det inte finns ett slut på universum? Jäklar i mig vad bra den där boken var, hoppas det finns en uppföljare. Jag kanske ska skriva en själv? Ja, en bok får det bli! Kan man göra såsen på yoghurt istället för kvarg tro? Åh vilken tråkig låt, undra om det finns något bättre på någon annan kanal? Måste kolla? Vilken var förresten Bob Marleys första låt? Eller har pingviner knän?

Allt detta sker inom loppet av tio sekunder. Det går snabbt och det är intensivt både tankemässigt och känslomässigt. Förstår du att det är en aning jobbigt ibland? Det är a l d r i g tyst. Det kör liksom på parallellt med de uppgifter som ska lösas och slutföras. Inte konstigt att det är svårt att koncentrera sig ibland. När det blir för mycket blir det stopp och det finns inte alltid tid för ett stopp. Vissa saker bara måste göras.

Det sägs att vi ska lära oss med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering – eller så blir det för mycket struktur och planering. Antingen är jag på minus två procent eller så är det hundrafemtio procent. Allt är så svart och vitt när det kommer till mig själv. Vad gäller annat så har jag nästan alltid hela färgskalan framför mig. Men som sagt - inte med mig själv… Det är en utmaning att få det lite mer balanserat och ibland orkar jag inte anstränga mig till utmattning hela tiden. Ingen begär att någon med proteser ska springa ett maraton varje dag (det begär man väl inte utav någon?) eller att någon med synfel ska hantera vardagen utan linser/glasögon? Så varför försöker man sig på att jag (och flera med mig) ska hantera en tornado i hjärnan varje dag. Med min medicin så kan jag fokusera på en sak i taget och jag behöver inte trötta ut hjärnan med alla vardagliga saker som kan göras. Jag fixar det som måste göras – utan att hamna i upplösningstillstånd eller att tusen andra tankar snurrar runt samtidigt som jag påbörjar tio nya saker.

Jag har lättare för att stå ut. Att inte varje dag behöva känna att jag går sönder över att hålla tillbaka hundra hästar i galopp. Lättnaden… Jag vill aldrig byta bort min hjärna. Aldrig! För jag tycker faktiskt riktigt bra om den – trots att den uppför sig smått kufiskt ibland. Men om du skulle låna den bara för en timme, så tror jag att du skulle fåt både håll och kramp och skrika efter snabbast möjliga hjälpmedel illa kvickt.

Det var det där om att gå en mil i någons skor innan du dömer den personen. Jag säger: prova att vara i mitt huvud en timme eller två…

Så låt mig få andas, låt mina axlar få sjunka ner och låta mig leva ett lite enklare liv – ett liv utan en ständig inre kamp. Förstå att min medicin är viktig för mig. Handpåläggning eller utspätt vatten fungerar inte!

Inte heller det där att försöka klona mig…

...fortfarande svartvitt...