...stoltheten...
Att vilja klara sig själv - men ensam är inte alltid stark. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp? När det känns fånigt att ringa med mina tankar för svaret är så självklart. Men det är ju inte så enkelt. Stolt över mig själv att jag ringde jouren sist. De vidarebefordrade till min terapeuten som ringde upp mig. Och nog blev det då lättare att hantera han Scissorhandsen. Att ha tagit steget och faktiskt ringt gör att det med stor säkerhet blir lättare att ringa nästa gång. Och då först försöka nå terapeuten - för att det är vad han vill. Och vad jag vill själv också. Finally har jag hittat någon inom psykiatrin som jag kan öppna upp och visa mig hudlös för. Rösten i telefonen som bara lugnt säger "Prata med mig" och det blir så självklart.


Nattliga reflektioner: Att vinna över Scissorhands är inte lätt. Varje delseger och man är helt utmattad. Men i längden ett kliv framåt för att hans styrka ska avta. Att be honom dra åt helvete, att gå och hänga sig. Då minns man saxhänderna - att han enkelt kommer att klippa av repet. Jäkla hjärna! Gå och dränk dig då Scissorhands! Harper Lee sa: "Prova att gå en mil i någons skor innan du dömer personen". Jag säger: Prova att vara en timme i mitt huvud...

Men varför ska det vara så svårt att ta emot hjälp. Även när de i min närhet erbjuder sin hjälp, nästan tigger om att få hjälpa. Men man vill inte vara till besvär. Men som de säger: "Vi finns inte bara här och delar din glädje, vi finns här också i din sorg och hjälper dig samla ihop skärvorna igen. Lita på det." Det går så sakteliga och för bara någon vecka sedan bröt jag ihop fullständigt för min bästa vän i telefon och bara satt och grät. Och efteråt så var det så skönt - vilket hon också tyckte. Ett genombrott - ytterligare ett steg i den fantastiska vänskap vi redan har. Mottot måste bli 'alltid oavsett'; våga ta de händer som så gärna vill hjälpa. 

Händerna finns där om jag bara öppnar mina ögon...

Logos - Pathos - Ethos: 
Placerade i en triangel för att de tre komponenterna ska väga jämt. Hade balans mellan logos och pathos. Sen för några månader tillbaka har pathos fullkomligt fyllt min hjärna, vilket inte är så bra. Så nu gäller det att försöka hitta den där balansen igen. Ethos: att agera utefter sin moral och sitt samvete. Låter så enkelt - men övriga två måste också beaktas. Pathos: känslorna, något som är viktigt och även bör beaktas. Men kanske inte det som ska ta över och styra mitt handlande. För även om jag vaknar en morgon och känner att jorden är platt så betyder mina känslor noll. Fakta och logos vet att jorden är rund. Logos: just det - förnuftet; att tänka efter hela varvet runt först... 

Angående pathos - utnyttja inte andra människor känslor (för egen vinning). De flesta människor klarar av att tänka själva och känner de sig lurade kommer de inte att vilja tro på dig i fortsättningen. Det spelar ingen roll hur mycket logos du än försöker med - ditt förtroende är förbrukat. Så det krävs ett smärre mirakel för att ändra det.

Mirakel kan det ibland kännas som att man skulle behöva när man sak försöka få människor att ändra åsikt. Många studier har konstaterat att när någon övertygats om att ett påstående är sant är det oerhört svårt att få dessa personer att ändra sig. På grund av bekräftelsebias tar dessa personer bara till sig information som stödjer deras hypotes och bortser från övrig information. Backfire-effekten gör dessutom att alla försök till att få en person att ändra uppfattning bara får personen att bli mer övertygad om sin ursprungliga ståndpunkt. 

Så hur i helsike ska man se till att få handläggare på förskräckningskassan att göra om och göra rätt i det som blivit:

Men, men...

...jag ropar som sagt var inte hej innan något är klart. Det är som att lägga upp en smashboll för fler tårar...

The typical me...

...tänk då om det vore två av mig...

...eller fyra...

...för dem som aldrig kan få nog av mig...

Kanske finns en diagnos för det där för fortsatt fördubbling som någon form av mitos. Skämt åsido - man ska inte skämtsamt sätta diagnoser på folk. Låt proffsen göra det. Många ifrågasätter dessa professioner och personernas diagnoser och säger att det är en orimlig ökning av diagnoser. Men hur förhåller det sig egentligen med det:

 


(Emma Frans: Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams)

ADHD hos mig har det aldrig varit några tvivel om. Och i en screening finns det lite som skulle kunna tyda på även autism. Så en remiss är skickad till neuropsyk för vidare utredning. Och om det nu skulle visa sig vara autism - så garanterar jag att det inte är mässlingsvaccin som är orsaken. Sannolikheten för det är lika stor som att det skulle vara storken som lämnade av mig hos mina föräldrar...



(Emma Frans: Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams)

Bara så galet. Lika galet som att man helt plötsligt skulle hamna i underlandet hos Mad Hatter...