FRÖKEN MISSNÖJD

(Slipknot: Psychosocial)

Allt hysch hysch runt psykisk ohälsa... Jag är ganska säker på att det är en bidragande orsak till att vissa teorier kring det ämnet och dess behandlingsmetoder har fått fäste. Som ni vet så anser jag det viktigt att bryta stigmat. Att rätt information och fakta är det som ska komma alla till kännedom. Att inte personer ska tillgripa något som bara för att det finns en titel med i bilden och det ges mediatid blir vedertaget. Som det här:

"Psykiatriker Peter Breggin menar att psykiatriska droger orsakar värre skador än vi någonsin anat. Den omhuldade teorin om att de hjälper psykiskt sjuka genom att justera kemiska obalanser i hjärnan är en myt, skapad av läkemedelsbolagen och aldrig någonsin bevisad. All psykofarmaka, starka kemikalier, orsakar istället kemiska obalanser hos hjärnor som från början inte hade någon kemisk obalans."

Och vad tror då de inte att sådana här påståenden gör med hjärnan... "ALLA psykiatriska droger är mycket skadliga för hjärnan, de sliter bokstavligen isär den grundläggande delen av hjärnan, kallad basal ganglia, och de orsakar ett hemskt tillstånd som kallas Tardiv dyskenisi (ofrivilliga rörelser)." Flertalet studier som då skulle visa att alla dessa droger är dåliga för din hjärna - från att dessa droger orsakar multipla biokemiska obalanser hos hjärnor som från början inte har någon kemisk obalans och du blir beroende till att hjärnan krymper...

Nu visar det sig då att den här psykiatrikern tillhör scientologerna och vad jag har kunnat förstå om jag läser om dem så finns det inga diagnoser som psykiska sjukdomar... hmm... Varför blir man då psykiatriker... Redan där havererar han när han ska förklara psykofarmaka som ondskan själv. Men om man då som scientologerna utgår från andlig rehabilitering så säger det sig väl självt...

Själv blev jag så irriterad på PB och hans scientologpolares korståg mot psykiatrin och psykofarmaka så jag bestämde mig för att ta en närmare titt. Nu vet jag att detta inte spelar någon roll, eftersom han inte bryr sig, ej heller hans anhängare. Men det finns faktiskt ett riktigt stort problem med scientologins korståg mot psykiatrin. Det finns faktiskt risk att folk tar livet av sig om de inte får rätt behandling...

Med många mediciner och behandlingar vet man inte alltid exakt HUR de bakomliggande mekanismerna fungerar, bara ATT de fungerar. Psykofarmaka har bevisligen visat sig ge positiva resultat på patienter med depression. Om vi då tar antidepressiva så ser de till att normalisera halten av serotoninet. Alltså inte lägga tillföra något utöver det som kroppen skulle vilja ha som droger. För alkohol och andra droger kan då också hjälpa till vid depression. Hallå! Det där är bara så falskt. För det är en falsk känsla och kan då leda till ett verkligt beroende. Man ska avstå från alkohol och droger när man mår dåligt. För det vet vi ju alla att när man bra är det bara att köra på liksom... WOOOOOOOHOOOOO!!!

Åter till psykofarmaka. För de facto det är ju fruktansvärt tråkigt att alla som känner sig bättre av psykofarmaka inte vet bättre än att de då egentligen skulle må sämre... De som har fått psykofarmaka och BLIVIT bättre har alltså inte BLIVIT det utan bara TROR att de har blivit bättre fast de EGENTLIGEN borde veta bättre eftersom om man BLIR bättre så har man FEL. Och alltså inte ÄR bra. Men med RÄTT information kan man förstå VARFÖR man är bättre fastän man inte ÄR det, utan bara TROR det utan att VARA det. Som man felaktigt gärna TROR.
Om jag är korrekt informerad...

För att få lite på fötterna om deras påståenden så gjorde jag en snabbcheck i FASS. Och deras påståenden visade sig stämma... inte mycket alls för att vara snäll mot dem. Vissa ångestdämpande som bensodiazepiner kan vara beroendeframkallande - vanliga antidepressiva är det inte. Vidare så undrar jag över det här med att det inte skulle finnas psykiska diagnoser - att de bara då är hitte på. Yeah sure... Ett skeende observeras och beskrivs - gäller för såväl somatiska som psykiatriska diagnoser. Scientologanhanget säger att psykiska diagnoser gör att man sen blir fast i psykiatrins värld och måste ta hjälp av vänner och familj för att ta sig ur greppet. Jag säger bara Tack och lov för min psykiatri. Och jag vet många som inte fick rätt hjälp och var för sjuka för att kämpa för den själv. De fick hjälp av vänner och familj att bryta sig IN i psykiatrins värld och få hjälp. How’s that for irony...

"Fun" fact: depression kan ge ångest och leda till självmord. Jo, det är ju allmänt känt. Scientolognissarna hävdar då bestämt att man med antidepressiva får mer ork och då faktiskt göra allvar av sina tankar. Ja, så kan man ju också resonera. För personer som är riktigt illa däran kan vara så nere att de då inte ens orkar ta sitt liv. Med antidepressiva kan orken återkomma innan stämningsläget höjs varpå självmord kan företas i väldigt få fall... Jojo - även om jag tycker att självmordstalet är för högt så har siffran totalt gått ner kraftigt sedan de antidepressivas intåg i medicinen. Ren fakta som vem som helst kan kolla upp... Men det är säkert bara tillrättalagt för att fjättra fler i psykiatrins våld...

Som om man inte har nog med sig själv och alla de problem man brottas med vid psykisk ohälsa. Ska man dessutom då om man som jag äter antidepressiva få detta att oroa mig för också? Tala om att göra alla med psykisk ohälsa en otjänst...

Ja, det där är jag just nu. Tröttmössan är där... Ibland funderar jag på om jag skulle vara bipolär eller ha GAD. Men man är ju inte sin diagnos - jag är jag oavsett. Några bokstäver på ett papper ändrar inte det. Mer oroande och stressande är själva oron i sig. Oron vad min osomnia kommer leda till. Vad får jag för mig om jag är själv vid en sömnpsykos? Det är som tänk inte på den rosa tigern så ligger den hela tiden där och gnager i bakhuvudet. Som något brännhett som man inte vågar sig på men inte kan låta bli att cirkla runt. Att låta mig bara svepas in i det? Ja, kanske... Men sanningen är - trots att jag skämtar mycket om det - så ja, jag är livrädd för vart jag kan hamna. Kan de bli tvungna att bälta mig, krama-mig-själv-tröjan...

Rädslan för rädslan är något som finns där. Livet består av bättre och sämre perioder. Just nu är det som ni förstår en sämre period. Jag vet skillnaden och jag gillar verkligen när jag har mina bra perioder som blir fler, längre och bättre. Men så kommer något och brakar in i skallen igen. Jäkla osomnia. Då kommer tankarna - vart kommer jag hamna den här gången? Den här onda cirkeln är något jag arbetar med att bryta mig ur. För självklart ska jag upp igen. Självklart ska jag sträva efter högre höjder även om då fallet blir... När jag är i nereperioder så är jag så skör, mycket finns som kan peta mig över stupen. Men samtidigt så kämpar jag med att inte gå med näsan in i varje situation. Att inte ha för bråttom. Att ha mig själv som främsta prioritet. Så länge jag håller det så ser jag varningssignalerna komma och kan styra om mig själv. Då vet jag att jag kan klara vad som helst.

Men inte själv. Ensam är inte alltid starkast. Så med hjälp av bra och adekvat psykiatrisk hjälp kommer det att vända. Skulle det andliga vara en metod då tror jag nog att de skulle rekommendera det. Men det är inte att svinga ett trollspö och säga hokus pokus. Då är jag säker på att de som hjälper och guidar mig på min livsresa hade svingat trollspöt för länge sedan. Men jag har verktygen och jag har suverän stöttning - från min psykiatri, min familj och mina vänner. Innerligt tacksam för att ni finns. Under tiden så gör jag vad jag är tillsagd att göra - vilket är att arbeta med mig själv. 

Jag lyssnar på min kropp och försöker uppfatta alla dess signaler så att jag kan märka när det kommer nya impulser. Att då inte ignorera dessa signaler. Jag är medveten om att jag är en högkänslig person och jag ser det som något positivt. För aldrig mer att jag vill leva under ett teflonlager. Det gäller bara att vara rädd om mig själv och inte slänga ut hjärtat för alla. För är man inte högkänslig själv kan det vara mycket svårt att begripa hur ledsen i ögat en högkänslig kan bli över något som kan vara bara något litet. Det kan vara något så litet som att bara inte bli sedd vid ett speciellt tillfälle. Och nej - jag jämför det inte med att vara kränkt. För lilltånaglarna här är långt ifrån ömma...

Det gäller för mig att läka de djupare skadorna. Och det måste få ta tid - Fröken Bråttom ska bara inse det också. För jag hamnade inte här nere över en natt, alltså kommer jag inte att vara tjohoig igen på en dag. Jag kommer alltid att vara högkänslig för andras känslor - men jag vet att jag aldrig får glömma mig själv i omtanken över andra. För hur mycket hjälp är det för någon annan om jag också mår dåligt? Nej, just det! Det gäller bara att se det när situationen är där också... Att våga stå för mina egna behov. Att säga nej när det behövs. Och det har jag blivit så mycket bättre på. Jag behöver inte delta i allt för att visa att jag alltid ska vara så jäkla duktig - att jag ska vara med på allt och prestera.  

Så det är jag som arbetar med mig själv och i stort sett absolut inget annat. Det gäller att se till att kunna vara uppmärksam på varningssignalerna. Vet med mig att det här blogginlägget troligtvis kommer att ha tröttat ut mig rejält och att jag kommer vara totalt utschasad i skallen. De här inläggen när jag ger så pass mycket av mig själv eller när jag ska skriva faktabaserat för att ger svar på något har en tendens att göra det. Samtidigt så är min blogg min ventil att få ur mig det här. Så det är ett aktivt val jag gör. Men om mina fingrar bara vill tramsa ett tag nu eller inte skriva alls så får jag finna mig i det. Och ni vet orsaken....