"Hand of fate is moving and the finger points to you..."

Alltid så ska det pekas ut någon. För jaha... så gick de igång igen... Mums-Mums vinst skapade minst sagt både rasistiska och sexistiska problematisk för vissa i godhetslaget... Fanns det något rätt? Fel kön, fel färg och lagd åt fel håll... Och då är det tydligen givet att han är homofob för att han på frågan om "tror ni människan föds med en sexualitet eller att det är socialt?". Måns svarade något med att han tror att mannen och kvinnan föds med en automatisk dragningskraft till motsatt kön. Direkt blir han då påhoppad med motfrågan om han då anser att homosexualitet är en avvikelse... Hade han inte varit en CIS-man hade nog inte den motfrågan dykt upp... Det som då gör att Måns nu då fått epitetet "homofob" klistrat på sig är att på det svarar att han menar det - men att det inte är något fel med det överhuvudtaget. Men att det naturliga är ju att det är man och kvinna som gör barn ihop och därmed får hela arten att fortplantas. Så lätt är det alltså att bli homofob. Det är ju helt sanslöst. Mig veterligen så är det som så att över 95 procent av Sveriges kvinnor och män heterosexuella... Jösses! Tänk om jag köper en kakburk, 95 är Ballerina och 5 stycken är Singoalla. Då får du inte säga att Singoallorna avviker från innehållet i stort. För då hatar du Singoalla...

För jösse namn - bara för att något följer det som är vanligast betyder inte det att det andra är dåligt. Men i dagens identitetspolitiska samhälle så är det tolkningsföreträde. Och vem som säger vad är viktigare än vad som sägs, och vad som sägs värderas olika beroende på vem som säger det. Ja, så kan det naturligtvis vara - men nu menar jag att de faktiskt menar exakt samma med de identiska uttalandena. Team Godhet och tokfeministerna går i samma åsiktskapillär i det där. Själv är jag glad att jag befinner mig utanför. Men jag finner det lite jobbigt att jag själv numera ser på ordet feminist som ett skällsord. Jag vet mycket väl att det finns feminister som är det jag kallar jämställdister, sen finns det också de som vurmar lite extra för just kvinnofrågor och inte hatar män men glömmer bort att även deras situation behöver lyftas. För jag tror faktiskt att det är så det är - de är så ivriga i sitt höja kvinnan och bara tittar med ena ögat, detta utan att tycka att männen är paria. Sen har vi då också gruppen tokfeminister - radfemsen - vars främsta mål verkar vara att ha offerkofta på så att de kan skylla allt på patriarkatet och därmed finna sig berättigade att hata alla män.  

Och det är den sista gruppen som jag anser faktiskt gör mer skada än nytta för såväl män som för kvinnor. För när inte ens var tredje person vill definiera sig som feminist (Novus) så visar det tydligt att begreppet feminist inte ses med blida ögon. På Nyheter 24 så kommer det små guldkorn då och då. Där lyfts tydligt hur det feministiska synsättet har bidragit till att män som grupp diskrimineras utav flera lagar:

● Män i dag får omskäras utan medicinsk grund men det får inte kvinnor. 

● Grov kvinnofridskränkning finns, men inte manfridskränkning.

● Kvinnor har rätt till att bli visiterad av en person av samma kön, men det har inte män.

● En kvinna har rätt till ensam vårdnad utan några grunder förutsatt att de är sambos. En man har alltså inte rätt att bevisa att han är pappa till barnet. 

● I socialtjänstlagen står det “Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.” Misshandlade män har alltså inte samma rätt till hjälp som kvinnor. 

● Kvinnor har rätt till att söka bidrag från staten när de organiserar sig (exempel starta företag), men den rätten har inte män.

Sen kommer vi då till det här med våld i nära relationer. Aftonbladet har kört sin kampanj om mäns våld mot kvinnor och på svt-opinion dyker det upp titt som tätt (nej, jag orkar inte länka). Om att stödet för kvinnor som blir utsatta måste stärkas osv osv och så ett skuldbeläggande av männen. Det vi de facto vet är att män och kvinnor blir lika utsatta för våld i nära relationer. Därför anser jag att även stödet för män som blir utsatta måste stärkas. Och sen är jag så evinnerligt trött på det här med skuldbeläggandet av ett kön. För visst Aftonblaskan har gjort sin jättegranskning. Jättevanligt att helt vanliga män dödar sina kvinnor. Vem som helst liksom... "Minst sju av tio av männen hade psykiska problem" - 172 män av hela 236 stycken... "Över hälften hade en diagnos eller personlighetsstörning" - alltså ca 120 stycken... "Minst 64 av de 236 männen hade en pågående kontakt med vården, de flesta inom psykiatrin" - Ja som sagt - 236 stycken män är ju en jätteundersökning...

Jag tycker ni ska läsa könsfreden och så kanske vi sen kan sluta upp med det där med alla män en gång för alla!!!

Vad sägs om den här verkligheten...


Jag vill verkligen ifrån könsperspektivet på det här. Att vi måste kunna arbeta förebyggande mot allt våld och att stödet ska finnas för såväl kvinnor som män som blir utsatta. För det är ingen jäkla (f'låt) tävling i vilket kön som blir mest utsatt. Jag tycker det är jättebra att det kvinnoskyddet stärks, men jag vill att vi i samma fråga även ska lyfta männens situation. De behöver stöd och skydd de med. De är faktiskt människor de också - vad än vissa ej nämna kan tänkas tycka om det...

Men det är ju så det är vad som då ska rymmas inom åsiktskapillären. Döm av min förvåning när jag någonstans idag läste någon som skrev att det går bra för public service och svt. "Förtroendet bland svenska folket är mycket starkt enligt en alldeles färsk förtroendebarometer". Hoppla liksom... Tror inte den barometern lämnade Södermalm...

För vad jag ser och upplever att många andra också tycker är att vi har ett public disaster tillsammans med övriga traditionella medier som oförtröttligt fortsätter att skyffla ut skåpmatspropaganda när det gäller åsikts- och värdegrundspaket som medborgarna uppmanas att omfamna... Vissa saker är sanna - vissa finns det någon halvsanning i och så har vi då det som är rent ljug. Men då public disaster och övrig media säger det så är det då sant... Sant är att det är ett klart beprövat PR-knep för att få läsarna och medborgarna att känna sig del av en grupp som har de ”rätta” värderingarna, och som också håller koll på varandra och uppmärksammar varandras godhet. Viktigt är också att ge intrycket att gruppen är väldigt stor (alla) så att det ska bli nästan omöjligt att tänka annorlunda...

Hur media då vet allt som vi då ska foga oss i som sanning... Vi kan ju ta exemplet med en artikel som fångade mina ögon "Pengar kan lindra psykiska sjukdomar bättre än medicin visar nu studie." Ja, självklart måste det vara sant - för jag har läst det i DN. Och i Expressen. Och hos SVT. Och i SvD. Etc, etc... Självklart blev jag nyfiken då psykisk ohälsa ligger mig varmt om hjärtat. Så jag bestämde mig för att läsa denna studie om det påstådda framgångsreceptet av en Alain Topor vid Socialhögskolan. Tyvärr så vet jag fortfarande inte hur bloggo laddar upp en PDF-fil... Men men... Väldigt märkligt hur tidningarna väljer att presentera studien då den faktiskt inte ger belägg för påståendet att pengar skulle vara bättre än piller. Och resultatet av studien... hmm... inget nytt under solen där inte...

Men låt ta det hela från första början: Experimentet gå ut på att under en period ge psykiskt sjuka personer i en kommun 500 kr i månaden att spendera på vad de vill och sedan jämföra dessa med psykiskt sjuka personer i en grannkommun som inte får några pengar. Tanken är att de som får en slant att lägga på s.k. guldkant på vardagen borde må bättre än de som inte får det. Redan här kan vi alltså avfärda att pengar skulle vara bättre än piller, eftersom det över huvud taget inte undersöks. Bättre än så här är alltså inte svenska nyhetsförmedlare på att granska vetenskap. På SVT:s nyhetsportal kan man läsa följande:

"Forskarna föreslår att våra politiker och myndigheter ska överväga om inte den medicinska behandlingen av psykiskt sjuka bör kompletteras och i vissa fall till och med ersättas med sociala insatser. Rapporten från undersökningen har nyligen överlämnats till Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL).
– Men hittills mest mötts av "hövligt ointresse", säger Alain Topor."

So far - no problems. Men nu tar vi och ger den omtalade studie det intresse den då borde förtjäna om den då är så omvälvande...

Så vad visar Topors studie egentligen?
Korta versionen: Ingen aning... Eller kanske snarare: Antagligen inget... Det är svårt att avgöra. Artikeln är nämligen inte publicerad i en peer-reviewad tidskrift och har därför undgått de sedvanliga kraven på transparent metod, deskriptiv statistik eller klara effektmått. Som hastigast nämns att ett CHI2-test av något gjorts vid något tillfälle, men exakt vilka statistiska jämförelser som gjorts, om man korrigerat för multipla jämförelser och andra småsaker som hade varit nödvändiga för att bedöma nyhetsvärdet i studiens fynd utelämnas... 

Detta är antagligen anledningen till att experimentets kvantitativa "fynd" presenteras som de gör: De patienter som fått pengar uppvisat en signifikant förbättring av depression och ångest, självbild, livskvalitet samt socialt nätverk. Jämfört med sig själva, that it! Ingenstans sägs att de mår bättre än gruppen som inte fick några pengar, vilket gissningsvis betyder att man inte hittade någon signifikant skillnad i den jämförelsen (eller helt enkelt inte brydde sig om att se efter). Däremot betonas att kontrollgruppen, som inte fick några pengar, inte uppvisar några signifikanta förbättringar, så då måste väl pengarna kunna sägas ha visats ge effekt? Om insats A leder till en signifikant förbättring mellan tidpunkt 1 och 2 men insats B inte gör det så måste väl A vara signifikant bättre än B? 

Självklart inte. Var inte fånig. Om grupperna man testar A respektive B på är någorlunda jämförbara så är det fullt möjligt att A kommer visa sig bättre än B om man bemödar sig att göra en statistisk jämförelse. Problemet i detta fall är att de inte ens nästan är jämförbara och att man i alla fall inte bemödat sig att presentera en sådan jämförelse. Låt oss börja med gruppernas jämförbarhet.

Till att börja med så är de inte randomiserade, utan har tilldelats insats beroende på vilken kommun de bor i. Detta behöver inte vara ett jättestort problem, men utan någon deskriptiv statistik som visar hur lika eller olika patienter i dessa kommuner är så är det en ganska stor sak att be om av sin läsare. Vad värre är: Författarna medger att grupperna faktiskt skiljer sig åt i fråga om förekomst av schizofreni och neuropsykiatriska diagnoser och erbjuder en förklaring till varför det skulle kunna vara så, men struntar i att försöka korrigera för skillnaden eller presentera vilken effekt detta kan tänkas haft på resultatet. Nu börjar det krävas väldigt mycket välvilja av studiens granskare.

Men hur kan det komma sig att inga signifikanser dyker upp i gruppen som inte fick några slantar då? Jo, i ett infall av vad vi kan kalla genialitet så har man gjort kontrollgruppen en tredjedel så stor som gruppen som fick pengar. Detta är i sig helt okej och förekommer ofta i kliniska prövningar, men det ligger i signifikansers natur att bli fler ju större gruppstorlek du har. Ingenstans i artikeln presenteras konfidensintervall av något slag, men antagligen är kontrollgruppen helt enkelt för liten för att man ska kunna se någon signifikant förändring från ett mättillfälle till ett annat. 

Det man har sett är alltså att den större gruppen i studien har blivit bättre över tid medan den mindre inte blivit det, men man har inte jämfört grupperna med varandra. Detta är exakt samma fynd som studiens huvudsakliga inspiration, en amerikansk studie från 2004, presenterar. Den amerikanska studien såg inga andra effekter än en generell förbättring över tid - fast för alla grupper, eftersom gruppstorlekarna var betydligt större. Den rimliga slutsatsen av detta borde vara att psykiskt sjuka är lika mottagliga för placeboeffekten som alla andra, men genom att gå in med en rätt hårdhänt post hoc-analys av resultaten lyckas Davidson et al ändå klämma fram effekter som de menar är relevanta. Om man verkligen vill så kan man förstås välja att tro på dem, men det enda vi säkert kan säga om de båda studierna är att alla studiegrupper, oavsett vilken insats de erhåller, uppvisar signifikanta förbättringar över tid om de är tillräckligt stora. Detta är så långt ifrån kontrovers man kan komma.

Det är förstås en väldigt tilltalande slutsats: Att det skulle vara bättre att ge pengarna direkt till brukarna än att behöva gå omvägen via läkemedel. Att socioekonomisk status och psykiatrisk ohälsa hör ihop är välkänt sedan länge. Problemet är bara att studien för det första inte undersöker detta och för det andra är en sådan ohygglig styggelse till oreda att den aldrig hade godkänts om den kallats för studentuppsats...

Jag, bara... Gaaahhh! Att det ska vara så svårt att läsa en hela studie innan det ska skrivas om den... Därför till alla som läser media - ta allt med en rejäl näve salt. Använd ditt sunda förnuft och ditt kritiska tänkande. För det är faktiskt vår uppgift att säga till när det blivit fel - att faktiskt mot vår media ge ett Critical Acclaim...