Welcome to the Hotel California
Such a lovely...

Ja, jösses! Ta er tid att lyssna på detta gitarrspel! En musikexplosion

Hmm... explosion...

Är det det som WHO menar med 'exploderande fetma'? Det som fick vår folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister (sicken titel) att...

Kan lova att tongångarna på sociala medier gick feta efter det utspelet... Tror Wikström att en fettskatt leder till att vi äter mindre fet mat? Därför regeringen höjer skatten på unga? För att vi ska jobba mindre? Föreslår en idiotskatt - man beskattar politiker som kommer med fåntrattsförslag riktigt hårt. Halva lönen minst ska det vara minst - denna dumskatt på makthavare. Det kostar betydligt mycket mer i pengar och lidande för oerhört många fler. Hellre en fet statsman än en slimmad men dum kvartalspolitiker...

Ställt inför fetmaepidemi är regeringens ryggradsreflex fettskatt. Inte sänkt skatt på fysisk aktivitet eller friskvårdsbidrag. Nej, fettskatt. Ska vi ha fettskatt så borde vi även ha skatteavdrag för träning, ser fram emot att bli nolltaxerare. Och varför inte sänka skatten på frukt och grönt??? Det skulle i alla fall gynna mig...

Ja för tänk på oss som försöker tjocka på oss. Det är ta mig tusan inte sunt med en fetthalt på under sju procent. Men fettskatt alltså... Dessutom lite lite orättvist mot de som kör LCHF-dieten för att gå NER i vikt....

Detta skatt skatt skatt...

När vi ändå är igång så kan vi väl ta latteskatt, skäggskatt, surdegsskatt, södermalmsskatt - typ en hipsterskatt...

Nä, för sjutton! Ge tusan i vad jag äter!!!
(DN ledare 20150508)

Ja, jo, ja... det är ju inte bra för våra blodådror...

DET vet de flesta. Men att då det skulle få dem att avstå från det de säger ÄR kärlek...

Skulle kunna sända de hjärtanen till familjens datasnille... Just nu senast så sändes de till någon som nog skulle kunna prata bacon med datasnillet. Twitters @Rocki_M

Varför bacon kan vara bättre än ens barn:
1. Man måste aldrig hjälpa bacon med aptråkig matteläxa fast man egentligen vill dricka vin.
2. Bacon säger aldrig emot. ALDRIG!
3. Bacon väcker en aldrig mitt i natten med ärendet: Det kliar i stjärten.
4. Bacon slänger inte blöta handdukar på golvet. Ej heller frågar bacon varför på ett oerhört irriterande sätt.
5. Baconlukt ger alltid angenäm väckning

6. Bacon välter aldrig ut ett fullt mjölkglas över dukningen. Det ligger väluppfostrat på tallriken tills det är borta.
7. Bacon lider inte av skitkass finmotorik och ska hålla på med pärlplattor, trä halsband och annat frustrerande trams.

Trams...


...och sidor... åter till hälsofrågan...

Ställ dig frågan: Hur många människoliv hade vi kunnat ha räddat om psykisk ohälsa sågs på på samma vis som kroppslig sjukdom?

Ett brutet ben - gips, Sömnproblem - lite rätt andning så...



(The Telegraph)

 Jo, tjena... Om det ändå vore så lätt...

Kanske ska önska mig ett migränanfall igen - för nu vet jag ju hur pigg man kan vara efter att ha fått sova... Men så värst katig under migränanfallet var jag ju inte...

Det här med psykisk ohälsa är som sagt ett ämne som berör mig starkt. Dessutom så blir jag illa berörd när det kommer artikel på artikel av sådana som anser att det är för många som kallas psykiskt sjuka - att normala livskriser förvrids till sjukdom. Lika illa berörd blir jag av människor som aldrig lidit av psykisk ohälsa som delar dessa artiklar som om de vore en självklar sanning. Att det för de flesta bara skulle vara med ett kamma dig liksom... Visst finns det säkert sådana fall. Men för att vara en som lider av psykisk ohälsa - skulle detta vara en normal livskris... ett vanligt downfall i tillvaron... då vill jag inte ha dem. Och jag har som jag sagt innan inget emot att livet går upp och ner för det är ju så det ska vara. Att man ska klara av de vanliga downsen. Men det här - det är något helt annat. För att omges av ett mörker som är en kamp att tränga sig igenom. När man bara vill stänga ute omvärlden och vara i sitt eget skal.

Det har varit många liknande artiklar nu så jag tänker inte länka till någon speciell. För visst finns det korn av sanning i dem liksom det finns i de som då skriver det motsatta. Att även minsta problem är psykiska krisen fantomen liksom... Som med så mycket annat i samhället saknar jag nyanserna. Den sistnämnda gruppen blir av de flesta bara förlöjligade medan den första då många försöker gälla som absoluta sanningen som jag skrev ovan. Faran med detta ser jag då vara att många som har verklig psykisk ohälsa i än högre drag drar sig för att söka hjälp. Alla säger då att det är en livskris - att det då ska vara så här... Och sen är det för sent... För som man säger - man ska vara frisk för att orka vara sjuk...

Däremot så välkomnar jag att debatten lyfts - jag önskar bara många fler nyanser i den. För att bryta tabut och stigmat kring psykisk ohälsa - att det är okej att må dåligt, det är okej att söka hjälp - tror jag är enda vägen att få fler att faktiskt söka hjälp i tid. Går man istället och drar på hjälpsökandet för att "det är en livskris" så kan det vara så att man når den punkten där man inte längre vill ha någon hjälp. Jag kan bara vara tacksam för att folk omkring mig fick mig att söka hjälp när jag tyckte jag fixar det här. Och det här med ryck upp dig och positiva tankar - ja, då skulle jag vara världens friskaste människa... Jag försöker fortfarande finna det positiva i saker - ibland in absurdum så det blir dålig satir av det. Men hur många gånger har inte jag försökt göra lika mycket och samma saker som när jag var frisk - med resultatet att jag totalkrockar med mig själv. Så jag väljer att lyssna på dem som hjälper mig på vägen att bli frisk.

Nu har jag en bra omgivning. Många frågar hur det känns, vad jag har för symtom, om det finns något jag behöver ha hjälp med, hur medicinerna fungerar för mig och så vidare. Frågor som jag vet att många andra med psykisk ohälsa inte får. Men så fort de får någon fysisk sjukdom - kan vara så banalt som en förkylning - så kommer frågor på det. Att människor blir mer oroade över förkylningar än den psykiska ohälsa som tar alltför många liv. Att prata om fysiska sjukdomar är oftast inga större problem. Men när det går från att vara fysiskt till att vara psykiskt så blir det genast mycket svårare att prata om det. Detta mycket beroende på tabun och fördomar - för just fördomar finns det mycket av när det gäller psykiska problem.

Det kan vara allt från att psykiska sjukdomar inte existerar och att man bara är en svag och löjlig individ. Att man borde ta sig i kragen och sluta tycka synd om sig själv, till att man är en galning som är en potentiell mördare eller åtminstone en farlig brottsling. Fördomar som dessa... som jag nämnde ovan - de är stigmatiserande och bidrar till att folk drar sig än mer in i sitt skal av skam. Det är en jargong som säger att det är fel att vara psykiskt sjuk, det är något dåligt och det är skamligt att vara drabbad. Just den känslan av skam leder till att många drar sig för att söka hjälp. Jag tycker att det är väldigt viktigt att uppmuntra till ett öppnare samtalsklimat kring psykiska olikheter. Genom att prata mer om psykisk ohälsa och hur det påverkar både de som är drabbade men även hur det påverkar anhöriga, arbetsgivare och så vidare, så tror jag att vi kan få ett samhälle där fler har en bättre förståelse för vad psykisk ohälsa är. Jag tror också att den ökade kunskapen kommer leda till färre fördomar och det kommer på sikt att göra att fler faktiskt kommer våga vara öppna med sin problematik.

När jag började skriva om min psykiska ohälsa så insåg jag hur många det faktiskt är som mår dåligt och känner sig ensamma. Jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra att någon tycker det är skönt att se att de inte är ensamma. Jag kan inte annat än att hålla med dem. Att må dåligt och att känna sig ensam är inte lätt. Men att veta att man inte är ensam tror jag kan leda till att fler vågar söka hjälp.

Jag anser att det är otroligt viktigt att samhället förstår att uppmärksamma tidiga tecken på psykisk ohälsa. Vikten av att man verkligen lyssnar för att kunna tyda tecken och ord på att denna personen egentligen inte alls mår bra. Om du hör eller ser något som tyder på att någon inte mår bra så fråga personen hur den mår och visa att du finns där när personen känner sig redo att prata. För att ha någon att prata med, någon som lyssnar och förstår eller åtminstone försöker förstå är väldigt viktigt.

Men hur ska man egentligen hantera någon med psykiska problem? Givetvis är det individuellt från person till person. Men om personen inte behöver akut vård – bara lyssna. Att finnas där. Låta dennas känslor få finnas. Inte försöka ”fixa”. Vi som har psykisk ohälsa ofta precis vad som behöver ”fixas”. Vi vet mycket väl vad det är för ”fel” på oss. Man mår inte bättre av att bli tjatad på, tvärtom får det ofta bara effekten att man sluter sig och backar ännu mer. För det handlar om att orka ta itu med sig själv - och när man är inne i ett lågt skov så blir orden bara att det här med att börja må bättre till ett enormt projekt. Alltså ytterligare ett hinder som man måste ta sig över. I de lägena räcker det att finnas där - att man vet att ni finns där oavsett.

Sen är det ju skillnad om personen har en psykiatrisk kontakt eller inte. Har den det - låt de professionella hjälpa. Så är det för mig. Så att ni bara finns där och gör den rådande fasen så uthärdligt som möjligt. För en person som inte har kontakt kan det gälla att försöka få den personen att finna en - att finna rätt, att finna någon den litar hundraprocentigt på. Men visst är det en svår balans. Att finnas och bara vara utan att bagatellisera. Att lyssna utan att klappa på huvudet. Att stötta utan att pusha.

Något jag inte klarar av är folk som tassar på tå kring min psykiska ohälsa. Att folk inte vågar ditt eller datt då de är rädda att förvärra. Min psykiska ohälsa är inte ett ständigt monster. Min psykiska ohälsa går upp och ner vilket gör att jag kan vara glad i ett skov av ångest. För förstå att inget är svartvitt utan rentav ganska motsägelsefull - som att jag då kan skratta och verka glad samtidigt som jag säger mig må dåligt. Min psykiska ohälsa är en del av mig, men det jag är är betydligt mer än den. Den definierar inte mig som människa.

Livet i sig självt är något av en diagnos. Och vissa dar är diagnosen synnerligen svårbehandlad. Låt den då vara det. Bara att veta att ni finns där

och min musik...




Det är verkligen Warmnesss on the soul...

...Liksom jordgubbar...

...svenska... okej då - växthusodlade, men ändå... Det ger en försmak av sommaren. Och sommaren det är ju jag, liksom...
GPs Pippitest