...of a man, who conquered life...


(Avenged Sevenfold: St James)

Fast inte bara om en man... om män och pojkar som har så mycket att fightas mot i dagens samhälle. Här är en text som vi inte får glömma - en text om hur många av Sveriges pojkar har det i dagens skola:
------------------------------------------------------------------------------
När ”antipluggkultur” anförs som förklaring till pojkars sämre betyg reser jag ragg och osäkrar min bössa. Det var i en statlig utredning 2009 som begreppet planterades. Sedan dess har pojkars påstådda ”antipluggkultur”, trots protester från bland annat lärare, blivit ett mantra.

Om flickor gör sämre ifrån sig är de diskriminerade. Om pojkar gör sämre ifrån sig så är det deras eget fel, tydligen.

Jag har aldrig stött på den där utbredda antipluggkulturen och ifrågasätter den starkt. Och att antyda att pojkar får skylla sig själva för att de har låga betyg – det är inget annat än förfärligt. Lika korkat som att säga till en tonårstjej som skär sig att ”ja, du har väl fel attityd, helt enkelt”.

Om förhållandet vore det omvända, att det var flickorna som kraftigt släpade efter i skolan, hade det tillsatts statliga utredningar och funnits krisgrupper i varje buske.

Varför går det sämre för pojkarna än för flickorna?

Därför att den typ av undervisning som i dag praktiseras, individuellt arbete och egen kunskapsinhämtning, inte passar alla grundskolegrabbar. Flickorna har blivit normen. Lugna, stilla och skötsamma, precis vad (de kvinnliga) lärarna önskar sig? Många grabbar skulle svara bättre på mer disciplinerad katederundervisning som också kräver att de tas i hampan och lär sig hålla klaffen. Det i sin tur kräver att det finns lärare som har mandat – och förmågan! – att få dessa bokstavsbehängda, helt normala, grabbar att brotta ner sina myror i brallan. Dags att kvotera in män i grundskolan?

Varför görs det inte mer för att hjälpa dem?

Därför att de inte är flickor. Vi har nu en gång för alla bestämt oss för att det är flickor och kvinnor som är offer och synd om, inte pojkar och män. Tvärtom, de är förövarna för böveln!

Det finns många exempel på hur skev svensk jämställdhetsdebatt är. Varje år kommer larmrapporter som skriker att ”unga flickor mår sämst”. För det har de själva uppgett i enkätundersökningar.

Om det är sant, hur kommer det sig då att det är killarna som tar livet av sig? Kanske för att de inte gillar att skylta med hur de mår och fylla i enkäter? Av alla självmord bland ungdomar står killarna för 75 procent. Pojkar har mycket svårare att få vuxenvärldens hjälp och stöd när de mår psykiskt dåligt. Det börjar tidigt. Stökiga i skolan, dåliga betyg, skuldbeläggande för att det är deras eget fel, en växande känsla av otillräcklighet . . .

Samhället noterar det, men det är fortfarande nästan uteslutande flickors problem det talas om och satsas på.

Hur är det möjligt?

Det är möjligt därför att det parallellt med detta finns tusentals svenska pappor som inte får träffa sina barn, av den enda anledningen att exfrun inte vill det. Trots att vi vet hur viktiga manliga förebilder är för unga killar.

Den enögda och grumliga synen på jämställdhet tycks ha permanentats i det här landet. Det är inte en ”anti-pluggkultur” som är problemet, utan en ”antipojkkultur”.
-----------------------------------------------------------------------------
(Carina Glenning, Corren, 20140410)

Att faktiskt uppmärksamma alla pojkar som dagens genustjosansvejsansamhälle verkar vilja få att må allt sämre!? Var inte utan att jag nästan tappade hakan av en text i Aftonblaskan - som annars bara brukar följa tokfeministernas agenda. Vi måste satsa mer på att få ner självmorden En text som uppmärksammar det höga självmordstalet hos män utan att anklaga manlighet som en direkt orsak. Klart ovanligt! Men där står bl.a. "Skapa trygga miljöer särskilt för män. Av de 1 606 självmord som ­begicks under år 2013 var 1 107 män och 499 kvinnor. Att män avslutar sina liv i den utsträckningen måste uppmärksammas mer. Det bör utredas hur det kan skapas miljöer för unga män som mår dåligt där de kan få hjälp med de problem som i dag ofta tystas ned och hålls gömda."

Det handlar mycket om barn/ungdomar här inne. Men dagen som precis har gått - 28 december - värnlösa barns dag. Dagen firas sedan 400-talet för att minnas de barn som Herodes enligt Matteusevangeliet lät döda i sin jakt på den nyfödde judakonungen -Jesus. Inom östlig kristendom firar man den här dagen 29 december. Firar? Nu var vi där igen. Det kan ju inte vara något att fira att en massa barn dödades. Borde man skriva uppmärksammas? eller minnas? Minnas är nog bäst... vare sig man tror på orden i världens mest sålda och lästa bok...
"När Heordes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. (Matt 2:16-18)
Värnlösa barns dag kallades i Sverige fram till inte alltför länge sedan för Menlösa barns dag, precis som dagen fortfarande officiellt kallas i Finland. Namnet ändrades då "menlös" med tiden fått en alternativ negativ betydelse. På äldre svenska betydde menlös helt enkelt oskyldig, utan skada eller fel, och att barn som beskrevs som menlösa inte hade några synder på sitt samvete. (Jämför franskans Fête des Innocents). Ett alternativ till dagens benämning hade därför varit oskyldiga barns dag. Ja vad betyder menlös för dig? Numera skulle jag väl vilja säga att menlös skulle betyda intetsägande. Men på den tiden när jag var barn och det fortfarande hette menlösa barns dag - typ nitonhundraåttionågonting... så var menlösa barn, enligt vår uppfattning, några som saknade förstånd. På ren svenska "dumma i huvudet". Så menlösa barns dag blev liksom en dag att pika andra - det är din dag idag... Så jag har inga problem med att de ändrade namnet på dagen. Dagen är numera också en minnesdag (se där - minnas...) för de barn runtom i världen som är värnlösa och i behov av hjälp...

Ett sätt är att faktiskt engagera sig och säga ifrån när det är fel. Man behöver inte gorma och skrika och det ska inte handla om några ömma lilltånaglar. En vän till mig irriterade sig på viktväktarreklam som har visats innan barnfilm. Jag sa - lite med glimten i ögat - skriv till SF... Så det gjorde hon... Se där Pippiråd är goda råd... :-P och hon fick svar!!!



Yey liksom... För nu kan ju inte jag låta bli att tycka lite också... No surprise... För det är ju just EXAKT det här som är grejen. Det har suttit en massa människor och tittat på den käcka filmen där olika människor först pratar om typ sin favoritmat och sen säger de att Viktväktarna har hjälpt dem att gå ned i vikt. Vid varje person som dyker upp i bild finns ett minus och en siffra "-30 kg" osv. Folk har suttit och tittat på den just för att kolla om det funkar att visa för barn och de har uppenbarligen inte haft några invändningar. Och det ju just det som är så sjukt. Fattar ni hur inpräntad smalhetsnormen och fatshamingen är? Den är överallt, i varenda lunchrum, i klädbutiker, i mataffärer, i populärkulturen. Överf**kingallt. Så vi ser den knappt. En grupp människor tycker att det är oproblematiskt att visa en käck film om viktnedgång med avsändare superkommersiellt företag för barn. Jo, jag vet - med allt som sker i världen så... Men ändå vill jag liksom ruska om Sveriges avtrubbenhet med ett mindre snällt "skärp dig!"

Våra barn ska vi vara rädda om. Nej, vi ska inte curla dem - absolut inte. Men vi ska finnas där och guida dem till att bli tänkande självständiga individer. Och för det så behöver vi faktiskt ha koll på dem... Watch over you...