I'm trying…
... to get better
... to be happy even though I want to lay down and die
... to stay focused even when my mind i all over the Place
... not to get upset about every little thing that bothers my brain
... not to overreact, so difficult when I'm overwhelmed with feelings
... not to overthink, trying just to be
That's all I can do - to try...

Mer kan ingen begära av oss. Jag berättar min historia (som i de två föregående inläggen blackbird och broken wings) för att lyfta ämnet psykisk ohälsa. Jag gör det inte för att någon ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Skillnad när jag fick ryggskott häromveckan - då var det synd om mig... Jag gör det alltså dels för att lyfta ämnet och visa på resursbristen inom svensk psykiatri och dels för att jag hoppas kunna hjälp någon annan att våga berätta och söka hjälp. Man är så öppen som man själv vill vara, men för mig är det viktigt att behålla min integritet. Var och en bestämmer själv om man vill berätta eller inte, men jag önskar att ingen ska vara rädd för berätta och därmed inte heller våga söka hjälp.

Det finns flera olika skäl till att inte vilja berätta om sin psykiska ohälsa. Vissa är rädda för att förlora sin position och status på jobbet. Jag har mött flera sådana när jag har legat inne på slutenvården. Jag brukar då alltid säga "Vad hade jobbet sagt om du brutit benet?". Ja, ni kan säkert gissa att det är helt okej. Men den psykiska ohälsan däremot - självmord/självmordsförsök är väl inte så farligt... Tänk på det om ni är rädda för reaktioner från ev. överordnade. Andra kan vara rädda att förlora sin "status" hos vänner och bekanta - att ens åsikter inte kommer att betyda något längre för att man är ju lite ding i huvudet. Eller att man t.om. ska omyndigförklaras eller behöva en sk god man. De sistnämnda ska det mycket till att det ska hända - det skulle ske om det visar sig att du inte klarar av de delarna i ditt liv. Vad gäller vänner och bekanta har jag enbart mött fina reaktioner. Givetvis ledsna att jag inte mår så bra, men glad över att jag vågar berätta. Ingen som har inte har tagit mig på allvar i seriösa diskussioner. Låt inte din psykiska ohälsa bli du, det är bara en diagnos. Bokstäver på ett papper förändrar inte dig som person.

Det är framförallt skamkänslor psykisk ohälsa är förknippat med. Skam är en allmänmänsklig känsla som paradoxalt nog bottnar i vår förmåga att känna samhörighet och empati. Det är inte många i befolkningen som inte kan känna skam, psykopater t.ex. tillhör dem. Trots det har skammen en oerhört negativ inverkan på vår tillvaro. Den håller oss i ett järngrepp och hindrar oss därmed från att leva ett sant, ärligt och autentiskt liv. Det är genom att benämna skammen som vi kan ta kål på den. Vi måste därför våga prata - inte bara om den psykiska ohälsan i sig, utan också om rädslan att framstå som svag, blödig, osjälvständig och ensam om man vågar berätta om den. Människor måste också våga lyssna - lyssna på riktigt. För känner man inte att man blir lyssnad på, så blir det än svårare att våga ta steget och berätta och söka hjälp. Skammens makt över våra liv står och faller med tystnaden. Om du säger tystnadens namn så finns den inte mer, och ungefär så är det också med skammen. 

Inte ett så långt inlägg idag. Och inte heller kommer jag att ge något utrymme för tramsmaja. Jo, jag gillar fortfarande att skratta och tramsa och var sak har sin plats. Jag kommer alltid att skämta och ha mig om mig själv och min psykiska ohälsa. Det är mitt sätt att hålla en distans - att inte försvinna ner i ett djupt mörker. Jag vet att vissa saker är allvarliga - men de blir inte bättre för att jag låter det mörka bestämma allt i mitt liv. Har man inte skrattet kvar - har man ingen hälsa kvar. Och har man ingen hälsa kvar - ja, då kan man hälsa hem... Däremot får inte heller tramset ta över. Vilket det har en tendens att göra när jag mår riktigt dåligt. Då stänger jag av mitt inre och bara lever utanför mitt eget huvud. Det funkar ett tag - men så fort man går tillbaka så träffar verkligheten än hårdare. Jag brukar jämföra tramsandet med att jag springer med ett gummiband runt midjan ifrån den onda punkten där gummibandet är fäst. Ju längre ifrån den onda punkten desto mer stramar gummibandet. Och när man stannar så slungar gummibandet tillbaka en mot den onda punkten med full kraft. Ju längre från den onda punkten, desto större kraft. Desto mer träffar de känslor man försökt att hålla borta mitt huvud. 


När det är som värst: Ångest och depression - känner mig livrädd, samtidigt är jag så trött att jag känner mig alldeles utmattad. Denna rädsla för att vara otillräcklig och en besvikelse, men jag har ingen som helst kraft att vara produktiv. Vill umgås ned andra, samtidigt känner jag mig folkskygg och väljer därför vid dessa tillfällen att isolera mig. Vill vara ifred, men samtidigt inte känna mig ensam. Bryr mig om så mycket in i minsta detalj, för att i nästa stund inte bry mig om någonting. Ibland bara känna mig så översvämmad av känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och samtidigt denna tomhetskänsla och samtidigt uppleva mig själv som helt paralyserad i själen. 

Ingen tro på förbättring - ingen tro på mig själv. Hopplösheten. Vetskapen finns att det är en sjukdom, samtidigt finns tankar att det är självförvållat samt vekhet som gör att jag känner mig så värdelös. Ofta jag känner mig ensam och annorlunda, missförstådd. Denna oro att andra inte tror att jag är sjuk, eftersom när tvivlet sätter in så tror jag inte på att det är en sjukdom själv. De stunder jag har när jag mår bra får jag ibland skuldkänslor, för jag tycker inte att jag förtjänar att må bra. När jag är i det djupaste mörkret känns det som att jag är instängd i min egen kropp - en kropp som har gått på i ett automatiskt läge, som att det vore en dröm. Hjärnan min känns som att den håller på att stänga av. Kan inte koncentrera mig på någonting, särskilt inte om det är för stimmigt runt omkring. Då kommer ångesten, ibland smygande och ibland med full kraft direkt. Det känns som att kroppen och huvudet ska sprängas i tusen bitar. Det gör så jävla ont! Känns som att jag långsamt dör, att jag drunknar i min egen kropp. Ofta känns som att ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår. Det dåliga samvetet gnager - att de runt omkring mig som jag har kär drabbas av att jag är sjuk. Att det vore bättre för alla om jag inte längre fanns.

 

On broken wings
scated girl no longer sings
Struggle just in vain
nothing left but pain
A piece of mind so hard to find
darkness made me blind
Clear heart, and light that brings
will fly again - despite broken wings