Ja, för vad är det vi vet? Jo:

"Andelen kvinnor bland de antagna ökar från 60 till 62 procent. Andelen män bland de antagna minskar från 37 till 36 procent. (Det finns även 2 procent som ej har svenskt personnummer) Detta innebär att det nästan är dubbelt så många kvinnor som män som antas till högskolan. Det gäller alltså antagningar. Eftersom andelen som fullföljer och tar examen är högre bland kvinnor än bland män är kvinnornas dominans ännu större bland dem som utexamineras från högskolan." (Pär Ström)

Och kollar vi hos sulf.se: "Kvinnors prestationsgrad i högskolan är högre än mäns. Detta gäller oavsett ålder, studieform, distans- eller campusstudier. Kvinnorna tar också examen i högre utsträckning, även på mansdominerade utbildningar. GENOMGÅENDE HAR kvinnor högre examensfrekvens och det gäller både traditionella manliga och kvinnliga utbildningar."

I det läget måste man beundra sekretariatet för skattepengar i arbete förmåga att skjuta sig själv i foten: "de meritokratiska processerna inom akademin måste utmanas och utvecklas om målet med jämställda högskolor och universitet ska kunna nås." För "Feministisk forskning har dock visat att meritvärderingen inte alltid är helt objektiv. Det finns normer som gör att män och kvinnor bedöms på olika sätt"

Tala om att göra kvinnor till små mähän vars meriter inte räcker till. Alltså misogynin i uttrycket "motstridiga uppfattningar kring meritokrati och jämställdhet " slår alla patriarkat med råge. 🤔 Menar genustomtarna att de ska satsa mer på killar då eftersom en klar majoritet som studerar på högre nivå är tjejer? 😇

Är det något som det ska göras en genusstudie på så är det genustjosansvejsan!



För deras normer är jag klart kritisk till!!! Normkritik...

Intrycket från de senaste årens offentliga diskussioner är att det diffusa begreppet är ett halmstrå som tillgrips för att sopa moraliska problem under mattan sedan normkritiken undergrävt möjligheterna till konstruktiva samtal om normer och moral. Alternativt ett slagträ att slå i huvudet på de i närheten och onärheten som har fel uppfattning i dagspolitiska frågor.

Detta slagträ - också kallat värdegrundsarbete. Hur ett sådant arbete går till är höljt i dunkel, men det tycks utgöra något slags universalmedicin mot oönskat beteende. Underförstått är det alltså problem med värdegrunden som antas vara orsaken till problemen. Annars hade man ju inte påbörjat värdegrundsarbete för att komma till rätta med dem.

Jo, jag tycker det där med värdegrund ÄR bra. Det har jag sagt otaliga gånger. Men som värdegrund används idag är det klart suspekt. Det tycks användas som ett nonsensord som makthavare retirerar till och gömmer sig bakom för att slippa hantera obekväma frågor som rör moral och kulturskillnader. Genom att hänvisa till en, ofta luddigt formulerad, värdegrund, hoppas man kunna undvika mer brännande moraliska frågor. Som om värdegrunden inte var en fråga om moral.

Till skillnad från en moralisk kompass, som är beständig över tid tycks värdegrund idag snarare vara grund i bemärkelsen ytlig, än en solid grundval att bygga sitt liv och sina gärningar på. Värdegrunden tycks nämligen skifta med de dagspolitiska trenderna. När moralen följer politiken istället för tvärtom känns det som om planet sluttar brant brant nedför. En värdegrund vars innebörd skiftar från ett år till ett annat är just grund men har inte mycket till värde.

Saknar vi rätt verktyg för att förstå dem kanske?

Nageltrång??? för händerna...

...eller så har man något att ha för händerna när det händer...

Missuppfattat det där med handskfacket? Puckat... 😝

Handläggningen där? Och biståndshandläggaren... 🙈


Uhu??? 🙈 Något i bi-sarrt...

Deras dejt verkar få ett annat avslut än en dejt med en särskrivare i alla fall.

Att inte få vad man beställt...

Slår aldrig fel - det där inträffar ju varje gång! Jo, jag vet - apotekens skyldighet. Men jag vill ha min medicin - den jag vet att jag tål - emetofobi är inte roligt det heller. Det är ju inget som främjar min psykiska ohälsa direkt...

Jo, vi halkade in på det ämnet igen. Att bryta tabun och stigman - att stoppa självmord! Som vanligt ett suveränt poddavsnitt med Christian Dahlström. Lyssna!

Hur är personer som är psykiskt sjuka? En Twittervän tog på sin blogg för ett tag upp oron många som har någon form av psykisk sjukdom känner inför att faktiskt tala om sina psykiska besvär för att bryta stigmat. (Och tyvärr har jag tappat blogglänken.) Detta pga av omgivningen skulle kunna tänka “Det vet man ju hur de är, psykstörda. Inte som vi andra. Sjuka i huvudet.”

"Det finns dagar i mitt liv som bara handlar om att släcka bränder. Bränder som lever sitt eget liv inom mig, den förgörande sortens eld, den som bara leder till att man förkolnar och försvinner. Jag skulle vilja kunna släcka dessa bränder utan att behöva dölja det för andra. Utan att bli tillskriven eller fråntagen personliga egenskaper jag har. Utan att bli förminskad till någons idé om vad det står på papper i min journal. Utan att bränna några broar. Kanske måste man vara litet sjuk i huvudet för att orka fortsätta hoppas på att fullt friska människor skall sluta bete sig galet i mötet med psykisk ohälsa. Kanske måste man bränna några broar för att bygga några nya."

Stor igenkänning där - men sen ett par år tillbaka när jag började prata om min psykiska ohälsa är inte min tanke det minsta på vad andra ska tänka om mig. Nej, det är inte roligt att prata om psykisk ohälsa - men jag tror inte det är roligare att vara tyst om det heller. Dessutom så är ändå vägen för att det ska kunna avhandlas öppet och få fler att våga söka hjälp att prata om ämnet. Det är viktigt i det hela att komma ihåg att man faktiskt alltid är sig själv - så mycket mer än sin psykiska ohälsa och sin diagnos. Visa det!

Många dagar känner jag mig numera helt matt och trött - väldigt mycket utan ork och energi, totalt helseg. Det är en av de värsta känslorna - när ingenting känns roligt. När allt jag ser är svart, grått, svart, grått. Jag försöker fästa ögonen ovanför allt det mörka för att få se en ljusglimt…. och så finns där ingen, det är bara mörkt. Dessa dagar sliter så på mig. Jo, jag kan prata om det och visa hur jag mår. Vill inte föreställa mig de som går och bär på allt detta inom sig utan att röja något utåt. Krutdurkar...

Mina dåliga dagar - inte så lätt att se för någon som inte känner mig. Men för dem som känner mig väl så märks det. Som jag har skrivit så ofta - att vara sjuk betyder inte att det syns utåt. Varken ångest eller depression är sjukdomar som alltid syns utan - att man ler utåt fast det inombords är ett stort kaos. De dagar när detta kryper på är det som ett svart moln som fördunklar alla sinnena. Det bara kryper på. De dagar när detta inte är - är som när himlen efter flera dagar bara varit gråsvart och helt plötsligt är klarblå med strålande solsken. Det betyder inte att jag då mår jättebra, men att det känns lättare att andas - en välbehövlig vilopaus helt enkelt.

Och panikångesten - ibland kryper den på, ibland är förväntad när jag gjort något (jo jag vet att det ökar risken för en attack) och ibland så bara slår den till med full kraft. Pulsen börjar öka, det känns som om syret ska ta slut, ostadighetskänslor och en känsla av overklighet - att jag är utanför mig själv. En rädsla att jag helt ska tappa kontrollen. Dessa attacker går över och sen så är man tillbaka i sitt vanliga jag för den dagen. Inte många dagar som är fria - i alla fall inte från mindre attacker.  Jag finner det egentligen inte konstigt att jag är så långt nere just nu och att det är så många attacker just nu - att det är en effekt av terapin. Om jag frivilligt exponerar mig för saker som får mig att må dåligt vore det väl snarare konstigt om jag bara skrattade åt det? Det är att se det som en resa - någonstans finns nedersta dalen. Har jag nått den eller kommer jag att behöva åka ännu längre ner innan det vänder upp? Jag vet inte - only time can tell. Och jag är beredd på alla eventualiteter. Alla bär på nånting inte alla ser, tårar kamoufleras bakom leenden. Vi skolas att va hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, där finns ett annan jag...

Känslor - den här dansen går rakt in i hjärtat på mig...

Som bebisar kan vi endast kommunicera genom känslor. Vi gråter när något är fel, vi skrattar när vi har roligt och vi är tysta när vi känner harmoni. Varken tal eller skrift är några förmågor vi föds med och därför kan vi heller inte överföra våra budskap genom dessa medel. Det dynamiska känslolivet som vid en naturlig förlossning visar sig inom 30 sekunder i livet, är vår oförädlade kraft och vår skapelse. Hur kommer det sig då att de flesta av oss i vuxna år inte gråter, får raseriutbrott, visar rädslor i samma utsträckning som bebisar? Förmodligen är det på grund av att vi under de mest formbara åren som barn lär oss att trycka undan dessa känslor och som konsekvens blir vi mindre autentiska.

Att det har med tydliga förväntningar på hur den där optimala supermänniskan ska bete sig? Det ska gärna vara en utbildning med följande arbete minst 40 timmar i veckan. En livskamrat ska hittas som man ska leva lycklig i alla sina dagar med. Några knodds på det är förstås en självklarhet och den moderna feministen kan ju inte låta sin karriär knaka bara på grund av att hon är kvinna. Å nej! Det ska på timmen delas lika på föräldraledigheten...

"När Försäkringskassan en gång om året redovisar könsfördelningen av uttagna föräldradagar blir det alltid ett herrans liv. Den visar att mammor tar ut fler dagar än pappor. (Hu så hemskt). Upprördheten är tröttsam av två skäl. För det första är det så att kvinnor och män på gruppnivå väljer en aning olika, prioriterar annorlunda. (Detta kan vi inte acceptera. Kön är bara en social konstruktion och väljer man traditionellt så är man offer för STRUKTURER. Hu så hemskt).

För det andra: Varför gafflas det bara om barnets första år? Är resterande 17 oviktiga? Jag vet mängder av pappor som lägger ned oändligt mycket tid på exempelvis skjutsning och sina barns träning. (Det kvittar, var de inte hemma exakt halva tiden under första året, under ANKNYTNINGEN, är de per automatik dåliga pappor. Hu så hemskt)." (Corren)

För de som vill dela helt 50-50 fine! För de som inte vill det - att komma överens om vad som är bäst för just oss för att vi ska få ett bra liv borde också vara fine! Eller om man inte alls finner ovan förväntan med karriär, barnomhändertagande och övriga intressen lockande så borde det också vara fine! För vem är någon annan att säga att det ena sättet att leva är rätt för någon annan? Att livsstilar utanför förväntansramarna gärna ifrågasätts och av vissa värderas sämre. Varför? Vem är det som säger att detta sätt att leva skulle passa alla?

Vi är alla olika - som de människor vi är. Även vi lärare...

Inter riktigt förtjust i formuleringen "superhjälte" - vi lärare har också gränser för vad vi orkar med. Hur annars kan herr utbildningsminister få ihop det med att lärare är i toppen av sjukskrivningsstatistiken?  

Utmattningssyndrom, eller utbrändhet i folkmun, går hand i hand med stress. Och för att förebygga att hamna i situationen då man en dag helt enkelt inte fungerar längre är det viktigt att lyssna på kroppens egna signaler. Att gå från kronisk stress till att hamna i en utmattningsdepression är inget som sker över en natt, det är något som händer över tid. Och därmed tar det också tid att läka!

”Stresslarmen har kommit slag i  slag under året. I våras visade siffror från Försäkringskassan att sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat med 73 procent mellan 2012 och 2014. Stress är den vanligaste orsaken. Det finns två olika typer av stress, och bara den ena är skadlig. Akut stress, som många upplever till och från, kan till och med vara bra för kroppen. Det syftar på att mobilisera kroppens energi. Vi är designade för att kunna hantera stress - att slåss eller springa ifrån ett hot. Kroppen förbereds på extra kraft och ork i en stressad situation och vi känner varken trötthet eller hunger just då. Det sympatiska nervsystemet the functional way...

Den andra typen av stress, kronisk stress, när man under en längre period varit stressad är däremot inte något som kroppen kan hantera. Det är då hjärnan reagerar som kroppen om den försöker springa en mil i hundrameterstempo. Risken för kronisk stress, och i längden även utmattningsdepression, är individuell och det finns inget enhetligt mått på när man är stressad. Två personer som utsätts för samma påfrestningar och uppgifter kan reagera olika. Det finns inget objektivt sett att se på stress, det beror helt på hur man tolkar sin egen situation. Alla har olika förutsättningar.

Att se upp med:
- Sömnstörningar (nähää...???) och även om du får tillräckligt med sömn så ofta att man fortfarande känner sig trött och orkeslös.
- Humörsvängningar som att man känner sig allmänt irriterad över ingenting.
- Motivationsbrist då man ofta har svårt att känna lust över någonting. Ofta i en kombination med att man under ganska lång tid valt bort vardagsaktiviteter som man brukade göra för att man nu inte hinner/orkar.
- Koncentrationsproblem då förmågan att hålla fokus sinar ofta kombinerat med ett tunnelseende för att klara sig.
- Minnesförsämringar som att man lättare glömmer bort saker eller tappar ord som man letar efter.
- Ökad oro trots att du inte ser en ökning av konkreta problem.
- Psykosomatiska symptom där du känner spänningar och har mer eller mindre diffusa smärtor och problem som inte riktigt går att förklara fysiologiskt.

Nej, man behöver inte uppleva allt det där - utmattningen och depressionen kan komma ändå. Och vi som drabbats vi har inte upplevt något av det - eller det har vi - men vi har blundat för de signaler som ändå kroppen har visat och kört pannan blodig rakt in i betongväggen istället. Att i det läget kunna ger sig själv rimliga marginaler är inte lätt - men tro mig - det är lättare än att behöva klättra hela vägen upp igen. För är marginalerna lika med noll så är det ett sjuhelsikes jobb att ta sig mentalt helskinnad ut ur kaoset.

För summan av alla små krav vi högpresterande människor tröskar igenom, i tron att vi borde leva upp till dem, kan upplevas som en oöverstiglig tröskel. Och jag vet att jag inte är helt ensam om i denna värld av stress att glömma bort den där stora lilla detaljen med marginaler i våra ibland helt orimligt detaljstyrda liv. Att för oss prestationsjunkies (och givetvis övriga) ge oss själva en blixtsnabb respit från alla måsten för att sluta ögonen, ta ett djupt andetag och ge oss själva rimliga marginaler. Om så bara för det där ögonblicket.

För vi får nämligen vara mänskliga. Vi  får misslyckas, uttrycka oss klumpigt och klanta oss genom att dubbelboka oss eller glömma ett avtalat möte. Att det då och då blir fel... kämpa little miss perfect... för det är inte lätt. Det ska ju bli rätt på en gång. Men jag jobbar med det - och om jag missar något eller kommer tio minuter sent då har jag egentligen lyckats med något riktigt stort. Och nej, det handlar inte om att göra det inplanerat. Att det sker - och att man låter det vara - inga tvivel...


(Ur sluta älta och grubbla)

Just breath...

And Happy Pi Day!!!



How to celebrate Pi Day? Read here!