FRÖKEN MISSNÖJD

Mina skor är tydligen swingers...

Att hålla ordning. Jo, jag försöker – men försöker jag för mycket blir det bara kaos. Så jag kompromissar med mig själv och har ordning i kaoset. Vilket då de facto symboliserar stora delar av mitt liv.

Stora delar av mitt liv. Det är ganska många år det. Hur gammal är jag? Det beror på vilken dag det är. Vissa dagar är jag liten. Andra dagar är jag gammal. Jag skulle också vilja säga att det beror på situation. I många situationer är jag skarp som fan. Jag är kunnig och framåt – och då ska det gå framåt med besked. Snabbt och effektivt och resultaten ska helst synas direkt. Och i andra så önskar jag att någon kunde hjälpa mig och ta besluten åt mig.

Jag avskyr när saker och ting inte är planerade och fyrkantiga samtidigt som det inte går att placera in mig i en fyrkantig mall. För mitt beteende är minst av allt fyrkantigt. Jag måste ha musik i öronen och gärna solglasögon när jag befinner mig bland mycket folk. Allt för att stänga ute alla intryck då jag saknar filter för det. Jag får lätt panik av vimlet och det är tröttande. Vilket kan resultera i att jag inte orkar utföra något mer den dagen och dagen därpå.

Jag är oerhört obekväm i nya situationer även om det inte ser så ut, för jag håller det för mig själv. Vilket också det tar på min begränsande energi. För jag har i hela mitt liv tittat hur andra gör, försökt anpassa mig, för att inte sticka ut och anses som udda. Att göra det som för andra verkar så lätt.

En av mina svåraste saker är att jag vill ha allting planerat. Så fort det rubbas - beroende på art - så kastas hjärncellerna om och hamnar huller om buller. Och det kan ta tid innan de hittar rätt igen. Under den tiden kan rätt mycket hinna hända. Och även om jag kan kontrollera och planera vissa saker så kan det också ge mig otroligt mycket ångest (tex inför att resa). Här har min adhd varit lite en räddning i många fall. För även om jag gjort många dåliga saker pga min impulsivitet så har den också hjälpt mig otroligt mycket.

Ofta känner jag att koncentrationen brister - mycket beroende på trötthet. Alltså inte bara min adhd. Innan jag blev utbränd så var det där att tappa fokus ett inte allt för stort problem. Så, hur står det till med min koncentration? kan jag koncentrera mig eller är det kört på den fronten. Mitt svar på den frågan är att jag är väldigt bra och väldigt dålig på att koncentrera mig. Jag ska berätta närmre och försöka förklara hur det fungerar.

Jag är väldigt bra på att koncentrera mig om någonting intresserar mig väldigt mycket. Det låter väl ganska rimligt, eller hur? Men det har tyvärr gjort att jag ibland ses som ganska nonchalant  när jag hamnar i situationer eller samtal som ja… inte intresserar mig. Jag har väldigt svårt att hålla fokus när någonting känns tämligen egalt för mig. Det gör mig ganska trängd eftersom jag inte känner att jag varken vill eller har någonting att komma med. 

Men det finns också svårigheter med att också vara bra på att koncentrera sig. Ett problem som kan uppstå när jag är riktigt koncentrerad på någonting jag är intresserad av är att jag blir hyperfokuserad. För mig innebär det i princip att allting annat omkring mig försvinner. Jag varken ser eller hör någonting annat och ibland kan jag behöva hjälp att ta mig ur det handgripligen.

Om man till exempel ska se på film tillsammans med mig så får man räkna med att ta väldigt många pauser. Det spelar ingen roll hur bra filmen är, jag kan inte koncentrera mig och måste upp och ja, bara skaka till koncentrationsförmågan lite grann. Att gå på bio kan ni då förstå inte känns särskilt lockande. Det här var något som kom med utbrändheten. Hade oftast inte det problemet innan. Liksom det där med att läsa böcker. Förr älskade jag att läsa böcker – jag var som helt uppslukad och helt inne i det jag läste. Numera slutar det ofta med att jag läst samma sida ett tiotal gånger utan att ha registrerat vad det är jag har läst. Det här är något jag lätt blir ledsen över – att koncentrationen att läsa har blivit så begränsad. Ljudböcker då? Nä det går inte och har aldrig gått. Mina tankar vandrar direkt iväg och börjar tänka på helt andra saker när någon börjar babbla.

Hur är det då i sådana situationer där jag som vuxen förväntas sitta still och koncentrera mig? Ja, det är en utmaning. Men jag har ändå hittat några saker som har hjälpt mig och därför kunnat klara av skola och högskolestudier utan att det kunnat märkas att jag har koncentrationsproblem. Det är nog bara ett tränat öga som skulle se hur mycket det faktiskt krävs av mig i en sådan situation eftersom allting sker inuti mig. För att ”fixa” det där stillasittandet så klottrar eller antecknar jag frenetiskt (att jag gör något som inte tar bort mitt fokus från det som det ska fokuseras på). Antecknar jag så antecknar jag i princip allt även det jag inte behöver. Men det hjälper mig att både lyssna och skriva samtidigt, då håller jag både hjärnan och kroppen sysselsatta och jag tar lättare in det som sägs.

Ett annat problem är att få andra vuxna att förstå hur stora mina svårigheter är för mig. För ”alla har ju sina problem i vardagen”… Jag får lätt en blackout vid nya situationer för de väcker ofta så mycket känslor i mig som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vill bara fly från situationen och sitta i ett lugnt hörn tills känslorna har samlats och alla saker i hjärnan som kastades upp och hamnade i ett virrvarr har hamnat rätt igen. Min terapeut och jag har pratat mycket om det här med att jag försöker strypa mina känslor för att stanna kvar. Att det är så energikrävande. ”Hur orkar du?” kommer ofta som fråga. Inte fan vet jag – det är ju det jag inte längre gör.

Och jag har velat och vill lämna den här planeten. Stiga av för jag orkar helt enkelt inte mer. Många dagar vill jag bara ge upp, för i mina mörkaste stunder spelar inget någon roll. Efter hur många gånger per dag blir det ohälsosamt att tänka i dessa banor? När allting bara rasar och jag inte känner någon som helst mening med att fortsätta kämpa (hatar fan det ordet). Och även om jag kanske skäller på folk som försöker hjälpa mig när jag mår som sämst så är jag så otroligt jävla tacksam för de människorna. De som vill att jag ska leva. Det är därför jag fortfarande kämpar. Särskilt för min mamma. Det är min ”reason to fight”

Den här sommaren har det fina vädret varit till min hjälp. För det är där i solen jag finna ro. Hjärnan får äntligen det lugn den behöver för att inte krascha. Tantvila is da thing...

Jodå, det blir sol i ansiktet också...

Träning - det jag orkar hjälper mig. Också ett sätt där hjärnan får ro. Men tar jag i för mycket så leder det (ja, även det) till kaos i hjärna. Så lite lugnare - men med försök på fullt fokus och slipa teknik. 

Snatch är en bra övning. Tekniken är att inte lyfta med axel och arm - utan med ben och höfter. Och vips så ser man starkare ut än vad man kanske är.

Overhead squat är också ren teknik. För ett halvår sedan kunde jag inte göra det med en träpinne ens. Nu både ökat djup och vikt. Ökad rörlighet i bröstrygg, axel- och fotleder är förklaringen till det. Försök själv att hålla armarna rakt upp och sakta sänka dig ner för att sätta dig på en vanlig stol.

Värmen som har varit - ptja man ser ju alltid ut att ha tagit i utav bara h-e även om man bara har lyft ett finger.

Och för att inte tycka om rosa...
 

...så verkar jag ändå ha några sådana plagg.

 

Inte bara svart med andra ord.

Ibland skönt att bara muffla (luffa omkring i myskläder)...

...men jag har också så kallade "vanliga" kläder.

 

 

Och givetvis mina favoriter.

 

Men den här förbenade tröttheten - energilösheten. Att ge upp - eller kommer jag att kunna flyga igen?

Att se världen annat än i gråskala

Naturen