We keep writing, talking and planning, but everything's changing.
We all know what to do but no one does it.
Now this time has passed and full of regret.
(Avenged Sevefold: Second Heartbeat)

Det har sannerligen varit mycket snack - och lite verkstad. Så kom då tid för ånger. Det vänder snabbt...


(@paintpolitik)

Många som plötsligt blev rasistnazistfascister i detta land nu. Läs Ledarsidornas: känslosås efter kraschlandning och titta in till Sjätte Mannen och se fyra nyanser av brunt.

MP reagerade med känslor - förvånande...

Det var lite som att se lyxfällan - när det går upp för personen att man själv varit med och försatt sig i den sitsen som man nu sitter. Bitterhet är en svår känsla - för många den svåraste. Bitterhet rymmer en sammansatthet som gör den intensivt påfrestande. Känslan av att ha blivit orättvist, orättfärdigt behandlad. En anmärkningsvärt hållfast känsla. Off topic så är "bitter" för övrigt ett osedvanligt träffande ord. Bitterhet känns som bittermandel smakar. Visst kan jag förstå vissa personer nu - bland annat efter det famösa Almedalstalet. Och med tanke på hur det hade sett ut från vänstra sidan om Alliansen hade genomfört den här politiken. Vuvuzelorna hade ljudit så de nått utanför Södermalms gränser och journalisterna hade haft drevtävling. Själv är jag mer den som anser att när en människa gråter kan det vara läge att följa försiktighetsprincipen och lägga ned raljanserna.

Det finns ju fortfarande de som tror att hela Sverige ser ut som Södermalm...

Kommuner går på knän 
höj skatterna låter deras skrän 
För skattemedel räcker till allt o alla 
bara yey! nu söndrade vi falla

Vi har det sedvanliga - visa på en som har det svårt. Självklart känner vi alla med denna person som de väljer att beskriva så ingående. Och så har då empatin byggts upp för att nå till slutklämmen...


(Metro debatt 20151125)

Då har man ingen aning om hur det fungerar ute i landet. Skolor, vård, bostäder, avlopp mm. Dessutom verkar de inte veta skillnaden mellan flyktingar och migranter - vilket är en av orsakerna till att vi har hamnat i det här läget. Att vi kanske helt måste stänga gränserna - och inte kan hjälpa dem som behöver det. Detta är inget jag vill ska ske. Mitt hjärta känner så för alla - de som flyr för de behöver en fristad och som flyr för att tillvaron är så miserabel där de är nu att de är rädda för att aldrig mer få känna hur det är att leva. Visst skulle jag önska att världen var bättre - så att helt fri rörlighet var möjlig. Men när verkligheten säger att vi inte ens har tält att erbjuda som tak över huvudet - då måste man tänka om.

Att ta emot okända i sitt hem för att erbjuda tak? Det finns de som har plats och de som är bekväma med det. Eventuellt att jag skulle fixa en natt som nödlösning. Kan faktiskt inte svara säkert - för här är inte jättestort - och det skulle tära på mig. För det här med att ha okända - oavsett härkomst - så tätt inpå är inget jag är bekväm med. Jag tillhör dem som finner det svårt att dela rum med arbetskamrater jag känner och gillar mycket när vi varit på konferensresa. Eller som när man var på fotbollsläger med omtyckta fotbollskamrater. Det här är då välkända människor. Men skulle det gälla en natt och vara absolut nödfall - definitivt tror jag att jag skulle bita ihop.



(fb 20151124)

Men om det kommer tusen grannfamiljer då?  ...och vidare alla som delar detta och säger att det är en bra metafor. För dryga året sedan hade jag också delat denna facebookstatus. Tyckt att visst kan vi hjälpa alla som kommer. Sen dess har mina ögon öppnats - informationen finns där hur samhällsfunktioner har kommit allt närmare att inte längre fungera och människoströmmen till Sverige har ökat markant. Ja, visst tusan vill jag att vi ska kunna hjälpa alla - tyvärr så räcker inte bara vilja och drömmar längre. Som Cattasbubbla säger: ideologisk drömbubbla vs verklighet

"Min åsikt i detta betyder inte att jag inte lider med människor på flykt, att jag inte önskar att vi kunde hjälpa varenda människa. Det betyder inte att jag skiter i om de lever eller dör. Tro mig, jag känner fruktansvärt mycket för alla som tvingas fly, inte minst känner jag för alla barn som inte har någon trygghet. Helst skulle jag vilja ta hem varenda unge i världen som far illa. Men jag tror inte att någon är hjälpt av att vi försöker leva i någon ideologisk drömbubbla, det har vi gjort länge nog nu. Det enda sättet att hantera verkligheten är att se den som den är. Ingen gynnas av något annat. De som inte förstår det nu kommer förstå det framgent när effekterna kommer. Och dagens situation kommer fortfarande kräva att hela samhället, såväl myndigheter som privatpersoner, anstränger sig hårt många år framöver om vi ska kunna få ett samhälle som är tryggt och säkert."

Speglar exakt vad jag känner. Jag lider något så in i den av alla dem i flykt - hade jag bara haft ett trollspö skulle jag inte tveka en nanosekund att svinga det. Någon tok hakade upp sig över ett MEN mitt i Catrins text och började pådyvla att det betydde att man egentligen inte alls brydde sig. WTF??? För sjutton gubbar - läs tyvärr då istället!!! Det är en blogg - inte en vetenskaplig avhandling. Sluta upp med att tolka in saker som inte finns och med att pådyvla folk åsikter de inte har!

Om vi återgår till den där sk metaforen ovan - om det nu skulle komma tusen grannfamiljer på en och samma gång då? Låt oss säga att branden spridit sig. Skulle man då inte försöka att få grannarna att också de hjälpa till?

Eller låt oss säga att man nu har ett så stort hus så att man tror sig kunna släppa in alla dessa tusen familjerna. Så kommer vi till den sista - enda chansen att kunna få in dem är att du själv får ta med din familj ut i vintervädret. Vad gör man då? Tycker man kanske att grannarna också ska hjälpa till? Ja, hur god är man själv i det läget?

I själva verket så gör de flesta av oss prioriteringar - vi prioriterar oss själva och de närmsta. Vi väljer "att ställa grupp mot grupp i väldigt hög utsträckning, och den grupp jag i första hand prioriterar är min familj. Det handlar förstås mycket om grundläggande saker som mat, boende, mediciner och aktiviteter. (----) Om någon i mitt hushåll, något av mina vuxna barn, eller kanske till och med någon i min närmsta bekantskapskrets skulle drabbas av ekonomiska svårigheter, så skulle jag nog kunna tänka mig att prioritera om lite för att hjälpa till. På något sätt är det liksom lättare att hjälpa människor som står mig nära, som jag känner och som jag bryr mig om personligen. (----) Jag accepterar samhällskontraktet och det höga skattetrycket, under förutsättning att staten och kommun upprätthåller sjukvården, tryggheten, säkerheten, socialförsäkringssystemet. Att upprätthåller lag och ordning via polis och domstolar, fungerande infrastruktur, försvar. Och att man har en fungerande migrations- och integrationspolitik som inte äter upp hela statsbudgeten och påverkar alla andra områden." (Jonas Andersson)

Finns det då människor som inte prioriterar sina egna först? Det kan man i alla fall fråga sig. Jonas blev i alla fall tvungen att skriva en slutreplik: "Det finns helt enkelt ingen annan realpolitisk verklighet än att ställa grupper mot varandra. Det är därför vi har demokratin och våra framröstade representanter för att fatta svåra beslut mellan liv och död. Detta alltid med en begränsad budget.

Det finns det ingen motsättning mellan förståelse för att det överallt i samhället finns prioriteringar och att känna empati för medmänniskor, idka välgörenhet eller ge bistånd till fattiga länder. Att personer köper färre julklappar och avbokar solresan respekteras. Ännu mer trovärdighet fås det om de är konsekventa och principfasta, säljer allt de äger, lever på existensminimum och skänker bort överflödet." Fullföljs inte den altruism som de tycker saknas i Jonas artikel, så är den bara en tunn fernissa. Då erkänner de samtidigt att även de gör prioriteringar utifrån egna intressen, och är en precis likadan människa som de människor de säger sig förakta.

Vi kan ju också återkomma till de utslagna hemlösa i vårt samhälle. Vart är allt engagemang för dem - då ska man väl prioritera den gruppen lika mycket som någon annan grupp om man säger sig aldrig ställa grupper mot varandra? Är inte de lika mycket värda? Men att hjälpa de fattiga och hemlösa känns allt oftare som om det egentligen inte prio ett för skatteälskarna - det är istället att ingen ska ha det bättre än någon annan. Fy för de rika - ingen får sticka uppåt i pengakurvan - alla ska ha det lika dåligt. Men hur många av dessa lever sen som de lär - alltså då att inte prioritera nära och kära?

Egnell skriver bra om rätten att prioritera de närmaste. Vilka konsekvenser får vi av av just "allas lika värde"? Är det att turisten som du möter i Sverige, romen som sitter med sin pappmugg eller kassörskan på närmaste mataffär har samma värde dina nära och kära? Inte för mig och, vågar jag påstå, inte för dig heller.

"Alla människor ska givetvis ha lika rättigheter i lagen, men deras värde avgörs av betraktaren och är strikt subjektivt. Självfallet värderas vi människor högst av våra allra närmaste. Begreppet "värde" blir därför missvisande i en diskussion om rättigheter och skyldigheter i ett samhälle." (Egnell)

Påminner om Ilan Sadés - ett väldigt svenskt credo: På engelska i FN:s deklaration så står det ”equal in dignity and rights”. I Sverige har det blivit: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

"De som hänvisar till ”alla människors lika värde” som argument i debatter, borde förstås fråga sig vad deras trossats innebär i praktiken. Vem är det egentligen som åläggs att göra denna värdering? Åligger det var och en att behandla alla Jordens människor lika, i alla sammanhang? Är t ex ens egna barn och valfri person på andra sidan jordklotet, eller, för den delen, i grannhuset, berättigade till samma hänsyn och omtanke? De flesta betraktar nog ett sådant beteende som direkt sinnesrubbat och grund för tvångsomhändertagande av barnen. En sådan självutplånande altruism är i själva verket inte mänsklig, och förutsätter något slags utopisk, centraliserad, världskommunistisk superstat." (Sadé)

"Det brukar sägas att ingen är mer värd än någon annan. I själva verket är alla människor mer värda än någon annan. Beroende på vem du frågar. Detta värde - och dessa värdegrunder. Inget ont i att ha sådana - men vad hände med det hederliga egna samvetet? Du gör givetvis ditt val. Med dina pengar och din tid. Jag förväntar mig att du kommer se om dina närmaste. För det är så vi människor fungerar. Och det är så det måste vara." (Egnell)

Så hur mycket vilja vi än har och hur mycket vi än drömmer - i en systemkollaps kan vi inte hjälpa någon. Att det nu har pratats om som "ett ljus" som släcks: Vi kan inte brinna ensamma, lågan flämtar redan. För att kunna fortsätt hjälpa på bästa sätt måste ljuset nu få syre. 

Annars så hamnar vi ett förlamande tillstånd utan möjlighet att hjälp - ett tillstånd jag absolut inte vill se oss i - Paralyzed...