"Know me broken by my master
Teach thee on child of love hereafter

Into the flood again
Same old trip it was back then
So I made a big mistake
Try to see it once my way

Drifting body it's sole desertion
Flying not yet quite the notion

Into the flood again
Same old trip it was back then
So I made a big mistake
Try to see it once my way

Into the flood again
Same old trip it was back then
So I made a big mistake
Try to see it once my way

Am I wrong?
Have I run too far to get home?
Have I gone?

And left you here alone?
If I would, could you?"
(Alice in Chains - Would?)




DNs artikelserie om hur svenska rättsväsendet sviker papporna. Det gör ont i hela mig när jag läser. Så läs - berörs - och känn smärtan!
Del1
Del2

Det Zaremba är inne på är centralt. Det handlar om en kultur. Det handlar om manshat. Och det handlar om myndigheter. Det som borde kallas för den sekt det är har ännu inte namngivits av Zaremba själv, men han är ändå ganska tydlig med att beskriva det som just en “kultur”. Att hata män. Att faktiskt på riktigt, innerligt och hjärtligt, hata män så mycket att allting annat blir underordnat. Det spelar ingen roll om barn far illa, om barn dör eller om domstolen säger att en man är oskyldig. Kampen mot fienden, mannen, är överordnat allt. Och som Zarembas reportage visar så gynnar det också karriären att som statstjänsteman jobba enligt dessa instruktioner. Jag anser att Zaremba ska få stora journalistpriset för det här!

Toklandet har vidare kommenterat DNs artiklar här och här Dessutom på AVFM har han ett inlägg om hur en rabiat socialsekreterare inte tål sanningen...



Fy attan säger jag bara... Och den här på Politism

Dom leker på fullaste allvar gud och tar direkt ställning mot mannen/pappan och för kvinnan/mamman enkom för könet. I länken är det förvisso barnet som används som argument, men det är för att flytta fokus från misären som pappan utsatts för. Hela tiden kommer det upp sådant här och jag kan inte sluta att häpnas. Det går ju inte förutspå vilka vidrigheter som kommer ur dem - den ena värre än den andra. Att de på allvar tror på det de påpekar... och många är de i hjärntvättade klubben. Måste ändå säga att det är skönt att jag inte slutar att häpnas - för det skulle ju betyda att jag blivit blasé utav dem. Klart bättre då att faktiskt uppröras så att jag kan reagera mot idiotin.

För reagerar det gör jag. När jag läser sådant blir jag rasande arg. Överföring av eventuellt en dålig erfarenhet på alla män och dessutom få lufta den på en stor plattform - vilket ofta är fallet. (Kolla bara i de stora drakarna) Det är varken konstigt eller en tillfällighet att jag ofta känner mer samhörighet med män.

Att de tydligt tar ställning för kvinnan ser vi i DNs artiklar och här i ett citat från en kvinnlig vän till mig: "Den enda gången jag har kommit i kontakt med socialförvaltningen när mina barns pappa och jag skulle gå på s k samarbetssamtal där. De tog 100% mitt parti och för varje gång blev han mer och mer förbannad. Till slut sa jag till honom: Nej, nu skiter vi det här. Här blir vi ju bara mer osams än vi var innan. Ganska absurt för vi hade behövt träffa någon som kunde hjälpa till att få umgänget att funka för det gjorde det verkligen inte."

Det som har presenterats är bara toppen av ett isberg. Många är de umgängesföräldrar som har förlorat kontakt med egna barn för att Socialen och tingsrätt medverkat och möjliggjort detta. Man utmålar fullt vanliga till monster. Detta är ett riktigt samhällsproblem till skillnad mot mäns skrevande i kollektivtrafiken, men inte ser vi några feminister kämpa för att rätta till detta...

Sen har vi det paradoxala att å ena sidan ska pappor ta mer ansvar för föräldrar ledighet men pappor ska fortfarande inte ha samma juridiska rätt till barnet som mamman. Att orka kämpa mot detta system... Alla orkar inte kämpa och kämpa för sin rätt. När någon väljer värsta vägen för att man inte orkar mer Sådant här berör mig enormt. En cybervän till mig för sin kamp som berättas om i olika avsnitt på Daddys blogg Jag tänker ge er hans reaktion av artiklarna i DN:
--------------------------------------------------------------------------
Ligger med tårar i ögonen efter att ha läst denna artikel. Det är inte mitt fall den handlar om, men det är samma kommun som jag tvingades kriga emot i sju år för att inte mitt barn för alltid skulle förlora hälften av sina rötter och tvingas växa upp i tron att hennes pappa är ett farligt monster som vill henne illa. Det var hon nämligen övertygad om när jag till sist lyckades rädda henne från dessa vidriga ljugande avskum till människor som påstår sig vilja värna våra barn.

Vid det laget hade alla gett upp hoppet om att det skulle gå utom jag själv och mitt fantastiska ombud XXX. Han vägras nu inträde i advokat samfundet. Baktalad av bland annat samma fega och ohederliga domare som dömde mig för pul brott till dagsböter och skadestånd. Så fungerar Sveriges rättsväsende.

Därför känns den här artikeln ända in i djupet. Som en slags bekräftelse som jag nog behövde mer än jag själv förstod.

Och när jag själv knappt förstår vad jag gått igenom förrän jag ser Zaremba beskriva det, hur ska andra då kunna förväntas göra det? Jag har själv slutat att ens försöka förklara.

Kanske förstår de bättre nu varför jag fortfarande två år efter det lyckliga slutet fortfarande inte kan sova, läsa en bok eller sluta att tvångsmässigt kämpa mot de krafter i samhället som är ansvariga för stölden av min dotters barndom, och som fortfarande är i full gång att göra samma sak mot andra barn.

I morgon skall JAG åter polisförhöras för påstådda kränkningar av mitt barn. Brottet sägs bestå i att jag publicerat maskerade utdrag ur handlingar på min insomnade blogg. Allt för att försöka offentliggöra de brott mot mig och mitt barn som begicks av rättvisans demoner. Ingen annan var ju intresserad.

Jag har redan dömts en gång för samma sak och fick den gången 50 dagsböter och efter en uppgörelse dessutom betala 5000 kr till henne som en god man nu förvaltar tills hon fyller 18.

Brottet enligt åklagaren var att jag sades ha "publicerat känsliga uppgifter om hennes sexualliv." Han syftade då på det anonymiserade polisförhöret som jag offentliggjorde. Läs i artikeln om polisens förhörsmetoder så förstår ni varför jag gjorde det.

Än idag säger min dotter att det var polisens förhör som planterade fröet i henne som fyra år senare växt till panikångest och dödslängtan hos ett 8 år gammalt barn.

Då jag påpekade för åklagarjäveln att min dotter var fyra år och inte hade något sexualliv sa han - det beror väl på hur man ser det.

Läs denna artikel och smaka på det igen. Jag skall nu åtalas för andra gången för att JAG kränkt mitt barn.

Ingen journalist lyfte ett finger för att försvara mig förra gången och jag räknar inte med någon hjälp denna gången heller.

Men den här artikeln värmer mig ändå som en elektrisk filt i en snöstorm och får mig att gråta.

Om Zaremba i en framtida artikel väljer att skildra även min långa helvetesvandring, som också är ett av fallen han granskat lär jag bryta ihop fullständigt.

Det är nämligen inte allt hat, alla trakasserier, de fortsatta myndighetsövergreppen och alla som ignorerar dem som får mig att vackla. Allt sådant gör mig bara hårdare och mer avdomnad.

Det är när någon bryr sig, lyssnar och visar med ord som dessa att han faktiskt förstår som muren totalt rämnar.
----------------------------------
Plötsligt poppar ett minne upp från min bloggs begynnelse. Det var ett citat av Aftonbladets "17 kvinnor om året" som faktiskt dristade sig att ta upp pappornas situation i en krönika. Jag var tvungen att gå till bloggen och leta upp det. Så här skrev hon: "Pappor som gnäller om sina rättigheter som föräldrar är "inget att slösa varken tårar eller tidningspapper på. Jag har ett helt skåp fullt av ovälkomna handlingar som rör män i vårdnadstvister. I många fall är saken enkel. I flertalet infekterade vårdnadstvister tycker jag mig spåra en mans önskan att bibehålla kontrollen över barnen och genom dem sin före detta hustru."
---------------------------------
Jag skall göra allt för att läka dom sår som tillfogats mitt barn och hennes föräldrar. Ja, jag menar oss bägge. Vi har redan kommit en bra bit på väg. Min dotter är denna helg hemma hos sin mamma på umgänge och i morgon skall hon få gå på bio tillsammans med både sin mamma och pappa. Något hon aldrig förr fått uppleva i sitt nioåriga liv. Jag vill gärna tacka tingsrätten å hennes vägnar för det kloka beslut som möjliggjorde att detta till sist blev möjligt. 

Och till er andra domare och nämndemän som läser här vill jag rikta en vädjan om att ni slutar splittra familjer i onödan. Allt ni behöver göra för att följa lagens direktiv om att se till barnens bästa är att ge den juridiska bestämmanderätten till den förälder som vill men inte kan eller får träffa sitt barn. Gör det så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Belöna samarbetsvilja och straffa umgängessabotage och lögner.

Det enda som behövs för att göra föräldrabalken hel och fungerande igen är en enda liten komplettering till den nuvarande paragrafen om samarbetssvårigheter. "Vårdnaden av barnet skall vid enskild vårdnad tillfalla den av föräldrarna som bäst kan förväntas tillgodose barnets rätt att ha en nära kontakt med bägge". 

Hör ni det regeringen? Det är allt ni behöver göra för att lösa problemet med de skenande vårdnadstvisterna. Enkelt va?
-------------------------------------------------------------------------

En uppföljning på Zarembas texter kom på DN's ledare

Jag har aldrig varit i närheten av det här personligen - men jag kan inte låta bli att beröras. ALLA ska behandlas lika inför lagen. Att jag väljer att ta upp dessa texter här är av en tanke att om de ligger på en kvinnas blogg så kan ju ingen komma och säga att det är den kränkte mannen som talar. Vilket då som ni sett ovan blivit vissa av reaktionerna. För egen del anser jag alltid budskapet vara viktigare än budbäraren - men så fungerar långt ifrån alla i detta land. Jag kan bara uppmana alla att öppna ögonen - se vad som föregår och tänka på barnens bästa. På riktigt alltså - utan dolda agendor som vi tydligt sett att socialtjänsten har. Att vi är fler som blir kritiska och faktiskt vågar kritisera - för socialtjänsten ska inte leka polis! "För vård och omsorg som behöver makt och kraft att fungera som en riktig inspektion. Det ska inte ta månader och år att utreda barnens situation i ett hem. Barnen ska prioriteras. Ett barn som är för länge hos en misshandlande förälder lider skada. Ett barn som tas från sin oskyldiga pappa (det är nästan alltid pappan man tar barnet från) torteras lika mycket och allvarligt som om Socialsekreteraren suttit och stuckit nålar i barnet eller dragit ur barnets naglar. Ideologiskt sett finns det ett stort problem i att gamla unkna patriarkala föreställningar om att kvinnan är mer lämpad förälder som vi måste städa bort från Socialtjänsten" (Jerlerup). Så stå upp för vad som är rätt - och våga höj rösten och kritisera!

Critical Acclaim...