Bingo för den låttiteln... och för den som undrar - nej, jag sover inte dagtid heller... Nu har det gått en 11 dygn utan sömn. Fel - kroppen sa faktiskt ifrån en hel timme förra veckan... Fantastiskt! Tack så mycket...

Jaha och så gör jag det igen - ironiserar över min egen psykiska ohälsa. Det blir lätt så när jag egentligen är orolig för att jag inte sover. En inre undran om hur länge till innan kollaps och så tänker jag inte på det mer utan drar iväg någon annanstans i huvudet. Men jag lovar att jag vet om att det inte är bra någonstans - och jag är rädd om mig själv. Jag ser till att koppla ner allt och bara gå ner i kropp och knopp. Allt för att hjärnan ska få någon form av vila i alla fall. Ja, det är den avskalade Fia ni får här idag - jag anser det vara viktigt att prata om sin psykiska ohälsa. Ungefär var fjärde svensk lider idag av psykisk ohälsa. Ändå är det många som inte vågar prata om det på grund av skamkänslor, negativa attityder och fördomar. Det här stigmat måste bort - och då kan jag ju inte sitta och tiga om att läget just nu inte är det bästa.

Jag är ganska hundra på att den här sömnlösheten är roten till det mesta. När jag har haft totala sömnlösperioder innan har jag varit otäckt energifylld. Men nu... Jo, decembermörkerregnet påverkar säkert en hel del också. Vet inte varför jag ställde mig att måla håret i lördags - tala om att dränera kropp och knopp på sista energidropparna... Men en blå himmel igår och min underbart fina klass idag gör att jag hittar tillbaka. Jag gör ju det för jag är så klar på vad mina livsmål är - vad som är det viktigaste i mitt liv. Det är därför så frustrerande när det kommer en sådan här rejäl dipp. Och nu när jag skriver det så inser jag att det är nog en stressbidragande orsak också.

Vad jag har kommit fram till mer är att det här med att jag - trots hur mycket jag än stoppar i mig - inte tjockar på mig. Det är inte nyttigt att ha så låg fettprocent, särskilt inte under så lång tid. Klart som tusan man oroar sig för framtida benskörhet osv. Sen har vi mitt kontrollbehov också - trots att jag har blivit så mycket bättre på att släppa kontrollen - så finns det alltid något som pockar där i bakhuvudet. Att jag helt plötsligt skulle missa inbokade möten, missa betala räkningar mm. För det paradoxala med mitt superba minne är att jag samtidigt är professor Kalkyl - disträheten personifierad... 

Det finns en hel del för mig att jobba på fortfarande. Jag är så tacksam för det stöd jag får - och har fått hela tiden - av min psykiatri. Jag har så mycket verktyg nu för att hantera mig själv - verktyg jag inte hade för ett halvår sedan. Avslappningsövningar parallellt med stresshanteringstekniker hjälper mig att hantera mina tankemönster. Det här gör att jag inte försvinner ner helt i destruktiva tanker. Även om det kanske är vad jag skulle låta mig göra - tillåta en total kollaps? Jag vet inte... För jag är så rädd att hamna i de allra djupaste av de svarta hålorna. Så jag studsar runt dem som om de vore glödande kol. Allt för att jag är så mycket bättre nu. Jag accepterar min psykiska ohälsa och allt den medför. Att jag accepterar den betyder inte att jag tycker om den - men jag accepterar det också. Jag har en mycket djupare förståelse för mina egna värderingar och desto mer skinn på näsan. Istället för ett teflonlager och en känslomässig avtrubbenhet så finns där nu en massa nyanser att njuta av. Jag tillhör inte dem som satt ett likhetstecken mellan mig själv och min psykiska ohälsa. På något komplext vis har jag hela tiden kunnat hålla dessa ting isär och det tror jag starkt har varit positivt. Att jag aldrig har varit min psykiska ohälsa. För jag har hela tiden - trots teflonlagret - varit förunnad att känna glädje. Även om den bara var momentan så fanns den där. Trots att det ofta var svart svart svart med en kropp och psyke i konstant spänningsläge berett på flight. Ibland går "gamla hjärnan" igång och startar igång flight-or-fight-responser på saker. Men det är också något som jag har blivit mycket bättre på att hantera.  

Det som jag nu åter får uppleva är den höga grad av känslosamhet som jag känner inför saker och ting. Så högkänslig inför saker så... Men jag lovar er - hellre det än det känslolösa tomma teflonstadiet. Mycket hellre att mina tårar får forsa åt "Lejonkungen" eller när jag ser "Pretty Woman" för sjuttiotolfte gången... För på något märkligt sätt ät det helt underbart att intrycken strålar genom kroppen utan filter vare sig det är bra eller dåliga känslor. Missförstå mig inte - de dåliga känslorna är inte behagliga någonstans - men jag känner! Livet är inte bara en rosendoftande leende dröm utan det är downs där också. Dessa dippar tillhör ju livet - så det gäller för mig att lära mig hantera dem. Ska ärligt erkänna att det här är saker jag tänker på en hel del - inte grubblar - utan mer att jag ibland tänker lite för mycket för mitt eget bästa. Men det handlar i mångt och mycket om att fröken bråttom har lite svårigheter med det här med babysteps - att skynda långsamt. Jag vet ju vart jag vill och vart jag ska - så det är här jag måste hejda mig. För jag hamnade ju inte i min psykiska ohälsa på nolltid - då måste det också få ta tid att komma tillbaka. Men ibland - särskilt när man som jag arbetar med barn - så inträffar alltid situationer som påverkar min högkänslighet. Få saker berör mig så starkt som att se unga killar och tjejer må riktigt dåligt. Och de berör mig djupt inne i mitt hjärta. Och som lärare så ser jag tydligt hur psykisk ohälsa har ökat bland unga människor.

Socialstyrelsen rapporterar i folkhälsorapporten "Folkhälsan i Sverige" (2013) att ungas psykiska hälsa försämrats sedan 90-talet. Både inläggningar inom den psykiatriska slutenvården samt sjukhusinläggningar för narkotika- och alkoholrelaterade diagnoser har stigit. Självmorden blir inte färre bland unga, trots minskningar i övriga åldersgrupper. Bland de yngre utgör istället självmord en av de vanligaste dödsorsakerna. I Socialstyrelsens underlagsrapport "Psykisk ohälsa bland unga" (2013) fastslås att allt fler ungdomar rapporterar psykiska besvär som ängslan och oro. Under 2011 behövde cirka 33 500 män samt 46 000 kvinnor i åldersgruppen 18-24 år någon form av psykiatrisk behandling eller psykofarmaka.

Så att synliggöra psykisk ohälsa är för mig oerhört viktigt - att vi alla som människor har rätt att må bra. Gammal som ung - Kille som tjej. Anledningar till ökad psykisk ohälsa är många och individuellt betingad. Men det finns samhällsaspekter att ta hänsyn till: livsvillkoren har förändrats - arbetsklimat och utbildningskrav har hårdnat. Vi har en ökning av socialt och ekonomiskt utanförskap och det är en starkt bidragande orsak till psykisk ohälsa. Vissa saker är det svårt för oss som individer att påverka - men det vi alla kan göra är att låta psykisk ohälsa bli synlig. För mig personligen har det hjälpt mig genom att jag vågar visa hela mitt jag - även de mörka och kantstötta delarna. Mycket tid har ägnats åt ett yttre leende och ett tomt inre. Och det kan jag lova har inte varit positivt någonstans - tvärtom så har det psykiska lidandet blivit både större och farligare i det fördolda. Så numera svarar jag inte ett automatiskt "bra" på frågan hur jag mår. Det är inte som så att alla får min psykiatrijournal skriven på näsan. Men jag är rak och ärlig och det uppskattas av mina nära och kära och samtidigt så mår jag själv bättre utav det. Min förhoppning är att frågan "hur mår du?" med automatsvaret "bra!" ska bli något annat än vanliga hälsningsfraser. Utan att fråga och svar ska kunna ges med ärlighet utan fördömande eller skamkänslor.  

Ja det är hemskt att må skit det kan jag skriva under på. Och ja - när man är där nere är man i de flesta fall undvikande och taggarna utåt. Detta resulterar i en enorm inre ensamhet - för det är inte alltid att ensamheten bara är att man är fysiskt ensam. Det kan också vara att man har fullt liv omkring sig för att fly sina egna tankar - men båda sätten orsakar en inre tomhet. Det är därför jag finner det så viktigt att vi faktiskt bryr oss om varandra på riktigt. Tassa inte runt och var rädd. Våga fråga - även om du blir avsnäst. För uppriktighet går ändå in i hjärtat hos en med psykisk ohälsa - att man faktiskt inte är ensam. Den som är drabbad av psykisk ohälsa ska aldrig behöva vara ensam. Själv så känner jag att jag numera uppskattar alla omkring mig ännu mer. Klart jag uppskattade alla innan all skit, men min uppfattning om min omgivning är förhöjd och än mer uppmärksammad hos mig nu. Och det är en skön känsla - även i de stunder då det inte alltid känns så bra.

Något jag alltid finner lugn i är min musik. Jag är inte perfekt - då hade det här varit lätt. Men på min märkliga resa framåt i livet med alla vägskäl så finns det en sak som jag alltid är - sann mot mig själv.


(Avenged Sevenfold - Crossroads)