words darker than their wings...

Words...
Kan betyda så olika. Som varför heter det matvrak och inte rättshaverist?

Skämt å sidor...
Ord betyder något. Ord har makt. Fel ord vid fel tillfälle kan åstadkomma mycket skada. Händer det dessutom regelbundet och orden kommer från personer i maktposition kan det påverka mer än man tror. Det är inte som så att jag tror att vårdpersonal med flit lägger skulden på patienten – men deras ordval kan hamna snett och därmed ge patienten en underliggande känsla att det är dennes eget fel att den mår dåligt.

Kan man kalla det att de använder ett skuldkort. Ofta har vårdpersonal sagt vad jag borde ha gjort istället för att skada mig. Som om jag inte redan visste det. Strö mer salt i såren bara… Terapeuten är ett undantag – där får jag redogöra för varje detalj fram till självskadan. För att vi ska kunna finna reda på var någonstans hade det gått att avbryta. Vilka signaler och vad som då ska göras. Jag är medveten om att det är jag som skadar mig själv, men att lägga skulden på mig ger bara ökad ångest och svårare att bryta mönster. Att drabbas av psykisk sjukdom och de uttryck den tar sig är inte ett frivilligt val.

Det är lätt att säga ”bry dig inte om det, du vet i slutändan att de har fel.” Men självkänslan i dessa lägen är inte vad den är när man mår bra. Man tar lätt skulden för allt som händer. Lätt att falla in i självhat. Att då få höra ord som känns som att de menar at jag framkallar mitt egna dåliga mående själv. Det här att jag inte blir bättre – jag sover fortfarande inte (vilket jag tror är roten till mycket av mitt mående) trots alla mediciner och olika strategier och terapier. Är det då konstigt att man undrar vad det är för fel på sig själv?

Jag tror inte att de som använt sig av skuldkortet gjort det medvetet eller hur sämre jag blivit av deras ordval. Jag tror inte de är medvetna om hur lätt de har att ta till detta (frustration över att inte kunna hjälpa?). Man är så sårbar när man mår dåligt, allt negativt fastnar och det är hart när omöjligt att skaka av sig det. Att lägga skulden på en patient, att hålla patienten ansvarig för beteenden som är överlevnadsstrategier, att på grund av psykologiska mekanismer anklaga någon för att hitta på, går inte obemärkt förbi. Så tack och lov för terapeuten som får mig att förstå vad det är som händer.

Kom ihåg att det du säger spelar roll. Du kan sänka eller lyft upp någon. Var aktsam med hur du uttrycker dig. Skadan av fel ord kan vara stor och det kan ta år att skaka av sig det. Att dra fram skuldkortet för att man saknar kompetens, kunskap eller är stressad är aldrig okej! Du kan märka någon för livet utan att veta om det.

Så ord spelar roll...
Varför säger vi dosett och inte fördelardosa?

Så många mediciner - tack och lov så är det samma läkare som ordinerat alla. Vet dem där flera läkare är inblandade. Som att inte ha en helhetssyn på patienten är svårt nog...

Min terapeut är dessutom den första som försöker ha en helhetssyn på mig – att se hela mig. Inte bara pang på diagnoser och problematik. Naturligtvis är det på grund av problemen som gör att jag är hos dem för att få hjälp, men jag är ju så mycket mer än mina diagnoser och min problematik. Utan att se hela bilden blir det små gnuggande på fläckar istället för att skura hela golvet.

Hur kan man avgöra vilken behandling som passar endast utefter en diagnos? Vad det gäller det psykiska så finns det inte ”ett gips fits all”. Naturligtvis är det huvudsyftet att behandla själva problemen men man får inte glömma hur patienten fungerar som människa. Är jag introvert eller extrovert? Hur tillgodogör och tillgodoser jag mig information? Vad triggar mina känslor och ökar mina symptom i min vardag? Vilka är mina starka sidor som skulle kunna nyttjas i en behandling? Allt detta är viktigt för att kunna skräddarsy en behandling för just mig.

Tar vi slutenvården så hade ett bättre samarbete med övrig vårdpersonal kunnat underlätta. Det är ofta skötarna som ser patienten i en större helhet än läkarna. Skötarna ser en både i toppar och dalar (alltså även de stunder då man mår lite bättre). Men detta verkar inte alltid nå läkarnas öron. Det verkar vara som att skötarnas arbete är ett mindre viktigt arbete. Men den helhetssynen som skötarna får är värdefull för läkarna att känna till för att kunna ge optimal behandling. Ett närmare samarbete och en mindre hierarki där olika professioner hjälps åt istället för att pinka in revir.

Det är också viktigt att vårdpersonal lyssnar på patienten och inte tror sig veta i förväg vad som är bäst för patienten. Om man börjar ett samtal med en patient och redan tro sig vete vad som är problemet, hur problemet ska lösas, hur patienten snabbast ska ”fixas” för att kunna bli utskriven, då har man missat målet. Ingen mer än patienten själv vet bäst själv hur man fungerar/inte fungerar (och nu talar jag inte om patienter i psykotiskt eller maniskt tillstånd). Att vara så säker på att man själv som vårdpersonal alltid vet bäst, inte behöva lyssna, inte behöva inhämta kunskaper som patienten själv kan ha om sina problem, är ett alltför stort och vanligt misstag. Det gör att man blir behandlad lite som ”ett gips fits all” – olika behandlingsformer generaliseras och används som en universallösning. Detta beror nog delvis på de nationella riktlinjerna som finns från socialstyrelsen (ex. att KBT och antidepressiva i första hand ska ges vid depression) men också kanske därför att det är en lättare lösning som de tror ska spara tid. Ibland blir det då patienten som måste anpassa sig till behandlingen och inte hjälpen efter patienten.

Det är lätt att remittera en patient till nästa vårdinstans och därmed ”trolla bort” sitt eget ansvar. Tanken är oftast god – man hoppas ju det i alla fall. Men vården måste anpassas mer till individen, vi är inte ett stort kollektiv där alla mår bättre av samma metod. Alla har vi olika referenser, olika barndom, olika minnen och olika sätt att tillgodogöra sig behandling. Att tro att alla behandlingar är bra för alla är därför inte rätt väg att gå och inte på något sätt förenligt med personcentrerad vård. Vården behöver skräddarsys och fler alternativ måste finnas att erbjuda. Om vården ska bli personcentrerad någon gång så måste psykiatrin börja lyssna på de som känner patienterna bäst – nämligen patienterna själva.

Att platsbristen inom vården överlag är ett problem är ganska bekant. Ofta i media om att människor som behöver vård skickas hem, ligger på britsar i korridoren eller skrivs ut för snabbt. Psykiatrins slutenvård är inget undantag. Det krävs ganska mycket för att man överhuvudtaget ska bli inlagd på psyk idag. Man ska vara i mycket dåligt skick och helst också vara självmordsbenägen. Men det är ingen garanti till att du får stanna tills du känner att benen bär under dig. Man får ett visst antal dagar och veckor, sedan förutsätter man att du mår så bra att någon annan kan få den sängplatsen. Detta även om du inte känner dig stabil nog. Man i stort sett tvingas hem på permission hur osäker man än känner sig. Vet att jag skrev om detta i både Blackbird och Broken Wings (där jag beskrev min upplevelse – inte i syfte att peka ut någon, utan att visa på den oerhörda resursbristen).

Man har som patient alltid rätt att avbryta sin permission om man känner att det inte fungerar hemma. Det man då inte vet är att ens plats då kan ha blivit någon annans plats. Inom loppet av några dagar kan man då – förutom detta stressmoment att åka hem när man inte är redo – komma att få byta rum eller till och med avdelning/ställe. Det är inte direkt något som minskar den inre stressen eller påskyndar ens tillfrisknande. Det kan också vara som så att du ”tvingas” till utskrivning och därmed om du fortfarande mår dåligt får söka hjälp på nytt på psykakuten. Och så ska allt gå en vända till och jag har inte mött någon vars psykiska tillstånd blivit bättre av detta.

Detta stressar även personalen då den veta att patienten mår mycket dåligt och behöver stanna kvar på avdelningen. Det blir mer praktiskt arbete som städning och bädda rent samt mer administrativt arbete – vilket betyder mindre tid med patienterna. Men det administrativa får det inte slarvas med. Det är av högsta vikt att alla vet vem som ligger vad och hur många patienter man har inne t.ex. om det skulle behöva utrymmas (ex brand). Att koordinera allt (vilket då beror på att det finns för få platser) tar tid som skulle ha använts till att interagera och ha samtal med patienter, att finnas där för patienterna. Och är personalen stressad så blir det också att deras bemötande av patienterna blir sämre. De största förlorarna är så klart de patienter som skickas hem trots att de mår mycket dåligt. Läkare på psykakuten vet att inneliggande vård skulle vara det bästa för patienten, men tvingas neka för att det finns inga lediga sängar.

Vi har fått ett system som leker med människors liv. Ett ohållbart system som leder till dödsfall och skador. När människor blir avvisade trots att de har självmordstankar är det som att spela rysk roulett. Stannar det vid tankar eller blir det ett faktiskt försök? Det här som jag har skrivit om är inga nyheter. Det har varit så här i många år, men ingenting förändras. Att det skulle ändras känns - tyvärr - so far away…