Att se det värsta som: "Vilken är din värsta egenskap?" Vill vi egentligen veta det? Kanske inte att man behöver skrika ut dem till alla eller ha med dem på sitt CV. Men söker vi djupt inom oss själva - så nog katten är de värda en extra eftertanke.

Vadan detta ämne då? Jo, Sara skriver:
--------------------------------------------------------------
"Jag är ibland lite för snäll

Jag har en tendens att vara för pedantisk

Jag är kanske lite väl tidsoptimistisk

Låter det bekant? Vi har nog alla sagt dessa, eller liknande, floskler vid ett eller annat tillfälle i våra liv.

Sen började jag fundera. Vad ÄR mina sämsta egenskaper egentligen? De där som verkligen är dåliga. På riktigt dåliga?

Jag är sämst på att säga saker jag tänker, för jag tänker att folk redan vet dem. Typ att jag verkligen tycker om dem, att de är fina och betydelsefulla för mig. Jag känner det ju, då fattar de ju det, eller hur – skitpissig egenskap faktiskt. Det är några få jag bekräftar men långt ifrån i den mån jag borde göra det enligt mig själv.

Jag är ännu sämre på att ringa folk. Helt fruktansvärt dålig. Jag tänker så ofta att jag SKA lyfta luren och ringa folk men tar mig så väldigt sällan för att göra det. Några få människor undantaget denna regel.

Jag är inkonsekvent. Kan tycka en sak ena dagen för att dagen efter tycka nåt helt annat. Och jag är sjukt ärlig i båda fallen, det är inte så att jag ljuger men perspektiven förändras och då framstår jag både som lögnare OCH inkonsekvent. Skitbra, not.

Jag tar massor med verbal plats och lämnar lite över till andra. Jag har en svada utan dess like när jag väl sätter igång vilket gör att andra säkerligen har lätt för att känna sig överkörda i mitt sällskap när orala musklerna väl satt igång och börjat jobba. Mindre charmigt.

Jag har ett enormt bekräftelsebehov. Jag vill höra att jag är bäst jämt, och när jag får höra det tycker jag folk ljuger (förutom kanske vid beröm av vissa teckningar för de är jag nöjd med) för jag är ju inte bäst. Självbedrägeri OCH behov av matning av egot i ett och samma slag. Skitpissigt.

Det värsta är inte dessa egenskaper egentligen. Det värsta är att nästan alla av oss har exakt såna här saker för oss, och det gör oss inte till dåliga människor, det gör oss faktiskt i ärlighetens namn bara till just; människor.

Så, vad är dina sämsta egenskaper?"
-----------------------------------------------------------------------
Tänk vad jag känner igen mig Sara!

För visst sprider man sig med floskler - för det där är ju sk dåliga egenskaper som tagna ur en lista för att det här är okej att vara dålig på och gärna skryta med det också. De övriga ska man helst hålla tyst om.

Att bekräfta andra - är väl då en av mina bra egenskaper. Att lyfta andra för deras bra prestationer. Ja, det är väl en stor del av min yrkesroll. Men har jag alltid varit bra på det? Absolut inte... Det är så lättare att bara se felen och anmärka på dem eller bara tiga still. Men Sara - jag tycker du ser och bekräftar andra. Ta det till dig finaste

Att ringa - det var jag en mästare på. För en hel evighet sen. Nu blir det att jag tänker att jag ska göra det, och sen så stannar det vid en tanke. Varför stannar det bara vid en tanke? För ju längre man drar på det - desto svårare blir det till slut. Och ju längre tiden går, desto mer falnar kontakten. Det blir en ond cirkel...

Att vara inkonsekvent - vet egentligen inte om man ska kalla det det. För perspektiven förändras och är olika från situation till situation. Med utveckling och nya fakta och nya omständigheter ska åsikter och tänkande förändras. Det viktiga är att man har sin inre kärna - sin magkänsla för rätt och fel, och viktigast - sitt hjärta

Min svada - jo, den är allmänt känd... Men beroende på sammanhang så har jag blivit bättre på att ibland hålla tand för tunga. Mycket möjligt att detta har kommit med min yrkesroll - för det är ju viktigt att eleverna får komma till tals. Men i det privata så kan munnen gå non stop. Ja, det kanske är därför mina vänner utnyttjar min svaghet för sötsaker - som bilar. För jag pratar inte med mat i munnen...

Bekräftelsebehov - ja det har vi väl alla. Att bli sedda och bekräftade som människor. Ibland kan jag lacka ur rejält när jag känner mig ignorerad - det är då jag tänker att hela världen kan "step on lego", vilket är en normal reaktion. Men ibland så vill jag bli sedd konstant och gör mitt för att se till att jag blir det. Och liksom du Sara har jag svårt att ta positiv feedback. För jag tror gärna att andra säger det för att de är snälla. När jag tror på dem så är det på saker som jag vet att jag är super på - som min träning och att baka...

...tiden jag la ner på denna tårta - att få varenda godisbit att ligga perfekt. Att allt jag gör ska vara så himlans perfekt perfekt - och blir det inte det så kan jag irritera mig länge. Blir det totalpannkaka är det okej - för då kan man göra det till ett skämt. Men det där med nästan perfekt... Det är det som är det jobbiga. Men i min destruktiva strävan efter perfekt perfektionism så låter jag andra faktiskt vara mänskliga - att det är mänskligt att allt inte är perfekt. Att det är mänskligt att fels. Varför ska det vara så svårt att överföra det på sig själv?

Det jag skulle vilja säga är min absolut värsta egenskap är min skådespelartalang - är att när jag mår som allra sämst så sluter jag mig som allra mest. När det är som värst åker teflonet på och mitt leende utåt är så stort. Inte ens en handfull personer klarar av att se igenom den här fasaden. Så med skådespeleriet bygger jag murar jag lovat att aldrig bygga mer igen. Men de är mitt försvar när jag är och kravlar i botten - att bara flyta ovanpå. Men inuti blir det bara värre. Det är som en instinktiv försvarsreaktion för att behålla fasaden. När jag egentligen bara vill sitta och gråta.

Tröttmössa, migränkänning och DD...  ...ridå liksom... Nä, det var ingen bra kombination. Kunde inte frammana det jag behövde. Kunde inte få ur mig det jag behövde. Känner mig bara ännu mer... Det är ju där jag måste kunna öppna - hur illa jag än far. Vad jag kände att jag verkligen behövde få ur mig en massa ord och så satte hela jag totalstop för det. Nu är det bara ett enda stort tomt hål... Fasingen också!

Tonight the world dies...

...och ju mer jag gråter inombords desto större är leendet utåt...