Spread your filth...


Samma person. Hm... lite split personality kanske?

Vilket då självklart kräver att det finns något i ramen först. Att vara en så kallad nagel i ögat på någon är väldigt lätt med dagens teknik. För inte alltför länge sedan fanns varken Twitter eller Facebook. Senaste siffran jag såg var att numera lägger svensken i genomsnitt ner en halvtimme på sociala medier per dag. Bland välutbildade och bland opinionsbildare är siffran klart högre. Ingen kan säga något annat än att Twitter, Facebook och Instagram har förändrat hur vi kommunicerar med andra människor. 

Man kan med lätthet säga att det handlar om en social revolution som påverkat oss som människor – hur vi förhåller oss till andra, vilka ämnen vi diskuterar och på vilket sätt vi diskuterar dem. Kanske har det till och med börjat påverka våra personligheter och syn på omvärlden. Men för att vara en revolution som i grunden kan förändra våra samhällen (kanske redan har gjort det) analyseras de sociala medierna anmärkningsvärt lite, åtminstone så det kommer allmänheten till del. Visst skrivs det artiklar ibland och visst finns det forskare som har koll men litet kommer ut och det som sägs är ofta ganska intetsägande och självklart. Visst har mycket gott kommit ut utav det hela - mycket lättare att skapa ny kontakter och bibehålla kontakter osv.

Men - nu tror inte jag att man behöver vara professor i sociologi för att se att sociala medier också ökar polariseringen i samhället. Låt oss börja med det mest uppenbara, nämligen att längre försök till resonemang inte gör sig besvär i ett tweet med maximalt 140 tecken eller ett Facebookinlägg där snuttifiering blivit allt mer mainstream. Men även själva karaktären på sociala medier gör att nyanserade diskussioner och försök till ett resonerande reduceras till tydliga åsikter i svart eller vitt och försök att sticka ut. I gamla tiders sociala medier – låt oss kalla det fikarumssamtalen – behövdes inga vulgärargument eller överdrifter, man hördes ändå. På Twitter eller Facebook behöver en åsikt vara övertydlig och framför allt framstå som motsatsen till den åsikt men inte gillar. I fikarummet var det okej och kanske till och med önskvärt att lyssna in och landa någonstans mitt emellan.

I fikarummet (symboliskt alltså) såg man också varandra. Det skapar en annan ton än en konversation i skrift och ger också andra förutsättning att lyssna in sin motståndare. Även om man känner till kombattanterna i sociala medier ser man dem inte i ögonen och det blir enklare att vräka ur sig saker. Det var dessutom mycket svårare att i fikarummet missförstå någon. Och när så skedde upptäcktes det ofta direkt och kunde snabbt rättas till. I skrift och på internet verkar människor vilja missförstå med flit. Jag gissar att det är fler än jag som tröttnat på åsiktsmaskiner från alla politiska håll som ger motståndare uppfattningar som de inte sagt, allt för att belysa den andres sida i ännu starkare kontrast mot sina egen, ”rätta”, ståndpunkt.

Det har ju ofta sagts om svenskarna att vi är konflikträdda och ogärna tar upp känsliga ämnen, som till exempel politiska ställningstaganden. Det stämde långt och väl in i fikarummet - kamratandan osv först. Och nu har de sociala medierna börjat slipa ned denna passivitet och gjort oss mer öppet aggressiva. Detta på både gott och ont. Den här ökade polariseringen som jag ser tycker jag är oroväckande. Kommer den att påverka vår demokrati och den politiska utvecklingen - och i så fall hur? 

De sociala medierna gör ofta att vi i mångt och mycket mest möter dem som tycker lika som en själv - och därmed tar man inte in andras åsikter. Detta är självfallet inget bra för ett samhälle - men det är en sak som är ganska uppmärksammat ändå. Mindre uppmärksammat är effekterna av att politiker och journalister själva tillhör de mest aktiva på sociala medier. Det påverkar förstås deras handlande. Min bild är att de tar till sig mycket av det som sägs här som om det vore av största vikt. En Twitterstorm blir en verklighet, trots att det faktiskt handlar om en ganska liten, twittrande medie-, politiker- och pr-konsultelit som alltid är på hugget, har hölstren laddade med skarpa tweets och är kompromisslösa i sina drev.

Jag oroar mig för att de sociala medierna därmed i snabb takt och på olika sätt håller på att öka spänningen i samhället. Dels den mellan höger och vänster och dels den mellan eliten (eller ska vi säga etablissemanget) och resten av invånarna. För som sagt - inget undgår de som ska ta politiska poäng på allt och få äga twitterrummet.

Mängder med fulknep förekommer i den svenska debatten. Gemensamt är att de saknar alla former av intellektuell hederlighet. Att de endast används för argument som passar med ens åsikter och ideologi, aldrig annars. Vanligaste användningsområden är förstås inom politik.

Överdrivna beviskrav eller ”nu-driver-vi-motståndaren-till-galenskap-strategin”: Ett fult debattknep, som håller på att bli omåttligt populär, är att underkänna alla argument från motståndarna med att det saknas bevis. Indicier, artiklar, anekdoter, känslor är alltid underkända. Det nya är att detsamma kan sägas om forskningsrön – hur är metoderna egentligen? Om utsagor från polisen – det kan ju ha en egen agenda! Och om bilder – de kan ju ha manipulerats! Metoden används ofta i samband med händelser. ”Det där är ju bara artiklar – har du sett det själv med egna ögon?” Metoden är synnerligen effektiv för att driva motståndaren till vansinne. Inget räcker numera som bevis och Facebook-trådarna blir längre och längre precis som frustrationen blir större och större.

Halmdockan eller ”tillskriv-din-motståndare-stolliga-argument-strategin”: Här tillskriver en debattör sin motståndare åsikter och argument som den inte har, för att sedan brutalt slå ned på denna försvarslösa ”halmdocka”. Det finns flera varianter av denna debattstrategi som funnits sedan urminnes tider. En är att välja citat från motståndaren som inte är representativa och som ligger utanför kontexten. Men den just nu vanligaste varianten av halmdockan är att hitta på en fiktiv grupp som får representera en hel grupps åsikter. Detta utan att ge exempel på citat eller ens personer.

”Personangrepps-strategin”: Även detta debattknep, att attackera auktoriteten och trovärdigheten hos sin meningsmotståndare har en lång historia då den visat sig effektiv och svår att värja sig mot. Strategin är att flytta fokus från sakfrågan till motståndarens personlighet och karaktär.

Godwins lag eller ”säg-Hitler-först-så-vinner-du-strategin”: Amerikanen Mike Godwin noterade på 90-talet att diskussioner på nätet urartade och blev mer osakliga ju längre de blev och att sannolikheten för att någon skulle jämföra sin motståndare med Hitler till slut blev 1. När det väl hände blev det omöjligt att föra tillbaka diskussionen på sakliga banor och istället dog den.

goodwins lag

Metoden är nära besläktad med Ad Hominem och har i Sverige fått en egen ofta använd variant, nämligen att anklaga den andra för att vara SD:are, ha ”bruna åsikter” eller bara ”rasist”. Uttrycket ”vifta med rasistkortet” har därmed sitt ursprung i Godwins lag.

Whataboutism eller ”men-titta-på-USA-då-strategin”: Whataboutismen uppfanns under kommunisteran i Sovjetunionen när kritik mot landet slogs tillbaka med att peka på något liknande fel i västvärlden. ”What about…”. Debattmetoden har därefter kopierats och förfinats av såväl statliga propagandaapparater som av vanliga människor i diskussioner. Denna strategi används av relativisterna och då genom att konsekvent se till att själva sakfrågan undviks.



Hur drabbar det dig-strategin?: Den går ut på att det är oärligt att ha en åsikt om något om man inte är direkt berörd, och då i första hand pekuniärt. Debattstrategin är besläktad identitetspolitik som har som en grundbult att bara människor med en viss bakgrund/etnicitet/socioekonomisk status kan ha relevanta åsikter om ett fenomen. Vi har ju det berömda rödvinet och det än mer berömda netflixabonnemanget ihop med en pizza. Metoden uppfattas som oärlig därför att den baseras på att människor bara bryr sig om sin egen plånbok och förutsätts sakna intresse för den allmänna samhällsutvecklingen.

Nu vill jag mest skrika "Gå hem världen - du är full"!

Saknaden av tiden då det mest spännande att diskutera i juli var det svenska sommarvädret...

Med tanke på all ondska som har skett bara de senaste dagarna så skulle man ju kunna tro att vi skulle komma närmare varandra - att tillsammans kunna stå upp mot ondskan. Istället så har politiseringen kommit att öka allt mer. Från höger och vänster försöker man ta poäng genom att smocka till varandra verbalt - och det rejält. Många som verkar åka omkring med denna dekal:

SITT PÅ HÄNDERNA!!!

"Publicera inte offentligt och samtidigt förvänta dig att det du skrivit ska stanna inom din krets av likasinnade. Än mindre att det mottages med samma förståelse av kreti & pleti. Det förvivlade ”Fy fan för alla jävla idioter till köttätare. De borde tvingas in på ett slakteri och se själva”, som djurrättsaktivisten lägger upp för att bli kvitt sina affekter, lär snart nog torna upp sig på skärmen hemma hos x antal grillfantaster. Och dessa kanske ingalunda är lika roade som vegankompisarna? Eller ens besitter minsta kyliga reaktionsbuffert, för den delen. Det kan mycket väl tänkas bli verbal vegan på grillen, om än självklart inte bokstavligt talat.

Skriver man hätskt får man hetta tillbaka. Räkna kallt med det! Ingen tycker om att bli kallad idiot, oavsett om den råkar vara en eller ej. Därför är det förståndigt att vara en smula ekonomisk med idiotförklarandena. Kanske spara de värsta krevaderna åt dem som verkligen förtjänat sitt ovett, vilka troligen är betydligt färre än vad ens halvkassa humör just i stunden anser.

Tänk dig för innan du ger dig på någon. Fråga dig: Kommer det att leda till positiv förändring? Tänk också lite i termer om hur du själv skulle reagera ifall någon formulerat en råsopa likt den du har på lut, fast adresserat hela paketet åt ditt håll. Självklart finns det tillfällen då man behöver markera. Men man kan ju rannsaka sina bevekelsegrunder innan man river upp himmel och jordkällare. Vad handlar det egentligen om? ”Säga ifrån” eller ”spy av sig”?

En del av oss har behovet att få avreagera oss skriftligt när världen känns kattlåda. Det är helt i sin ordning. Men allt har sin plats, även det skrivna ordet. En dagbok kan rymma all samlad frustration utan att någonsin sticka varesig grand eller bjälke i någon (mer eller mindre oskyldig) förbipasserares öga. Det är din plats. Bara din!På nätet är det däremot tänkt att vi alla ska samsas. Det är vårt gemensamma utrymme som vi bör hjälpas åt att vårda. Och det gör vi bäst genom att komma ihåg att vi faktiskt egentligen inte känner merparten av dem vi interagerar med. Samt att vi tar oss omdöme nog att agera därefter." (Leo Flavum)

Folk som skriver sina åsikter - ingen ska försöka lura i mig att de inte är medvetna om att dessa tweets är provocerande och att de kommer att bli uppmärksammade. Likväl de som citerar och subtweetar detta in i sitt flöde - där många gör sitt för att sticka ut för att plocka poäng. Även de som retweetar en tweet har sin del - kom inte att påstå att man inte vet vad som går hem och vad som kommer att ge motstånd vare sig man håller med eller inte. För att RT:a en tweet med rakt motsats innehåll vad de flesta i ens flöde har för åsikter har även det sina effekter.

Nej man kan inte veta graden av hur mycket uppmärksamhet det ska ge. Om det ska bli en liten skvalp i ett vattenglas eller en hel twitterstorm. Och man har inte ansvar för andras agerande. Har man kastat skit in i fläkten - så var beredd på att skit kommer tillbaka. Och vi har till syvene och sist ett eget ansvar för vårt eget beteende! Obs! INGEN ska behöva få hot, uppmaning till självmord etc!!! Det går faktiskt att säga ifrån utan att använda förolämpande kommentarer och vidriga personangrepp! Men tror man att något utav dessa beteenden inte kommer att ge ringar på vattnet så bör man snarast sätta IQ-lås på sin telefon!

För den här världen behöver inte mer av ondska...     

"Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that." (Martin Luther King Jr)

Bur right now - it feels So far away...